Charlotte Löwensköld/Kap 21

←  Domprostinnans begravning

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Lördagen: morgon och förmiddag

Lördagen: eftermiddag och kväll  →

Lördagen: morgon och förmiddag.

I.

Det var en måndag, precis fjorton dagar efter den måndagen, då Schagerström hade friat, som Charlotte hade trott sig förstå, att Thea Sundler älskade Karl-Artur. Den besynnerliga känsla, som hon därvid hade erfarit, att hon nu hade fått ett medel i händerna, som skulle ge henne åter den förlorade lyckan, höll i sig även under de närmaste dagarna. Med tisdagsposten fick hon dessutom en biljett från överstinnan, som underråttade henne, att allt gick över förväntan bra och att alla missförstånd snart skulle bli uppklarade. Allt detta stärkte hennes mod, vilket också väl behövdes.

På onsdagen fick hon veta, att Karl-Artur skulle resa till Karlstad för att övervara domprostinnan Sjöborgs begravning. Det var ju lätt att räkna ut, att överstinnan skulle begagna tillfället att tala med honom om Charlotte. Kanske hennes oskuld nu äntligen finge komma i dagen. Kanske Karl-Artur skulle vända åter till henne, rörd av hennes uppoffring. Hon visste inte hur överstinnan ämnade bära sig åt för att åstadkomma detta under, men överstinnan var i stånd att finna utvägar, där andra endast sågo mörker och hopplöshet.

Trots att Charlotte hade denna stora tillit till svärmodern, blevo dessa dagar, som Karl-Artur tillbragte i Karlstad, mycket svåra att genomleva. Hon kastades fram och tillbaka mellan fruktan och hopp. Hon frågade sig själv vad överstinnan skulle kunna göra. Hon själv, som såg Karl-Artur alla dagar, hon kunde inte förneka för sig, att hans kärlek till henne var utslocknad. Han satt vid samma bord som hon, men han såg förbi henne. Han visste inte om, att hon fanns där. Detta var inte något missförstånd, detta kunde inte bortförklaras. För honom var det slut. Hans kärlek var som en avsågad gren, den kunde inte av någon makt i världen åter sättas fast vid trädet och bringas att växa.

Fredagen väntades Karl-Artur hem, och detta blev naturligtvis den svåraste dagen. Charlotte satt från tidigt på morgonen vid det där matsalsfönstret, där hon hade utsikt neråt flygeln, och bara väntade. För tusende gången tänkte hon igenom allt, som hade hänt, prövade och undersökte och var lika oviss. Hon trodde, att hon skulle behöva uthärda denna väntan hela dagen, men Karl-Artur kom tillbaka redan vid fyratiden. Han gick genast in i flygeln, men kom snart ut igen, skyndade, utan att kasta en blick uppåt manbyggnaden, bort mot grinden och slog in på vägen mot kyrkbyn. Det var Thea Sundler han ville råka och inte henne.

Detta var alltså resultatet av överstinnans bemödanden. Charlotte måste säga sig, att de hade misslyckats.

Hon tyckte, att allt hopp dog inom henne. Hon sade till sig själv, att nu skulle hon aldrig, aldrig mer låta någon inbilla sig, att det fanns hjälp eller räddning för henne.

Men visst bodde dock hoppet levande inom henne. Vid sextiden på lördagsmorgonen kom husjungfrun in på Charlottes rum med hälsning från doktor Ekenstedt, som bad att få tala med henne. Och strax tydde Charlotte detta, att han ville räka henne vid den första, tidiga frukosten, som ett kärlekstecken. Det var, som om han härmed ville säga henne, att han önskade vända tillbaka till den gamla förtroligheten, till de gamla vanorna.

Hon var på en gång viss om att överstinnan hade hållit ord och att det stora undret var fullbordat. Hon kom utför trappan och in i matsalen med en sådan fart, att lockarna flögo om öronen.

