Charlotte Löwensköld/Kap 23
| ← Lördagen: eftermiddag och kväll |
|
Bröllopsdagen.
I.
Schagerström infann sig i prostgården vid tvåtiden på söndagen, som Charlotte hade önskat. Den rike brukspatronen åkte i sin stora landå. Hästar och seldon glänste, betjänt och kusk voro i stor gala med blombuketter instuckna i västen och fotsacken borttagen, så att man kunde se de vita skinnbyxorna och blanklädersstövlarna, som slutade strax nedom knäet. Husbondens glans var ingalunda att jämföra med tjänarnas, men han kom dock festligt utstyrd i krås och manschetter, i vit väst och välsittande grå frack med en rosenknopp i knapphålet. Korteligen, var och en, som såg honom och hans ekipage, måste tänka: »Vad i all sin dar! Skall rike Schagerström fara och gifta sig?»
Då han anlände till prostgården, blev han rörd över det vänliga mottagandet. För att säga sanningen, så hade den gamla gården under den senaste bekymmersamma tiden haft över sig något tillslutet och ogästvänligt. Det är svårt att förklara på vad sätt detta hade visat sig, men ett känsligt sinne märkte skillnaden.
Den vita grinden stod i dag öppen och likaså förstudörrarna. Alla rullgardiner för den övre fönsterraden, som hade varit nerfällda i flera veckor, voro uppdragna, så att solskenet fick tränga in i rummen och bleka ur färgen på mattor och överdrag så mycket det förmådde. Men förändringen bestod inte bara i detta. Det låg en särskild glöd över blommorna, fåglarna kvittrade med en alldeles särskild munterhet.
Inte bara den nätta husjungfrun utan även prosten och prostinnan stodo på förstubron för att ta emot. Båda två omfamnade Schagerström, kysste honom på kinden, klappade om honom och kallade honom vid hans förnamn utan alla ceremonier. De behandlade honom som en son. Schagerström, som hade genomvakat sin natt under ångestfull kamp för att finna den rätta vägen, erfor en lättnad i sinnet, lika tydlig, som om en dålig tand helt plötsligt hade upphört att värka.
Man förde honom till prostens inre rum, där Charlotte tog emot honom. Hon var klädd i en skiftande, ljus sidenklänning och tog sig förtjusande ut. Dräkten föreföll visserligen en smula omodern. Man kunde misstänka, att Charlotte inte hade ägt någon passande klänning och att prostinnan hade letat fram denna ur någon av de stora kistorna uppe på prostgårdsvinden. Den var kort nertill, mycket urringad upptill och var sydd så, som om människan skulle ha sin midja uppe vid armhålorna, men den passade för ett sådant utseende som Charlottes. Krona eller krans hade man inte gjort sig besvär att anskaffa, men prostinnan hade hjälpt henne att fästa upp sina lockar med en hög sköldpaddskam, så att frisyren stämde med dräkten. Omkring halsen bar hon ett par rader vaxpärlor med ett vackert lås, och likadana armband omslöto handlederna. Det var alltsammans saker utan värde, men de klädde sin bärarinna. Hon såg ut som ett gammalt porträtt.
Då Schagerström böjde sig ner för att trycka en kyss på hennes hand, sade hon med ett litet darrande leende:
»Karl-Artur har för en liten stund sedan rest till Karlstad för att försona sig med sin mor.»
»Ingen annan än ni, min nådiga fröken, hade kunnat åstadkomma ett sådant under», sade Schagerström.
Han förstod, att Charlotte hade lyckats förmå unge Ekenstedt till denna resa genom att ge sitt samtycke till giftermålet med honom, Schagerström. Hur saken egentligen hängde samman, kunde han dock inte förklara för sig, och, för att säga sanningen, så var han ganska missbelåten med hela tillställningen. Man förstår han beundrade den unga flickans självuppoffring, han ville gärna se Överstinnan och hennes son försonade, men i alla fall… För att förklara saken på kortaste vis: han skulle helt enkelt ha önskat, att den unga flickan hade gift sig med honom för hans egen skull och inte för unge Ekenstedts.
»Det var ‘det onda inflytandet‘, som du skrev om», fortfor Charlotte. »Det onda inflytandet nöjde sig inte med mindre, än att jag blev gift och avlägsnad ur prostgården. Och allt måste ske ofördröjligen. Det gavs ingen förskoning.»
Schagerström fäste sig vid uttrycket förskoning. Han antog, att det betydde, att Charlotte led outsägliga kval nu, då hon måste räcka honom sin hand.
»Min nådiga fröken, jag beklagar på det…»
Charlotte avbröt honom.
»Jag heter Charlotte», sade hon med en liten nigning. »Och jag tänker säga Henrik.»
Schagerström bugade sig till tack för detta meddelande.
»Jag tänker säga Henrik», återtog Charlotte med en liten darrning på rösten. »Jag förstår, att din döda hustru kallade dig för Gustav. Jag vill låta henne behålla det namnet för sig. Man skall inte ta ifrån de döda det, som är deras.»
