De tre gracerna/Kapitel 04

←  De tre gracerna

De tre gracerna av Carl Forsstrand Ulla Fersen

Augusta Fersen  →

Ulla Fersen.

NÄR Carl Gustaf Tessin år 1739 lämnade Sverige för att tillträda befattningen som svensk ambassadör vid franska hofvet, ledsagades han af sin maka och en ung fränka till henne, som under de omkring två år, vistelsen i Frankrike varade, förvärfvade en icke blott för henne själf utan äfven för Sverige smickrande uppmärksamhet. Den unga damen, som hette Charlotte Fredrika Sparre och var dotter af generallöjtnanten och landshöfdingen friherre Fredrik Henrik Sparre och hans maka i första giftet Virginia Christina Lilliehöök af Fårdala samt kusins dotter till grefvinnan Tessin, väckte nämligen vid det i afseende på skönhet och behag dock så bortskämda och nogräknade hofvet i Versailles stort uppseende genom sin ovanliga fägring och sitt behagfulla väsen. Som ett exempel härpå anför L. von Engeström och efter honom flera andra minnestecknare, såsom Crusenstolpe, F. U. Wrangel m. fl., hur den berömde, vid denna tidpunkt nittioårige Fontenelle, då han fick se henne, skall ha utropat: »Ack, att jag ej är trettio år yngre!» — Det berättas äfven att Charlotte Sparre vid franska hofvet kallades »La Rose», och ett minne häraf finnes i det porträtt med denna underskrift, som af Massé ritades i blyerts år 1740 i Paris och som stuckits i koppar af J. E. Rehn (ex. i K. Biblioteket).

Till Charlotte Sparres framgångar i Paris och Versailles bidrogo utan tvifvel hennes släktnamn och familjeförhållanden, Bland de många svenska familjer, som under slutet af 1600-talet och sedan under så godt som hela det följande seklet skickade sina söner i fransk krigstjänst, intog särskildt släkten Sparre en mycket framskjuten och bemärkt ställning. Talrika medlemmar af ättens skilda grenar vunno nämligen anställning vid franska regementen, bland hvilka ett en tid till och med bar Sparre-namnet, nämligen efter grefve Erik Sparre af Sundby (grefvinnan Tessins fader, Lovisa Meyerfelts farfar och Charlottes fars farbror), hvilken åren 1694—1714 var regementets chef och såsom fransk generallöjtnant och »maréchal de camp> deltog i successionskrigen och med utmärkelse och tapperhet stred mot prins Eugen af Savoyen. Efter återkomsten till Sverige blef han riksråd och fältmarskalk. Hans regemente, där också Charlotte Sparres fader åren 1707—08 var anställd och nådde kaptensgraden, fick sedermera benämningen »Royal Suédois» och skänkte genom lysande bedrifter heder åt det svenska namnet. Under Charlotte Sparres vistelse i Paris fördes befälet öfver detsamma af grefve Joseph Ignace Magnus Sparre, som tillhörde en mot slutet af 1600-talet i Frankrike naturaliserad gren af hennes släkt. Man kan sålunda väl förstå, att redan hennes namn skulle vara ägnadt att skänka »La Sparre» en smickrande uppmärksamhet från hennes samtida chevalereska fransmän. — Vid revolutionens utbrott var grefve Axel von Fersen d. y. öfverste för regementet »Royal Suédois», som år 1791 upphörde för att ingå i de då bildade halfbrigaderna; men dess traditioner hållas än i dag i ära af nuvarande franska linje-infanteriregementet nr 87, som ur detsamma delvis leder sitt ursprung.^[1]

Efter hemkomsten till Sverige tillbragte Charlotte Sparre, eller Lotta, såsom hon kallades i familjekretsen och det intimare umgänget, några år dels i föräldrahemmet och dels i Tessinska huset. Då Tessins år 1744 anträdde sin ambassad till Berlin i samband med kronprinsen Adolf Fredriks förmälning med Lovisa Ulrika, var hon åter med och gjorde sålunda tidigt bekantskap med kronprinsessan, i hvilkens tjänst hon äfven omedelbart inträdde såsom hoffröken. För denna befattning ägde hon också de bästa både yttre och inre förutsättningar, såsom framgår af efterföljande entusiastiska uttalande af en samtida antecknare^[2]: »Aldrig har någon förstått att vara mera älskvärd än hon. Hon är liten men väl växt, hon har ett rundt ansikte, milda och lifliga ögon, brunt hår, liksom penslade ögonbryn, en hy af liljor och rosor, liten mun och vacker hals. Hennes själsförmögenheter öfverträffa de kroppsliga behagen; hennes förstånd är godt och genomträngande, förskönadt lika mycket genom läsning som genom världsvana. Hennes hjärta tyckes ömt och dygdigt, hennes tänkesätt äro höga och hennes sätt det mest förekommande. Bland alla hennes förtjänster känner man intet fel, såvida icke det att hon tyckes använda något för mycket konst för att försköna sina naturliga egenskaper.»

Lovisa Ulrika, som dock i allmänhet ej var lätt att tillfredsställa och som i brefven till sin moder och andra anhöriga i Berlin ej sparade på spetsiga anmärkningar om sin svenska omgifning^[3], har också endast godt att säga om den unga fröken. Dennas tjänstgöring vid hofvet skulle emellertid nu fortgå blott några få år, ty 1748 ingick hon äktenskap med grefve Carl Reinhold von Fersen, den glade och lefnadsfriske öfverhofjägmästaren. Härigenom blef hon moder till två af de tre gracerna, och följaktligen är hon liksom sin make i dessas historia berättigad till några erinringar utöfver de redan här ofvan lämnade.

Charlotte Sparre var född 1719 och alltså redan tjugonio år gammal, då hon trädde i brudstol med Fersen. Förbindelsen tyckes emellertid ha varit påtänkt åtskilligt tidigare, ty i riksarkivet förvaras ett par år 1744 skrifna bref från Carl Fersens yngre broder Fredrik Axel, den längre fram så ryktbare fältmarskalken, politikern och partiledaren, i hvilka denne afhandlar och tillstyrker den förres frieri till den vackra och älskvärda fröken Lotta. Det är också möjligt, att frieriet ägde rum under eller omedelbart efter den ofvannämnda ambassaden till Berlin, hvari Carl Fersen deltog bland de ambassadören medföljande kavaljererna. Af en eller annan anledning blef dock föreningen uppskjuten, men då den slutligen fullbordades, hade bruden, enligt en minnestecknares utsago, »ej förlorat något af sin ungdoms friskhet, utan var lika omtyckt, lika eftersökt och firad som vid sitt första inträde i stora världen». Bröllopet ägde rum den 18 februari och hade, enligt ett meddelande af den 6 i samma månad från Lovisa Ulrika till hennes moder drottning Sophia Dorothea, i hofkretsarna och societeten motsetts med stor otålighet, särskildt af ungdomen, hvilken hoppades få dansa. Man har ingen anledning antaga, att ej denna förhoppning gick i fullbordan, men dessförinnan hade vigselakten ägt rum i slottskapellet, där, såsom det i enlighet med den tidens uttryckssätt står i hofförsamlingens vigselbok, öfverhofpredikanten, magister Samuel Troilius sagda dag »copulerade öfverhofjägmästaren, högvälborne herr gref Carl Fersen samt högvälborna fröken Charlotta Fredrika Sparre». Brudgummen, hvilken efterlämnat minnet som en af sin tids elegantaste kavaljerer och som en godhjärtad och rätt begåfvad men i olikhet med brodern ej för allvarligare värf intresserad man, var mycket förmögen och ägde bland annat det af de Fersenska palatsen på Blasieholmen, som motsvarar nuvarande utrikesministerhotellet och som han bekommit i arf efter sin moder grefvinnan Eleonora Margareta von Fersen, född Wachtmeister af Mälsåker.

De tomter, å hvilka utrikesministerhotellet samt Musikaliska akademiens hus (n:o 8 vid Blasieholmstorg och n:o 11 vid N. Blasieholmshamnen), äro uppförda, donerades år 1651 af drottning Christina till dåvarande amiralitetsfiskalen, sedan assessorn och häradshöfdingen Åke Wrång. Denne måtte ha försålt eller pantsatt donationen, ty år 1674 finnes rikstygmästaren, friherre Gustaf Horn af Marienborg antecknad som tomternas ägare. Hans dotter Margareta, som blef gift med frih. Gustaf Soop, ärfde fastigheten, hvilken sedan med panträtt tillhörde k. rådet, grefve Gustaf Bonde, men från honom återlöstes af k. rådet, grefve Carl Gyllenstierna, Dennes fru, Anna Maria Soop, Gustaf Soops dotter, inträdde då i sin broders, frih. Carl Gustaf Soops rättigheter, ty denne hade vid arfskiftet efter modern fått det till Bonde pantsatta huset. Från Gyllenstierna öfvergick fastigheten till hans änka och efter henne till hennes dotter i första giftet med grefve Axel Wachtmeister af Mälsåker, Carl XI:s bekanta samtida, vän och förtroendeman. Efter grefve Carl von Fersens död 1786 inköptes huset af svenska staten och anslogs som bostad åt kanslipresidenterna och efter detta ämbetes upphäfvande åt utrikesministrarna. Enligt det i stadsingenjörskontoret förvarade, den 16 september 1786 upprättade afmätningsinstrumentet omfattade tomten då: »uti bredden på sydvästra sidan, vid öppna planen eller vändplatsen, 67 ½ alnar; uti bredden på nordöstra sidan, vid Ladugårdslandsviken, 66 alnar; uti längden på sydöstra sidan, vid en vattugränd, 125 alnar, och uti längden på nordvästra sidan, vid Stats-Sekreterarens och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden wälborne herr Gustaf von Carlsons stenhus-tomt, n:o 89, 125 alnar, eller arealiter 8,343 ¾ alnar.»

Grefve Carl von Fersen tycks emellertid först längre fram i tiden ha tagit sin bostad i den ärfda egendomen och däremot såsom nygift förhyrt en våning i sin svåger, öfverståthållaren frih. Jakob Albrecht von Lantingshausens hus, i samma stadsdel och beläget på ungefär den tomt vid Kungsträdgårdsgatan, där Lifförsäkringsaktiebolaget Thule nu har sitt eleganta palats.

Enligt den utredning om de Fersenska tomterna, som grefve F. U. Wrangel lämnat i sin bok om Blasieholmen, skulle nämligen grefve Carl Reinhold von Fersen först omkring år 1777 ha inflyttat i sitt eget hus. Häremot strider emellertid en uppgift i mantalslängden för år 1755, hvaraf framgår, att grefven då jämte sin familj och en mycket talrik tjänstepersonal bebodde det ena huset (som stod på den del af tomten, där Musikaliska akademien nu är) på den efter modern ärfda tomten och franske ambassadören d'Havrincour det andra (nuv. utrikesministerhotellet). Den sistnämnde, som förut bott i det Wredeska huset vid Drottninggatan, efterträdde som hyresgäst danske ministern Wind, och som han förde ett mycket stort hus och gaf lysande fester, vill det synas som om han år 1754 eller 1755 träffat aftal med Fersen om hela fastighetens förhyrande. D'Havrincour lämnade Sverige år 1762, och efter honom förhyrdes hufvudbyggnaden, som ända till våra dagar undergått blott få förändringar och hvari särskildt den vackra hvälfda förstugan i bottenvåningen bibehållits ungefär sådan som den var i gamla tider, först af österrikiske ministern grefve Ludvig Barbiano-Belgjogioso (1754— 1770) och därefter af engelska ministern grefve Lewis de Vismes. Först efter dennes år 1776 inträffade frånfälle skulle mödernepalatset definitivt ha tagits i besittning af Fersen.

Emellertid finnes antecknadt, att han också år 1760 bebodde detsamma men tillika var hyresgäst i svågerns ofvannämnda hus vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan, Man vet för öfrigt, att han år 1753 lät uppföra stall och vagnshus på den möderneärfda tomten. Det sannolikaste i denna rätt oklara och svårutredda bostadsfråga synes vara att det stora hushållet under 1750—70-talen var fördeladt på två håll. Särskildt var väl detta fallet, då intermezzon ägde rum i de franska ministrarnas disposition af de af dem förhyrda lägenheterna.

★

Blasieholmen var under senare delen af 1700-talet, liksom för öfrigt alltifrån drottning Christinas tid och ett godt stycke under 1800-talet, aristokratiens och den förnäma världens speciella tillhåll. Sålunda bodde tid efter annan i det f. d. Bååt-Stenbockska palatset^[4] (numera Frimurareordens hus) flera af de utländska diplomaterna, såsom franska ambassadörerna grefve de Vergennes, grefve d'Usson och markis de Pons, och bland de svenska högadliga husägarna märktes medlemmar af ätterna Rålamb, Strömfelt, Douglas, Horn, Fleming m. fl. Främsta platsen intogs emellertid af släkten von Fersen, under senare delen af frihetstiden och det gustavianska tidehvarfvet representerad af de här ofvan nämnda bröderna Carl Reinhold och Fredrik Axe! och deras familjer. »Det var helt naturligt», skrifver sålunda vår nyss citerade förnämste Blasieholmskännare, »att grefve Fredrik Axel von Fersens hus skulle vara ett centrum och detta icke blott i politiskt hänseende; hans furstliga förmögenhet, hans vid franska hofvet förvärfvade världsvana och hans eminenta egenskaper i öfrigt gjorde att kring honom samlade sig allt hvad hufvudstaden ägde lysande. Hans själfständiga hållning gent emot hofvet, icke minst under Gustaf III:s tid, gjorde äfven hans palats till samlingsplatsen för de missnöjda, som rekryterade sig till stor del inom de allra högsta kretsarna, hvilka icke kunde förlika sig med, den fria tonen vid ett hof, där de högst uppsatte, oafsedt den minutiösa etiketten vid andra tillfällen, mången gång stöttes vid hufvudet. Grefvinnan von Fersen, som till och med lät svara konungen, då hennes dotter en afton helt oförberedt efterskickades i och för en repetition, att hon ej finge komma, emedan väntan på de kungliga personerna sent på kvällen i sällskap med »teatermamseller» af tvetydigt rykte, vore oförenligt med hennes värdighet, intog en lika framskjuten plats som sin make. Härtill kom den alldeles speciella ställning, som grefve Axel von Fersens äldre broder, grefve Carl von Fersen, hade vid hofvet, där hans döttrar, särskildt grefvinnorna von Höpken och Löwenhielm, briljerade genom sin skönhet och sin kvickhet. Grefve Carl von Fersen hade något af en prins i sitt uppträdande; med en naturlig, icke sårande nedlåtenhet behandlade han hög och låg på ett sätt, som endast furstar förstå. Systersonen, grefve von Lantingshausen och hans grefvinna hade samtidigt en af de förnämsta och mest frekventerade salongerna i Stockholm. Alla familjerna bodde på Blasieholmen, åt hvilken de förlänade denna prägel af förnämhet, som ända till våra dagar i viss mån bibehållit sig. En entusiastisk beundrare af familjen von Fersen, frih. Hamilton, gick så långt att han indelade människosläktet i ’Fersar, fransmän och pack’ samt kallade Blasieholmen ’Ile-de-France’.» I en not påpekar Wrangel, att Hamilton antagligen ej var upphofsmannen till denna benämning, hvilken redan brukades i midten af 1700 talet och torde ha uppkommit därigenom att de franska ambassadörerna sedan långt tillbaka på Blasieholmen haft sin bostad.

Den här nämnde Hamilton var antagligen den för sina starka franska sympatier och sina kvicka infall bekante frih. John Hugo Hamilton af Hageby, f. 1752, d. 1805, förste stallmästare hos hertiginnan af Södermanland och åren 1798—1804 direktör för k. operan.

Det var i nyssnämnda exklusiva krets, som Lotta Sparre, själf tillhörande en af landets förnämsta släkter, på nyåret 1748 infördes, och det skulle ej dröja länge förrän hon skänkte densamma en ny medlem. I mars följande år föddes nämligen hennes och Carl Reinhold von Fersens äldsta barn, en dotter, som i dopet erhöll namnen Ulrika Eleonora och med tiden skulle blifva den ryktbara Ulla Fersen^[5]. Den glada tilldragelsen gick utan några större svårigheter af stapeln, hvilket för eftervärlden bevarats i efterföljande, den 11 april af Lovisa Ulrika till hennes moder drottning Sophia Dorothea sända meddelande: »Den unga grefvinnan von Fersen har nedkommit med en dotter. Det hela har gått så lyckligt, att hon haft så godt som inga plågor och sade: ’N'est-ce que cela?’ Jag har därför rådt henne att föda ett barn årligen, eftersom hon fann saken så lätt.» Den unga grefvinnan följde väl ej bokstafligen rådet, men under det närmaste decenniet skänkte hon sin make fyra små flickor till. Härom dock vidare framdeles; för det närvarande knyter sig intresset uteslutande till den förstfödda, som den 31 mars i slottskapellet kristnades af k. hofpredikanten Sven Bzalter, den lärde och fromme homileten, hvilken vid detta tillfälle hade tillfredsställelsen att anteckna följande förnämliga och märkliga faddrar: »Hans kongl. maj:t (gamle kung Fredrik), hennes kongl. höghet, hans kongl. höghet (kronprinsessan Lovisa Ulrika och hennes gemål), hofmästarinnan, grefvinnan Wrangel, h. excellens, riksrådet gref Carl Gustaf Tessin, kammarfröken Ulrica Strömfelt, generalen Jakob Albrecht von Lantingshausen, generalskan, baronessan Stuart, öfversten, baron Carl Sparre och grefvinnan Ulrika Maria Tessin.» Enligt bruket på den tiden upptogos damerna under sina egna och ej männens släktnamn, hvadan här må tilläggas, att grefvinnan Tessin var Carl Gustaf Tessins syster och gift med frih. Fredrik Henrik Sparre i hans andra gifte och alltså den nyföddas mors styfmor, att generalskan Stuart bar dopnamnet Elisabeth och var dotter till den ryktbare fortifikationsgeneralen, karolinen frih. Carl Magnus Stuart samt änka efter generalmajoren, frih. Otto Wilhelm Staël von Holstein och att grefvinnan Wrangel (af huset Elstfehr och Kaifer) hette Hedvig Eleonora och var änka efter riksrådet, grefve Johan Carl Strömfelt. Öfversten frih. Carl Sparre, den sedermera ryktbare och berömde öfverståthållaren, var Lotta Sparres broder och gifte sig 1756 med kammarfröken Ulla Strömfelt, de nyss nämnda makarnas äldsta dotter.

Ulla Fersens första officiella start här i lifvet hade sålunda försiggått med all den ståt och glans, som voro brukliga i de samhällskretsar, hon tillhörde, och föräldrarnas val af faddrar tillförsäkrade henne också åtskilliga förmåner och ett godt stöd under hennes framtida, växlingsrika bana. Gamle kung Fredrik gick visserligen snart ur tiden, och af den beskedlige Adolf Fredrik och hans nyckfulla och oberäkneliga gemål hade hon väl ej heller mycken nytta, men morbrodern Carl Sparre och hans maka voro städse hennes trogna vänner, vid hvilka hon var fästad med varm tillgifvenhet, och till hennes ungdoms innehållsrikare minnen hörde utan tvifvel också hågkomsterna från gästbesöken i det förfinade och af konstskatter fvllda Tessinska hemmet såväl i hufvudstaden som på det vackra Åkerö. Andras handledning och intressen tyckas också ha varit behöfliga, ty man får den uppfattningen, att hennes uppfostran i föräldrahemmet lämnade ett och annat öfrigt att önska.

