De gula husen/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  PIRRORNA
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

DOKTORN
DEN OBJUDNE GÄSTEN  →


[ 125 ]

DOKTORN

Storblommig var västen och höga fadermördarna, och från halsen rann klockkedjan ner över den bastanta magen. Det blev ett buller och brak i de tysta och låga rummen när Doktorn kom, ty han skroderade ljudeligt och högt och sade precis vad som föll honom in. Och medan han ordinerade sina mixturer och dekokter och åderlåtningar och senapsdegar flöt talets bullrande ström med allehanda infall och överraskande och förbluffande anmärkningar fullständigt sans gêne.

Han behandlade sitt klientel, d. v. s. nästan hela staden, med den mest obesvärade rättframhet, men det var knappast någon som kände sig skrämd eller chockerad ändå, ty godmodigheten och hjärtlig[ 126 ]heten kändes bakom allt ordflödet. Men alla skyddande slöjor och siratliga former och manér rev han obarmhärtigt sönder, och som han alltid talade rakt ut utan någon hänsyn, kunde man känna sig som alldeles avklädd och naken inför honom.

I sin enbetsdroska, där han snart knappt kunde klämma in magen, rullade han från port till port, och han kände alla de gula husen och deras invånare både utan och innan. Han skötte allas krämpor och kroppsliga lidanden och hade skött dem i alla år. Där fanns ingen högre medicinsk auktoritet till, och hans befallningar blevo åtlydda till punkt och pricka. Han ensam representerade kunskapen i frågor, där deras insikt upphörde. Och i all sin bullrande bonhomi blev han dock som ett högre väsen.

Han kände sig ock som den betydande person han var, och betraktade dem nästan alla som små omyndiga barn. Hur skulle de kunna sköta sig utan honom? Och han kände sig som den ende verk[ 127 ]samme bland alla dessa åldringar och pensionärer. Han undrade vad de kunde sysselsätta sig med, hur fingo de alla timmarna att gå? På väg till sina skyddslingar och sjuka kunde han stanna och prata med vilken som helst — alla kände honom, om han ej kände dem — och alla sågo helt belåtna ut, när han muttlade dem någon artighet i örat. Men den blide och ovärdslige kyrkoherden, som gick i funderingar över nästa söndags predikotext, kunde han hålla fast i knapphålet och säga:

Min bäste bror, har du mycket själavård?

Bönderna runt omkring kommo åkande till doktorn, och de tyckte det var en rejäl karl — han kurerade dem och kvinnfolken för det mesta, och medicin skrev han ut i stora doser, som sved och gjorde gott — det var läkedom i den, det var säkert det. Men det kunde också hända att han satte sig på tvären ibland, när de kommo för att hämta honom till sjukbud:

[ 128 ]Jag reser aldrig ut på landet, sade han, där är så fult, bara gärdsgårdar.

Men strax veknade han igen, när någon av kvinnorna började gråta:

Jaså, lipar mamsell, nå då följer jag väl med, sade han, och väl instuvad i skjutsen gick det löst med prat och historier och frågor om jordbruket och kommunala angelägenheter — allt visste han och hade reda på. Det gick nu så många berättelser om allt vad Doktorn kunde finna på.

Fru Clémentine kunde då aldrig glömma, vad han sagt henne, då hennes nerver voro alldeles i olag:

Inte kan jag rå för att frun har former som en ko och nerver som en mygga, hade han sagt, och det var då verkligen inte alls passande.

Men en dag, när han hade varit uppe hos majorens — fröken Ann’ Charlotte var lite krasslig — hade det ringt på tamburdörren och doktorn gick att öppna. Det var en tiggerska där ute och doktorns hjärta rördes. Tvärt gick han bort till sil[ 129 ]verskåpet, där kannor, terriner och fat stodo blänkande med majorens ingraverade vapen, tog en av skedarna och gav henne där ute:

Se här har hon, de ha nog med skedar här inne ändå, sade han. Och den skeden talades det länge om i de gula husen.

Men det bästa var ändå det underbara och enkla sätt, varpå han kurerat gamla frun på Ållonö, som legat till sängs i så många år och bestämt trodde hon ej kunde gå upp.

I sin stora paulun bakom tyllgardinerna låg hon och ringde och ringde, och tjänstefolket sprang från och till. Men strax bredvid stod bred och pösande och tom den säng, där hennes framlidne man slutat sina dagar för länge sedan. Karsk och envis låg hon där, dag efter dag, år efter år, och det var ett gruvligt bestyr och besvär med henne.

Nog skall jag väl få upp den här satans käringen, sade doktorn tämligen högt för sig själv, när han kom in, och han hop[ 130 ]pade så vigt han kunde upp i den tomma sängen.

Den gamla frun trodde inte sina ögon. En sådan ogemen tölp, sådana fasoner. Hon blev röd om kinderna av harm och vrede.

Hur känns det lilla frun, sade doktorn obesvärat och började kränga av sig rocken.

Frun på Ållonö svarade inte. Hon stirrade och stirrade.

Då började doktorn knäppa upp västen och så tog han av den.

Den gamla frun reste sig upp i paulunen. Den vissnade barmen gick i höga vågor.

Trevligt ställe det här Ållonö, sade doktorn och knäppte upp byxorna, här är …

Men han hann inte säga mera, skälvande och ond kastade den gamla, som trodde sig icke kunna gå, täcket åt sidan, satte resolut fötterna i golvet och sprang, sprang, som gällde det livet mot dörren och uppför alla trapporna.

Doktorn låg kvar en stund och såg efter [ 131 ]henne. Och så skrattade han, högt och rungande. Se, den metoden hjälpte.



Ja, sådan var doktorn. Obesvärad och bullrande, vänlig och ogenerad. Glimten log i ögat mot alla små mänskliga svagheter och dårskaper, och han fick säga och göra vad han ville, ty han hade dock hjärtat på rätta stället och kände dem utan och innan, allesammans.