Schagerström blev ytterligt förvånad. Han tyckte, att detta yttrande innebar, att Charlotte inte mer kände samma avsky för honom, som då de träffades sista gången i Örebro. Han blev återigen omstämd. Ifall inte misstroende och ödmjukhet hade blivit hans andra natur, skulle han ha känt sig fullkomligt lycklig.
Charlotte frågade honom om han ville låta sig nöja med att vigseln försiggick i prostens yttre rum, där så många brudpar under årens lopp hade blivit förenade. »Prostinnan önskade nog, att vi skulle låta viga oss uppe i stora salongen», sade Charlotte, »men för mig är det högtidligast här nere.»
Förhållandet var i själva verket, att Charlotte, som hade velat ägna denna förmiddag åt förtroligt samtal med sina gamla vänner och beskyddare, inte hade tillåtit prostinnan att förstöra tiden med att damma och feja i den nu rätt länge obegagnade salongen. Gumman hade inte en gång fått avlägsna sig för att laga i ordning den frukostmiddag, varmed hon ämnade undfägna de nygifta.
Den unge brukspatronen gjorde ingen invändning mot ämbetsrummet, och vigseln ägde rum omedelbart. Kusken och betjänten från Stora Sjötorp, arrendatorn och hans hustru samt allt tjänstefolket i prostgården kallades in för att bevittna den högtidliga akten. Gamle prosten läste upp formuläret, och utanför de öppna fönstren kvittrade bofinkar och sparvar så ivrigt och glatt, att man kunde tro, att de visste vad som var å färde och ville fira tilldragelsen med sina bästa bröllopshymner.
Då allt var slut, stod Schagerström där litet handfallen och visste inte vad han skulle företa sig, men Charlotte vände sig emot honom och bjöd honom sina läppar till en lätt kyss.
Hon höll verkligen på att göra honom vimmelkantig. Allt hade han väntat sig, tårar, förstenad grämelse, stolt överlägsenhet, allt utom denna glada underkastelse.
»Jag är viss om att alla, som ser oss, tror, att det är jag, som har blivit tvingad till det här giftermålet, och inte hon», tänkte han för sig själv.
Han kunde inte förklara saken på annat sätt, än att Charlotte fann det mest förenligt med sin stolthet att se nöjd och lycklig ut.
»Men vad hon gör det bra!» tänkte han litet harmset, men ändå med en viss beundran.
När de sedan sutto till bords, dessa fyra, vid en frukostmiddag, som enligt prostinnans utsago hade tillkommit på Guds försyn, men som i alla fall var ganska lyckad, gjorde Schagerström verkligen ett bemödande att kasta av sig sin gråvädersstämning. Prosten och prostinnan, som ju visst inte undrade på att han kände sin ställning en smula brydsam, ansträngde sig av all makt att liva upp honom, och till sist såg det ut, som om de hade lyckats.
De fingo honom åtminstone att slå upp språklådan. Han började tala om sina resor i främmande land, om sina försök att förbättra den svenska järnhanteringen med ledning av sådant, som han hade lärt i England och Tyskland.
Medan han talade, såg han, att Charlotte lyssnade till honom med odelat intresse. Hon satt där med framåtsträckt huvud och vidgade ögon och följde med varje hans ord. Han antog, att detta inte kunde vara annat än spel. »Hon gör det för de gamla människornas skull», tänkte han. »Det är omöjligt, att hon kan intressera sig för sådana här saker, som hon inte alls förstår. Hon vill, att prosten och prostinnan skall tro, att hon är kär i mig. Det är alltsammans.»
Denna förklaringsgrund föreföll honom emellertid bättre och mer tilltalande än den förra. Det gjorde honom gott att se hur fästad hans hustru var vid dessa präktiga gamla människor.
Mot slutet av måltiden bredde sig dock dysterhet över sinnena. Det var omöjligt för de gamla i prostgården att låta bli att tänka på att Charlotte skulle lämna dem om några ögonblick. Charlotte, denna gnistrande varelse med sina dumma streck, med sina tokerier, med sin rappa tunga, med sin häftighet, Charlotte, som de så ofta hade måst ogilla, Charlotte, som de för hennes kärleksfullhets skull hade måst förlåta allting, hon skulle inte mer finnas i deras hus. Vad livet skulle bli tomt och intresselöst!
»Det är ändå väl, att du kommer igen i morgon och packar ihop dina tillhörigheter», sade prostinnan.
Schagerström förstod, att de sökte trösta sig med att Charlotte inte skulle flytta långt bort, att de skulle få se henne alltibland, men ändå tyckte han sig förmärka hur de liksom sjönko ihop, hur deras ryggar böjdes och ansiktena fårades. Från och med denna dag fanns ingen, som kunde hålla ålderdomen borta ifrån dem.
»Vi är så glada, Charlotte, mitt hjärtebarn», sade prosten, »därför att du kommer till ett präktigt hem och får en god man, men du förstår, du förstår… Vi kommer att sakna dig, vi kommer att sakna dig obeskrivligt.»