Men vid första blicken på Karl-Artur såg hon, att hon hade misstagit sig. Han reste sig från kaffebordet, då hon kom in, men det var visst inte fråga om några utbredda armar och kyssar och tacksamhetsutbrott, därför att hon hade velat skydda honom. Han stod tyst ett par ögonblick, liksom hade hon kommit över honom så hastigt, att han inte hade hunnit att ordna tankarna, men efter ett kort eftersinnande började han.

»Det förefaller, som om Charlotte av pur barmhärtighet hade påtagit sig skulden för att vår förlovning blev bruten. Charlotte har gått så långt, att Charlotte har svarat ja på Schagerströms frieri och låtit lysa för sig och honom i kyrkan för att ge trovärdighet åt detta bedrägeri. Charlotte har troligen menat väl, Charlotte har säkert ansett sig göra mig en stor tjänst. Charlotte har för min skull fått lida mycken försmädelse, och jag förstår, att jag är skyldig Charlotte en stor tacksamhet.»

Charlotte hade fått på sig sin kalla min och rätade upp nacken så, som hon inte hade gjort på flera veckor. Hon svarade ingenting.

Han fortsatte.

»Charlottes handlingssätt tyckes i första rummet ha dikterats av önskan att skydda mig för mina föräldrars vrede. Jag anser mig böra underrätta Charlotte, att för så vitt som det var detta, som Charlotte ville vinna, så har det inte lyckats. Nu, under mitt Karlstadsbesök, uppstod osämja mellan mig och mina föräldrar för mitt giftermåls skull, och denna ledde till en fullständig brytning. Jag är inte mer deras son, och de är inte mer mina föräldrar.»

»Men, Karl-Artur», utropade den unga flickan, som nu blev eld och liv på nytt, »vad är det du säger? Din mamma, har du brutit med din mamma?»

»Bästa Charlotte, min mamma företog sig att muta Anna Svärd för att förmå henne att gifta sig med en karl i hennes hembygd. Hon har på ett lömskt sätt sökt tillintetgöra min levnadslycka. Hon förstår ingenting av det, som för mig är det enda viktiga. Min mamma vill, att jag skall återknyta med Charlotte. Hon hade till och med varit så omtänksam, att hon hade bjudit Schagerström på begravningen för att få tillfälle be honom avstå från Charlotte. Men jag behöver väl inte upprepa allt detta. Charlotte är naturligtvis redan invigd i mina föräldrars förehavanden. Charlotte kom så glad in i rummet. Charlotte väntade nog, att den vackra planen skulle ha lyckats.»

»Jag vet ingenting om din mammas planer, Karl-Artur, ingenting. Det enda, som hon har sagt mig, är, att hon inte trodde på de där lögnerna, som Thea Sundler hade spritt ut om mig. När jag visste, att du hade varit i Karlstad, så trodde jag, att hon möjligen hade låtit dig få veta sanningen. Jag blev säker på det, då du sände efter mig. Men, Karl-Artur, låt oss inte tala om mig! Du kan inte vara ond på din mamma, säg? Vill du inte genast fara tillbaka och göra allt gott igen? Säg, Karl-Artur?»

»Hur skulle jag det kunna? Det är ju söndag i morgon, och jag måste predika.»

»Men så skriv ett par ord, och låt mig fara! Tänk på att hon är gammal! Hon har allt hittills bibehållit sin ungdom, därför att hon har haft dig att glädja sig åt. Du har varit hennes ungdom, hennes hälsa. I samma stund, som du överger henne, kommer hon att bli gammal. Det blir slut med hennes skämt, slut med all hennes lustighet. Hon kommer att bli förgrämd och bitter mer än någon annan. Ack, Karl-Artur, jag är rädd, att det kommer att döda henne. Du, Karl-Artur, du har varit hennes gud, du kan ge henne liv och död. Låt mig fara till henne, Karl-Artur, med ett ord från dig!»

»Jag vet allt det där, Charlotte, men jag vill inte skriva. Min mor var redan sjuk, då jag lämnade Karlstad. Min far bad mig, att jag skulle försona mig med henne, men jag nekade. Hon har hycklat och ljugit.»