Grefve Carl von Fersen var efter allt att döma alltför världsligt och ytligt anlagd för en familjefaders ansvarsfulla och allvarliga uppgifter, och äfven hans maka hade några fel, som inverkade menligt på hennes moderliga kall. Åtminstone bibringas man denna föreställning af hertiginnan Charlottes skildring och karaktäristik af det dock i många hänseenden sympatiska äkta paret. Hertiginnan, hvilken med fog torde få anses som en af de tillförlitligare och mest opartiska af tidehvarfvets memoarförfattare, skrifver sålunda i sin dagbok för januari månad 1779 under hofvets vistelse på Ulriksdal och om den där samlade societeten:^[6] »Först och främst vill jag yttra mig om drottningens förnämsta hofdam eller rättare sagdt hennes öfverhofmästarinna, grefvinnan Carl Fersen, som vid kronprinsens dop benådades med riksrådinnevärdighet.^[7] Hon är den märkvärdigaste kvinna man gärna kan tänka sig. Ehuru redan hunnen till den ålder, då en förgången skönhet endast kan spåras — hon närmar sig nämligen redan sextiotalet —, förefaller hon dock ganska ’fraiche’ och har lifliga, nästan gnistrande ögon. I trots af sin höga ålder och korpulens, som något hindrar hennes rörlighet, kan hon ännu rätt bra stå ut med ’fatiguer’, men har sina vanor. Ömtålig och veklig lämnar hon ej ofta sina rum, och det kan hända, att man ej får se henne på tre eller fyra dagar, men så händer det rätt som det är, att hon, när alla andra äro färdiga att gå sin väg, uppenbarar sig elegant klädd och utstyrd och därefter försvinner kanhända för ytterligare åtta dagar. När hon så vill, kan hon vara en särdeles behaglig sällskapsmänniska och föra en angenäm konversation; hon är en beskedlig ’mamma’, som ej gör någon för när och aldrig blandar sig i något trassel; hon har alltid varit drottningen synnerligen tillgifven, men förhållandet dem emellan förefaller numera ganska kallt, hvilket helt visst beror på drottningens inbundna natur, som omöjliggör alla vänskapsförbindelser.»

Det må emellertid påpekas, att hertiginnans omdöme är grundadt på iakttagelser från grefvinnan Fersens sista decennier och att det står i ganska skarp kontrast mot uttalanden från andra håll. Att hon ej alltid endast var en »beskedlig mamma» framgår dels af den kontroll, hon utöfvade öfver sina döttrars lefnadssätt äfven sedan de blifvit gifta och hvarpå framdeles skall anföras ett par exempel, och dels af den respekt, hvari hon, enligt ett och annat meddelande i memoarlitteraturen, förstod att satta sig i hos själfve kungen.

»Hennes man», fortsätter hertiginnan, »är visserligen ej för närvarande på Ulriksdal, men som han hör till kungens intimare umgänge, anser jag mig äfven böra beskrifva honom. Han är en hedersman, särdeles älskvärd i sällskapslifvet, men ytterst lättsinnig till sin natur, och en yngling på sexton år kan ej gärna vara det mera än denne sextioårige grefve. Ehuru mycket rik, har han sällan några penningar, och hans yngre broder måste vara ett slags förmyndare för honom och sköta hans affärer, för att han ej fullkomligt skall blifva ruinerad. Han har hufvudsakligen två passioner, nämligen för jakt och teater; den senare är dock den starkaste och hindrar honom att tänka på något annat, isynnerhet när han själf vill uppträda på scenen. Det var han, som förledde kungen att förr på Gripsholm så ofta vilja visa sig

CHARLOTTA VON FERSEN, f. SPARRE.
Som vestal, efter original af Nonotte; Gripsholm.

på teatern, och han kan därför ej vara vidare belåten med att denne numera lyckligtvis förlorat smaken härför. Han har likväl fått en viss skadeersättning genom att af kungen utnämnas till direktör för operan, en befattning, som han med ifver och nöje ägnar sig åt och sköter på allra bästa sätt.

Grefvens lättsinniga natur och hans makas lättjefulla väsen hafva nog tillsammans bidragit till den uppfostran, deras döttrar hafva erhållit och som föga öfverensstämmer med hvad man borde kunna vänta sig af bättre fruntimmer.»

Om sålunda förhållandena i föräldrahemmet i afseende på den tukt och herrans förmaning, som fröken Ulla och hennes snart ankommande systrar borde åtnjuta, ej voro mönstergilla, så har man däremot ingen anledning att betvifla hemmets förstklassiga anordning i materiellt hänseende. Vittnesbörd härom, tilika talande om att en storartad gästfrihet utöfvades, finner man i den här ofvan omnämnda mantalslängden för 1755. Enligt den af »Fersiske sterbhuskamreraren» Petter Pagander aflämnade uppgiften skattade nämligen grefve Carl von Fersen då för »100 st. fönsterlufter», hvilket ger en antydning om bostadens storlek, och det grefliga parets tjänstepersonal utgjordes af ej mindre än tjugofyra personer, nämligen en kammartjänare, en jägare, två lakejer, en kusk, en stalldräng, en husdräng, tre springpojkar, två jungfrur, sju pigor, en madam, två huspigor, en flicka och slutligen en »hofskräddare», som hette Olof Furumark och hvars viktiga uppgift i huset ej torde få betviflas, fastän han nämnes nästan sist och midt ibland pigorna. Den nämnde Pagander bodde jämte en son, två döttrar, en syster och två pigor i huset och kan åtminstone medelbart räknas till det grefliga hushållet. År 1760 har denna tjänstepersonal undergått åtskilliga förändringar, icke till antalet men väl i afseende på personnamnen, och så upptages en alldeles ny medlem, nämligen »mademoiselle Arent», 28 år gammal, men utan närmare angifven funktion. På grund af den franskt hållna titeln skulle man kunna tro, att det var någon fransysk guvernant, som nu för fröken Ullas räkning hade hållit sitt intåg i huset; men då fruntimret ifråga tio år senare återfinnes helt enkelt som »jungfru Amalia Arndt» och därtill uppgifves skatta för bruk af tobak, förfaller detta antagande. Först i våra dagar torde det nämligen ha blifvit vanligt äfven bland guvernanter att förnöja sig med nikotinets njutning. Såvidt mantalslängderna gifva vid handen, förekom ej heller senare i grefve Carl von Fersens hus någon guvernant, hvilket dock på den tiden, liksom äfven länge efteråt, var mycket vanligt i de aristokratiska familjerna, och man får därför antaga, att de unga fröknarna Fersen fingo sin skolutbildning och framför allt den oundgängliga undervisningen i franska språket i någon af hufvudstadens förnämligare flickskolor eller snarare i något af de franska pensionat, som under frihetstiden funnos i Stockholm, t. ex. mademoisellerna Martineau's och Bourgeois' vid Regeringsgatan. Det är ej heller omöjligt, att de tillsammans med sina kusiner åtnjöto undervisning af madame Barbe Hassé, som år 1760 omnämnes bland fältmarskalken, grefve Axel von Fersens husfolk i det andra Fersenska palatset på Blasieholmen.

Ulla Fersen var som nämnts den förstlödda i föräldrarnas äktenskap, men det dröjde icke länge förrän hon fick sällskap i den rymligt tilltagna barnkammaren. Den 15 september 1751, då hon var ungefär ett och ett halft år gammal, gaf nämligen hennes moder lifvet åt sin andra dotter, som erhöll namnet Sophia, den 10 mars 1754 anlände den tredje, kallad Christina Augusta och med tiden såsom äldsta systers medtäflerska i skönhet och behag vida uppmärksammad och omtalad som den andra af gracerna, den 8 juni 1756 föddes den fjärde, i dopet hugnad med namnen Charlotta Fredrika, och den 5 mars 1759 afslöts serien med den femte, hvilken då alla kvinnliga dopnamn hos närmaste släkten och i konungafamiljen nu voro använda, gick framtiden till mötes som Eva Helena. Den andra, fjärde och femte af dessa små fröknar kunna här lätt affärdas, ty fastän äfven de voro delaktiga af de familjen kännetecknande förmögenheterna skönhet och behag, kommo de ej att intaga samma bemärkta ställning som de två öfriga systrarna. I likhet med dessa blef visserligen också Sophia hoffröken, men gift 1773 med öfverhofstallmästaren, grefve Adolf Fredrik Lewenhaupt, bortrycktes hon redan följande år och vid blott tjugotre års ålder af döden. Charlotta Fredrika var först gift med kammarherren, frih. Adolf Ludvig Hamilton af Hageby och därefter med kammarherren, sedermera riksrådet frih. Emanuel De Geer af Leufsta samt afled 1810. Särskildt i senare äktenskapet intog hon en bemärkt och framskjuten ställning, men tycks framför lifvet i Stockholm och vid hofvet hafva föredragit den lugnare tillvaron på makens herresäte, det vackra och hemtrefliga Frötuna i Uppland. G. J. Ehrensvärd har härom efterlämnat följande anteckning^[8], för den 5 sept. 1779: »Vid couren blef presenterad kammarherren, baron Emanuel De Geer, nygift med grefvinnan Charlotte Fersen, syster till grefvinnorna Höpken och Löwenhielm. Så mycket hennes systrar älskade hofvet, så mycket älskar denna en mindre bullersam societet och torde vara så mycket mera aktning värd.» — Yngsta systern, Eva Helena, äktade redan vid femton års ålder öfversten, frih. Eric Göran Adelsvärd och fick sitt hem på det präktiga och natursköna Adelsnäs i södra Östergötland. Äfven hon tycks hufvudsakligen ha ägnat sig åt sina plikter som maka och moder och afled år 1807.

Samtiden hade sålunda föga anledning att sysselsätta sig med de nyss nämnda fröknarna Fersen, och äfven eftervärlden har respekterat den privatlifvets helgd, hvarmed de uppenbarligen älskade att omgifva sig, hvilket dock icke utesluter, att äfven om dem intressanta och kanske pikanta meddelanden kunna anträffas i familje- och släktarkivens brefsamlingar och dagböcker.

Hur olika däremot ställer sig icke systrarna Ullas och Augustas lif! Allt ifrån den stund, då de ännu helt unga, eller vid 16 till 17 års ålder, men utan tvifvel mycket tidigt utvecklade och i besittning af den åtminstone mondäna bildning, som konvenans och tidsanda fordrade, trädde ut i den stockholmska sällskapsvärlden, tillhörde de offentligheten, ja man kan med fog säga, att de voro nästan historiska personligheter, af stort intresse för förståelsen af och kännedomen om gustavianskt kultur- och sedelif. Efterföljande, hufvudsakligen ur memoarlitteraturen men äfven från andra källor hämtade meddelanden och skildringar torde visa det berättigade i detta påstående.

★

Ulla Fersens namn anträffas i hofkalendern första gången år 1767, nämligen sist ibland Lovisa Ulrikas hoffröknar. Hon var då blott aderton år gammal, men tycks redan från början ha intagit en mycket uppmärksammad ställning vid hofvet. Det var icke blott hennes ovanliga skönhet och vackra, ståtliga figur, som därvid verkade, utan äfven hennes behagliga umgängessätt och hennes stora kvickhet, slagfärdighet och fritalighet, hvilka, sedan hon efter några år blifvit varm i kläderna, emellanåt antogo former, som, bevarade i talrika anekdoter, mången gång öfverskredo hvad man åtminstone i våra dagar anser passande. Men man bör ihågkomma, att den gustavianska tidens människor ej voro så nogräknade, särskildt då det gällde extravaganser på det erotiska området, och att sällskapstonen ännu bestämdes af rococons lekande lätta och galanta sedeuppfattning, men äfven att eftervärldens föreställning om det rådande sedefördärfvet ej varit så litet öfverdrifven. Det ligger således utan tvifvel mycken sanning i de betraktelser, som Elof Tegnér på tal härom framlagt i sin utmärkta bok om Armfelt:^[9] »Umgängestonen hade betänkligt urartat till ett lättfärdigt lekande med den närmaste omgifningens goda namn och rykte. I hopsmidande af kränkande rykten ägde man en uppdrifven färdighet, och det blef likgiltigt, mot hvem det lättfärdiga talet vände sig, endast tillfälle erbjöd sig att göra sig lustig på andras bekostnad. Knappast någon undgick sin plats i dagens ’chronique scandaleuse. Dagboksanteckningar öfver skvallret hörde ock till tidens moder; och hvar och en aldrig så litet skrifkunnig ansåg sig kallad att skrifva memoarer för eftervärlden och att göra ’porträtter’ af sin omgifning — hellre målade ’en laid’ än ’en beau’. Denna ’medisance’ var ett af de fulaste dragen i tidehvarfvets leende och sminkade anlete. Samtiden fäste vid dessa rykten ofta ej mer uppmärksamhet än de förtjänte, och öfverdrifterna inneburo genom sig själfva sitt korrektiv. Men efter världen har tagit för goda en mängd af dessa berättelser, som blifvit hopspunna dels af illvilja, dels af lättsinne. Fruktansvärdt har detta lyte i Gustaf III:s tidehvarf hämnat sig genom den ännu mångenstädes rotfästade tron på dessa seders lastbarhet och föreställningen om en verklig råhet i tänkesätten under ytans förfining.»

Det kan vara skäl att ha dessa erinringar i minnet vid studiet af Ulla Fersens lifskrönika, ty mer än de flesta af det gustavianska hofvets damer var hon föremål för omdömen och anmärkningar, som säkerligen ofta kunna räknas till förtalet, medan hon dock också emellanåt utan allt tvifvel genom sin oförsiktighet, sitt franka sätt och sitt obestridligen lättsinniga lefverne gaf hugg på sig och ofta anledning till berättigadt klander. I själfva verket äro omdömena och uppgifterna om henne så växlande och hvarandra ofta så motsägande, att det är rätt svårt att bilda sig en fullt tillförlitlig föreställning om hennes personlighet, hvilken dock, uppburen af skönhetens glans och en ovanlig andlig begåfning, verkar öfverhufvud sympatisk.

De första meddelandena om Ulla Fersen anträffas i memoar- och dagboksskrifvarnas skildringar om hoflifvet under Adolf Fredriks sista regeringsår, då man efter allt att döma hade skäligen ledsamt samt lefde ganska sedesamt och unga fröken Ulla, som om några få år skulle visa sig så förfaren i alla galanteriets konster, ännu tycks ha nöjt sig med en oskyldig flirt — med den unge, vackre men ännu föga farlige prins Fredrik Adolf. Man får härom en talande föreställning i Adolf Ludvig Hamiltons roliga men efter vanan litet elaka beskrifning:^[10] »De flesta nöjen bestodo i skådespel. Före fastan åskådare, under fastan aktörer, var hofvet så sysslolöst som sysselsatt. Konungen gick emellanåt i rådet, svarfvade, gaf cour, gäspade vid tragedier och var passiv i alla de små hoftvister, hvilkas ursprung jag gifvit vid handen (missämjan mellan kronprinsen och hans gemål, orsakad af Lovisa Ulrikas intriger). Drottningen, kronprinsen varierade tidsfördrifven med lektyr. Baler tycktes utgöra prinsessornas förnämsta nöjen, komedirepetitioner och kortspel arfprinsarnas, oberäknadt den dessa herrar kunde finna i deras menlösa kärlek till hoffröknarna Brita Horn och Ulrika Fersen. Prins Carls vänskap för den förstnämnda, prins Fredriks för fröken Fersen var lämpad efter båda fruntimmernas olika karaktärer. Fröken Horn var blond, ärbar, ömsom kall, ömsom öm. Hon hade så när bragt sin influence till passion. — Fröken Fersen, lustig, glad, munter, capricieuse, ansåg hela underhandlingen som ett litet tidsfördrif, som smickrade hennes egenkärlek och lät därvid bero.»

Några månader senare, då hofvet befann sig på Drottningholm, fullständigar Hamilton sina iakttagelser på följande sätt: »Drottningholmsvistandet hade varit angenämare med mindre tvång och mindre etikett. Till Kina, ett litet lusthus där tätt bredvid, begaf sig öfverheten merendels hvar middag med några utvalda. Det öfriga af hofvet gick dit om eftermiddagarna. De artigare kavaljererna buro knytbrädena. Fruntimmerna voro sysselsatta nog. Konungen svarfvade, drottningen afhörde sin lektör, kronprinsen ritade i samma rum. Prinsessorna knypplade, prins Carl seglade på en fregatt, prins Fredrik sprang omkring på fälten, vakten rökte tobak. Öfverheten blef gemenligen kvar vid Kina. De som återvände till Drottningholm afvaktade under spelpartien dess ankomst, då åter ett slags cour förde en långt in på natten. I en vrå talade drottningen politik, konungen i en annan om hö- och hafrepris med sin stallmästare, kronprinsen om moder och Frankrike med grefvinnan Ribbing. Prins Fredrik smådisputerade med sin skönhet, prins Carl stod träget bredvid sin, men teg. Kronprinsessan småtrampade, leddes — resten af hofvet gäspade eller sof.»

Äfven Crusenstolpe omtalar prins Fredriks böjelse för den vackra Ulla, men förlägger handlingen ett godt stycke längte fram i tiden eller till år 1773 och i samband med sin skildring (i »Morianen», 2:dra delen) af hoflifvet på Ekolsund. »Umgängeskretsen här var nu förskönad af det skönaste, Sverige den tiden ägde: de tre gratierna, Augusta, Ulla och Lovisa. Konungen själf förklarade sig för grefvinnan Meyerfelts riddare. Hvarken drottningen, hans gemål, eller grefven, hennes man, syntes taga illa vid denna utmärkelse och den inbördes frihet, som däraf blef en följd. Hertigen af Södermanland offrade sin dyrkan på grefvinnan Löwenhielms altare. Ingendera bemödade sig att dölja offerlågans häftighet, bägge funno mera behag i herdelifvets förtrolighet än i hofcirkelns bullrande tidsfördrif. Prins Fredrik, i ansiktsbildning så väl som kroppsbyggnad Europas vackraste furste bland sina samtida, valde, som sig höfdes, grefvinnan Höpken till sin utvalda.» Den fantasirike författaren berättar sedan, hur herdelifvet nådde sin kulmen under höslättern, där man åkte parvis och genomgick åtskilliga öden och äfventyr, och slutar med att citera Wilhelm von Braun:

Ack! fallet är ljuft, då det sker uti hö;
Man sänks som af änglar,
Bland vissnande stänglar
Man reser sig åter som blomstrande mö…

Det är ej omöjligt, att det ligger någon öfverdrift i Hamiltons nyss anförda skildring; men i jämförelse med under Gustaf III var hoflifvet de senare åren af Adolf Fredriks tid helt visst gansks enformigt och tråkigt. Man kan säga, att det var lugnet före stormen, ty knappt hade den gamle kungen gått till sina fäder, efter att en afton ha extravagerat på hetvägg, surkål och ostron, så att han fick slag, och efter en regering, »som varit mindre uppfylld af obehagliga skiften, om han ej själf varit regerad», förrän ett gladare, mer omväxlande och lysande lif började både i Stockholm och på de kungliga lustslotten. Väl är det sant, att Gustaf III under den närmaste tiden efter faderns frånfälle förde en ganska tillbakadragen tillvaro och egentligen först efter den framgångsrika statshvälfningen 1772 satte sina planer för hofvets omdaning efter franskt mönster i verket och gaf fritt lopp åt sin längtan efter nöjen och förströelser. Men redan under det första året af hans skiftesrika kungatid kunde man märka, att det var nya, friska vindar, som blåste på samhällshöjderna, samt iakttaga förspelet till de många lustbarheter och lysande fester, som sedan under de närmaste lustren skulle i så godt som oafbruten följd gå af stapeln. Vid kröningen i maj 1772 aflöste sålunda under utveckling af en ovanlig ståt den ena festen den andra: ceremonibal på rikssalen, dominobal med stor supé i slottets galavåning, bal hos ryske ministern grefve Ostermann, o. s. v., och gifvet var, att hofvets unga damer då ej försummade att lysa med sin skönhet och elegans. Ännu rikare tillfällen härtill yppade sig emellertid den följande vintern, som under inflytandet af den allmänna glädjen öfver augustirevolutionen och den återvunna endräkten enligt en samtida anteckning gestaltade sig till den mest lysande, Stockholm på flera år haft och sedan någonsin sett. En allmän täflan uppstod att medels nöjen yttra tillfredsställelsen. Supéer, assembléer, baler, ofta hedrade med konungens och prinsarnas närvaro, välvilja från hofvet, välvilja till hofvet. Det var en yrsel, som åtföljdes af alla de ljufva känslor, en närvarande glädje förenar med ett ännu större tillkommande hopp. Man ansåg som Scepticus den, som drog detta i tvifvelsmål; man belog som misantrop eho som klandrade den minsta af monarkens gärningar.»