Han höll på att komma i gråt, men prostinnan räddade situationen genom att berätta för Schagerström vad hennes gubbe en gång hade anförtrott henne att han skulle göra, ifall han vore femtio år yngre och ungkarl. Allihop måste skratta, och de sorgliga tankarna blevo lagda åt sidan.
Då landån körde fram och Charlotte närmade sig prostinnan för att säga farväl, drog gumman henne med sig in i nästa rum och viskade till henne:
»Håll ett öga på din man, min vän, denna dag! Det är något, som han går och spekulerar på. Se upp med honom!»
Charlotte lovade att göra sitt bästa.
»Han ser för resten riktigt bra ut i dag. Har du märkt det? Det passar honom att vara så där fin.»
Charlotte överraskade henne genom att svara:
»Jag har aldrig tyckt, att han har sett illa ut. Det finns något kraftigt hos honom. Han är lik Napoleon.»
»Vad du säger!» sade prostinnan. »Det har jag aldrig kommit att tänka på. Men det är bra, att du tycker det.»
Då Charlotte kom ut på förstubron, färdig till avresa, såg Schagerström, att hon hade satt på sig samma hatt och mantilj, som hon hade burit i kyrkan för jämnt fyra söndagar sedan och som han då hade funnit simpla och missklädande.
Nu fann han dem helt förtjusande, och trots allt kände han plötsligt en stormande glädje över att denna unga varelse nu var hans och skulle följa honom till hans hem. Mittunder det att Charlotte höll på med ett avskedstagande, som inte ville ta någon ända, närmade han sig henne, grep om hennce med sina starka armar och satte upp henne i vagnen.
»Så där ja, så där ja, så skall det vara, så skall det vara!» ropade prostfolket efter honom, medan vagnen svängde runtom den blomstersmyckade gårdsplanen och ut genom grinden.
II.
Det är nästan onödigt att säga, att den unge brukspatronen genast ångrade sig. Det var orätt av honom att skrämma upp Charlotte. Om han bar sig åt på det sättet, kunde hon tro, att han betraktade den här tillställningen som något annat än ett skenäktenskap, att han skulle komma med en riktig makes anspråk på henne.
Charlotte såg verkligen litet ängslig ut. Han märkte hur hon flyttade sig inåt vagnshörnet så långt ifrån honom, som det var möjligt. Men det varade inte länge. Innan de hade hunnit till kyrkbyn, satt Charlotte åter tätt vid hans sida småleende och pratande.
Nå ja, det var lätt att förstå, att hon skulle hålla god min, medan de foro framåt bygatan. Det skulle naturligtvis bli annat av, då de kommo ut i ensamheten på stora landsvägen.
Men Charlotte fortsatte, som hon börjat. Hon talade livligt och glatt under hela resan. Och de samtalsämnen hon valde voro i hög grad ägnade att visa honom, att hon tog sitt äktenskap på fullt allvar.
Hon började med att tala om hans hästar. Hon ville i första rummet veta något om de fyra, som drogo landån. Var voro de köpta, hur gamla voro de, vad hette de, hur var det med härkomsten, voro de skygga, hade de någonsin skenat med honom? Därpå kom turen till alla andra hästar, som funnos på Stora Sjötorp. Var det möjligt, att det också fanns riktiga ridhästar där, riktiga, inridna ridhästar? Och sadlar? Fanns det verkligen en engelsk fruntimmerssadel?
Hon ägnade en medlidsam tanke åt prostgårdshästarna. De komme att bli alldeles förstörda nu, då hon inte mer fanns till hands för att skaffa dem litet motion.
Här kunde inte Schagerström låta bli att göra ett inpass. »Jag hörde av en främmande dam i diligensen häromsistens», sade han, »hur en viss fröken misshandlade sin välgörares oskyldiga kreatur.»
»Vad för slag?» utropade Charlotte, men så förstod hon vad han åsyftade och brast i skratt.
Ett gott skratt är verkligen något märkvärdigt. På en gång kände sig de två nygifta som goda vänner. Stelheten och högtidligheten försvunno.
Charlotte gick vidare med sina frågor. Vad fanns det för verk och inrättningar på Stora Sjötorp? Hur många härdar hade smedjan, och vad hette smederna, smedshustrurna och barnen? Hon tyckte sig ha hört, att han också hade en såg där. Var det sant? Jaså, det fanns en kvarn även. Hur många stenar fanns det i kvarnen? Vad hette mjölnarn?
Det var en fullkomlig examen. Schagerström blev alldeles huvudyr av alla frågor. Ibland kunde han inte göra riktigt reda för sig. Han visste inte hur många får han hade, och han var inte heller på det klara med hur många mjölkande kor som funnos i ladugården och hur mycket de mjölkade. »Det där är inspektorens sak», sade han och skrattade.
»Det låter verkligen, som om du inte hade reda på någonting», sade Charlotte. »Jag är säker om att det råder en förfärlig oordning hemma hos dig. Det blir mycket arbete, innan allt blir, som det bör vara.»
Hon tycktes emellertid inte missnöjd med denna utsikt, och Schagerström erkände, att han länge hade önskat sig en verklig hustyrann, en sådan där bister matmoder som prostinnan Forsius.