»Men, Karl-Artur, om hon har hycklat och ljugit, så har det bara varit för din skull. Jag vet inte hur de har förbrutit sig mot dig inne i Karlstad, men vad de än har gjort, så har det varit för ditt bästa. Du måste förlåta sådant. Kan du inte tänka på din mor från den tiden, då du var liten? Vad skulle ditt hem ha varit utan henne? När du kom hem från skolan med vackra betyg, vad skulle det ha varit för roligt, om inte din mamma hade blivit så glad åt dem? När du höst och vår vände hem från Uppsala, vad skulle det ha varit för roligt, om inte din mamma hade väntat dig ? När ni satt vid julbordet, vad skulle ni ha haft för roligt, om inte din mamma hade hittat på överraskningar, om hon inte hade rimmat till gröten, om hon inte hade klätt ut julbocken? Tänk på detta, Karl-Artur!»

»Jag satt ensam på landsvägen hela dagen i går, Charlotte, och jag tänkte på min mamma. Efter världens sätt att se har hon varit en utmärkt mor. Jag medger det, efter Charlottes och världens sätt att se. Men kan jag ge henne samma vitsord efter Guds och mitt sätt att se? Jag har frågat mig, Charlotte, vad Kristus skulle ha sagt om en sådan mor.»

»Kristus», sade Charlotte och blev med ens så gripen, att hon knappast kunde få fram orden, Kristus skulle ha sett förbi det tillfälliga och ytliga. Han skulle ha sett, att en sådan mor hade varit i stånd att följa honom ända till korsets fot, ja, att hon skulle ha låtit korsfästa sig i hans ställe, och därefter skulle han döma.»

»Charlotte har kanske rätt. Kanske att min mor skulle dö för mig, men hon skulle aldrig låta mig leva mitt liv. Min mor, Charlotte, skulle aldrig tillåta, att jag tjänade Gud. Hon skulle alltid begära, att jag tjänade henne och världen. Därför måste vi skiljas.»

»Det är inte Kristus, som befaller dig att bryta med din mamma», ropade Charlotte med stor häftighet. »Det är Thea Sundler, som inbillar dig, att hon och jag…»

Karl-Artur avbröt henne ined en gest.

»Jag visste, att detta samtal skulle bli obehagligt, och jag hade helst undvikit det, men det var just den person, som Charlotte nu nämnde och som Charlotte behagar hata, som ålade mig att för Charlotte berätta hur mina föräldrars ansträngningar hade avlupit.»

»Å, verkligen!» sade Charlotte. »Ja, det undrar jag inte på. Hon visste, att jag skulle bli så ledsen, att jag kunde gråta blod.»

»Charlotte får tolka hennes bevekelsegrunder hur Charlotte vill, men det var i alla fall hon, som påpekade för mig, att jag måste tacka Charlotte för vad Charlotte har velat göra för mig.»

Charlotte, som förstod, att hon ingenting skulle vinna genom häftiga anklagelser, försökte att lugna sig och slå in på en annan väg.

»Förlåt mig, att jag blev häftig nyss!» sade hon. »Jag ville visst inte såra dig, men som du vet, har jag alltid älskat din mor, och jag tycker, att det är förfärligt, att hon skall ligga sjuk och vänta på ett ord från dig och intet få. Vill du verkligen inte låta mig resa? Det behöver ju alls inte betyda, att du vill försona dig också med mig.» å

»Charlotte får visst resa.»

»Men inte utan ett ord från dig.»

»Bed mig inte mer, Charlotte! Det tjänar till ingenting.»

Det drog något grått och hotfullt över Charlottes vackra ansikte. Hon såg skarpt på Karl-Artur.

»Att du bara vågar!» sade hon.

»Vågar? Hur menar Charlotte?»

»Du sade ju nyss, att du skulle predika i morgon.»

»Ja, naturligtvis, Charlotte.»

»Kommer du inte ihåg den där gången i Uppsala, då du inte tordes gå upp i en skrivning, därför att du hade varit ohövlig mot din mamma?»