Att Ulla Fersen intog en bemärkt plats vid nyssnämnda festligheter, kan man vara förvissad om, fastän hon numera och under de närmaste åren ej officiellt var fästad vid hofvet. Den 18 december 1770 hade hon nämligen trädt i brudstol med friherre Nils von Höpken och lämnat sin anställning som hoffröken. Att den vackra och firade unga damen, hvilken äfven ansågs komma att medföra en riklig hemgift, skänkte baron Höpken sin hand, kan, fastän äktenskapet om några få år gestaltade sig rätt olyckligt, ha berott på ömsesidigt tycke, ty Höpken skildras som en ovanligt vacker och ingalunda obegåfvad karl, men var äfven föranledt af hennes anhörigas och i främsta rummet farbroderns, Axel von Fersen, önskan och påtryckningar att göra slut på förbindelsen med hertig Fredrik. Den ofvannämnda ungdomsflirten hade nämligen tilltagit i styrka och hertigen lär ha varit besluten att genom äktenskapets band förena sina öden med den vackra Ullas, liksom han om ett par år med ännu större allvar hyste liknande planer angående hennes kusin Sophie Fersen. Grefve Axel var emellertid en både för stolt och klok man att känna sig smickrad af den ifrågasatta släktskapen med konungahuset. Sin dotter lät han sålunda ge prinsen en korg under iakttagande af alla artighetens fordringar, och med brorsdottern ställde han om, att hon var bunden vid Höpken, innan den furstlige friaren hunnit skänka sitt anbud fastare former.

Den unge kavaljer, som sålunda eröfrade hofvets mest firade skönhet, var född 1749 och son af presidenten i kammarkollegium frih. Carl Fredrik von Höpken och Petronella Constantia Leytstar samt brorson till riksrådet, grefve Anders Johan v. Höpken.

Om giftermålet och de detsamma förelöpande intrigerna, hvilka i hofkretsarna naturligtvis följdes med lifligt intresse, ha memoarskrifvarne åtskilligt att berätta. Här må anföras G. J. Ehrensvärds skildring: »Höpken var den äldste sonen till den vid korruptionsriksdagarna kände presidenten, baron Carl Höpken. En bortskämd uppfostran var dess första lott, en stor del af de korruptionssummor, fadern kunde förtjäna, en senare och gladare lott, men ett frö till liderlighet och slösande den säkraste. Han blef fänrik vid gardet, blef omtyckt för sin vackra figur, men kunde aldrig i någon god societet producera sig. Då lätta dragonkåren 1769 skulle uppsättas, blef han vid densamma den äldste kapten. Han var då icke 20 år och hade redan förslösat faderns halfva egendom. Vid hofbalerna blef han kär i dåvarande hoffröken Ulla Fersen, den vackraste, den behagligaste och den lifligaste af den tidens hoffröknar. Hennes skönhet gaf henne tusende tillbedjare och nästan lika många oförsiktige friare. De blefvo dock småningom slagna ur brädet af hertig Fredrik, som lika så ung som kär förlofvade sig med henne, och giftermål var dem emellan öfverenskommet; de hade växlat ringar, och hertigen gifvit henne stora presenter. Prins Carl hade samma giftermålsspekulationer med fröken Brita Horn, nuvarande grefvinnan Ekeblad. Men grefve Axel Fersen var klarsyntare än grefve Adam Horn; han såg, att detta äktenskap skulle blifva olyckligt och bringa många oredor å stad; det var första gången han hindrade sin familjs förenande med konungafamiljen; han har äfven gjort detsamma sedermera med sin egen dotter. Sådant blef härigenom Ulla Fersens öde: hon hindrades att bli en olycklig prinsessa, för att dela sin tid uti ett ännu olyckligare öde att blifva Höpkens hustru. Han blir kär uti henne. Beslut togs af dess familj, att den förste, som henne skulle begära, skulle få henne, både att undvika prinsens giftermål, som ock hindra henne från andra olyckor, som tycktes vara henne oundvikliga. Höpken begär och får henne. Presidenten Höpken tyckte sig redan lycklig att hafva förenat sin familj med grefve Fersens, och grefve Fersen fick ett nytt band uppå honom i partivägen. Ulla Fersen betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man tyckte sig se Psyche i Kärlekens armar eller Agnes Sorel, som älskade den vackre Montrose. Deras kärlek var en beständig jouissance. De frågade icke efter fat att äta uppå; deras förnämsta husgeråd var en säng, och denna sängen hela deras lycka. Så förflöto deras första år; då den första vällusten var tillfredsställd, började bägges passioner att upplifvas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig med vin och spel.»

Till jämförelse härmed må anföras några meddelanden af hertiginnan Charlotte, som i en karaktäristik af Ulla Fersen, till hvilken anledning finnes att längre fram återkomma, äfven omtalar hennes olyckliga äktenskap med Höpken: »Gift såsom helt ung och i saknad af en vårdad uppfostran, kastade hon sig genast in i en mängd äfventyr. Alla herrar voro roade af hennes muntra och kvicka konversation; men hennes man, som var svartsjuk och brutal, grälade på henne, så snart hon talade med någon, och nöjde sig slutligen ej med hårda ord utan började misshandla henne. Själf vistades han på värdshus och brukade supa sig full samt spela höga spel, hvarvid han för det mesta förlorade, och det beklagansvärda tillstånd, hvaruti han således lämnade sin hustru, har säkerligen bidragit till hennes nuvarande lefnadssätt, ty sedan hon på sätt och vis lefver skild från sin man, har hon riktigt slagit sig lös.» — Denna hertiginnans anteckning gjordes i mars år 1779 och sålunda mot slutet af Höpkens och Ulla Fersens äktenskap; men om dettas kortvariga lycka ha äfven Ristell, Lars von Engeström m. fl. lämnat meddelanden, hvilka gifva vid handen, att brytningen inträffade redan efter ett par, tre års sammanlefnad och att orsakerna till densamma voro bristande öfverensstämmelse i lynnen, men äfven njutningslystnad och lättsinne. Hvad den kvinnliga parten beträffade stodo de sistnämnda faktorerna utan tvifvel i samband med hennes snart förnyade anställning vid hofvet och så godt som fullständiga uppgående i hoflifvet. Bland de nyheter, som Gustaf III införde för att skänka det sistnämnda och hofvets allmänna gestaltning större glans, var som förut nämnts äfven förändringen af drottningens uppvaktande eller tjänstgörande damer från hoffröknar till statsfruar, och det dröjde icke länge förrän friherrinnan von Höpken eller Ulla Fersen, som hon allt fortfarande vanligen benämndes, intog en plats bland dessa mycket uppmärksammade och med hög rang begåfvade damer. Förändringen ägde nämligen rum på våren 1774 och Ulla Fersen utnämndes till statsfru 1775.

I samband härmed må nämnas, att reformen, som ju dock var af skäligen oförarglig natur, väckte både uppseende och klander och ej gick för sig utan svårigheter. Sålunda skrifver A. von Fersen:^[11] »Hoffröknarna gjorde konungen mycket bekymmer: man kunde ej gärna skicka bort dem utan att såra deras familjer. Konungen uppsköt ett år verkställigheten af sin plan, förväntande att min nièce (Ullas syster Sophie) skulle gifta sig med grefve Lewenhaupt. Fröken Duvall gifte sig med kammarherren Manderström, och konungen engagerade Ehrengranat medelst en syssla, som h. maj:t tilldelade honom för att fria till fröken Uggla. Fröken Stockenström drog sig tillbaka till sin fader riksrådet Stockenström, fröken Rosen fick lifstidspension och fröknarna Lewenhaupt blefvo placerade såsom hoffröknar hos hertiginnan af Södermanland.» Äfven A. L. Hamilton gör angående förändringen några anmärkningar och skrifver efter att ha omtalat kungens åtgärder för amiralitetskollegii flyttning från Carlskrona till Stockholm, för inrättandet af Vasa hofrätt o. s. v.: »Ej nöjd med dessa betydliga förändringar sträckte monarken dem äfven vid den tid, jag nu egentiigen beskrifver, våren 1774, till sitt eget hof, där han med ett maktord skingrade alla hoffröknar, hvilkas oskyldiga glädtighet så mycket bidragit till de nöjen man där njutit. Man antog i stället för drottningen och tvärt emot hennes vilja sex statsfruar, hvilka med sina familjeintressen naturligtvis införde all den intriganda, som vid dessa är oskiljaktig. De först utnämnda voro grefvinnorna Rosen, Cederhjelm, Oxenstierna och Carl Piper samt friherrinnorna Wrangel och Örnsköld. Deras första ungdom var förbi, den aftynade hvar dag. Genom nämnda förändring bekom hofvet ett mystiskt och åldrigt utseende.»

Det senare var emellertid ej af någon längre varaktighet. Antingen den nämnda aftyningen var för märkbar, eller andra faktorer verkade; men friska och ungdomliga krafter kommo snart till användning och främst bland dem Ulla Fersen, hvilken, som redan nämnts, år 1775 blef statsfru och så godt som genast tycka ha blifvit icke blott den mest uppmärksammade utan äfven den oumbärligaste af hela sällskapet. Visserligen synes hon aldrig ha kommit på någon intimare fot med Sophia Magdalena, hvilkens enda förtrogna oafsedt hennes kammarfruar — först de från Danmark medföljande, därpå schweiziskan mademoiselle Dumont och så mamsell Heilman, sedan fru Hedin — torde ha varit hofmästarinnan, friherrinnan Virginia Charlotta Manderström, född Duvall, men däremot var hon så mycket mer värderad af konungen. I dennes närhet saknades hon nämligen aldrig under en lång följd af år, både som sällskap i hvardagslag och som medverkande i skådespel, baletter, karuseller och andra lustbarheter. Härom föreligga talrika meddelanden och anteckningar, af hvilka de som äro mest belysande för hennes egen personlighet och för den omgifning, hvari hon lefde, skola anföras. Men därförut torde det vara skäl uti att affärda hennes första äktenskaps historia.

Då Ulla Fersen blef statsfru, började den mellan parterna öfverenskomna skilsmässa till säng och säte, som sedan med några korta afbrott skulle fortsätta tills dess makens frånfälle gjorde definitivt slut på

ULLA FERSEN.
Efter original, antagligen af P. Krafft d. ä., tillhörigt grefve A. Stackelberg.

förbindelsen. Genom sin nya befattning fick nämligen grefvinnan bostad på Stockholms slott, och Höpken erhöll transport från Lifdragonerna till Skånska kavalleriet såsom ryttmästare och blef sålunda förflyttad till Skåne. Denna angelägenhet tycks ha ordnats genom ett af de på den tiden mycket vanliga tjänstebytena mot kontant erkänsla, ty Ehrensvärd skrifver: »Ifrån den äldste kapten vid lätta dragonerna bytte han sig till att bli den yngste ryttmästaren vid norra skåningarna. Baron Taube fick dess kompani; han har blifvit öfverste i sin tur, men Höpken dog ryttmästare med samma indelning. Då baron Taube skulle betala sitt kompani, hade han ej annat mynt än dukater och louisdorer, log och bad Höpken, att han i detta mynt skulle få betala efter 39 daler dukaten. ’Gärna, min baron’, sade Höpken, ’jag får 42 för dem i spel.’ Han tyckte sig hafva gjort en god handel och de gällde i spel 42, men till hans förlust; ackordet blef mest en skatt åt kung Pharaos ministrar.»

Emellertid träffades makarna då och då, men mannens besök i Stockholm tyckas, trots det att försoningar stundom ägde rum, vanligen ha kommit olägligt för den andra parten. Sålunda skrifver Ehrensvärd i september 1779: »Grefvinnan Höpken fick den beklagliga tidningen, att hennes man ämnade henne ett hastigt besök, att han, ehuru olofligen och i sin vanliga dryckenskap gått ifrån regementet och agerat både Alexis' och Montanciels roller. Hans närvaro var obehaglig för henne, obehagligare för den som intagit den frånvarandes ställe; han skulle därför skaffas bort. Det tyckes som processen snart vore slutad med en officer, som olofligen vikit från sitt regemente, som utom dess af en hel officerskår var anklagad och af generalmönsterherren ombuden att befria regementet ifrån en så litet hedrande officerare. Men en annan utväg skulle tagas, icke så mycket för det närvarande som för tillkommande händelser. En underofficer af dragonerna sändes honom till mötes med öppna ordres af generaladjutanten grefve Posse, att han på h. m:ts befallning antyddes att med denna officer medfölja till Skåne, där han i Malmö slott skulle aflämnas. Underofficeren fick enskilda ordres, att, ifall han vägrade, skulle kronobetjäningen till handräckning antydas. Den resande anträffades och den nya resan anträddes.

Under allt detta låtsade grefvinnan Höpken vara okunnig om hvad som händt, ändrade icke sina nöjen, talte stundom om sin man, som sades vara på resa till Stockholm. Ofta har hennes släkt rådt henne att skiljas vid denne man, men hon vill hellre hafva en deshonorerad man och deltaga däruti, än hafva ingen. Efter skilsmässan hade Höpken kunnat tvingas att taga afsked, sedan skickas till Amerika och släkten undgått en oundviklig vanheder. Men hon har hellre velat se honom på Malmö slott och genom sin inkonsekvens bidraga till händelser, nu obetydliga, framdeles bedröfliga. Denna fru, som endast tyckes i allmänna lefnaden likna en liten komediantska, torde dock, då sanningen blir upplyst, hafva varit orsak till många större händelser, både i allmänna societeten som ock i saker af större vikt.»

Då den nu skildrade episoden, som visar att spänningen mellan makarna nått sin spets, inträffade, hade emellertid grefvinnan i strid mot Ehrensvärds kanske väl färglagda skildring visat vida mindre kallsinnighet, än man förebrådde henne, och gjort försök att förbättra såväl Höpkens sociala anseende som hans och hennes inbördes ställning. Genom sitt inflytande hos kungen förskaffade hon honom nämligen »en kammarherrenyckel hos drottningen, i tanke att han skulle vänjas vid hofvet och något förbättra sin konduit». Detta var emellertid, för att ånyo citera Ehrensvärd, »en elak läkedom. Hans jalousie ökade sig, då han såg sin hustru hafva tillbedjare; han kände henne och visste huru nöjet och vällusten var hennes sällaste tidsfördrif; i stället för att söka societeten, sökte han ensligheten, och denna enslighet skulle försötmas med vin. Inkomsterna började tryta, och vinet förbyttes till brännvin. Han blef liderlig, skydd i alla sällskaper, onyttig att göra sin tjänst vid hofvet och ännu mera vid regementet. Han gjorde tusende förbrytelser och utan denna skugga af hustru, han vid hofvet ägde, hade han ännu oftare blifvit vanhedrad. Ofta hade släkten proponerat skilsmässa, oftare hade skäl därtill å ömse sidor varit, men stundom bilade ett trefligt ögonblick de förra missnöjen; stundom felades tilltagsenhet, och behofven förbjödo hvad förnuftet befallde. Omsider blef döden den billigaste skiljesman, som förde honom till grafven och icke nekade henne utvägar att trösta sig uti sitt änkestånd.»

Friherre Nils von Höpken afled i Skåne i början af januari 1780. I hans äktenskap med Ulla Fersen föddes i juli 1772 en liten flicka, som emellertid afled i späd ålder. Hon följdes 1774 af sonen Nils, med tiden hofmarskalk och svensk minister i Haag samt stamfader för den ännu kvarlefvande grenen af ätten von Höpken, och 1776 af dottern Augusta Lovisa, som 1793 blef gift med dåvarande kaptenen, sedermera generallöjtnanten, grefve Gustaf Fredrik Mörner af Morlanda men afled redan år 1801. Hennes äldste son var den mångomtalade och framstående tecknaren och genremålaren Hjalmar Mörner, hvars rika konstnärliga begåfning och glada lifsåskådning väl voro arf från mormodern,

⁎              ⁎
⁎

År 1780 träffas alltså Ulla Fersen som änka boende på Stockholms slott, antagligen i samma lägenhet, som hon bebott allt sedan hon blef statsfru. Hon hade hos sig de två kvarlefvande barnen, och tjänstepersonalen utgjordes af kammarjungfrun Greta Elisabeth Odell, kammarpigan Lovisa, lakejen J. F. Gradman, tvätterskan Maria och barnpigan Catarina. Huru många rum hon disponerade och hvar de voro belägna, har varit omöjligt att vinna någon exakt föreställning om, men då hon liksom de öfriga statsfruarna emellanåt å konungens och drottningens vägnar gaf supéer, vid hvilka ända till trettio å fyrtio personer kunde vara tillstädes, hade hon säkerligen utom säng- och barnkammare samt domestikrum äfven salong och matsal. Förmodligen voro dessa belägna i slottets entresolvåning, kanske i södra Logårdsflygeln, som länge var upptagen af bostäder åt vid hofvet uppvaktande damer och kavaljerer, men att utrymmet ej var vidare rikligt tilltaget, får man en målande föreställning om genom en anteckning af Johan Gabriel Oxenstierna. Denne, som ofta beklagar sig öfver det besvärliga och ledsamma hoflifvet, betraktade som sina alldeles särskilda plågostunder de efter föredömet i Versailles till statsfruarnas rum förflyttade supéerna^[12] och lättade en gång sitt missnöje med följande utgjutelse: »Gud gifve att jag aldrig mera kom på någon Håf Frus soupée. Ingen är som ej ängslar sig för denna nåd, då 40 personer, inpackade i små rum, knuffa hvarandra, veta ej vad de skola säga, vänta på ett kungligt Schackparti, som aldrig tar ända, se på klockan hvad tiden lider, gäspa till långt på morgonen, äta kallnad mat, dricka ljumt och spasera sig till svullna ben i brist af stolar.» Det var i början af 1780, som Oxenstierna antecknade dessa erfarenheter, hvilka sålunda mycket väl ha kunnat gjorts hos Ulla Fersen, fastän detta ej är angifvet. Äfven Ehrensvärd har beska anmärkningar angående de nämnda tillställningarna; men man får väl antaga, att lifvet var angenämare i hvardagslag, och hvad grefvinnan Ulla vidkommer så hade hon därtill många möjligheter genom att ha sin moder och systern Augusta, som år 1778 blifvit statsfru, i sin omedelbara närhet. Grefvinnan Charlotte von Fersen hade nämligen nu som öfverhofmästarinna boställsrum på slottet, och tycks där, medan hennes gemål fortfarande residerade i huset på Blasieholmen, äfven haft eget hushåll. Hon hade nämligen en talrik tjänstepersonal och hos sig ett par unga Ulfsaxar, nämligen trettonårige gossen Carl och hans yngre syster Anna Greta, hvilka voro barn af en med sjutton sådana välsignad sergeant Ulfsax, på långt håll befryndad med grefvinnan och antagligen i små omständigheter.

För öfrigt hade grefvinnan Ulla rika tillfällen till umgänge bland det öfriga på slottet boende och i afseende på ålder och befattningar i stor omväxling förekommande »hoffruntimbret», och att hon ej heller behöfde sakna manliga kavaljerer och beundrare, därom bär mantalslängden ett talande vittnesbörd. Många af de tjänstgörande kammarherrarna bodde nämligen på slottet, och likaså ett verkligen häpnadsväckande antal pager, dels där och dels i det närbelägna, under hofförvaltningen hörande gamla bankohuset eller f. d. Oxenstiernska huset, som i våra dagar delvis begränsas af det s. k. K. handstallet utanför yttre borggården. Som bekant spelade pagerna en mycket bemärkt roll under Gustaf III:s tid och i hans privata umgängeslif, men det verkar som antydts öfverraskande att finna dem uppträda i ett så betydande antal som fallet var 1780 och antagligen äfven under hela det följande decenniet. Utom hertigarnas pager bodde sålunda i slottet konungens fyra första kammarpager, herrar Jernfeltz, De Besche, Cederfelt och von Wright, och i Oxenstiernska huset logerade fyra kammarpager, två ridpager, fyra stallpager och aderton bordspager, allesammans tillhörande mer eller mindre bekanta adliga familjer. Dessa unga herrar, som hade en pagehofmästare, tre betjänter och två kvinnliga tjänstehjon till sitt förfogande, försummade säkerligen ej att ägna hofdamerna och särskildt den vackra och glada grefvinnan Höpken sin hyllning. Hvad man läser om dem i memoarlitteraturen ger nämligen vid handen, att de voro hvad man kallar friska viljor, eldiga och oförvägna unga män, hvilkas bildning säkerligen lämnade åtskilligt öfrigt att önska, liksom ock deras allmänna lifsåskådning, medan däremot deras sätt och uppträdande, i strid t. ex. med F. A. von Fersens skarpa omdömen och beska anmärkningar, åtminstone ej torde ha brustit i ridderlighet mot det täcka könet. Det var också ur pagernas krets, som Ulla Fersen valde en ställföreträdare för sin i Skåne sig uppehållande äkta man, nämligen den vackre och manlige Georg Jonas von Wright, med hvilken hon äfven längre fram i tiden lät äktenskapets insegel helga sin förbindelse.