Eftersom han hade nämnt ordet inspektor, fick hon den idén att fråga hur många herrar som åto vid herrskapsbordet. Hur var hushållet ordnat, hur många jungfrur fanns det, hur många betjänter? Hade han någon hushållerska? Dög hon till något?
Hon glömde inte heller trädgården. Då hon fick veta, att det fanns både drivhus och vinkast, blev hon litet häpen, ungefär som då hon hade hört talas om ridhästarna.
Man förstår, att Schagerström inte hann med att finna tiden lång. Då vagnen svängde in på skogsvägen, som ledde fram till hans hem, måste han säga sig, att de två milen, som skilde kyrkbyn från Stora Sjötorp, denna dag hade varit underbart korta.
Men för resten aktade han sig för att göra sig några inbillningar. »Jag förstår henne så väl», sade han till sig själv. »Hon försöker finna sig i det oundvikliga. Hon pratar för att slippa tänka.»
Emellertid kan man nog begripa, att det hade varit en brådskande dag på Stora Sjötorp.
Man visste egentligen inte vad som hade gått åt brukspatronen. Budet från prostgården hade ju anlänt redan vid tretiden på lördagseftermiddagen, men han hade inte sagt ett ord om vad man hade att vänta förrän rätt sent på aftonen. Då hade han plötsligen kommit ihåg, att han måste skaffa vigselring. En av inspektorerna hade blivit beordrad in till närmaste stad med befallning att, om nödigt, väcka upp guldsmeden där ur hans sötaste sömn för att få köpa en slät guldring och få namnen ingraverade.
Inspektoren hade gudskelov inte tegat, han, utan underrättat så många som möjligt om att nästa dag en ny fru skulle komma till gården, och det fick man räkna som en verklig lycka. Hur i all världen skulle hushållerskan annars ha hunnit att vädra statvåningen, att plocka av överdragen, att torka bort dammet? Hur skulle trädgårdsmästarn ha hunnit att få alla gångar krattade, alla blomsterbäddar rensade? Och hur skulle annars livréer och stövlar och seldon och själva landån ha hunnit putsas och blankas? Brukspatronen hade gått omkring, som om han hade varit bedövad, inte orkat ställa med någonting. Johansson, betjänten, hade på egen hand fått välja ut vad han tyckte vara en passande bröllopskostym.
Men lyckligtvis hade det ju funnits folk på gården, som visste vad det ville säga att ta emot en ung fru. Både trädgårdsmästarn och hushållerskan hade varit med på den tiden, då lagmanskan Oldencrona regerade på Stora Sjötorp, så att de hade reda på vad ställets heder krävde.
För syns skull, kan man nästan säga, hade hushållerskan begärt order av husbonden rörande mottagandet, innan han hade rest sin väg på söndagen, och likaså försiktig hade trädgårdsmästarn varit. Schagerström hade visst inte tänkt sig något mottagande alls, men om fru Sällberg ville laga till en liten välkomstmiddag och om mäster kunde hinna att resa en äreport, så vore det inte honom emot.
När de på så sätt hade skaffat sig fria händer, hade de förträffliga människorna bara inväntat Schagerströms avresa för att sätta i gång med förberedelser till ett nästan kungligt mottagande.
»Betänk det, fru Sällberg!» sade trädgårdsmästarn. »Hon är ju en adelsfröken, hon vet nog hur det brukar gå till på ett så pass stort ställe som detta.»
»Hon kommer ju bara från en prostgård», sade hushållerskan, »så att jag tror då visst inte, att hon förstår något, men det hindrar inte, att en annan vill visa, att en har lite vett.»
»Åhå, var inte så säker på det!» sade trädgårdsmästarn. »Jag har sett henne i kyrkan. Hon såg visst inte ut som en vanlig prästgårdsmamsell. Ni skulle ha sett hur hon förde sig. Jag tyckte mig känna igen gamla nådan här på Stora Sjötorp. Jag blev varm om hjärtat.»
»Det må vara med förnämiteten, hur det vill», sade hushållerskan, »jag är glad, att vi får en ung fru i huset. Det blir baler och tillställningar. En får visa vad en duger till. Det blir annat än att dag ut och dag in laga mat åt några herrar, som bara kastar i sig maten.»
»Bara ni inte får för mycke av det goda!» skrattade trädgårdsmästarn. »Den som har gått under prostinnan Forsius i så många år, den förstår sig på hushållsväsendet.»
Han skyndade ut med detsamma, ty det var sannerligen nödvändigt att komma till handling. Om fyra äreportar skulle hinna resas och därtill ingången smyckas med ett namnchiffer av blommor, så fick man inte stå och prata bort tiden.
Mäster skulle nog inte heller ha gått i land med uppgiften, om han inte hade funnit så många ivriga hjälpare. Men man får tänka sig, att hela gården och hela bruket hade råkat i hänförelse. Man skulle åter få en fru där uppe i det stora herrgårdshuset, man skulle få någon, som man kunde gå till med sina bekymmer, med sina krämpor. En matmor var ändå något förmer än en husbonde. Hon höll sig hemma, henne kunde man tala med om barnen och om kon. Det var nästan för gott för att vara sant, att hon skulle vara där redan i denna dag.