»Det glömmer jag aldrig.»

»Jo, du måtte ha glömt det. Men jag säger dig, jag, att du aldrig mer kommer att predika så, som du har gjort de två sista söndagarna, förrän du har försonat dig med din mor.»

Han skrattade. »Nej, Charlotte, försök inte att skrämma mig!»

»Jag skrämmer dig inte. Jag säger dig bara hur det kommer att gå. Var gång som du stiger upp i en predikstol, kommer du att tänka på detta, att du nekade att försona dig med din mor, och det kommer att ta all kraft ifrån dig.»

»Bästa Charlotte, Charlotte vill skrämma mig, som man skrämmer ett barn.»

»Kom ihåg mina ord!» utropade den unga flickan. »Tänk på dem, medan det ännu är tid! I morgon eller i övermorgon kan det vara för sent.»

Hon närmade sig dörren, då hon hade utslungat denna hotelse, och gick sin väg utan att invänta något svar.

II.

Efter frukosten bad prosten Charlotte följa honom in i hans run. Där meddelade han henne, att Schagerström, som måtte ha rest förbi prostgården sent föregående kväll, hade sänt in sin betjänt i köket med ett stort konvolut, som bar prostens adress. Konvolutets egentliga innehåll utgjordes emellertid av ett långt brev till Charlotte. Till prosten hade Schagerström endast skrivit några ord för att be honom försiktigt förbereda Charlotte på att hans brev innehöll tunga och sorgliga nyheter.

»Jag är inte oförberedd, onkel», sade Charlotte. »Jag har talat med Karl-Artur i dag, och jag vet redan, att han har brutit med sina föräldrar och att överstinnan är sjuk.»

Den gamle blev fullkomligt bestört. »Vad säger du? Vad säger du, mitt hjärtebarn?»

Charlotte strök med handen neråt gubbens arm.

»Jag orkar inte tala om det nu, onkel. Men låt mig få mitt brev!»

Hon tog det ur gubbens händer, gick upp på sitt rum och läste det.

Schagerströms brev innehöll en ganska utförlig beskrivning på alla de händelser, som under den sista tiden och framför allt under begravningsdagen hade tilldragit sig i det Ekenstedtska hemmet. Av de i flygande hast nedrafsade raderna fick Charlotte dock en ganska god föreställning om allt, som hade försiggått, om dalkullans inträffande i Karlstad, om hennes oväntade uppträdande på begravningsdagen, om överstinnans olyckliga fall, om hennes längtan efter sonen, om Schagerströms besök i sjukrummet, om efterspaningarna och äntligen om det häftiga ordbytet mellan far och son inne på överstens kontor.

Till sist nämnde brevskrivaren, att översten hade bett honom underrätta Charlotte om allt detta, och citerade ordagrant den gamle mannens yttrande, att Charlotte var den enda människa i världen, som kunde hjälpa hans stackars hustru och hans stackars son.

Han avslutade sitt brev med följande rader.

»Jag lofvade Öfversten att utföra hans uppdrag, men knappast var jag återkommen till mitt qvarter, förrän jag påminde mig, att jag icke borde besvära Er, min nådiga Fröken, med min närvaro. Jag beslöt därför att icke gå till sängs, utan använda det återstående af natten till att nedskrifva dessa rader. Jag ber Er förlåta, att de ha blifvit så många. Det är kanske vissheten om att de skola blifva lästa af Er, som har kommit pennan att löpa,

»Det är långt lidet fram på förmiddagen. Min resvagn har stått förspänd i flera timmar, men ännu måste jag tillägga ett par ord.

»Vid flera tillfällen har jag iakttagit unge Ekenstedt, och jag har stundom hos honom förmärkt en snillrik och ädel anda, som ger löften om framtida storhet. Men ibland har jag också funnit honom hård, nästan grym, lättrogen, lättretad, i saknad af sansadt omdöme. Jag vill underställa Er, min nådiga Fröken, min förmodan, att den unge mannen är utsatt för ett dåligt inflytande, som på ett skadligt sätt påverkar hans caractère.