Medan Ulla Fersens hoftjänstgöring sålunda skänkte henne några stunder öfver för familjelif och skötandet af sina egna angelägenheter, får man dock det intrycket, att hela hennes tillvaro allt ifrån midten af 1770-talet och ända till dess förenings- och säkerhetsakten 1789 medförde konungens brytning med den högsta societeten och väsentliga förändringar i hofifvet, var en så godt som oafbrutet fortlöpande serie af fester och lustbarheter. Intet annat kvinnonamn förekommer nämligen så ofta eller så framträdande som hennes i det gustavianska nöjeslifvets krönika, och hennes egen historia sammanfaller följaktligen under ifrågavarande lustrer med denna och återfinnes i de samtida memoarförfattarnes anteckningar och skildringar om hoflifvet.

Bland dessa skildringar göra hertiginnan Charlottes och Ehrensvärds intrycket af att vara de tillförlitligaste och mest verklighetstrogna. Bägge och isynnerhet den förstnämndas kännetecknas nämligen af bemödanden att vara opartiska och skilja sig sålunda väsentligt från t. ex. Fersens och A. L. Hamiltons af politiska partiinflytanden och särskildt af stor ovilja, ja till och med af hat mot Gustaf III färgade framställningar. Dessas meddelanden och omdömen icke blott om kungen utan äfven om hans ompgifning få därföre emottagas med försiktighet. På hertiginnans torde man däremot i allmänhet kunna lita, och hur egendomligt är det icke att finna, hur den så länge misskända furstinnan, som af t. ex. Crusenstolpe tecknats särskildt på äldre dagar såsom ett fruntimmer nästan med månglerskefasoner, var en icke blott spirituell och älskvärd utan äfven tänkande, godhjärtad och finkänslig kvinna, hvilken i sina dagboksanteckningar lämnar en oftast sann skildring af det gustavianska tidehvarfvet med dess många mörka slagskuggor men äfven ljusa dagrar. Ehrensvärd åter är ofta den skarpe domaren, som ej spar på klander och sarkasmer, men han skiljer sig väsentligt från många af de samtida minnestecknarne genom otvetydig sanningskärlek, och hans fleråriga intima hoftjänstgöring, som lät honom tränga djupare in i förhållandena än de flesta andra af hofvets kavaljerer, gör att man alltid och äfven under den stundom skämtsamma ech lekande ytan kan få fram verkligheten. Ulla Fersen uppträder i hertiginnans och Ehrensvärds dagboksanteckningar ungefär samtidigt eller på våren och sommaren 1779. Den första nedskref nämligen då, i mars månad, om den unga statsfrun sin här ofvan i förbigående omnämnda karaktäristik, hvari hon först på ett ganska elakt och om misshumör vittnande sätt skildrar hennes utseende, som säges ha förlorat i fraicheur till följd af hennes lättsinniga lefnadssätt, sedan relaterar hennes sorgliga äktenskap med Höpken och slutligen tillägger: »Man måste vara öfverseende med hennes fel, som ju mest skada henne själf; men hvad som är svårare att förlåta är allt det myckna bråk, som hon ständigt ställer till. Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna, ehuru ej alltid med vidare framgång. Hennes natur företer en egendomlig blandning af förstånd och lättsinne, och det är ej utan att hon är litet elak. Jag skulle ej vilja vara hennes förtrogna vän, ty hon är ej särdeles grannlaga och skulle utan tvekan sätta den heligaste vänskapsförbindelse på spel, endast för nöjet att få säga en kvickhet; lika ogärna skulle jag vilja vara på spänd fot med henne, ty sina ovänner behandlar hon skoningslöst och skyr ej att utsprida allt möjligt förtal. Hennes ganska lysande själsgåfvor äro föga uppodlade, och hon är ej vidare road af läsning och saknar fullständigt allt begrepp om det passande; det är något, som hon ej ens känner till namnet. Hon är mycket behaglig och ser verkligen särdeles bra ut och liknade, åtminstone då hon ännu hade hela sin fraicheur i behåll, fullkomligt en Hebe, hvarför kungen också lät den namnkunnige bildhuggaren Sergel sätta hennes hufvud och anletsdrag på en Venusbild.»

Detta i öfvervägande grad så ofördelaktiga utlåtande får dock icke uppfattas som hertiginnans slutgiltiga omdöme. Framdeles skall visas, att detsamma rätt väsentligt modifierades med åren, och redan nu har det på tal om den sköna Ullas erotiska vidlyftighet, som enligt skandalkrönikan skulle ha gått så långt, att hon skänkte sin gunst nästan åt hvem som helst, försetts med ett år 1782 gjordt tillägg af följande för den förtalade fördelaktiga lydelse: »Hennes senaste förbindelse (med G. von Wright), som varat sedan förra året, har helt och hållet förändrat hennes sätt att vara; hon uppför sig numera mycket mera passande.»

Till jämförelse med hertiginnans uppfattning om Ulla Fersen må anföras Engeströms i hans skildring af Gustaf III:s hof och samtida nedskrifna omdöme: »Många muntra infall, som vittnade om grefvinnan Ulla Fersens angenäma kvickhet, kunna förglömmas, men hvad som ej bör falla i glömska, är hennes fasta karaktär, hvaruti hon öfvergick mången man. Hon var sina vänners redliga vän»; och på ett annat ställe: »Det vore att önska, att många män med höga ämbeten hade så mycken karaktär som hon.»

I augusti 1779 är hofvet och naturligtvis äfven Ulla Fersen på Drottningholm, och såväl hertiginnan som Ehrensvärd ha då åtskilligt att berätta om henne, särskildt i samband med divertissementet eller riddarspelet »La fête de la roche Galtare», en af de mest storartade och uppseendeväckande af de många tillställningar af den sorten, med hvilka kungen roade sig själf och sin omgifning. Näst teaterföreställningarna tyckas dessa med ej ringa besvär och betydande kostnader förenade lustbarheter ha varit kungens förnämsta vurm, och de synas också ha haft ett visst berättigande. I motsats med hvad man i allmänhet föreställer sig var nämligen det gustavianska hoflefvernet ofta både ledsamt och enformigt, såsom framgår af efterföljande skildring af Ehrensvärd om lifvet på Drottningholm just sommaren 1779:

»Vid konungens återkomst (från hans morgon- eller förmiddagspromenad, på Drottningholm oftast till häst) plär vara lever eller ock stundom konselj; den räcker till kl. 2, då ett stort bord för hela hofvet till sammans är serveradt. Det är därifrån, som det ordspråket lär vara kommet: ’Så går det till i krig.’ Den hungriga magen tänker sällan på den vid ett sådant bord nödvändiga etiketten, utan inom några minuter äro faten tomma, och hvar och en har mest tänkt på sig själf. Efter måltiden drickes kaffe ned i konungens salon; då formeras spelpartier eller ock sofpartier; alla bli då kvar i detta rum och lectures salon innanföre. Denna sammanlefnad är den, som hindrar alla kärleksintriger; man kan icke inför 70 personer visa alla sina begär; den ena espionerar den andre; en minuta frånvaro skulle strax ge misstankar; man formerar partier att gå i sina kamrar, som skulle man företa en resa igenom en öken, man skyndar sig åter för att strax berätta, hvar man varit och nästan allt, hvad man uträttat. Under denna tid, tills spelpartierna formeras, eller till klockan 5, plär konungen antingen ha konselj eller tala vid den, som angeläget därtill anmäler sig. Sedan sätta damerna sig i full symmetri ikring väggarna, hvar och en vid sitt arbetsbord, med arbeten, som aldrig bli färdiga, och tankar på helt annat än det, som förefaller. De af kavaljererna, som tycka en sällhet vara att lorgnera på 20 stegs afstånd, sätta sig i en vrå och afvänta en långsam lecture. Vid konungens återkomst börjas den och fullföljes, under det han ritar några planer på hus, som sällan bli byggda, eller till trädgårdar, som aldrig anläggas, tills kl. 9 eller 10. Lecturen är då gemenligen utur fransyska historien eller någon af de nya skrifter, som hitsändas och läsas för deras nyhet.

Konungen har nöjet därutaf och den har den nyttan, att den åtminstone hindrar damernas annars oundvikliga caquet (kackel). Denna lecturen är den säkraste hvardagsgäst, den borttager den ädla tiden, som annars vid hof med galanteri så väl användes, och vänjer tillika damerna vid en viss indifferens och ifrån alla de behof, som man så villigt unnar dem. Ifrån kl. 9 till supén är då något allmänt spel af Biribi, Vingt Un, Lotteri, Cavagnole; sedan en supé ifrån kl. 11 till 1 eller 2, då man i några dödande timmar sitter vid ett tomt bord, och den, som icke kan blanda sig i öfverhetens konversation, ofta får nöja sig med tomma ord. Ofta spelar man efter supén, om ej man vakat nog länge förut, och sedan retirerar hvar och en sig i sina rum, nöjde, att dagen så väl blifvit använd och att man så roat sig.»

I väntan på det nämnda riddarspelet sökte man emellertid att fördrifva tiden äfven på annat sätt, än som Ehrensvärd nu skildrat, och skärskådar man sammansättningen af den i juli på Drottningholm samlade hofsocieteten, så befinnes det, att den ingalunda saknade förmågor med förutsättningar för att fylla nöjeslifvets skilda anspråk, liksom den äfven räknade åtskilliga personer, som väl ägnade sig för det gustavianska hoflifvets så framträdande behof af ämnen för drift och gyckel. På det vackra Mälarslottet befunno sig sålunda hofkanslern, frih. Fredrik Sparre, den sedermera så ryktbare rikskanslern, »den lille mannen med det stora hufvudet», som Magdalena Rudenschiöld längre fram i tiden till sin olycka uttryckte sig, halfbror till Ulla Fersens moder och bekant för sina kärleksäfventyr och sin af L. von Engeström och många andra vitsordade förmåga att vända kappan efter vinden. Där var frih, Henrik Jakob von Düben, den pedantiske, snåle och om etiketten måne hofmarskalken, och hans kollega hos drottningen, frih. Christoffer Manderström, känd för sin kvickhet och som lycklig vitterlekare. Vidare märktes stallmästarne Munck och von Essen, den förre just nu mycket uppmärksammad tack vare skvallerhistorierna om hans andel i kronprinsen Gustaf Adolfs tillkomst året förut, den senare för sin förbindelse med grefvinnan Löwenhielm, hvilken jämte syster Ulla och grefvinnan Cederhielm voro de uppvaktande statsfruarna. Som lifpager fungerade Cederfelt och De Besche, bägge tillhörande kungens speciella »smekungar», och von Wright, särskildt engagerad hos grefvinnan Ulla. Så var där hela kronprinsens hof, öfverhofmästarinnan von Rosen, född Stenbock, hofmästarinnorna von Stauden, f. von Böhnen, som af okänd anledning alltid hade sin plats vid nedre bordsändan och bland pagerna, och den för sin talang som skådespelerska uppburna fru Ehrengranat, född Uggla, samt hoffröknarna De la Gardie (om några år gift med Armfelt) och Cederström. Läkarevården bestreds af den skicklige men buttre lifmedikus Nils Dalberg, hvars kallvattenbehandling af kronprinsen väckte mycket uppseende och anses ha varit en af orsakerna till det dåliga humör, som utmärkte prinsen redan som litet barn och sedan följde honom under hela hans olyckliga lif. Som kammarherrar tjänstgjorde hos konungen Ehrensvärd, alltid i arbete, spirituell och vaken, samt Bengt Sparre och hos drottningen friherrarne Bror Cederström, längre fram i tiden bekant som »segraren vid Bornhöft», och Adolf Louis Stierneld, o. s. v. Tidt och ofta ökades sällskapet med främmande och gäster från hufvudstaden: riksråd och andra dignitärer, de utländska sändebuden, medlemmar af societeten, teaterfolk m. fl., och om då så kvicka och spydiga karlar som Johan Gabriel Oxenstierna och Elis Schröderheim och så löjliga figurer och tacksamma objekt för drift som hofjunkaren Göran Otto Wallencreutz voro med, behöfde nog samvaron ej vara så sömnig och långtrådig, som Ehrensvärd utmålat den. Särskildt får man den uppfattningen, att Oxenstierna just under de sista åren af 1770-talet och innan han tröttnat på hoflifvet var hofvets specielle rolighetsminister, hvars lätta och lekande esprit, såsom hans senaste biograf påpekat^[13], till kungens stora förnöjelse yttrade sig i maliciösa bonmots och epigram om alla hofvets små och stora personager och händelser. Roliga, hittills ej i tryck offentliggjorda minnen härom finnas i Lunds universitets-bibliotek^[14], och såsom exempel härpå må anföras följande profbitar, hvilka måhända tillkommo just under dessa sommardagar 1779 på Drottningholm:

Epigram

öfver grefvinnan Ribbings Binnikemask.

En klok hushållare man känner däruppå,
Att han, om någon del utaf hans inkomst brister,
Vet att hvad han på ena sidan mister
På andra sidor återfå;
Grefvinnan Ribbing gör ock så.
Tolf famnar mask utaf de stora

Har på en gång från hennes mage gått;
Men hvad hon mist i stort, tar hon igen i smått,
Och hvad hon måst i famnars längd förlora
Hon efter hand i qvarter återfått.

Epigram

vid åsynen af grefvinnan Dohna barhalsad.

Hvad fält af bröst du låter se,
Som vår förvåning väcka!
Kring hvars rymd, o Danaë,
Kan blott en jätte räcka.
Förgäfves där med vanlig hand
Till gränsen älskarn sträfvar,
Om han ej mäter deras land
Med prosten Runboms^[15] näfvar.

Grefvinnan Eva Helena Ribbing, ett fruntimmer, som Oxenstierna måtte ha haft ett horn i sidan till, ty hon är ofta föremål för hans rätt elaka skämt, hette i sig själf Löwen och var gift först med riksrådet, frih. Fr. Ribbing och sedan med kammarherren, frih. G. Maclean. I samband med hennes vistelse på Drottningholm i juli 1779 berättar A. L. Hamilton följande lustiga historia, som emellertid af andra memoarförfattare sammanställes än med grefvinnan Wrede, f. Sparre, än med Ulla Fersen. Sedan Hamilton erinrat om, att all hoflefnad merendels medför moralens glömska, kommer tillämpningen: »En grefvinna Ribbing, som ville visa att hon ej alldeles åsidosatt anständigheten, beklagade sig för konungen, att dragonerna lögade sig tätt utanför hennes fönster. Han lät kalla chefen för dem, baron Carl Ehrensvärd, känd för de mest saltade infall. Hon upprepade sina klagomål. »Men», frågade han, »äro de helt nakna?» — »Ja», svarade den förbittrade grefvinnan, »jag försäkrar er, alldeles nakna.» — »Var nådig och säg mig», invände han, »huru vet grefvinnan då, att det är dragoner?»

Grefvinnan Dohna åter är svårare att identifiera, ty det fanns vid denna tid två grefvinnor med namnet, nämligen en född De Geer af Leufsta och en född Stenbock, och Oxenstierna har ej angifvit hvem utaf dem han menar. Ett porträtt, måladt af G. Lundberg och föreställande den sistnämnda, som bar dopnamnen Hedvig Ulrika och var gift med öfverstelöjtnanten, grefve A. A. Dohna, ägdes af framlidne envoyén C. Burenstam på Tjälfvesta och visade en dam med så pass betydande embonpoint, att det antagligen var hon, som var föremål för Oxenstiernas något närgångna granskning. Hon hade för öfrigt särskild anledning att förekomma på hofvet, ty hon var syster till öfverhofmästarinnan, grefvinnan von Rosen.

Emellertid nalkades tidpunkten för riddarspelet, och bland förberedelserna därtill torde man få räkna de utfärder till häst eller kavalkader, som emellanåt företogos och gåfvo Ehrensvärd anledning till några betraktelser och kritiska anmärkningar, såsom den 10 juli: »Om afton var en cavalcade af damer, då hertiginnan och fröken Rosenstierna, hofmästarinnan von Stauden och grefvinnan Höpken i lifpageuniform redo och med all adresse förde sina hästar. Ridkonsten, gynnad och uppmuntrad, gör stora framsteg hos bägge könen. Hvad förmår icke uppmuntran och exempel? Man kan med säkerhet vänta, att flera damer följa dessas efterdömen, öfvergå de engelska fruntimren både i att föra sina hästar och rida med en behaglig elegans.» Och den 20 juli tillägger han: »Damerna gjorde en cavalcade lika som förra aftonen. De kommo tillbaka till Kina, där drottningen var, lika så klädda, som de varit till häst. Den som tror, att anständighet är nödvändig i ett ungt hof, var för undrad att se, det damer af drottningens hof, i hennes närvaro, som i full hofdräkt var klädd, så understå sig att visa sig; men allt detta tillskrifves grefvinnan Höpken. Man var dock mindre förundrad att se henne i en lifpage-surtout med en blå gördel om lifvet, med skinnbyxor, stöflar och sporrar, än att se den lilla grefvinnan Hamilton, som för ett par år sedan var m:lle Pettersson, nu vid hofvet hafva det inträde, att hon för drottningen kan visa sig uti en liten kort, brun surtout med brunt bälte om lifvet, hvita caleçoner samt stöflar och sporrar. Men understödd och uppmuntrad af grefvinnan Höpken är allt möjligt. Då de sutto till bords, sade en kornett De la Grange, som för några månader sedan varit page: ’I denna dräkten visar grefvinnan Höpken, att hon är lifpage både till kropp och själ.’ Sådana propos om den första hofdam hade ingen för några år sedan torts hålla, minst vid öfverhetens bord; men då admitterades de icke dit, och orsak därtill gafs icke.»

Kornetten De la Grange var en vacker karl och stod mycket väl hos kungen, hvarför han som kurir utsändes till denne under hans vistelse i Italien. »Han var en god gosse», skrifver L. von Engeström, »men otroligt rå och hade ingenting lärt. Konungen, som önskade, att de som omgåfvo honom åtminstone skulle synas veta något, frågade en dag vid bordet De la Grange, om han sett något af Roms märkvärdigheter. ’Jag har’, svarade han, ’sett påfven Neros graf.’ — ’Gud bevars, sade konungen, säg icke så! Nero var icke påfve; han var romersk kejsare!’ — Armfelt, som satt bredvid De la Grange, hviskade honom i örat: ’Kungen har orätt. Han tror sig veta mer än han vet. Stå på er!’ och De la Grange försvarade envist sin sats emot konungen.» — Den lilla grefvinnan Hamilton hette Johanna Maria och var dotter till den rike stockholmsköpmannen, direktören i Ostindiska kompaniet Herman Petersen, hvilkens barn år 1770 blefvo adlade med namnet af Petersens, hvadan Ehrensvärds sätt att kalla henne Pettersson må tillskrifvas hans ofta framträdande ringaktning för den nybakade adeln. Hon gifte sig år 1777 med sedermera generallöjtnanten, grefve Hugo Wilhelm Hamilton och blef sedan statsfru hos drottningen.

Den sista veckan af juli och den första i augusti gingo af stapeln under stora festligheter, i hvilka Ulla Fersen spelade en framskjuten roll. Sålunda fungerade hon och grefvinnan Piper, född Ekeblad, såsom värdinnor vid hvar sitt bord på Magdalenadagen, drottningens namnsdag, som firades med cour, där alla voro klädda i röda och hvita galadräkter, flaggning på fartygen, salut af 148 skott, middagsmåltid i stora galleriet med paraderande stånddrabanter, uppförande af operan »La belle Arsène», i öfversättning af Anna Maria Malmstedt, sedan fru Lenngren, publik supé i rikssalen med serafimerriddarne och kommendörerna af de andra ordnarna i sina nya dräkter, konsert, serenad af hofkapellet, illumination o. s. v. Särskildt beskrifves den i tackel och tåg illuminerade kungaslupen Amphion som präktig. Den 1 augusti gafs åter stor supé, hvartill de flesta, som varit närvarande vid den förut hållna couren, voro inbjudna jämte den vanliga hofsocieteten, och där en episod inträffade, hvilken bjärt belyser bördens och anornas stora betydelse vid det gustavianska hofvet.