Ett par pojkar förde omkring nyheterna till de underhavande, och på alla torp och i alla lägenheter skrudade man sig så gott man förmådde för att gå upp till bruksherrgården och få se en skymt av den nygifta. Men var och en, som kom fram till gården, sattes genast till arbete. Äreportarna restes, gamla flaggor och standar, som hade varit i bruk under de forna ägarna, hissades upp utmed vägen. Ett par små salutkanoner letades fram. Det var ett liv och ett vimmel, varom man knappt kan göra sig en föreställning.
Men då de nygifta vid sextiden körde in på Stora Sjötorps ägor, var också allt i ordning.
Vid den första äreporten, som befann sig inne i skogen, hälsades de av alla brukets smeder med släggor på axeln. Vid den andra, som var rest i skogsbrynet, stodo jordbruksarbetarna och skyldrade för dem med sina spadar, vid den tredje porten, som betecknade ingången till allén, hurrade mjölnare och sågare, vid den fjärde, som förde in på gårdsplanen, överlämnade trädgårdsmästarn, omgiven av sina drängar, en härlig blombukett. Uppe vid huset äntligen stodo bruksförvaltarn, bruksbokhållarna, inspektorerna, hushållerskan och tjänsteflickorna och bugade och nego.
Egentligen var inte ordningen så god, som den här har beskrivits. Alla människor voro i det bästa humör, de hurrade och skreko av all makt, även då vagnen hade kommit förbi den äreport, som de voro satta att bevaka. Barnungarna sprungo i kapp med vagnen på ett mycket litet högtidligt sätt, och kanonskotten brunno av i de mest oväntade ögonblick, men det hela var dock så vackert och festligt, att salig fru lagmanskan skulle ha varit nöjd, om hon hade sett ner från sin himmel, och tyckt, att Stora Sjötorp och hennes gamle trädgårdsmästare hedrade sig.
Schagerström, som alls inte hade tänkt sig något så storartat mottagande, höll på att bli ond över den frihet, som hans underlydande hade tagit sig, men innan han hade givit luft åt sitt missnöje, kom han lyckligtvis att kasta en blick på Charlotte.
Hon satt där med leende läppar, men på samma gång glänste en tår i ögonvrån, och hon höll händerna knäppta.
»Så vackert, så vackert, viskade hon, »så vackert!»
Allt det där, äreportarna, blommorna, flaggorna, hurraropen, de vänliga leendena, skotten ur de små nickhakarna, det var för henne, det ville önska henne välkommen till gårds. Och hon, som nu sedan flera veckor var van vid att alla människor föraktade henne och drogo sig undan henne, hon, som hade känt misstankar och tadel följa varje hennes rörelse, hon, som knappast hade vågat avlägsna sig från hemmet för att inte bli förolämpad, hon kände sig tacksam, rörd, hedrad över förtjänst eller värdighet.
Det var inga nidvisor detta, det var inga buketter av törnen och nässlor, det var inga hånskratt, det var glädje och hänryckning, som hälsade henne.
Hon sträckte sina armar mot folket. Hon älskade detta ställe och dess innevånare från första stund. Här tyckte hon sig vara i en ny, lycklig värld. Här ville hon leva och dö.
III.
Vilken lycka för en man att få föra in en ung brud i ett präktigt hem! Att gå från rum till rum och höra på hennes förtjusta utrop, att skynda sig ett par steg före henne, slå upp dörrarna till nästa rum och säga: »Det här vill jag tro inte är så oävet» Att se henne fladdra omkring som en fjäril, än slå an en ton på flygeln, än ila fram till en tavla, än kasta en blick i en spegel för att se om glaset återgav en fördelaktig bild av henne, än ila till fönstret för att se på den undersköna utsikten!
Men hur ängslig måste man inte bli, då man mitt uppe i allt detta ser henne brista i gråt, hur ivrigt frågar man inte vad som står på, hur uppriktigt lovar man inte att söka avhjälpa alla hennes bekymmer!
Hur glad blir man inte, då man får höra, att det inte gällde något annat, än att hon har en syster, som ligger sjuk i nakna, fula rum, medan hon själv alldeles utan förskyllan skall få njuta av denna prakt och härlighet! Hur stolt känner man sig inte att kunna lova henne, att hon skall få lämna denna syster all den hjälp hon behöver, ja, om hon så önskade, skulle redan denna kväll…
Å nej, inte denna kväll. I morgon vore tids nog.
Därmed är då den sorgen över. Hon glömmer den alldeles, och så börjar förevisningen på nytt.
»I den här stolen», säger hon, »sitter man alldeles förträffligt, och där vid fönstret finns en passande plats för ett sybord.»