Ni, min Fröken, är nu i Er fästmans ögon upprättad, rentvådd från alla misstankar. Då Ni och han dagligen råkas, förefaller det omöjligt, att han kan förbli okänslig för Er tjuskraft. Det goda förhållandet mellan Er båda torde helt säkert om en kort tid återställas. Er ödmjuke tjenares lifliga förhoppning är åtminstone, att Er lycka, som genom mig har blifvit störd, skall åter väckas till lif. Men tillåt en man, som älskar Er och önskar Er fullkomliga sällhet, varna Er för det inflytande, hvarom jag har talat, och råda Er att om möjligt aflägsna detsamma.

»Tillåter Ni mig ännu ett ord?

»Jag behöfver icke säga Er, att Öfverstens bön till Er också är min. För Öfverstinnan Ekenstedt känner jag en tillgifvenhet utan gräns, och om Ni för att kunna rädda henne behöfver min hjelp, så kan Ni räkna på att jag är färdig äfven till den största uppoffring.

Er tillgifne och ödmjuke tjenare
 Gust. Henr. Schagerström.»

Charlotte läste igenom brevet ett par gånger. Då hon noga hade satt sig in i dess innehåll, dröjde hon länge orörlig, undrande vad dessa två män, översten och brukspatronen, väntade att hon skulle kunna göra.

Vad menade översten med sin hälsning, och varför hade Schagerström gjort sig den mödan att med sådan hast skriva till henne detta långa brev?

Ett ögonblick tänkte hon på att nästa dag var sista lysningsdagen. Trodde Schagerström, att hon, då hon hade fått veta allt detta, skulle låta lysning mellan dem förkunnas än en gång och därmed ge den lagligt bindande kraft?

Nej, hon fritog honom genast från alla sådana avsikter. Han hade inte tänkt på sig själv. Om han det hade gjort, skulle han ha skrivit försiktigare. Nu hade han yttrat sig mycket öppenhjärtigt om Karl-Artur. Han hade utan betänkande utsatt sig för faran, att hon skulle tro brevet vara dikterat av önskan att skada en rival.

Men vad trodde han då, han såväl som översten, att hon skulle kunna göra?

Vad de begärde av henne, det visste hon nog. De ville, att hon skulle ge modern hennes son tillbaka. Men hur skulle detta ske?

Inbillade de sig, att hon hade någon makt över Karl-Artur? Hon hade redan sökt övertala honom, använt all den vältalighet, som stod henne till buds, och ingenting vunnit.

Hon slöt sina ögon. Hon såg för sig överstinnan, liggande med ombundet huvud och ett gulblekt, liksom förminskat ansikte. Hon såg den stolta, föraktfulla vreden, som präglade dragen. Hon hörde henne säga till den okände mannen, som led av försmådd kärlek liksom hon: »Det är svårt, brukspatron, när den, som vi älska, inte har någon kärlek att giva oss.»

Charlotte reste sig hastigt, vek ihop brevet och lade det i sin klänningsficka, såsom om det skulle kunna vara henne till skydd och hjälp. Några ögonblick därefter var hon på väg fram till kyrkbyn.

När hon kom till häcken utanför organistens täppa, stannade hon ett par ögonblick och bad en tyst bön. Det var hennes mening att försöka beveka Thea Sundler att sända Karl-Artur tillbaka till hans mor. Hon ensam kunde göra det. Charlotte bad Gud, att han måtte fylla hennes stolta hjärta med tålamod, så att det skulle bli henne möjligt att vinna och röra denna kvinna, som hatade henne.

Hon hade lyckan att finna fru Sundler ensam hemma. Charlotte frågade om Thea kunde skänka henne några minuter, och snart sutto de mittemot varandra i fru Sundlers lilla nätta förmak.

Charlotte ansåg sig böra inleda samtalet med att be om ursäkt, därför att hon hade klippt av de där lockarna. »Jag var så förtvivlad den dagen», sade hon, »men det var naturligtvis mycket illa gjort av mig.»

