De gula husen/Kapitel 07
| ← FARBROR JONATHAN |
|
I PRÄSTGÅRDEN → |
DEN POETISKE STÄRBHUSNOTARIEN
Till laget i schaggsoffan hörde också ibland som särskilt adjungerad ledamot en liten satt och välmående man, som om förmiddagarna satt inklämd bakom de gröna rutorna 1 ett litet rum på nedra botten i stadens rådhus. Det var den poetiske stärbhusnotarien, vars borgerliga och ogenerade musa brukade animera kräftkalasen och punschdrickningen, alltid gärna hörd och uppskattad, och hans egen lilla knubbiga, purpurvioletta näsa, med sitt fint ådrade nät angav också tydligt nog att Bachus även kunde glädja sig åt hans dyrkan.
Det gamla rådhuset, där han hade sin ämbetslokal, låg naturligtvis vid torget även det och det hade ett högt mansardtak av grönt tegel. Där var järngaller för de smårutade fönstren, och en tämligen bred ektrappa ledde upp till övre våringen, där borgmästare och råd residerade och fällde sina visa och oväldiga domar under ett stort gammalt oljekonterfej av konung Albrekt av Mecklenburg, som förnyat stadens gamla privilegier år 1384 och därför nu till tacksam åminnelse blickade ner från väggen i röd och fotsid mantel med ett listigt och bedrövat uttryck.
Så högt upp som till vällovliga magistratens sessionsrum kom nu endast sällan den lille stärbhusnotarien. Hans rum låg på nedra botten med skrivbordet mitt på golvet och väggfasta skåp med alla handlingarna runt väggarna. Här satt han i sin avnötta skinnstol och tog med det allvar och den värdighet som hans syssla krävde emot de sörjande efterlevande som sökte hans hjälp att reda ut sina anhörigas bon. Och han antecknade och beklagade eller skämtade någon gång under mindre sorgliga omständigheter med en ceremoniell förbindlighet och ett tillmötesgående som knappast kunnat vara större.
Han var egentligen aldrig ensam i sitt rum, ty i hörnet vid kakelugnen låg på ett stycke svart fårskinnsfäll hans trogne och ständige kamrat och följeslagare, murveln Kinlock. Det var en mycket klok och väluppfostrad hund, som för länge sedan hade övervunnit sitt första barnsliga begär att skälla på alla som sökte stärbhusnotarien i tjänsten. Nu lyfte han bara litet på ena örat vid stegen och halvöppnade det högra ögat för att konstatera att han var på sin vakt och att allt var all right och återgick omedelbart med en halvkvävd murrning till sina drömmars ro.
Stärbhusnotarien och Kinlock voro oskiljaktiga. De följdes åt inte bara till ämbetsrummet utan på alla promenader i tjänsteärenden och för nöjes skull. Stärbhusnotarien fick som en annan röst när han talade med Kinlock, och denne såg klokt och förstående på sin herre och viftade med svansen till tecken av fullkomligaste samförstånd.
Men de torra och enformiga siffrorna i notariens stärbhusprotokoll voro långt ifrån tillräckliga att fullt utfylla tiden för hans rörliga och godmodiga själ. Hans tankar över alla de små företeelser och händelser som mötte honom på hans strängt begränsade bana omsatte han osökt och naturligt i rim och rytmer. Bräddarna av hans papper voro ofta fullklottrade med små staplar och streck, som vittnade om, att den prosaiska verkligheten var honom för trång. Visserligen höll sig hans Musa strängt och utan minsta yrande avvikelser till jordens och allt vad jorden har härligt gott av stärkande drycker och välsmakande rätter, men det var dock på rim funderingarna kommo och som ämnet var kärt och allom bekant, blev detta den härligaste poesi för stärbhusnotarien själv och för alla hans vänner.