Ja visst. Man förstår, att hon kommer att ta sig utmärkt ut vid sybordet, men i detsamma påminner man sig något, som man har hållit på att glömma. Detta är ju inte något riktigt äktenskap. Det är intet annat än ett sken. Allt detta är inte annat än en lek. Det ser ut ibland, som om hon skulle ta det på allvar, men man vet ju var man har henne.
Bara en sak kan man unna sig: att inte låtsa om något, förrän det är alldeles nödvändigt, att låta leken fortgå ännu några timmar, att roa sig, liksom hon roar sig, att gömma ångesten långt inne i hjärtat och njuta av stundens lycka.
Ja, på det sättet kan man med samma känsla av lycka fortsätta förevisningen, ända tills betjänten kommer och anmäler, att middagen är serverad.
Och är det inte underbart att få bjuda henne armen och föra henne in till ett middagsbord, praktfullt dukat med äkta porslin, med blixtrande glas och blänkande silver, att få sätta sig ner med henne till en kungamiddag med åtta rätter, med vin, som glöder i flaskorna, med mat, som smälter i munnen, sådan där mat, som man inte märker att man äter?
Att sedan helt gå upp i behaget att ha bredvid sig en ung kvinna, som är allt, vad man mest älskar, som är klok och okonstlad, som vet att skicka sig, som är i högsta grad odygdig, som kan skratta och gråta i samma sekund, som i varje ögonblick visar en ny betagande egenskap?
En lycka är det kanske också att ryckas bort från allt detta, just som det börjar att ta sansen ifrån en, därigenom att trädgårdsmästarn, som i dag spelar herre på Stora Sjötorp, kommer för att anmäla, att allt är i ordning för dansen på logen, men att ingen vill börja, förrän husbondefolket visar sig. Det är ju bruden och brudgummen, som skola inleda bröllopsbalen.
Vilket roligt sätt att fira bröllop! Inte bland jämlikar, som kanske avundas och kritisera, utan bland beundrande undersåtar, som nästan betrakta en som gudomligheter. Att först för ordningens skull föra bruden ett varv omkring det glatta loggolvet, men sedan överge dansen för att se henne dansa, se henne svänga om med smeder och mjölnare, med gubbar och pojkar, allt med samma goda humör. Hur underbart att sitta där och tänka på gamla sagor och dikter om älvor, som kommit in i människornas dans och lockat vackra gossar med sig till skogs! Ty då man ser henne sväva fram bland den arbetsbrutna skaran, förefaller hon inte att vara skapad av vanligt jordiskt stoft, utan av något finare och bättre.
Ja, att sitta så där och ängslas för att minuterna försvinna, tills man till sist märker, att stunden är kommen, att bröllopsdagen är slut, att livets tomhet och allvar börja på nytt!
IV.
Vad Charlotte beträffar, så hade hon hela tiden prostinnans varning i öronen: »Håll ett öga med din man, min vän, denna dag! Det är något han går och spekulerar på. Se upp med honom!»
Hon hade också själv lagt märke till de tvära omkastningarna i hans lynne från glättighet till dysterhet, och hon började ingen dans utan att se efter om han ännu fanns kvar på logen, och inte förr hade en kavaljer lämnat henne, än hon sökte upp mannen och satte sig vid hans sida.
Som hon var en av dem, som ha ögonen med sig, hade hon, då hon gick över stallplatsen på väg till logen, observerat, att den lilla kupén, som Schagerström använde på sina långresor, stod utdragen ur vagnsskjulet. Det där ökade hennes oro och skärpte hennes vaksamhet.
Då hon dansade med kusken, gjorde hon ett litet försök att få veta vad som förehades.
»Vi dansar väl inte för länge?» sade hon. »När var det, som brukspatron skulle resa?»
»Tiden är visst inte riktigt bestämd än, nådig frun. Men jag har vagnen utdragen och hästarna selade. Jag kan vara färdig i rödaste rappet.»
Se där, nu visste hon vad hon hade att rätta sig efter! Men som hennes man alltjämt satt kvar på logen i lugnt samspråk med sina underhavande, fann hon det klokast att inte låtsa om något. »Det har troligen varit hans mening att resa sin väg i kväll», tänkte hon, »men han har kanske ändrat mening. Han har sett, att jag inte är så farlig, som han trodde.»
Men en liten stund efteråt, då hon just hade slutat en ganska läng slängpolska, märkte hon, att han var borta. Det hade blivit mörk natt ute, och den stora logen upplystes endast dåligt av ett par lyktor, men hon var genast säker om att han inte fanns där. Hon såg sig oroligt om efter kusken och betjänten. Också de tycktes vara försvunna.
Hon kastade över sig mantiljen, sällade sig till några unga, som stodo i den breda logporten för att svalka sig efter dansen, sade ett par ord till dem och gled sedan tyst och obemärkt ut i natten.
Så främmande, som hon var på gården, visste hon knappast vartåt hon skulle ställa stegen för att komma upp till boningshuset. Men hon märkte på ett litet håll skenet av en lykta, och hon skyndade framåt i den riktningen. Då hon kom närmare, såg hon, att lyktan stod på marken utanför stallet. Kusken höll mycket riktigt på att spänna för. Han hade redan lett ut hästarna.