Fru Sundler visade sig mycket tillmötesgående. Hon sade, att hon innerligt väl förstod Charlottes känslor. Hon tillade, att hon själv hade ännu mycket större skäl att be om förlåtelse. Hon hade trott på Charlottes skuld, och hon ville inte neka, att hon hade dömt henne mycket hårt. Men från och med denna dag skulle hon göra allt, allt, för att Charlottes heder skulle bli återupprättad.

Charlotte svarade med samma artighet, att hon var henne tacksam för detta löfte, men för närvarande fanns det något, som låg henne vida mer om hjärtat än det egna rättfärdigandet.

Härpå berättade hon för Thea Sundler om överstinnans svåra olycksfall och tillade, att Karl-Artur troligen inte visste, att hans mor hade lidit så farliga skador. Eljest hade han väl inte kunnat lämna Karlstad utan att säga ett vänligt ord till henne.

Men härvid hade Thea blivit mycket förbehållsam.

Hon sade, att hon hade funnit, att Karl-Artur i alla viktigare handlingar leddes av något, som rent av tycktes vara gudomlig ingivelse. Vad han än företog sig, så vandrade han på Guds vägar.

Charlottes bleka kinder färgades av en liten rodnad vid dessa ord, men hon fullföljde sin framställning utan att yttra något bittert eller sårande. Hon förklarade blott, att det var hennes fasta övertygelse, att överstinnan aldrig skulle komma att hämta sig efter brytningen med Karl-Artur. Hon frågade om inte Thea fann det hemskt, att han skulle få sin mors död på sitt samvete.

Fru Sundler svarade mycket vackert och värdigt, att hon litade på att Gud skulle hålla sin skyddande hand över både mor och son. Hon tänkte sig, att det kanske var Försynens mening att föra den kära tant Ekenstedt fram till en mera allvarlig kristendom.

Charlotte såg framför sig det gulbleka ansiktet med det hotfulla uttrycket, och hon fruktade, att överstinnan svårligen på denna väg skulle föras till någon bättre gudsfruktan. Men hon avhöll sig från varje oförsiktigt yttrande, sade endast, att hennes egentliga ärende var att bedja Thea använda sitt inflytande över Karl-Artur till att åstadkomma en försoning mellan honom och hans mor.

Fru Sundlers röst blev lägre, mer läspande, mer oljigt ödmjuk än någonsin. Hon hade kanske något inflytande på Karl-Artur, men när det var fråga om något så betydelsefullt, vågade hon inte använda det. Härvidlag måste han besluta själv.

»Hon vill inte», tänkte Charlotte. »Det var, som jag trodde. Det tjänar ingenting till att vädja till hennes barmhärtighet. Hon gör det inte utan vederlag.»

Hon reste sig med samma självbehärskning, som hon hade visat hela tiden, sade ett ytterst hövligt farväl samt gick mot dörren. Fru Sundler följde henne, medan hon livligt utvecklade sina tankar om det ansvar, som ålåg den, som hade den lyckan att äga Karl-Arturs förtroende.

Charlotte, som stod med handen på låset, vände sig om och kastade en blick inåt rummet.

»Du har verkligen ett bra trevligt förmak», sade hon. »Jag undrar inte på att Karl-Artur trivs här så väl»

Fru Sundler teg. Hon visste inte vart Charlotte nu ville komna.

»Jag kan förstå hur ni har det här om kvällarna», sade Charlotte. »Din man sitter vid pianot, här står du och sjunger, och Karl-Artur slår sig ner i någon av de där sköna länstolarna och lyssnar till musiken.»

»Ja», sade fru Sundler, alltjämt oviss om vart detta skulle bära hän. »Ja, vi har det mycket trevligt, alldeles som Charlotte säger.»

»Ibland kanske Karl-Artur också bidrar till underhållningen», sade Charlotte. »Han läser något skaldestycke, eller han berättar för er om den där lilla grå prästgården, som han önskar sig.»