Bland de vid couren presenterade var den nygifta fru Petronella Constantia Skjöldebrand, född von Höpken och yngsta syster till Ulla Fersens man. Hennes giftermål med Anders Fredrik Skjöldebrand, son af en nyadlad konsul och vid denna tid blott löjtnant vid Östgöta kavalleri, betraktades som en mesallians, ty familjen Höpken räknades till högadeln och man kunde ju ej nu ana, att Skjöldebrand med tiden skulle blifva general, statsråd och en af rikets herrar. Också fick det unga paret erfara hofetikettens uppfattning om deras förbund. Frun blef nämligen befalld att stanna kvar till supén men ej hennes man. I valet och kvalet tog emellertid den förstnämnda ett beslut, som hedrar hennes förstånd och hjärta, men uppenbarligen väckte förvåning och ogillande i hofkretsarna. Ehrensvärd har nämligen därom gjort följande anteckning: »Hon tog det ohöfliga och för sig oförsiktiga partiet att säga sig vara sjuk, och paret följdes åt till Stockholm. Om här vore konsekvens i alla saker, torde hon en annan gång icke blifva bjuden, då det mindre roar henne att vara med sin man; men svägerska med grefvinnan Höpken, hvilken i hela sin lifstid ej varit så nogräknad på anor, hoppas hon säkert ändring i detta och törhända illustration för sin man.» Härefter kommer följande tillägg som en ytterligare belysning af denna för många af dem som däraf drabbades säkerligen rätt obehagliga värdesättning af fädrens rangställning: »Fröken Rudenschöld och Ebba Ekeblad blefvo äfven kvarbefallta, men fröken Örnsköld fick resa hem, endast därför att dessa voro riksråds- och grefvedöttrar och den senare en ful och obehaglig öfverstelöjtnantsdotter ifrån grannskapet af Malmvik.»

Den 17 augusti hölls repetition till den förestående karusellen eller riddarspelet. Kungen, hertigarna Carl och Fredrik Adolf samt grefvinnan Höpken anförde hvar sin kadrilj och den sistnämnda får det betyget, att hon förde sin häst »med äfven så mycken adresse som någon af dess riddare». Ett par dagar efteråt for kungen i sin slup Amphion till Stockholm för att åse den tripolitanske ambassadörens audiens hos riksrådet Falkenberg. H. maj:t ledsagades af grefvinnan Höpken, stallmästaren Munck, grefve Ekeblad, Ehrensvärd, de bägge kaptenerna af vakten och ryttmästaren von Wright, »som både till uppvaktning hos h. m:t och till tjänst hos grefvinnan Höpken var medbefallt. Ett så tilltagset fruntimmer lärer vara sällsynt att finna.» Efter ett par dagars vistelse i hufvudstaden begaf sig konungen åter till Drottningholm, nu landvägen och ånyo ledsagad af grefvinnan Ulla, »som kunde ha nyttjat en vagn ensam. Men hon tyckte att det var roligare att ikring Stockholms gator åka med officerare af vakten och lifpagen, ryttmästaren Wright, hvilken har den lyckan att göra henne sin cour.»

Ändtligen, den 30 augusti, var dagen inne för det stora riddarspelet eller chevaleriefête'n, till hvilken handlingen var hämtad ur den kända riddareromanen »Amadis af Gallien» och hvarom konungen själf skref och under titeln »Sujet du divertissement du 30 août 1779» lät befordra till trycket en redogörelse för dess innehåll och ändamål. Sången och danserna voro hämtade ur operan Armida af Quinault, musiken af Gluck. Festen gafs till ära för drottningen och bevistades af prinsessan Sophia Albertina samt hertigarne och hertiginnan Charlotte, hvilka också liksom kungen däri deltogo, hela hofvet, ett stort antal inbjudna från hufvudstaden och talrika åskådare ur alla samhällsklasser. Af de många berättelserna må här nedan anföras Lars von Engeströms kortfattade redogörelse^[16], medan de som äro intresserade af ytterligare detaljer hänvisas till Ehrensvärds eller hertiginnan Charlottes utförliga skildringar.

Engeströms den 31 september nedskrifna berättelse är af följande lydelse: »I går var här en chevaleriefête, mera lysande än enlig med sundt förnuft. För att lämna en profbit af nuvarande chevalerie gifver jag nu följande beskrifning.

’Enchanteuren’ (trollkarlen) Arcalaus (hofstallmästaren Munck) hade ett väl befästadt slott, ’le chateau de la roche Galtare.’ I detsamma förvarade han flera enchanterade riddare och damer, bland andra Briolanie, drottning i Sobradisse (hertiginnan af Södermanland). För att frälsa henne hade flera riddare sammansatt sig att strida med Arcalaus. Det blef med honom öfverenskommet, att de skulle infinna sig vid foten af slottet och först strida med rännande å ringar och hufvuden emot tvenne konung Abiseos söner, Darison (baron Rålamb) och Dramis (baron von Essen). Öfvervunnos de af dessa bägge, så skulle de gå in uti slottet och enchanteras, men vunno de, så skulle de strida med Arcalaus.

Först kom le valeureux Esplandian (konungen), sedan Agrais, prins d'Ecosse (hertig Carl), så Mandanille, duc de Burgonie (grefve Claës Horn), och sist Pater, empereur des Romains (grefve Wilhelm v. Bohlen). Amadis de Gaule (hertig Fredrik) kom för att vara stridsdomare.

Han gick till fots och ledde drottningen, hvars chevalier han var. När Arcalaus från sitt slott såg Amadis, trodde han det vara sin bror Ardan Camille och lämnade frihet åt Enchantade (Léonorine), som kom och komplimenterade honom. Hon, som var grefvinnan Höpken, reste sedan och sökte upp sin riddare, som var Esplandian. Hvar riddare hade sin väpnare, en standarförare, ståtlig musik, ett antal estaffierer och sin dam vid sidan till häst. Så följde Sadamire, reine de la Sardaigne (fröken Cederström), kejsar Pater, la tendre Olive (fröken Rosenstierna), Agrais och grefvinnan Hamilton, hvars nom de guerre jag glömt, och Mandanille.

Riddarne blefvo öfvervunna och marscherade med all sin ståt in uti slottet. Då kom la fée Urgande la déconnue (den okända, fru von Stauden), beskyddarinna af Amadis, presenterade honom en coursier (springare) och bad honom på densamma strida mot enchanteuren. Han öfvervann Darison och Dramis, hvarpå Arcalaus själf kom ut med sabel i handen; Amadis och han slogo sablarna mot hvarann så ifrigt och svängde hästarna så häftigt, att det nog liknade allvar, och detta var nästan det vackraste. Ändtligen fällde Arcalaus sin sabel, till tecken att han var öfvervunnen, och red in i slottet, förföljd af Amadis. Där möttes denne senare af förtjusande väsen, som dansade och sjöngo; men Urgande desenchanterade dem, och då vaknade vid en stilla musik enchanterade riddare, som togo sina vapen, följde Amadis och hulpo honom att öfvervinna eldsprutande drakar och furier, som försvarade innersta slottstrappan. Efter detta storverk kom Amadis in uti en stor sal, där han desenchanterade Briolanie, och där dansades en balett. Sedan reds Parocca eller en kontradans till häst, och därefter speltes ’Soliman ou les trois Sultanes’ på en teater, som var byggd uti det enchanterade slottet. Om någon åstundar närmare kunskap om de här nämnda okända personer och länder, kan hänvisas till en hufvudbok, kallad Amadis de Gaule.

Det enchanterade slottet var af trä, men måladt såsom mur, anlagdt på en bergig mark och flera klippor. Det är, såsom skogsfrun, vackrast på framsidan, men fult på baksidan.»

Då divertissementet ett par dagar senare uppfördes för andra gången, inträffade en liten konflikt mellan grefvinnorna Höpken och Löwenhielm, hvilka emellanåt tyckas ha varit afundsjuka på hvarandra, särskildt om konungens bevågenhet. Den sistnämnda hade ej varit närvarande vid rollernas fördelning, ty hon vistades för tillfället i Medevi, och kungen, som vid tornérspelet på Adolf Fredriks torg i maj 1777 varit hennes riddare, valde nu därför hennes syster till sin dam och emottog en kokard med dennas färger för att fästa på sin lans. Vid återkomsten gjorde grefvinnan Löwenhielm kungen förebråelser för att han sålunda öfvergifvit henne, och då hon fann, att han ej tog saken skämtsamt, beslöt hon sig för att enligt bruket i riddareromanerna uppträda offentligt och återfordra sin riddare. Efter ringränningarnas slut anmälde sig också en svartklädd väpnare och anhöll med tre slag på sin sköld att få uppläsa ett utmaningsbref, hvari framhölls, att den unga Mélécie i förtviflan öfver att fåfängt ha försökt återfinna sin förlorade riddare, som antogs vara bland de i borgen på Galtares klippa fängslade, anropat en okänd riddare om bistånd och försvar. Denne riddare (baron Cederström) anhöll nu att få aflägga samma prof som Briolanies kämpar och begärde ingen annan belöning än att Arcalaus skulle tvingas att utlämna Mélécies älskade riddare. Han antog nämligen, att det endast var trollkarlens konster och inga andra band, som höllo honom fjättrad — en liten gliring tydligen både åt kungen och syster Ulla.

För att ej alltför mycket förlänga historien må blott tilläggas, att den okände riddaren erhöll det begärda tillståndet, att han lyckligt fullgjorde profven och därpå höll sitt intåg i borgen tillsammans med Mélécie, som där återfann sin saknade riddare och häftigt men med en viss mildhet förebrådde honom hans otrohet. »Oförberedd på en sådan öfverraskning, blef kungens», skrifver hertiginnan, »ganska generad och lyckades ej finna några ord att uttrycka sin tacksamhet för denna artiga uppmärksamhet.» Efter föreställningens slut gaf han emellertid uttryck åt sina känslor genom att till grefvinnan Löwenhielm öfverlämna en bukett med en vidfästad juvelring och några verser af Oxenstierna, som återgifvas af hertiginnan men förkortade och något felaktigt. De återfinnas emellertid i skaldens samlade skrifter och äro af följande lydelse:

Mélécie et Léonorine,
Filles d'Hébé, charmantes soeurs,
Vous portez les mêmes couleurs
Et chacune de Vous également domine
Sur les esprits et sur les coeurs.
Des voeux d'Esplandian, trop aimables rivales
Souffrez qu'il ose partager
Le prix dont il craint de juger
Entre les puissances égales.
Dans vos doubles liens en tout tems arrêté,
L'amour lui-même, incertain sur vos traces,
Offre le même culte à la même beauté:
Cholair serait témérité,
S'il faut choisir entre les Grâces.

Hertiginnan tillägger att »detta lilla impromptu var särdeles skickligt uttänkt för att gifva uttryck åt kungens förlägenhet, och han drog sig på detta sätt lyckligt ur spelet. Emellertid gaf detta skämt anledning till en häftig svartsjuka mellan de båda systrarna, hvilken dock så småningom tyckes hafva lagt sig. Grefvinnan Höpken gaf till känna sitt missnöje, att hon fått emottaga en mindre dyrbar ring än systern, hon ansåg sig hafva haft mycket mera besvär, isynnerhet som hon äfven uppträdde uti ’Parécas’. Under teaterföreställningen samma afton blef hon illamående. Det kunde ju vara föranledt af dagens ansträngningar och värmen, men elaka tungor ville påstå, att det uteslutande berodde på hennes afundsjuka och uppretade tillstånd. Detta vill jag emellertid ogärna tro, ty hon borde väl ej vara så småsint, att hon kunde blifva sjuk af bara förargelse öfver att en annan dam, och därtill hennes egen syster, blifvit mera gynnad än hon själf, men hon anses dock alltid illa upptaga, om något företräde visas systern.»

Det ofvannämnda uppförandet af teaterpjäsen »Les trois sultanes» hade föregåtts af en episod som belyser intrigmakeriet vid hofvet och visar att Ulla Fersen kunde vara rätt nyckfull och emellanåt ställde till trassel. Lustspelet hade efter det franska originalet af Favart öfversatts af Oxenstierna, och meningen var att gifva det den 20 juli med anledning af hertig Carls återkomst från Danmark, men detta blef ej af till följd af grefvinnan Ullas vägran att utföra sin roll på svenska, eller, som Ehrensvärd uttrycker sig, därför att pjäsens »öde ankom på damers capricer, hvilka ej äro Roxelaner, men hafva lika mycket i sådana ämnen att säga. Piecen, som är bättre än någon annan svensk piece, förkastades för det att grefvinnan Höpken vill hellre deklamera illa på fransyska. Snille, konster och den ädla vitterheten skall i en så kallad upplyst tid finna sin domstol vid okunnoge, oanständige och libertina qvinfolks toiletter.» Ehrensvärds sålunda mycket kraftigt uttryckta förtrytelse delades af Oxenstierna själf, som gaf sin missbelåtenhet luft i följande elaka epigram:

Min stackars Soliman förkastas
Och uppå denna otycksdag
Med en förändrad skaldelag
Utaf en viss grefvinna lastas.
Visst har hon största rättighet
Att både lasta och berömma
I all slags art af vitterhet;
Ty ingen finns, som bättre vet
Att om ett imprimatur dömma.

I den ofvannämnda manuskriptsamlingen i Lunds universitets-bibliotek finnes följande något olika version af epigrammet:

Min stackars Comedi förtryckt,
I evigt mörker bör försvinna
Och är ej värdig att bli tryckt;
Så säger mig en viss grefvinna;
Ja, denna Fru har rättighet
Att både lasta och berömma,
När fråga är om sådan värdighet,
Ty ingen finns, som bättre vet
Att om all art af tryckning dömma.

Ehrensvärd, som återger epigrammet, har bifogat följande anmärkning och tillägg: »Så släckte han sin poetiska harm, och att bidraga därtill rafsade jag ihop dessa rader:

I andra land parterren dömmer,
En auctor lastar och berömmer,
Och dennes dom mäst tagas an.
Men här så döms han från coulissen,
Och den får säkrast vinna prisen,
Som Melpomène där söka kan.

Men apropos om coulissen, så gick jag i dag öfver teatern, och den förste person, jag där blef varse, var den nye justitie-kanslern i en vrå, omgifven af flera vackra mamseller. Jag hörde en röst af stallmästaren, baron Rålamb, som ropade: ’Hör du, justitie-kansler, kom och se på ett par vackra ben!’ Jag gick i all tysthet förbi och tänkte för mig själf: månne ämbetet här skall börja att sättas i sitt forna anseende?»

Den nye justitie-kanslern var grefve Carl Axel Trolle-Wachtmeister, sedermera riksdrots m. m., hvilken det är en viss öfverraskning att finna i en sådan situation och omgifning, ty han tillhörde ej hofvets ordinarie stamtrupp af vivörer. Men vid denna tid var han blott tjugofem år gammal, och den gustavianska balettvärlden ägde som bekant förutsättningar för att locka till och med gamla riksråd att under stundom glömma sin värdighet och sina höga ämbeten.

Hvad angår Oxenstiernas »Tre sultaninnor», så må nämnas, att pjäsen trycktes år 1788 och fick en mycket lyckad premiär på Dramatiska teatern den 22 september 1789. Den höll sig sedan på repertoaren i nära två decennier, men gafs icke ofta och sista gången i februari 1817.

Sedan riddarspelet väl var öfver, återtog hoflifvet sin vanliga gestaltning, men efter några dagar i andra lokala förhållanden och i annan omgifning, ty vid midten af september beslöt kungen att flytta till Gripsholm, och dit samlades sedan i spridd ordning hoffolket samt gäster och inbjudna från Stockholm, så att det »ohyggliga och ledsamma» slottet mot slutet af månaden var uppfylldt af ett både i yttre och inre hänseende mycket brokigt sällskap. Naturligtvis saknades ej de tre gracerna, ty grefvinnorna Höpken och Löwenhielm voro tjänstgörande statsfruar, och »den vackra grefvinnan Meyerfelt kom att öka hofsällskapet, så mycket välkomnare, som hon ej hade med sig sin långa, magra och tyska man». En kontrast till henne erbjöd sig i »den fula grefvinnan Lewenhaupt», hvilkens anblick och särskildt »ridicule klädbonad» så skrämde kronprinsen, »att han», skrifver Ehrensvärd, »började gråta och ej stod att trösta så länge hon var närvarande; han tålte att se Tripolitanen utan att bli rädd. Hennes vett skall ersätta hvad i fägringen fattas; men jag har endast funnit mycken illparighet, lust för trakasserier och en lätthet att finna ridiculer hos de mest oskyldige.» Så anlände prins Carl och hertiginnan och den franska teatertruppen, hvilken med sina anspråk på bättre inkvartering började »cabalera» och till förargelse för Ehrensvärd, som hade hand om de praktiska anordningarna, fick medhåll af de vackra grefvinnorna. Bland teatertruppens medlemmar befann sig hertig Carls nyengagerade älskarinna, den mycket vackra, men särdeles äfventyrliga mamsell Beata Charlotta Eckerman, som dock icke, i olikhet med prins Fredriks älskliga väninna Sophie Hagman, fick bo på slottet.

Snart var hoflefvernet sålunda åter inne i sina gamla gängor, med skådespel och konserter, oro, intriger och skvaller i ständig omväxling. Det ser dock ut som om till och med kungen, hvilken likväl efter allt att döma i allmänhet var förtjust i detta rörliga och spännande lif, emellanåt längtat efter att komma ifrån det. Man finner honom nämligen vid denna tid ofta vara ute på jakt och då och då äfven göra besök på herrgårdarna i Gripsholms närhet, särskildt på Åkers bruk hos kommerserådet Wahrendorff och på Mälsåker hos grefve Axel von Fersen, och under dessa utflykter ledsagades han vanligen af statsfruarna, medan hans gemål mest lefde i sina rum tillsammans med friherrinnan Manderström och fördref tiden med att göra toalett, betrakta sina nipper och äta god mat. Den stackars Sophia Magdalena, hvilkens naturell hade svårt att lämpa sig efter det gustavianska hofskicket, förde en mycket ledsam tillvaro, och toalettbestyr och små kulinariska extravaganser tyckas ha varit hennes förnämsta förströelser. Hon var alltså oftast mycket väl och smakfullt klädd, och för att få omväxling i hofkosten berättas det hur hon ibland, då hofvet var i Stockholm, tillsammans med friherrinnan Manderström begaf sig till Claës på Hörnet för att inkognito pröfva på detta värdshus vid denna tid berömda kök.

Den 27 september intog kungen middag hos Wahrendorff, som var »en af våra rikaste, slugaste och lyckligaste köpmän» och förde ett mycket stort och gästfritt hus, hvilket ofta gästades särskildt af de utländska diplomaterna, och den 10 oktober reste han till Mälsåker, ledsagad af grefvinnorna Höpken och Löwenhielm samt friherrinnan Örnsköld, en dam, som vid denna tid allt mer och mer framträder i hofkrönikan och framdeles skall få sitt särskilda omnämnande. På Mälsåker befann sig spanske ministern, markis de Llano, med hvilken kungen fick tillfälle att ha flere explikationer öfver den svenska fregatten Illerims uppbringande af spanjorerna och andra politiska händelser. »Mycken politesse var å ömse sidor.»

»Den 27 oktober profiterade h. maj:t af en vacker dag, reste på jakt, åt middag bredvid Strängnäs, hade i sitt följe hertig Carl, grefvinnorna Löwenhielm och Höpken. Hertigen begärde att i domkyrkan få sin graf byggd; man vet ej hvarifrån så andeliga tankar kommo; men de bortjagades af andra roligare vid en glad, öfverflödig middag, ett krigande spelbord och ett roligt spektakel, då aktriserna trösta och pjäserna ingifva skratt. — Det speltes ’L'amant bourru’ och ’Zénéide’.»

