De gula husen/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  ASSEMBLÉEN
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

EPILOG. PER AMICA SILENTIA LUNÆ
Förlagsreklam  →


[ 149 ]

EPILOG. PER AMICA SILENTIA LUNÆ

Nu äro de längesedan borta — alla de små gula husen, alla de vänliga ansiktena bak’ rutornas vita gardiner, och alla de gammaldags gästabuden med deras fryntliga enkelhet och siratliga manér. Borta är den knaggliga stenläggningen, de gamla trädgårdarna och planken, som hägnade deras avskilda ro, och borta diligensen och postiljonens krumma horn. Borta är också den vänliga förnöjsamheten, det lugna och glada sinnelaget — hela den värdighet och bonhomi som gick i storrutiga byxor och blommiga västar och krinoliner och nettelduk. Den lugna takten är försvunnen också den och pulsen en annan.

Stannar nu det jäktande lokomotivet vid staden, möter den resande stora hus [ 150 ]av sten och ser högt över staden industriens grottekvarn höja sina höga skorstenar med ringlande rök; han möter brådskande och orofyllda människor i tutande bilar, nervöst upptagna av en hetsande dags alla tusen bestyr. Visslingar vina, klockor slå, och lyssnar han, kan han förnimma de tusen ljuden av stadens liv liksom sammansmälta i ett enda dunkande tempo av brådska och hets. Och ansiktena ha blivit annorlunda, liksom klädedräkten. Det är som hade kontemplationen, meditationen, den lugna flegman blivit avlagda med syrtuter och mantilj.

Endast när månen i skymningen sakta ser ned mellan drivande skyar och utslätar alla dagens grella konturer, kan främlingen än på någon avlägsen gata se en stilla reflex, en anad skymt av den stad som en gång var, och tar han fantasien till hjälp, ser han de små lummiga trädgårdarna, de små låga rummen, de vänliga ansiktena, och han ser i månens sken alla de gammaldags gestalterna i deras sorg[ 151 ]lösa och trygga värdighet och munterhet, ser den varma punschen ånga och hör de glada kupletterna stiga. Kanske frågar han sig då, om icke de kände sig nöjdare och mera tillfreds, alla de gula husens innevånare, än den bullrande dagens jäktande myller, och det kan komma över honom liksom ett stänk av avund mot den svunna och lyckliga värld, som han ser månen blekt framtrolla och försilvra.