Charlotte smög fram till vagnen utan att på något sätt ge sig till känna. Det hade fallit henne in, att hon skulle passa på något ögonblick, då kusken vände ryggen till, för att öppna vagnsdörren och stiga in i kupén. När vagnen sedan körde fram till trappan och Schagerström kom för att ta plats där, skulle hon låta honom veta vad hon tänkte om ett dylikt flyktförsök.
»Varför talar han inte ut med mig om det, som plågar honom?» tänkte hon. »Han är ju som en blyg pojke.»
Men innan hon hade lyckats utföra sin avsikt, var kusken färdig. Han hängde tömmarna över skärmen, tog kuskkappan, som han hade liggande på bocken, och krängde den på sig. Han ämnade just hoppa upp på sin plats, då han torde ha kommit att tänka på lyktan. Han sade ett lugnande: »Stilla, Pållarna!» till hästarna, gick bort till lyktan, släckte den och ställde in den i stallet.
Han skyndade sig naturligtvis så mycket han förmådde, men i närheten fanns en, som var ännu snabbare än han. Just som han stängde stalldörren, smällde en piska. Ett ivrigt tillrop kom hästarna att sätta av, och ut bar det genom gårdsgrinden, som kusken försiktigtvis redan hade öppnat, samt neråt allén. Vagnen försvann i nattmörkret. Man hörde endast rullandet av hjulen och trampet av hästhovarna.
Om någonsin en kusk har sprungit fortare än sina egna hästar för att komma upp till herrgården och anmäla för husbonden, att någon förbannad pojkslyngel hade vågat hoppa upp på hans kuskbock och köra bort med hans vagn alldeles mittför hans näsa, så utförde nu kusken Lundman på Stora Sjötorp den prestationen.
I förstugan råkade han på Schagerström i samspråk med hushållerskan, som berättade, att unga frun hade försvunnit. »Brukspatron sa till mig, att jag skulle hälsa nådig frun, att brukspatron inte hade tid att sitta kvar längre på logen, men att nådig frun kunde hålla på att dansa, så länge som hon önskade, och när jag skulle gå fram till nådig frun…»
Kusken kunde inte låta henne tala till slut. Han hade viktigare nyheter. »Brukspatron!» började han.
Schagerström vände sig emot honom.
»Vad går det åt dig?» sade han till kusken. »Du ser ut, som om man hade stulit hästarna ifrån dig.»
»Det är just vad man har gjort, brukspatron.»
Han berättade vad som hade hänt.
»Men det är inte hästarnas fel, brukspatron. Di skulle aldrig ha rest ifrån mig, om det inte hade vart nån, som hade krupit opp på bocken. Om jag bara kunde begripa vem som har vågat…»
Han avbröt sig plötsligen. Schagerström hade företagit sig något rent av otroligt. I kuskens och betjäntens och hushållerskans närvaro hade han kastat sig ner på en stol för att gapskratta åt deras bestörtning.
»Jaså, ni förstår inte vem som vågar stjäla mina hästar», skrattade han.
De tre tjänarna stirrade på honom.
»Vi måste ta fatt tjuven», återtog han, sedan skrattlusten någorlunda hade lugnat av. »Lundman får skynda sig att sadla tre ridhästar. Johansson följer med och hjälper honom. Och fru Sällberg går för säkerhets skull upp i våningen och ser efter om nådig frun finns där.»
Hushållerskan försvann uppåt trappan, men kom ögonblickligen tillbaka med underrättelse, att nådig frun visst inte fanns där uppe.
»Herre Gud, brukspatron, det kan väl inte ha hänt någon olycka!» sade hon.
»Det är, som man tar det, fru Sällberg. Märk mina ord! Hittilldags har vi fått råda oss själva här på Stora Sjötorp, men nu har vi fått en husbonde över oss.»
»Ja, det ska vi bara va glada åt, brukspatron.»
Varpå Schagerström, rike Schagerström, klappade gumman på hennes feta axlar, svängde ett varv runt med henne och ropade:
»Fru Sällberg tar sitt öde med den rätta undergivenheten. Måtte jag också kunna göra det!»
Härpå sprang han ut för att i sällskap med sin kusk och betjänt sätta efter flyktingen.
En helt kort stund efteråt var allt avgjort. Rymmerskan satt infångad i ena vagnshörnet med Schagerström vid sin sida. Lundman hade bestigit kuskbocken och körde i sakta mak hem till gården, medan betjänten, Johansson, förde ridhästarna.
Charlotte hade kört vagnen framåt med god fart väl en halv mil, men sedan hade hon råkat på några väldiga uppförsbackar. Trots allt smällande med piskan hade hon inte kunnat förmå hästarna att röra sig annat än i skritt, och så hade hon nesligen måst giva sig.
Ett par minuter hade det varit tyst inne i vagnen, men då frågade Charlotte:
»Nå, hur kändes det?»
»Det var överväldigande», sade Schagerström. »Jag förstår hur en hustru måtte känna det, då hennes man rymmer från henne.»
»Det var det jag ville», sade Charlotte.