»Ja», upprepade fru Sundler, »både min man och jag är mycket lyckliga över att Karl-Artur hedrar vårt ringa hem med sina besök.»

»Om ingenting kommer emellan, så kan ju den lyckan fortsätta i många år», fortfor Charlotte. »Karl-Artur gifter sig väl inte så snart med sin kulla. I prostgården kommer han att finna det mycket ensamt. Han kan behöva en sådan här behaglig tillflyktsort.»

Fru Sundler stod tyst. Hon var idel öra, idel uppmärksamhet. Hon förstod, att Charlotte hade någon mening med sina yttranden, men hon hade ännu inte kommit underfund med den.

»Om jag hade stannat kvar i prostgården», sade Charlotte med ett lätt skratt, »så hade jag kanske ibland kunnat förströ en ledig stund för honom. Jag vet ju, att han inte mer älskar mig, men vi behöver ju inte leva som hund och katt fördenskull. Jag kunde ju hjälpa honom att ordna med barnhemmet till exempel. När man så där måste råkas dagligen, så får man så många gemensamma intressen.»

»Ja, det är givet. Men är det verkligen Charlottes mening att lämna prostgården?»

»Det är inte så gott att säga. Du vet ju, att jag har funderat på att gifta mig med Schagerström.»

Därmed nickade hon vänligt till farväl och öppnade dörren för att på allvar gå sin väg.

När hon kom ut i den lilla förstugan, måtte hon emellertid ha upptäckt, att ena skobandet hade lossnat. Hon böjde sig ner och knöt om det. Hon knöt för säkerhets skull också om det andra. »Jag måste ge henne tid att fundera på saken», tänkte hon. »Om det är så, att hon älskar honom, kommer hon inte att låta mig gå, men älskar hon honom inte…»

Medan hon ännu stod böjd över sin sko, kom fru Sundler ut i förstugan.

»Kära Charlotte», sade hon, »skulle du inte vilja stiga in igen? Jag kom att tänka på att du aldrig förr har varit inom mina dörrar. Får jag inte lov att bjuda på ett glas hallonsaft? Du skall inte gå utan att ha fått något till livs. Det vore att bära ut hemtrevnaden, som man brukar säga.»

Charlotte, som äntligen hade fått skobandet knutet, reste sig och tackade ganska vänligt. Hon hade alls ingenting emot att stiga in i det nätta förmaket och vänta där några minuter, medan fru Sundler sprang ner i källaren efter saften.

»Thea är åtminstone inte dum», tänkte den unga flickan. »Det är i alla fall en tröst.»

Fru Sundler blev borta rätt länge, men Charlotte tog inte detta som ett dåligt tecken. Hon väntade tåligt och stilla. I ögonen hade hon samma blick som en fiskare, då han ser fisken kretsa kring den utslängda kroken.

I sinom tid återkom värdinnan med saft och litet bakverk. Charlotte slog i åt sig av den mörkröda hallonsaften, tog en pepparkaka och började knapra på den, medan hon lyssnade till fru Sundlers ursäkter för att hon hade dröjt så länge.

»En sådan utmärkt pepparkaka!» sade Charlotte. »Den måtte vara gjord efter din mammas recept. Hon skall ju ha varit en riktig Kajsa Varg. De är bra roligt för dig, att du har så god hand med matlagning. Karl-Artur får bestämt bättre traktering hos dig än i prostgården.»

»Å, visst inte. Charlotte får komma ihåg, att vi är fattigt folk. Men, Charlotte, låt oss inte tala om sådana här småsaker, utan låt oss tänka på den stackars tant Ekenstedt! Får jag tala öppet med Charlotte?»

»Det är därför jag är hitkommen, kära Thea», sade Charlotte med sin mildaste röst.

Ingen av dem höjde stämman, de snarare sänkte den. De sutto helt stilla, smuttade på hallonsaft och knaprade på kakor. Men händerna skälvde på dem båda, liksom på ivriga schackspelare, då de nalkas slutet av ett långvarigt parti.