Dessa pjäser och många andra omväxlade både förut och efteråt vid de tidt och ofta återkommande teaterföreställningarna, i hvilka hofvets damer och kavaljerer, ja till och med hertigen och hertiginnan uppträdde till omväxling med Thaliafolket af facket. Men när representationerna på den lilla vackra skådebanan i teatertornet voro slut samt supéerna ändtligen gått af stapeln och en hvar genom det gamla slottets våningar och mörka korridorer och gångar skulle söka sig till sina rum, då var det ej underligt, om spökhistorierna och Gripsholmskrönikans många sägner om brott och lidanden verkade och att de sköna damerna med glädje emottogo kavaljerernas skydd och sällskap. Det var måhända på någon af dessa kulna höstaftnar i den åldriga Vasaborgen, som den episod inträffade, hvilken gaf Oxenstierna uppslag till efterföljande:

Epigram.

I anledning af en Lyckta tillhörig Grefve Nils Posse och som han skulle skänka åt en af Grefvinnorna Lantingshausen, Löwenhielm och Höpken, som tvistade om dess besittning:

Grefvinnan Jeanna, Ulla och Augusta
Med vrede om Gref Posses Lyckta rusta,
Hvarmed han afund gör i detta Kunga-Hus.
Du Lycktans ägare, om du vill roligt lefva,
Gif ingendera den, gör din present åt Eva,
Som här af alla mest behöfvar ses vid Ljus.

Grefvinnan Jeanna, dotter af riksrådet Stockenström, f. d. hoffröken och gift med Ulla och Augusta Fersens kusin generalmajoren, grefve Albrekt von Lantingshausen, var en af hofvets mest uppmärksammade damer och blef längre fram mycket omtalad för den onåd, hvari hon föll hos konungen, Nils Posse var kammarherre hos Sophia Magdalena, och Eva, som enligt Oxenstiernas uppfattning borde komma i besittning af den omtvistade lyktan, var den här ofvan omnämnda grefvinnan Ribbing, född Löwen.

Emellertid skred hösten framåt, och lite hvar längtade ifrån Gripsholm, nen kungen tycktes ingalunda vara sinnad att bryta upp. I Stockholm liksom här och hvar i landet började man att undra öfver anledningarna till den förlängda vistelsen på det rätt förfallna och dystra slottet, som många fler än Ehrensvärd betecknade som det »ohyggliga». Underliga rykten började gå, kännetecknande såväl för det intresse, hvarmed den kungliga familjens och hofvets förehafvanden omfattades, som för den gustavianska tidens utan tvifvel rätt stora sedefördärf men ännu större skvallersjuka. Det är åter Ehrensvärd, som härom gjort en anteckning för eftervärlden, nämligen den 9 november och af följande lydelse: »Nyheterna från Stockholm tillägnade deras majestäters kvarblifvande en hans maj:ts complaisance för grefvinnorna Löwenhielm och Höpken och fru von Stauden, hvilka oförsiktigt skola nyttjat sina nöjen ock erhållit tunga kroppar. Nog göra de allt att sanna denna nyhet, men så torde den dock vara osann och af sådana, som ondskan lätt uppfinner, då den tror sig därtill äga anledning. Hans maj:t har för tvenne af dessa damer, mycken complaisance, men ovisst vore, om han härutaf erhöll deras förtroende, och besynnerligare af dem vore att icke söka Stockholm, såsom ett ställe, där de uti ett sådant tillstånd snarare kunde dölja detsamma och dess påföljder.»

Också hertiginnan återger de kränkande ryktena, men säger att dessa angåfvo icke blott de tre nyssnämnda damerna utan allesamman, såväl gifta, som änkor och ogifta, såsom varande i grossess och att det var för att låta dem i största hemlighet komma ur denna genanta belägenhet, äfvensom för att hålla allmänheten i okunnighet om det lättfärdiga lifvet på Gripsholm, som kungen utsträckte vistelsen där. Hertiginnan tillägger, att några af damerna ville fara in till och visa sig i Stockholm för att ådagalägga sin oskuld. Denna afsikt fullföljdes äfven af de vackra grefvinnorna, ty Ehrensvärd, som tycks med Argus-ögon ha vakat öfver deras förehafvanden, har den 15 november antecknat, att de på några dagar reste in till hufvudstaden »för att gifva några ögonblick åt sina barn, sedan de nu oafbrutet i flera månader gifvit alla åt sina tillbedjare». Den 19 november har dock den missnöjda stämning, som kan spåras i dessa rader, förvandlats till tillfredsställelse, ty då finnes antecknadt: »Om aftonen återkommo grefvinnorna Löwenhielm och Höpken, med glädje emottagna och välkomna.»

Förmodligen fanns anledningen till den långa Gripsholmsvistelsen dels i kungens önskan att slippa sammanträffa med änkedrottningen, med hvilken han allt sedan kronprinsen Gustaf Adolfs födelse befann sig på spänd fot, och dels i hans dåliga finansiella belägenhet, som gjorde ett sparsammare lefnadssätt än i Stockholm önskvärdt. Men hvad orsaken än må ha varit, tillvaron var enformig och ledsam, och ej ens en så uppseendeväckande och omtalad litterär nyhet vid aftonlektyren som Rousseau's »Emile» tycks ha beredt förströelse i högre grad eller fängslat intresset, om ej möjligen i motsatt riktning mot hvad som var afsedt. Det var riksrådet Bielke som föreläste; men man hade svårt att hålla kontenansen, ty man »fann besynnerligt att läsa en bok uti edukationsverket på en tid, då edukationen har så fria tyglar, men ännu besynnerligare den moralen, som för Emile predikades att afhållas från galanteri; läran blef hållen för paradoxer, läromästaren för en dåre och den unge Emile för en obelefvad och onyttig yngling.» Ehrensvärd, som antecknat dessa omdömen, meddelar ej, om det var de tjugo närvarande unga damerna, som fällde dem, men detta är ej osannolikt, och i så fall var det nog de vackra och glada, i galanteriets värld så hemmastadda grefvinnorna, som ledde opinionen. Föreläsandet pågick flera kvällar, men med afbrott för julfirandet, som ägde rum under gladare stämning. Dagen före julafton hade kungen inkognito och i sällskap med Munck rest in till Stockholm för att köpa julklappar, och när helgdagskvällen randades, var allt i ordning för utdelningen, hvilken skedde medelst lotteri och beredde många öfverraskningar. De första vinsterna utgjordes nämligen endast af i trä svarfvade leksaker med deviser, hvilka ej saknade sin spetsiga innebörd. Drottningen fick sålunda en tvätterska, som tvättade orena kläder och hade den på hennes långsamhet syftande devisen »C'est l'affaire d'un moment», grefvinnan Höpken en neger föreställande »L'amour travesti», hertiginnans hoffröken Rosenstierna en liten båt med påskriften »Le vaisseau amiral de Mariefred» (en häntydning på den unga damens kärleksförbindelse med hertig Carl, o. s. v. Men så kommo värdefullare presenter, såsom konungens byst till drottningen, en dyrbar byrå af Haupt åt hertiginnan, hertig Carl en häst, hertig Fredrik en vagn, klädd med blått silfverglänsande tyg, alla hofdamerna solfjädrar, coiffurer, urkedjor och annan grannlåt. Kungen fick af hertigarna deras byster i gips af Sergel och af drottningen en häst, men hennes majestäts damer, som ansågo sig ha fått för oansenliga gåfvor, påstodo, att hon gaf kronprinsens amma elfva riksdaler. Man finner hur sarkasmerna ej saknades ens på denna fridens afton, men det hela slutade i allmän harmoni och glädje, och hertigarna och de unga kavaljererna roade sig sedan med att spela farao långt in på småtimmarna och intaga en glad frukost, så att de sedan, när de uppträdde i julottan i Åkers kyrka, väckte allmogens förvåning. Det var nämligen ännu ej vanligt att se så gudfruktiga och glada herrar så bittida på morgonen.

Äfven nyårshelgen firades i glädje och gamman, och sedan nyårscouren ägt rum och hertigarna den 3 och 4 januari begifvit sig hvar och en åt sitt håll, bröt ändtligen den 7 äfven konungen upp, ledsagad af gemål och son samt hela hofvet, för att i Stockholm med allehanda festligheter inleda det i hans lif så skiftesrika 1780-talet.

⁎              ⁎
⁎

Det nya decenniet började som förut nämnts för Ulla Fersen med underrättelsen om hennes makes frånfälle, hvilket emellertid ej medförde någon förändring i hennes tillvaro, utom däri att hon nu äfven legalt fick större frihet att följa sina egna böjelser och blef ännu mer beroende af sin tjänst såsom statsfru och bunden vid hoflifvet. Höpken efterlämnade nämligen ej någon förmögenhet. Det är tvärtom högst sannolikt, att den ekonomiska ställningen i boet var bekymmersam, och ett direkt vittnesbörd härom finnes bevaradt i ett bref från den unga änkan till Gustaf III, hvari hon anhåller, att hon och hennes barn måtte få komma i åtnjutande af hennes svärfaders pension. Presidenten Höpken afled i oktober 1778, men brefvet, som är odateradt, är skrifvet först efter det äfven hennes man gått ur tiden. I den på franska språket affattade skrifvelsen, som förvaras bland de Gustavianska papperen^[17] kallar sig nämligen grefvinnan änka, vädjar till konungens henne städse visade godhet och framhåller, hur hon och hennes barn genom svärfaderns död förlorat alla existensmedel. I vältaliga ordalag bönfaller hon om pensionen och slutar med att öfverlämna sin och de sinas räddning i händerna på konungen »såsom deras skyddsängel och källan till hela deras välfärd». Framställningen tycks ej hafva bifallits, förmodligen och bland annat därför att presidenten Höpken hade flera arfvingar, som kunde framställa liknande anspråk; men grefvinnan Ulla torde det oaktadt ej vare sig nu eller framdeles hafva saknat Gustaf III:s pekuniära understöd. Om hans bevågenhet finnas nämligen många vittnesbörd och särskildt ett par i den ofvannämnda brefsamlingen. I mars månad 1784 tackar hon sålunda konungen för två på hvarandra tätt följande gåfvor. Den ena gången gäller det en vacker »souvenir», som öfverlämnats genom lifpagen Stjernvall, den andra tackar grefvinnan från Norrköping, där hon för tillfället uppehöll sig, för en riklig »cadeau» och är då tydligen mycket belåten med konungens frikostighet, ty hon framställer sin tacksamhet i de artigaste ordalag, lyckönskar gifvaren till att vara vid god hälsa och uttalar sig mycket smickrande om hans vältalighet. Som ett exempel på korrespondensens synnerligen sirliga men i språkligt hänseende ej alltför mönstergilla affattning må anföras den särskildt artiga afslutningen:

“C'est dans ces sentimens, que j'ose suplier Vôtre Majesté d'agréer avec bonté l'homage respectueuse des voeux ardents, que je ne cesse de former pour vôtre auguste personne ainsi que du devouement sans borner et de l'attachement parfait, avec lequel j'ai l'honneur d'être

Sire le Vôtre Majesté les très humble, très obeissante et soumise servante et sujette U. Fersen.”

Emellertid befinnes grefvinnan Ulla, hur ekonomiskt bekymmersamt hon än till äfventyrs hade det, ej ha lagt svårigheterna särdeles tungt på sinnet, och sin mans bortgång tog hon uppenbarligen mycket lätt. Sålunda skref Ehrensvärd redan den 17 januari eller blott ett par veckor efter hans död: »Grefvinnan Höpkens sorg gör ett af ämnena till hofkonversationerna; hon sörjer sin man utan snibbhufva och allt det tillbehör, som änkor vanligen bruka; hon nyttjar endast flanell, men med all den elegans, som kan upptänkas, jämte rechercherade coiffurer, som kunna svara däremot. Hon tyckes trösta sig; de öfriga damerna, mera af afund emot hennes fägring än af andra tänkesätt, säga, att ehuru usel och lumpen man man förlorat, böra dock apparencerna sauveras; ingen var, som icke sade: ’Om min man dör, så skall jag visst sörja honom med snibbhufva’.»

Denna Ulla Fersens uraktlåtenhet att manifestera en sorg, som hon icke kände, vittnar ju godt om hennes själfständighet och fördomsfrihet, egenskaper på hvilka hon äfven i andra afseenden ej sällan visade prof, men underhjälptes för öfrigt, trots det nyss anförda klandret, af den allmänna andan och tonen vid hofvet. Där kännetecknades nämligen lifvet allt fortfarande af samma lätta lifsuppfattning och njutningslystnad som under det nyss förflutna decenniet, ja man kan säga, att detsamma under dessa första år af 1780-talet utmärktes af ännu större sorglöshet, af ett ännu tydligare hyllande af satsen »après nous le déluge», kanske i förkänslan af de bistra och allvarliga tider, som snart skulle stunda. Fester af allehanda slag omväxlade i mängd, man skämtade med allt och alla, och till och med episoder, som i sig själfva voro allvarliga nog eller åtminstone hade ett allvarligt syfte, fastän äfven de onekligen företeddde komiska sidor, gåfvo uppslag till muntra utläggningar. Så t. ex. när kronprinsens amma fick sina bröst svartmålade därför att prinsen skulle afvänjas och afskräckas från att dia, är man genast färdig med betraktelser och tillämpningar, och det var säkerligen icke enbart beklagande, som gaf sig luft, då hofdamerna yttrade sin medömkan med den stackars amman, som i många dagar »skulle afskräcka från det, hvarmed de så mycket vilja behaga». Och den unga hofmästarinna (kanske fru von Stauden), som särskildt tillkännagaf sin ställning i frågan genom att utbrista: »Gud bevare mitt skinn, men inte vill jag skrämma någon!», kan antagligen betecknas som tolk för hela sällskapet med Ulla Fersen i spetsen.

Den sistnämnda befann sig nämligen nu, på våren 1780, i fulla glansen af en skönhet, hvilken ej kunde utsättas för några svartmålningar, fastän sådana nog, figurligt taladt, förekommo, förestafvade af afunden, bland hennes samtidas omdömen, och det var måhända i insikten härom, som konungen såsom en upprättelse lät henne vederfaras den sällsynta äran eller utmärkelsen att tjäna som modell till en af Sergels efterbildningar från antiken, nämligen hans »Venus aux belles fesses». Härom föreligga i memoarverken många meddelanden och betraktelser, bland hvilka följande med hänsyn till den belysning, den sprider öfver den vackra modellen, må anföras.

För den 12 april 1780 har Ehrensvärd antecknat: »Vår skickelige Sergel har af hans maj:t fått befallning om ett arbete, som pröfvar både dess skicklighet och complaisance. Hans maj:t vill till den efter antiken så lyckligen imiterade Apollino uti sin salong hafva en motsvarande piece. Hans maj:t valde en »Venus aux belles fesses»; och att göra en compliment åt våra hofdamer och föra deras fägring till eftervärlden, deciderade hans maj:t att denna Venus skulle få grefvinnan Höpkens hufvud. Sergel skulle genast börja göra hennes buste och sedan transportera detta porträtt till Veneris figur. Om grefvinnan Höpken icke vore några och trettio år gammal och uti femton år dyrkat Venus med så mycken dels lycka, dels olycka, så hade hennes figur törhända varit mer passande åt en Venus. Hennes förtjänster i denna gudinnas tjänst torde af tacksamhet föra henne till nymfernas flock. Om skrynklor i pannan, infallna ögon, en något skadad näsa kunde hos en Venus tillåtas och ersättas genom luxurieuse attituder, en behaglig växt, vackra ben och en välskapad kropp, så torde grefvinnan Höpken blifva en fullkomlig Venus. Då grefvinnan Höpken för sexton år sedan blef till hoffröken antagen, kunde man med skäl anse henne såsom den vackraste, elegantaste och gentilaste af alla svenska damer, men sexton år är en lång tid för den, som var så behaglig. Mången är förundrad att grefvinnan Höpken, som icke ignorerar hvartill hennes buste skall tjäna, kan till detta arbete pretera sig och tillåta sin kropp och sin vackra nuditet blifva ett föremål för hela allmänhetens imagination. Men den, som så litet aktar blygsamhet, så afskedat all anständighet, så uppenbart sköter sina nöjen, lärer finna som en seger för sin fägring det andra finna vara en glömska af all dygd. Emellertid är Sergel ganska bekymrad öfver detta arbete; nöjd att få arbeta en Venus, vill han icke taga en Lais till sin modell; och hvilken Lais vill ej vara ansedd för en Venus? Apollon och denna nya Venus skola bägge, då de blifva färdiga, placeras uti den så kallade pelarsalen, som därtill denna sommar skall orneras, en sal, där hans maj:t vanligen äter och där alla pager och kammarlakejer dessemellan hafva sitt stamhåll.»

Georg Göthe, som i sin bok om Sergel^[18] återger dessa Ehrensvärds uttalanden, lämnar följande beaktansvärda tillägg: »Onekligen utgör hela denna historia en lika talande som betänklig illustration till hvad som på

VENUS, SOM STIGER UR BADET.
Efter Sergels original i marmor; Nationalmuseum.

den tiden ansågs kunna gå an. Men något för Sverige eller svenska hofvet särskildt utmärkande symtom var det visserligen icke. Man må betänka, att vi befinna oss i grefvinnan Du Barrys och Catharina II:s tid. Och hade icke själfva Houdon 1775 porträtterat en yster grefvinna (du Cayla) såsom bacchant? För öfrigt stannar vår förundran icke endast vid grefvinnan Höpken, som ’icke ignorerade, hvartill hennes byst skulle tjäna’, och konungen, utan äfven i sin mån vid konstnären. Sergel var visserligen ’bekymrad’, heter det. Men af den, som i sin konsts intresse så energiskt motsatte sig hertig Carls engelska hårläggning och visste att afstyra Lovisa Ulrikas politiska monument öfver Brahe, hade man onekligen väntat en mera afgörande protest, om han verkligen funnit beställningen så ovärdig, som Ehrensvärd tyckte.

För att fullt förstå denna Venus-historia bör man emellertid betänka den ifriga och okritiska kult, som på denna tid bedrefs med allt hvad antik hette, både i konst och litteratur. Redan ett antikt namn, en titel, ett ämne ur den antika mytologien verkade som en trollformel, som ryckte saken upp i en, till anspråket idealisk sfär, hvars nimbus afväpnade kritiken, Den senantika (starkt restaurerade) marmorstoden är en jämförelsevis naiv yttring af den absolut ästetiska skönhetskulten hos grekerna, af seder och åskådningar, som voro andra än våra; och ändå anses den som en produkt af denna raffinerade, tekniskt ogement betydande, men etiskt betånkliga konstriktning, till hvilken också den sofvande Hermafroditen hör. Men olyckan är, att Höpken—Kallipygos ej alls är naiv, utan med sin moderna, sinnligt-koketta byst ohjälpligen förtager all oskyldighetens illusion. För öfrigt är Sergels kopia af det antika originalet tämligen fri, tydligen utförd efter modell; marmorbehandlingen mästerlig.»

Konstverket förvaras nu som bekant i Nationalmuseum och med benämningen »Venus som stiger ur badet». Det återger gudinnan i helfigur, stående och i fotsid kiton, som hon med sin högra hand framtill och sin upplyftade vänstra hand baktill drager undan för att kunna betrakta sin sålunda blottade bakdel; hon vrider nämligen hufvudet bakåt höger. Kitonen är gördlad högt under brösten. Rikt, uppkammadt lockigt hår; en lock ringlar sig fram på hvardera sidan om halsen.

Ristell, som i sina anekdoter äfven sysslar med Ulla Fersen, berättar om statyns tillkomst följande: »Det är bekant, att Sverige i Sergel äger en bland Europas största bildhuggare. När han hemkom från Italien för några år sedan, begärde konungen af honom en kopia i hvit marmor af de båda dyrbara kvarlämningarna från fornålderns konst, Apollo de Belvedere och den Gracianska Venus. Som den sistnämnda var utan hufvud, föredrog Sergel grefvinnan Höpken framför en patron, så mycket mer som hennes vana att bära sitt hufvud något på ena sidan närmade sig till statyns ställning. Denna staty, med den motsvarande Apollo, placerades framför tvänne speglar i den så kallade pelarsalen på kungliga slottet och är det mest fulländade arbete samt hufvudets likhet förvånande. En ung ädling, som med beundran besåg alla denna statys många behag, hviskade till grefvinnan, att han trodde, att konstnärens inbillning varit så verksam, att han gifvit mer än han sett; hon svarade, det hon kunde försäkra honom, att det alldeles icke var något smickrande i denna komplimang.»