Egentligen hade han ju en gång syftat mycket högre än till sin mera anspråkslösa plats som stärbhusnotarie, och stödd på sitt akademiska testimonium sänt in sin ansökan till borgmästareämbetet i Säter. Men vad det nu kunde ha berott på, blev han förbigången vid utnämningen och han fann sig också snart tillrätta med det som var. Han hörde med vid alla tillställningar och läste sina välmenande och ytterst lättfattliga verser till allmän belåtenhet och trevnad. De enklaste angelägenheter satte han genast på rim och vid alla supéer i de små gårdarna läste man gärna upp dem. Kinlock och stärbhusnotarien hörde till staden och voro allas vänner, och varenda människa kunde utantill de verser han skrivit om sin trogne följeslagare och vän. Ty sin skyldighet att betala Kinlocks skatt, som belöpte sig till kronor 5: — en billig penning för de oskyldiga nöjen Kinlock kunde ha av planteringar och rabatter, och vilken summa han fullkomligt motiverade särskilt under vårens yra — hade han fullgjort med att låta sedeln åtföljas av dessa vers:
Murvel Kinlock heter hunden,
älskar ej att vara bunden,
men på grund av erlagd skatt
få gå lös båd’ dag och natt.
Vill förargelse ej göra,
ej med oljud nattron störa,
då han vet polisen tar
honom och till kurran drar.
Kronor fem jag har den äran
härvid foga — med begäran
att därpå ett kvitto få,
att jag icke böta må.
De voro som sagt mycket populära både Kinlock och stärbhusnotarien och där de nu i vårkvällen gingo genom de kullriga gatorna hade de många bekantskaper att hälsa på, båda två. Notarien skulle ner i trädgården till assessorn och majoren och smaka Stina Kajsas hembryggda punsch och han gick i tankarna och nynnade av välbefinnande och gott humör. Vårkvällen låg luftig och blå över de små täpporna och husen. Pilkvistarna nere vid strömmen grönskade, där de speglande böjde sig ut över vattnet och de små båtarna voro spacklade eller nymålade. Över planken sträckte sig redan de doftande syrénernas klasar och mellan spjälorna i staketen syntes här och var den vita och skära äppelblommen. Lindarna runt kyrkan doftade och högt upp mot det blå foro molnen med sina snabba och tvära kast. På trappstenarna sutto kattorna i kvällssolen och slickade noggrant och omständligt sina framtassar och gatornas gröna ogräs växte och frodades.
Stärbhusnotarien kände sig verkligen i det bästa lynne och han riktigt skrattade när han vikit om hörnet vid kyrkan och öppnade luckan till assessorns gård.
Därinne ledde en gång av flata stenhällar fram till ingången, men åt andra sidan sträckte sig den långa trädgården med sin lantliga länga av rödmålade trähus, sitt lusthus, sina bersåer, sina gräsmattor, rabatter, fruktträd och grönsaksland. Runt omkring löpte planket som skyddade för alla nyfikna blickar, och under de höga lindarna, som doftade så ljuvligt nu i vårkvällen, var en sådan skuggig och fridsam avskildhet.
I den övre bersån sutto redan assessorn och majoren, och Markattans nybryggda och varma punsch ångade i den ostindiska bålen. Assessorn återfick sina gamla toner från ungdomstiden, och i kvällen stego Lindblads och Geijers sånger under de tysta träden, medan stillheten sänkte sig i den vårbleka kvällen och endast strömmens sakta sorlande förnams i fjärran.
Men nu måste stärbhusnotarien kväda sin sista visa, varmed han så hjärtligt förargat de hedervärda bryggarna i staden, men som särskilt roade majoren. Och medan assessorn åter fyllde i de stora glasen, lockade notarien på Kinlock, som envist morrade vid linden, till vars krona Rosa, driven av nödvändigheten, tagit sin tillflykt, och varifrån hon i loj och förnäm likgiltighet blickade ut i kvällen, höjde rösten och läste:
Fy tusan hakar
så ölet smakar,
det är ju beskt utav själva fan.
Ja, våra bryggare äro krakar,
ej finnes gott öl i hela stan.
Nej, hellre vill jag då brännvin supa,
sin rätta grad skall det alltid ha.
Visst kan ett svin utav brännvin stupa,
men supes måttligt så mår man bra.
Det var något som livligt senterades och både assessorn och majoren upprepade slutraderna och drucko notarien till i den ångande punschen. Men nu kom Stina Kajsa ut och mälde att kvällsmaten var serverad, och efter ännu ett glas tågade man in i den låga och rymliga salen, till det dukade bordet, som prunkade med årstidens alla primörer och assessorn såg efter att rädisorna och sillen och nypotatisen med dillen voro klara, att intet fattades, fyllde de hederliga tumlarna med det gula brännvinet, som immade på glasen, klappade sina gäster på axeln och nickade:
Håll till godo mina vänner, smörgåsen kallnar.