»Jag vill då uppriktigt säga Charlotte, att jag tror, att Karl-Artur är litet rädd för sin mor. Inte så mycket för henne själv kanske, hon sitter ju i Karlstad och har inte ofta tillfälle att inverka på honom, men han har märkt, att hon arbetar på att återförena honom med Charlotte. Och förlåt, att jag säger det, men det är detta, som han fruktar mer än något annat.»

Charlotte smålog litet. »Åhå», tänkte hon. »Ska vi ta det på det viset? Thea är verkligen inte dum.»

»Du tror alltså, Thea», sade hon, »att du skulle kunna övertala Karl-Artur att fara till Karlstad och försona sig med sin mor, ifall du kunde övertyga honom om att detta inte skulle medföra några konsekvenser visavi mig?»

Fru Sundler höjde på axlarna.

»Jag uttrycker bara en förmodan», sade hon. »Han kanske också är litet rädd för sin egen svaghet. Charlottes person har naturligtvis något mycket tilldragande för honom. Jag vet egentligen inte hur en ung man skulle vara i stånd att motstå den, som är så vacker som Charlotte.»

»Du menar alltså…»

»Ack, Charlotte, det är så svårt att säga. Men jag tror, att om Karl-Artur hade något säkert att hålla sig till…»

»Du vill säga, att om det i morgon lyste för tredje gången för mig och Schagerström, då skulle han känna sig trygg.»

»Det vore naturligtvis en god sak… Men, Charlotte, en lysning är dock något, som kan gå tillbaka. Det kunde ju komma att dröja med bröllopet. Charlotte bleve möjligen boende kvar i prostgården år efter år.»

Charlotte satte litet hastigt ner saftglaset på brickan. Då hon hade gått hemifrån, hade hon vetat, att hon skulle få betala ett högt pris, för att Thea skulle tillåta Karl-Artur att resa till sin mor. Men hon hade trott, att det skulle räcka med lysningen.

»Jag tänker mig saken så», sade fru Sundler, som nu talade med en nära nog viskande röst, »att om Charlotte ginge direkt hem och skreve en liten biljett till Schagerström, med förfrågan om han ville komma till prostgården i morgon och låta viga sig vid Charlotte strax efter gudstjänstens slut, så skulle…»

»Det är omöjligt!»

Det kom som ett förtvivlat rop om förskoning. Det var det enda yttrande under hela samtalet, som förrådde den unga flickans lidande.

Fru Sundler fortfor utan att på minsta vis fästa sig vid motpartens klagan.

»Jag vet inte vad som kan ställa sig omöjligt för Charlotte. Jag säger bara, att om Charlotte skreve en sådan biljett, och om den med ett säkert bud skickades till Stora Sjötorp, kunde svaret vara här om en fem, sex timmar. Om då detta bleve tillfredsställande, så skulle jag göra allt, som står i min förmåga, för att övertala Karl-Artur att resa.»

»Men om du misslyckas?»

»Jag är varmt fästad vid tant Ekenstedt, Charlotte. Jag är verkligen mycket bedrövad för hennes skull. Om jag endast kan lugna Karl-Arturs farhågor i det avseende, som jag nämnde, så tror jag inte, att jag skall misslyckas. Jag är övertygad om att Karl-Artur kommer att resa i morgon, så snart som han har slutat i kyrkan. Innan vigseln äger rum, skall Charlotte få veta, att han är rest.»

Det var en klart och noggrant genomtänkt plan utan brister och luckor. Charlotte satt och såg ner. Kunde hon detta? Det skulle bli att leva ett helt liv med en man, som hon inte älskade. Kunde hon?

Jo, naturligtvis kunde hon. Hennes hand famlade över brevet, som låg i klänningsfickan. Naturligtvis kunde hon.

Hon tömde saftglaset i ett drag för att få strupen klar.

»Jag skall låta dig veta vad Schagerström svarar, så snart som det blir mig möjligt, sade hon och reste sig för att gå.