Det är icke osannolikt, att statybeställningen väckte de andra vackra grefvinnornas afund, ty de och hoffolket i allmänhet delade för visso icke Ehrensvärds indignation; men man fick snart annat att tänka på. Våren och sommaren 1780 voro ganska händelserika och man delade sin uppmärksamhet mellan gamla hoffröken Taubes begrafning, då de prestaverande kavaljererna, ett par unga högadliga officerare, väckte skandal genom att gladt nicka åt sina bekanta små mamseller bland de nyfikna åskådarna, och den uppseendeväckande Plomgrenska konkursen, mellan tripolitanska ambassadens afskedsaudiens och Mälarens öfversvämning och det otäcka vintervädret i slutet af maj, hvartill Stockholm aldrig sett maken, mellan teaterföreställningar och intriger och ordensutnämningar o. s. v.; men i främsta rummet knöts intresset till konungens utländska resa. Redan i april hade det börjat gå rykten om, att hans maj:t ämnade begifva sig till Aachen, dit han sades ha inbjudit sina fransyska väninnor, grefvinnorna de la Mark, de Boufflers och de Noailles, att vara sig till mötes, och efter många om och men begaf han sig slutligen af den 15 juni, men ej till Aachen utan till Spa samt ledsagad af hofstallmästaren Munck, öfversten, grefve Adam Lewenhaupt, kammarpagen von Wright, k. sekreteraren Franc och lifmedikus Dalberg. Efter att mot vanan ha färdats tämligen långsamt genom Sverige, befann han sig den 25 juni på tysk botten, men insjuknade i »den ohyggliga fläcken» Damgarten, och detta gaf, fastän man till en början gjorde allt för att hålla saken hemlig, anledning till mycken oro och många utläggningar hemma i Stockholm och vid hofvet. Till och med drottningen, som dock torde ha varit mera varmt fästad vid konungen än man i allmänhet föreställer sig, afvek från sin vanliga indolens och sände hofstallmästaren Rålamb till Damgarten för att få visshet om konungens sjukdom. Kungen tillfrisknade emellertid. Den 17 juli ingick till riksrådet Carl Scheffer ett bref från honom personligen, hvari han meddelade, att han var fullt återställd, men varit så illa däran, att han trott det sjukdomen skulle blifva hans sista. Hvad som härunder särskildt hade plågat honom var »tanken på att den odödlige konung Gustaf Adolf vid samma ålder dött, sedan han beredt sig ett så stort ärerykte och gjort så stora bedrifter, medan han själf ännu uti intet vågade likna sig vid en så stor konung». De meddelanden, riksrådet Scheffer lämnade om brefvets innehåll, väckte stor glädje i hofkretsen, men grefvinnan Höpken gaf på sitt särskilda sätt luft åt sin tillfredsställelse. »Gud ske lof att kungen är frisk igen», sade hon; »han får därföre all tid att likna Gustaf Adolf, om han vill och det endast kommer an på lifstiden. Gustaf Adolf reste äfven i Tyskland, men inga fransyska damer, som jag hatar af allt hjärta, reste och mötte honom i Aachen» — I samband härmed erinrar Ehrensvärd om, att den vackra Ulla hade sin tillbedjare von Wright med i konungens följe och att »hennes ömma hjärta fruktade för någon ostadighet och otro. Vi voro alla flata öfver hennes infällen och bådo henne nyttja Medevi för att bli litet mera försiktig.»

Det är ej fullt bevisligt att grefvinnan Ulla följde rådet, men mycket sannolikt. Om några dagar befinnes nämligen hela societeten samlad i Medevi, den tidens mondäna brunnsort, där »lefnadssättet var satt på en artig fot och sällskapet på bästa sätt komponeradt», och då de vackra grefvinnorna särskildt nämnas bland brunnsgästerna, kan intet tvifvel råda om att Ulla Fersen var med. Här tog också Ehrensvärd, som nu stod i begrepp att resa till Holland, där han blifvit utnämnd till Sveriges sändebud, den 24 juli afsked af dem. Han tackade dem för allt nöje och missnöje, de beredt honom, och önskade dem beständig ungdom i deras begär och dessas uppfyllande, och med den 31 juli afslutade han sina dagboksanteckningar, hvilka skänka en så lefvande och mångsidig föreställning om det gustavianska hoflifvet och ur hvilka ytterligare några utdrag, gällande grefvinnorna Löwenhielm och Meyerfelt, framdeles skola meddelas.

Om Ulla Fersen bli däremot underrättelserna nu, då den vakne iakttagaren och ibland omilde bedömaren försvunnit ur hennes närhet, sparsammare. Men ett och annat har dock i andra minnestecknares skrifter och annorstädes påträffats af intresse för kännedomen om den senare hälften af hennes lif.

⁎              ⁎
⁎

Om man hyst några förhoppningar om att Gustaf III:s vistelse i Spa skulle medföra någon förändring i allvarligare riktning såväl i afseende på monarkens allmänna uppfattning om och utöfning af sitt konungsliga kall som beträffande lefnadssättet vid hofvet och i hans omgifning, så fick man erfara en svår missräkning. Knappt har kungen återkommit och blifvit firad med välkomstfester — teaterföreställning, anordnad af drottningen, divertissement med verser af Oxenstierna och den franske ambassadsekreteraren de Saint-Croix, o. s. v. —, förrän man finner honom inne i sitt vanliga lif, med intressena delade mellan det allt fortfarande spända och nu ytterligare tillspetsade förhållandet till änkedrottningen och förslag till inrättande af en fruntimmersorden, etikettsfrågor och annat lappri, och sedan julen på vanligt sätt firats å Gripsholm, inleddes året 1781 med en hel serie lustbarheter. Först uppfördes divertissementet »Sibyllans grotta», hvars handling och innehåll voro uppfyllda af smicker för kungen och där Hebe (grefvinnan Höpken), åtföljd af »Nöjen och Ungdom», mot slutet uppträdde och presenterade honom kronprinsens blomstersmyckade byst. Under februari månad och ända till midfastan gingo en mängd ovanligt lysande tillställningar, såsom spektakler, maskerader och baler, af stapeln, och kungen själf gaf ståtliga fester. Sommarmånaderna tillbragtes på Drottningholm, där flera karuseller anställdes och den nyengagerade franska teatertruppen beredde omväxling, men lifvet var så uppsluppet och oregelbundet, att det blef föremål för skarpt klander och mycket beska omdömen, Så t. ex. i Fersens skildring^[19], som dock kan ha tillkommit under vanligt misshumör och följaktligen kanske är något öfverdrifven: »Alla operamamseller, äfvensom de mest kända offentliga kvinnfolk från hufvudstaden bodde vid Drottningholm på den s. k. Malmen samt i Canton, för att roa prinsarne och hofvets ungdom. På de allmänna promenaderna i parken blandade sig bättre damer och mamseller af ett tvetydigt rykte med hvarandra, och hofvets unga herrar utmärkte med mera uppmärksamhet och aktningsbetygelse de senare än de förra. Konungen inrättade ett slags allmän spisinrättning, benämnd Vauxhall, i likhet med dem, som funnos i London och Paris, för att intaga gemensam frukost. Hans mening var att alla på Drottningholm boende, han själf icke undantagen, utan skillnad på stånd eller kön, skulle där infinna sig. Men alla bättre damer gjorde gemensam sak häremot och ville ingalunda underkasta sig denna förnedrande gemenskap eller gå att intaga deras frukost bland teaterns kvinnliga personal. Den illa uppfostrade ungdom, hvarmed kungen tillökat sin umgängeskrets, lät i förargelsen undfalla sig yttranden om hofvets damer, hvaraf uppstod ganska obehagliga trakasserier herrar och damer emellan och som gjorde sejouren ganska oangenäm.»

I ett af de obehagliga trakasserierna var grefvinnan Höpken hufvudpersonen, och uppträdet framkallades enligt hertiginnan Charlotte genom några unga herrars tanklöshet, som hade roat sig med att öfver grefvinnans uppvaktande kavaljerer göra en grof och oanständig karrikatyr.

»Grefvinnan hade för tillfället tre tillbedjare», skrifver hertiginnan, »hvilka alla ansågos vara af henne lika gynnade och därför hade fått öknamnet de tre ’Lisimons’ efter en teaterpjäs, som heter ’Les trois fiéres rivaux’^[20] Jag hade blifvit invigd i hemligheten men låtsade naturligtvis ingenting förstå, när man talade därom, ty jag ansåg ej passande, att jag deltog i deras lättsinniga och mindre anständiga prat. Här finnes något, som kallas »Vauxhall», hvilket jag visst ej förut omtalat; det är ett rum bredvid teatern, där herrarna turvis för hvarje dag anordna frukostar och dit alla damer en gång för alla äro inbjudna. När grefvinnan Höpken en morgon kom dit efter en ridtur i sällskap med en af de s. k. Lisimons, började genast de unga herrarne att göra sina anmärkningar och uttryckte sin förmodan, att denne grefve ledsagat henne för att därför vinna sin belöning, hvilken de att döma af hans uppsyn ej heller trodde hafva uteblifvit. Detta var ju en skamlig tanke, och om det också kunde ligga någon sanning däruti, var det dock opassande att så där öppet tala om saken.

För min del var jag alldeles utanför detta nedriga skämt, men som en af de unga herrarne skrattande samspråkat med mig, misstänkte grefvinnan von Höpken, att jag också varit med därom, hvarför jag af henne fick uppbära förebråelser några dagar därefter, men fullkomligt okunnig om hvad det var frågan om, kunde jag ej förstå anledningen till hennes förargelse. Jag vände mig till baron Oxenstierna, som berättat för mig historien om de tre Lisimons, och frågade honom, om han kunde förstå hvarför grefvinnan von Höpken så hastigt förändrat sitt sätt emot mig. Han förklarade, att det troligen var därför, att hon misstänkte, att jag var invigd i hemligheten beträffande den där karikatyren samt skämtet om grefvens förmodade framgångar; han uppmanade mig att bedja hertigen om närmare upplysningar, emedan han själf endast ytligt kunde vidröra detta ämne. Hertigen berättade för mig den här ofvan beskrifna tilldragelsen, och det förargade mig att misstänkas kunna vara med om något sådant, som jag ej annat kunde än på det högsta ogilla. Emellertid kom det till en ytterligare något oväntad förklaring med grefvinnan von Höpken. När jag nämligen påföljande dag föreslog henne att vara med om en liten förlustelse, som jag ämnade anordna för att muntra upp kungen och det öfriga sällskapet svarade hon mig:

’Jag bryr mig verkligen inte om, min fru, att hädanefter göra någonting för att roa andra, ty hvad man än må företaga sig, utsättes man endast för förtal i stället för att få något erkännande för sitt tillmötesgående.’

’Jag ber eder säga mig’, sade jag, ’hvad det är, som så mycket förargat eder!’

’Det måste eders höghet veta bättre än jag eftersom ni är med om hemligheten.’

’Jag förstår ingalunda hvad det är, som ni menar.’

’Jag har fullkomligt reda på de nedriga beskyllningar, som såväl ni som de unga herrarne utslungat emot mig, särskildt med anledning af den där ridturen härom dagen, och jag märkte mycket väl, att eders höghet skrattade däråt tillsammans med herrarne.’

Hon beskyllde mig till och med för att om ej precis hafva hittat på hela historien dock däruti hafva min stora andel.

’Det är obegripligt’, svarade jag henne, ’att ni så litet känner min karaktär. Jag brukar sannerligen aldrig blanda mig uti andras intriger och ännu mindre hitta på några nedrigheter, hvilket vore under min värdighet. Huru kan ni inbilla eder, att jag skulle kunna skratta åt något sådant tillsammans med några unga herrar, som i grund och botten endast äro slynglar?’

’Det förvånade mig också, att ni så där kunde vara med om att nedgöra mig, som aldrig brustit i min vördnad emot eder, men det tyckes emellertid vara alldeles likgiltigt, huru man uppför sig, man råkar i alla fall ut för klander. Hitintills har jag trott, att det vore klokast att hemlighålla sitt hjärtas känslor, men det ser nästan ut, som om det vore bättre att ej göra det för att slippa blifva föremål för åtlöje.’

Vårt samtal fortsattes en god stund, hon blef mycket häftig, och det blef äfven jag i förargelsen öfver de orättvisa anklagelserna. Jag försäkrade henne ännu en gång, att det aldrig kunde falla mig in att säga någonting ondt om henne, och bad henne, eftersom hon så där uppriktigt talat med mig om saken, uppgifva hvem som beskyllt mig för en sådan nedrighet. När hon trots min enträgenhet ej ville yppa detta, tillade jag:

’Jag hoppas att själf framdeles kunna upptäcka detta för att få tillfälle tillrättavisa den, som vågat uppdikta sådana lögner, och det återstår mig blott att bedja eder försäkra den ifrågavarande personen om mitt djupaste förakt och att han gjort sig förtjänt af en spark i stj… Förlåt detta uttryck, men det är i sanning välförtjänt.’

I häftigheten afvägde jag törhända ej mina ord så, som sig borde. Visserligen har jag ännu ej upptäckt, hvem som hittat på denna historia om mig, men jag har nu lugnat mig och bryr mig ej om att göra några vidare efterforskningar utan skänker hela påhittet mitt förakt.»

Knappt hade sinnena hunnit lugna sig efter denna sammandrabbning och en liten distraktion beredts genom det i början af september uppförda tornérspelet, förrän den uppenbarligen rätt stridslystna skönheten befann sig invecklad i ett nytt trakasseri, nämligen i ett gräl med grefvinnan Brahe, som hon beskylldes för att hafva påbördat en kärleksintrig med en baron Oxenstierna. Denna gång blandade sig själfva kungen i leken, ty han vill göra ett slut på de ständiga intrigerna och få lugn i den för honom så oumbärliga societeten. Han lyckades dock ej erhålla någon klarhet i saken, utan det blef i stället, som hertiginnan skrifver, ett fasligt väsen och alla blandade sig däri och ansågo sig skyldiga att säga sin mening, så att tvisterna mellan dem, som ställde sig på de olika sidorna, blefvo nästan häftigare än mellan dem det egentligen rörde. De sistnämnda klarade dock redan följande dag och på egen hand upp sitt mellanhafvande, sedan grefvinnan Brahe bedt sin antagonist glömma bort hela historien och försäkrat, att hon trodde på hennes oskuld.

Det blir emellertid tröttande att relatera dessa tidt och ofta förekommande slitningar, i hvilka för öfrigt kungen själf genom sin oro och nyckfullhet och många af hofvets herrar hade lika stor andel som de tvistande damerna. Andra och viktigare intressen tyckas också under de nu följande åren ha skjutit de mer personliga misshälligheterna i bakgrunden, och nya personer uppträdde på skådebanan och lade beslag på uppmärksamheten genom den roll, de spelade både vid hofvet och förr eller senare äfven i statslifvet.

Bland dessa nya krafter i tjusarkonungens omgifning må i första rummet nämnas Gustaf Mauritz Armfelt, den unge vackre gardesofficern, som i Spa lyckats vinna konungens bevågenhet och i juni 1781 började sin hofbana och därigenom grundade sitt inom kort så inflytelserika förhållande till monarken. Vid nyssnämnda tidpunkt blef det nämligen bestämdt att den nu två och ett halft år gamla kronprinsen skulle tagas ur fruntimmernas händer och lämnas under manlig vård. Hans hofmästarinnor och hoffröknar fingo sålunda helt plötsligt afsked, men hugnades med pensioner och präktiga presenter, och den nya hofstaten utnämndes, sammansatt af riksrådet Fredrik Sparre som guvernör, två underguvernörer och två kavaljerer. Af de sistnämnda var Armfelt den ene, och det är onekligen ganska komiskt att tänka sig den elegante och liflige, inom kort till kapten befordrade unge mannen i en barnpigas sysslor. Också finnas många roande berättelser om hans otålighet vid dessas förrättande, ty prinsen röjde redan nu den envishet, som skulle bli så ödesdiger för honom vid mognare år. Men Armfelt skötte med framgång det kinkiga värfvet och erhöll af Sparre det vitsordet, att »hans hurtiga och föga krusande fasoner med prinsen äro lämpliga att borttaga både klemighet, lättja och spotskhet». Han vann också snart icke blott prinsens tillgifvenhet utan äfven stort insteg hos konungen; men däremot finner man, hur hans växande gunst förskaffade honom det öfriga hoffolkets ovilja och afund och, med förvåning, att han kom på spänd fot med grefvinnan Höpken. Med kännedom om bägge parternas erotiska liflighet och att han, tidsskedets störste Don Juan, ej var någon kostföraktare, hade man ju kunnat vänta, att han skulle ha trädt in bland skaran af den sköna statsfruns beundrare, liksom han, såsom framdeles skall visas, blef blixt kär i hennes syster Augusta. Men redan från början af Armfelts hoftjänstgöring tycks mellan honom och grefvinnan Ulla ha uppstått en antipati, som sedan fortlefde i åratal och hvars psykologiska förklaring torde ha legat i afundsjuka eller täflan om konungens gunst. Gustaf III var som bekant ingen fruntimmerskarl i den mening, som från erotiska synpunkter inlägges i beteckningen, och hans förhållande till Ulla Fersen tillhörde sålunda icke den aktiva erotikens område; men med de egendomliga motsättningar eller motsägelser, som funnos i hans karaktär, trifdes han bäst i fruntimmerssällskap, och toalettangelägenheter och andra kvinnliga bestyr voro föremål för hans lifliga intresse. Bland alla hofvets damer tycks Ulla Fersen, utan att dock ha trädt i något intimare förhållande till honom, ha stått honom närmast. Hennes skönhet slog an på hans alltigenom estetiska naturell, själf spirituell var han road af hennes kvickhet, och hon tycks ofta ha varit hans smakråd i kostym- och toalettfrågor. Särskildt vet man, att det var hennes anvisningar han följde, då han år 1778 införde den mycket omtalade och så olika bedömda s, k. svenska dräkten och dess speciellt för hofvet afsedda variationer. Det är möjligt, att Ulla Fersen såg sitt inflytande i dessa liksom i andra hänseenden hotadt, sedan Armfelt kommit och förvärfvat en intimare ställning till konungen, än kanske någon annan man vare sig förr eller senare. Men det är ej heller uteslutet, att ovänskapen mellan de två i många afseenden hvarandra så lika personerna kan ha berott på någon förlöpning å endera eller bägge parternas sida. Man kan mycket väl t. ex. tänka sig, att Armfelt, redan nu van vid att vis à vis kvinnor komma, se och segra, förolämpat den vackra Ulla genom någon alltför häftig kärleksattack, liksom det ej heller är uteslutet, att den unge kavaljern fick vidkännas yttringarna af hennes elaka tunga.

Det senare bestyrkes af bland andra hertiginnan Charlotte, som i sin skildring af hofvets vistelse på Gripsholm i juni månad 1782 omtalar sina försök »att något närmare lära känna en baron Armfelt, hvars bekantskap kungen gjorde i Spa och som helt nyligen blifvit anställd hos kronprinsen. Han tyckes stå mycket väl hos kungen och åtnjuta dennes förtroende; man misstänker honom att vara orsaken till att grefvinnan von Höpken under sista vintern varit utesluten från kungens närmare umgänge och ej heller fick vara med om den här ofvan omtalade festen (på kungens namnsdag). Detta är ej otroligt, emedan Armfelt anses vara ganska elak och hämndlysten samt möjligen fått veta, att grefvinnan von Höpken, som ej kan tåla honom, tillåtit sig att fälla ett mindre fördelaktigt omdöme om honom. Jag lyckades också häromdagen locka ur honom sanningen, nämligen att han af hjärtat hatar grefvinnan von Höpken, men sökte förgäfves få reda på den verkliga anledningen. På mina förebråelser, att han vore orsaken till att kungen ej längre behandlade henne med samma välvilja som förr, svarade han, att han ansåg sig tvungen att försvara sig och att det vore bättre att störta sina ovänner än att utsätta sig för att af dem själf blifva störtad,

’Denna eder åsikt kan nog vara befogad’, invände jag, ’men det är verkligen mycket synd om grefvinnan von Höpken, hvars hela tillvaro är beroende på kungen och som genom att förlora hans aktning och ynnest måste råka i en bekymmersam ställning’.

Han erkände att det var synd om henne, och lofvade söka förmå kungen att vara litet vänligare emot henne.»