Ögonblicket därefter kände Schagerström ett hårt tag om sin axel.
»Du bara gör dig till. Du skrattar. Du trodde inte alls, att jag ämnade rymma min väg.»
»Min älskade!» sade Schagerström. »Den enda riktigt glada stund, som jag har haft denna dag, det var den, då Lundman kom och berättade för mig, att du hade stulit mina hästar.»
»Varför det?» frågade Charlotte litet enstavigt.
»Min älskade, jag förstod, att du inte ville låta mig resa.»
»Det tänkte jag inte alls på», utbrast Charlotte. »Men hela kyrkbyn har talat om mig nu i tre veckors tid, och om du hade rest din väg…»
»Ja visst», sade Schagerström. »Jag förstår, att det kunde du inte stå ut med.»
Han skrattade av kärlek och lycka, men ögonblicket därefter sade han med djupt allvarlig röst:
»Min älskade, låt oss äntligen en gång tala ut med varandra! Säg, om du förstod varför jag ville resa min väg just i kväll?»
»Ja», sade den unga flickan med fast röst. »Det förstod jag.»
»Varför hindrade du mig då?»
Charlotte teg. Han väntade länge på svar, men tystnaden bröts inte.
»När vi kommer hem», sade den äkta mannen, »finner du i din sängkammare ett brev från mig. I det brevet säger jag dig, att jag inte vill begagna mig av att omständigheterna har kastat dig i mina armar. Jag vill, att du skall vara fullt fri. Du behöver inte betrakta vårt giftermål som något annat än ett skenäktenskap.»
Han tystnade än en gång för att vänta på svar, men ingenting avhördes.
»I det där brevet säger jag dig också, att jag som bevis på min kärlek och för att försona allt det lidande, som jag har bringat dig, ämnar skänka dig Stora Sjötorp till arv och eget. När laglig skilsmässa mellan oss har ägt rum, skall det glädja mig att veta dig bo kvar här, där redan alla människor älskar dig.»
Ännu ett långt uppehåll, men intet svar kom från Charlottes håll.
»Det här lilla äventyret rubbar på intet sätt vad som står i brevet», fortfor Schagerström. »Jag misstydde det i början. Nu förstår jag, att det bara var ett skälmstycke, som du spelade mig för att inte åter bli utskämd i kyrkbyn.»
Charlotte flyttade sig något närmare, därpå kände han hennes varma andedräkt mot sin kind, så hörde han henne viska i hans öra: »Det dummaste nöt, som går på Guds gröna jord.»
»Vad för något?»
»Skall jag säga om det en gång till?»
Han lade hastigt sin arm om henne och drog henne intill sig. »Charlotte», sade han, »du måste tala. Jag får lov att veta vad jag har att rätta mig efter.»
»Nå ja», sade hon i en litet tvär ton, »det är inte mycket roligt att berätta, men du blir kanske glad att höra, att i går, ungefär så här dags, slog Karl-Artur ihjäl min kärlek.»
»Gjorde han?»
»Han dödade den. Han var väl trött på den. Jag tror nästan, att han gjorde det med vett och vilja.»
»Min älskade!» sade Schagerström. »Låt Karl-Artur vara! Tala om mig! Om än din kärlek till Karl-Artur är död, så följer ju inte därav…»
»Nej, naturligtvis inte. Ack, om du ändå inte behövde så långa förklaringar!»
»Du vet bäst hur dum jag är.»
»Ser du», sade Charlotte långsamt och eftersinnande, »det är mycket märkvärdigt. Jag älskar dig inte, men jag trivs med dig, jag är trygg med dig. Jag kan tala med dig om allting, jag kan be dig om allting, jag kan skämta med dig. Jag känner det så där lugnt och behagligt, som om vi hade varit gifta i trettio år.»
»Ungefär som prosten och prostinnan», insköt Schagerström med en viss bitterhet.
»Ungefär på det sättet», fortfor Charlotte i samma eftersinnande ton. »Du är kanske inte nöjd med detta, men jag tycker, att det är ett ganska vackert resultat efter bara en dag. Jag tycker om att ha dig sittande bredvid mig i vagnen och att du följer mig med ögonen, då jag dansar. Jag tycker om att sitta till bords med dig och att bo i ditt hem. Jag är tacksam mot dig, därför att du har fört mig bort från allt det där förfärliga. Stora Sjötorp är förtjusande, men jag skulle inte vilja bo där en dag, om inte du funnes här. Jag kunde alls inte förlika mig med att du skulle fly bort ifrån mig. Men ändå… Om det, som jag kände för Karl-Artur, var kärlek, så är detta inte kärlek.»
»Det kan bli», sade Schagerström stilla, och det hördes på rösten, att han var rörd.
»Kanske att det kan det», sade Charlotte. »Och vet du vad? Jag tror inte, att jag skulle ha något emot, att du kysste mig.»
Schagerströms resvagn var ett utmärkt åkdon. Den rullade fram på vägen utan stötar och skakningar. Den unge brukspatronen kunde begagna sig av den givna tillåtelsen.