Vare sig det nu var detta löftes uppfyllande eller andra faktorer, som verkade, men Ulla Fersen befinnes snart åter vara i besittning af kungens gunst och intaga en af de bemärktare platserna vid hofvet. Hennes befattning som statsfru ställde henne också allt fortfarande i främsta ledet beträffande de representativa plikterna, men medförde äfven kraf och uppgifter, som visade, att kungen hade handlat klokt, då han entledigade drottningens hoffröknar och ersatte dem med erfarnare damer. Härpå finnes ett mycket talande exempel, nämligen i hvad som timade vid hertigens af Småland födelse den 25 augusti 1782.

Det var på Drottningholm, som denna ej minst af konungen med spänning motsedda händelse inträffade, och man hade just hunnit lugna sig efter all den oro och den känslosvallning, som vållats af änkedrottningens sjukdom, kungens slutliga försoning med sin moder och dennas död och allt det bråk, hennes frånfälle medförde. Drottningens förlossning gick enligt hertiginnan Charlottes utsago otroligt fort, och hela händelsen vore knappast värd att här åter framkallas för minnet, om icke Schröderheim hade efterlämnat en beskrifning, som synnerligen roande och uppsluppen i formen skänker en intressant inblick i det gustavianska hoflifvet och i statsfruarnas tjänsteutöfning äfven vid så ömtåliga tillfällen.

Schröderheim börjar med att framhålla hur drottningen, som helt naturligt kände sig plågad af de ceremonier, hvilka voro oundvikliga med anledning af den väntade tilldragelsen, hade befallt sina kammarfruar att i det längsta dröja med att underrätta kungen. Denne däremot kunde aldrig få tidningen för bittida. Drottningens kammarfru, mamsell Hellman, var i komplott med lifmedikus Dalberg att göra kungen till viljes. »Men», fortsätter skildraren, »ehuru drottningen redan under supén icke varit väl disponerad och klockan 11 funnit sig i de omständigheter, hvilka betogo alla tvifvelsmål om stundens annalkande, slapp mamsell Hellman icke ut och fick ej skicka Dalberg bud förrän klockan 1, då han genast infann sig hos drottningen. Uti hennes majestäts audiensrum inflyttades hvarje kväll en säng åt den vakthafvande statsfrun. Fru grefvinnan Höpken hade den natten vakt. Hon hade genast bort blifva averterad och sedermera konungen genom henne, men alla dörrarna voro väl tillslutna till förmaket emellan sängkammaren och audiensrummet och allt skedde i den största tysthet.

Sedan Dalberg funnit tillfälle klockan 2 att komma ut från drottningen och haft med Schützercrantz en konsultation, dröjde han antingen af respekt för drottningens vilja eller i den idén att förlossningen kunde gå långsammare, att ej avertera konungen förr än klockan 3, då han, utan att säga ett ord åt grefvinnan Höpken, direkte gick till konungen. Hans maj:t skickade honom strax efter mig, som bodde bredvid Dalberg i korridoren under drottningens rum. Emellertid hade ändtligen kammarfrun averterat grefvinnan, som knappast hann att stiga upp och göra den kortaste toalett för att gå till kungen, när hon mötte honom i hans audiensrum, Jag hade då redan varit hos kungen och följde med honom. Grefvinnans harm var lika stor som billig, men sammanhanget och tillgången voro för tydliga och tillfället för gladt att icke snart glömma den. Jag tror likväl, att Dalberg fick höra quantum satis och att mamsell gjorde ett nödlöfte att aldrig vidare cachera barnvärkar. Kungen bouderades också litet, men måste naturligtvis falla till föga i en batalj, där snillet och behagen tourmenterade honom jämte en orättmätig sak,

Klockan var då ungefär 4. Kungen försäkrades af Dalberg att hafva god tid, så att han kunde sätta sig uti en ny nattrock af rikt tyg med tofflor af samma sort, välja spetsar och pantalonger, rulla och pudra håret, med ett ord visa sig i det tillstånd, man hade beredt. Jag fick då befallning att skicka och väcka allt efter stånd och värde. En lifpage till hertiginnans garderob, pager till riksens råd, deras fruar och dem, som med dem hade lika företrädesrättigheter, och les valets de pied till alla andra.

Grefvinnans hvilorum, jungfru och alla couchéens tillhörigheter försvunno, och kungen inträdde stora vägen till sin högtälskeliga gemål.

Omkring hennes säng var då dragen en skärm, bakom hvilken ingen annan gick än kungen, doktorerna, barnmorskan och hennes maj:ts kammarbetjäning af damer. I dörren sattes ett bord, hvarvid h. exc. riksrådet grefve Falkenberg skulle föra protokollet.

Riksrådet Falkenberg var ännu ej uppkommen, och jag fick befallning att emellertid taga protokollet och alla dörrar öppnades. Den halfva timme, som därpå följde, var för löjlig både att glömmas och beskrifvas… Konungen sprang emellanåt och tittade på mitt papper, liksom hade saken bort hända där, och sade mig oupphörligen: ’Hvad! Hvad tror du? Tror du att det skedde nu? Skulle jag gå in? Det är en flicka helt visst. Det sade Russa, när han hörde drottningen ropa. Du skrifver intet! Hör nu, hör nu, ja, nu tror jag. Du måste skrifva, hvarför är du här eljest?’ — Allt emellanåt visade sig framom skärmen arkiater Bäck med all religionens resignation, Dalberg med de sju vises klokhet, Schützercrantz med grimaser, som i djupaste underdånighet exigerade endast tystnad, fru Båld, som tycktes glömma majestätets härlighet uti naturens skickelser, mamsell Hellman, som skämdes för omständigheterna och visade en tjänarinnas tillgifvenhet uti heta tårar, hvilket ännu mera upphöjde rodnaden af hennes purpurnästipp.

Under allt detta samlades de, som voro kallade, och societeten. Damerna uppväckta klockan 5 ur sin söta sömn, i största hast klädda med flanell, smäck och gravor, blyga öfver händelsen, alarmerade af patriotism och kärlek för den söta drottningen och beröfvade tid och tillfälle att nyttja den minsta af de omsorger, hvilka en toalett vid full middag fordrar förenade, kände ingen annan tröst än i hvarandras bräckligheter, och lyckligtvis voro alla speglar liksom väggarne draperade. De tillkallade damerna infunno sig uti drottningens audiensrum, de andra stannade uti stensalen.»

Schröderheim berättar vidare, hur ett detachement af artilleriet under befäl af baron Mörner var kommenderadt till Drottningholm för att leverera den efter drottningens förlossning erforderliga saluten samt hur general Sinclair skulle från en balkong gifva signalen, då allt var klart. Generalen blef emellertid af misstag instängd af en lakej, som han skickade för att höra efter hur saken fortskred, och först sedan han en god stund skrikit och ropat på hjälp samt »soulagerat sin inquietude icke blott med svenska svordomar utan äfven med alla de eder, han lärt sig i garnison i Strassburg under sjuåriga kriget och a la cour des Deux Ponts», blef han befriad af en sluproddare, som dock först tagit honom »för en galen komediant, som det inte just kunde vara så nyttigt att släppa ut».

Slutligen kl. 5 hade drottningen genomgått sin pers. »Doktorerna ropade in de tillkallade. Madame Enström, ett slags städerska, som äfven var tillstädes, sade mig: ’Det är en pojke!’ Jag gick att säga det åt grefvinnan Höpken, men kungen hade placerat utposter i alla dörrar och kom, redan averterad, med stora skutt igenom rummen. Kungen ville, liksom 1778 (då kronprinsen föddes), knappast lämna tid till barnets första och nödvändigaste skötsel; men sedan damerna ändtligen förmått honom härtill och lilla herrn blifvit någorlunda presentabel, njöt konungen ändtligen den tillfredsställelsen att på sina egna armar bära ut honom till audiensrummet och lämna honom till fru grefvinnan Rosen.»

I fortsättningen skildrar Schröderheim hur kungahusets och hofvets medlemmar m. fl. framförde sina lyckönskningar, hur kammarjunkaren Borgenstierna skickades med underrättelse till öfverståthållaren om den lyckliga tilldragelsen och hur Te Deum hölls i slottskapellet vid Drottningholm med predikan af öfverhofpredikanten, baron Taube — »ett nonsens», hvari talaren bland annat ej mindre än trenne gånger repeterade »att elementernas herre måtte bevara den nyfödde för det menliga, som kringfar i vädret, att i det ögonblick hans lungor hämtade den första luft, en god ande måtte hafva öfverskyggat honom», m. m. Längre fram på dagen hölls cour, och därmed var första akten slut i hertigens af Småland korta och tragiska lefnadssaga. Den lilla prinsen afled nämligen redan i mars följande år, antagligen af förkylning, men äfven, säger Schröderheim, däraf att »ammans mjölk varit mycket för stark och för hårdt påskyndat tänderna. I munnen fanns tecken till 8 tänder, hvilka icke kunnat framkomma, och de under plågorna häraf utståndna konvulsioner troddes hafva förorsakat en vridning i ryggen och högra benet, som sedan var hisklig och hvaraf, i händelse af en längre lifstid, de svåraste följder befarades.»

Prinsens frånfälle var för konungen en stor sorg. Enligt Fersen skall han de första dagarna ha varit djupt uppskakad och till och med utropat: »Detta är måhända början till mina motgångars dagar!» Sorg anlades vid hofvet under sex veckors tid, och under de två första skulle spektaklerna vara inställda; men redan efter en veckas förlopp beslöt kungen att åter öppna teatern. Den festföreställning, som med anledaf hertiginnans födelsedag skulle ha ägt rum den 22 mars, men blifvit uppskjuten på grund af prinsens bortgång, gick sålunda af stapeln på Ulriksdal den 8 april och erhöll särskild glans och prakt till följd af prinsens af Hessen-Darmstadt gästbesök i Stockholm. Programmet upptog prolog med sång och baletter samt kungens 5-akts-drama »Helmfelt eller den återfundne sonen» och därpå »Tillfället gör tjufven», som nu för första gången uppfördes. Rollinnehafvarna voro Armfelt (älskaren, bonddrängen Pelle), grefvinnan Hamilton, f. af Petersens, (älskarinnan), lifpagen Jernfeltz (prostinnan) och Bellman (marktschreiern). Den lilla kvicka pjäsen, hvartill författareskapet som bekant varit mycket omtvistadt, var enligt nyare forskningar med all säkerhet tillkommen genom samarbete af Armfelt och K. I. Hallman.

Bland den hufvudsakligen af den högsta societeten sammansatta publiken befann sig äfven Fersen, hvilken dock tydligen infunnit sig i sämre humör, än till och med våra dagars teaterkritici pläga vara, ty han skänkte visserligen allt erkännande åt grefvinnan v, Lantingshausens och fru von Staudens vackra röster och grefvinnorna Höpkens och Löwenhielms behagfulla dans i prologen, men säger om kungens opus, att »pjäsen var utan intresse och trivial, utan elevation, fattig på idéer, ingenting nytt eller pikant, mycket långa dialoger och repetitioner, maskerade genom varierande fraser. Den utledsnade åskådaren. Dräkterna voro mycket vackra, men så gammalmodiga, att de vanställde aktörerna och gaf dem intet behag.»

Är det nu sant, att den kunglige skådespelsförfattaren framställde den ryktbare och med all ärans och hederns nimbus omgifne Helmfelt såsom en äfventyrare, hvilken i ungdomen hade dåliga seder och stal silfver och dyrbarheter af sin fader samt öfvergaf sin hustru, men efter sjutton år plötsligen upptäcktes af sina föräldrar och då innehade arméns högsta värdigheter och befanns vara en utmärkt man, så må man ej undra öfver, att den osannolika historien, underhaltigt omsatt på scenen, skulle gräma den gamle gustavianske fältmarskalken.

Nästan ännu värre går denne åt efterpjäsen, som han uppgifver vara författad af Schröderheim och betecknar vara »utan sammanhang, hoptråcklad i en by, kärleksintrig mellan en bondflicka och en bondpojke, en marknad och taskspelare, alltsammans slutande med en bondpolska».

Armfelt, hvilken äfven uppträdde som. Apollo i prologen och som Helmfelt i dramat får af Fersen vitsordet »lika tafatt i den ena som i den andra rollen».

Omdömet är säkerligen mycket partiskt, ty den unge vackre kungagunstlingen fann aldrig nåd inför den gamle, stränge f. d. hattchefens ögon; men däremot hade hans förhållande till dennes brorsdotter Ulla nu blifvit bättre. Från januari 1783 finnes sålunda härom följande anteckning af hertiginnan, som nu också rätt väsentligt ändrat sin egen uppfattning om den vackra grefvinnan: »Ovänskapen mellan Armfelt och grefvinnan Höpken tyckes något hafva gifvit med sig, och kungen är ej heller numera lika ovänlig emot henne, som han varit och hvarom jag i ett föregående bref berättat. Hon har äfven fått deltaga uti de nu senast uppförda skådespelen. Detta är i sanning lyckligt för henne, som ej är nog oberoende för att kunna undvara kungens beskydd, hvilket hon särskildt behöfver för sina barns uppfostran. Dessutom måste det för henne, som alltifrån sin ungdom blifvit behandlad som en vän vid hofvet och så godt som uppfostrats tillsammans med kungen, kännas särdeles bittert att vara utsatt för dennes ovilja. Med alla sina fel är dock grefvinnan von Höpken ett särdeles behagligt fruntimmer i sällskapslifvet, och hennes karaktär är nog i grund och botten betydligt bättre än man i allmänhet tror.» Härefter bekräftar hertiginnan sin förut anförda uppgift och anledningen till missämjan: »Troligen har hon låtit förleda sig af sin svaghet att gärna vilja lysa med sin kvickhet och råkat fälla något skarpt omdöme om Armfelt och, eftersom det ej alltid är angenämt att få höra sanningen, har väl denne för att hämnas förtalat henne hos kungen.»

I juni månad reste konungen till Finland, besökte lägret vid Parola malm och bade ett möte med ryska kejsarinnan i Fredrikshamn, men redan den 9 juli var han åter i Stockholm, där öfverståthållaren för att högtidlighålla hans ankomst ställt i ordning ett Te Deum i Storkyrkan. Till borgerskapets och andra korporationers missräkning täcktes hans maj:t emellertid i stället »i nåder afhöra Te Deum i slottskapellet», och dagen därpå befinner han sig ånyo på resande fot, nämligen till Salbo hed, där prins Fredrik Adolf i sällskap med sin älskarinna Sophie Hagman förde befälet öfver Västmanlands regemente och hade gjort storartade tillrustningar för hans mottagande. Den stackars skuldsatte hertigen hade härför hoppats att erhålla någon kontant erkänsla, men det stannade vid att den vackra Sophie hugnades med ett guldur med infattade diamanter, värdt 4,000 riksdaler.

Under allt detta hade hoffolket haft det jämförelsevis lugnt och mänga af damerna hade passat på att sköta sin hälsa i Medevi, men den 15 juli samlades hela hofvet på Drottningholm, där det vanliga teaterlifvet omedelbart började och pågick till slutet af september, då konungen, den 27, anträdde sin mycket omtalade resa till Italien. Repertoaren under denna Drottningholmssejour upptog Gyllenborgs »Sune Jarl», »Helmfelt», »Gustaf Adolphs ädelmod», »Oden och Frigga», samt »Gustaf Adolph och Ebba Brahe», samtliga af konungen, »Maskeraden» och »Kaffehuset», bearbetningar af Armfelt (efter franska original), samt »Tillfället gör tjufven». De uppträdande voro damer och kavaljerer vid hofvet, och fastän Ulla Fersen ej särskildt nämnes i de källor, som stått till buds, kan man vara ganska viss om, att hon var med och skördade bifall. Bland de af Hilleström målade taflor, som, föreställande scener och rollinnehafvare i »Gustaf Adolphs ädelmod», förvaras å Gripsholm och sannolikt ansluta sig till styckets premiär där i januari 1783, äro hon och systern Augusta återgifna som dansande hofdamer, och det är föga troligt, att hon försummade att fylla samma funktion äfven vid uppförandet å Drotningholm. Af samtliga de nämnda pjäserna vann i synnerhet »Tillfället gör tjufven» såsom vanligt stort bifall, men lifligt intresse tycks också ha ägnats »Sune Jarl», som gafs första gången den 21 augusti, då minnet af revolutionen 1772 firades med särskild högtidlighet och teaterföreställningen inleddes med en prolog af Schröderheim.

Prologen, som finnes i manuskript i k. Biblioteket, ansluter sig till minnet af revolutionen den 19 augusti 1772 och innehåller i delvis skämtsam form en hyllning för och ej så litet smicker åt konungen. Personerna voro: Stjernöra, afskedad löjtnant vid amiralitetet, — hertig Carl; Ruff, handlande i Tavastehus, — Armfelt; Dideldorf, bergsman i Dalarne, — Fr. Klingspor; Crantzius, magister, — Lejonstedt; Träbom, handlande i Torneå, — Jernfeltz; en gammal afskedad soldat med camera obscura — de Besche; Inga Lisa och Cajsa Greta, kaffehuspigor; kör af skolgossar. Teatern föreställde salen i ett kaffehus vid Munkbron. Då ridån gick upp, voro Stjernöra, Dideldorf, Crantzius och pigorna på scenen. De förstnämnda spelade kort eller bräde, Crantzius läste i de sista avisorna sista raderna i artikeln om kriget mellan Ryssland och Porten, Inga stod vid fönstret och Cajsa Greta lagade till kaffe vid spisen. Handlingen började med att Stjernöra förklarade sig skola ångra att ha tagit afsked, om det blefve krig, ty »att slåss under Gustaf III är icke en ära att försumma», och härmed är uppslaget gifvet till så godt som alla de följande scenernas innehåll: erinringar om de märkliga augustidagarna elfva år förut, uttalanden om flottans förträfflighet, hertigen-storamiralens förutsättningar att bli en ny Hans Wachtmeister och allehanda prisande af konungen i tal och sång. Som exempel på den sistnämndas innehåll må anföras följande kör:

En tacksam röst
Ur Sveas bröst
Af himlen skall begära,
Att Gustaf år beskära;
Hvad felas då till Sveriges hopp och tröst?

Med vett och mod,
Men utan blod,
Han hjältars ära vunnit,
Han världens undran funnit,
Han rättvis är och glad och öm och god.

I fredens skygd,
Vår trogna bygd
Fått Gustafs omsorg röna.
I fält skall segern kröna
På Vasars sätt hans tapperhet och dygd.

Det mest anmärkningsvärda i den öfverhufvud skäligen intresselösa prologen, är emellertid den revy, som författaren låter åtskilliga personer passera, hvilka man kunde tänka vara med som bidragande vid minnesfesten å Drottningholm. Men det måtte ha varit klent beställdt i det hänseendet, ty man får bland annat veta, att hertigen kände sig som Hercules vid skiljovägen, ej hade någon som repeterade deklamation med sig och ej ännu bestämt sig för baletten — en gliring tydligen med anledning af h. k. höghets vacklande förhållande till mamsell Slottsberg, att baron Armfelt aldrig var tillstädes, fast han »nog vill hålla kungen i humör, men tillfället gör ej alltid tjufven», att Adlerbeth befann sig på landet och ej vidare skref några körer till väderbaletter, och att den tjocka statssekreteraren på Nybrogatan nog ville göra sitt till och fjäsa, »men han har många järn att blåsa på och dessutom har han komplexion emot sig», o. s. v.

Emellertid tyckes det ha legat en viss sordin öfver hoflifvet under denna Drottningholmssejour. Skvallerkrönikan har visserligen att berätta om åtskilliga muntra upptåg, såsom bullersamma nattliga promenader i parken, »sottiser i löfsalarnas skugga» och serenader utanför damernas fönster, i hvilka sångerna till cittran skola ha omväxlat med stenkastning, hvari kungen själf säges ha deltagit; men Fersens och andras svartmålningar lära ej ha motsvarats af verkligheten. Det hela torde ha varit ett tämligen oskyldigt utslag af pagernas och andra unga herrars uppsluppenhet i täflingen om de talrika på Drottningholm befintliga teatermamsellernas gunst, och hvad kungen beträffar, finnas enstämmiga uppgifter om, att han denna sommar var ovanligt allvarlig och nedstämd, upptagen af regeringsärenden och funderingar öfver sin ej minst i finansiellt hänseende bekymmersamma belägenhet. Trots all kejsarinnans artighet och förbindlighet hade mötet i Fredrikshamn ju ej motsvarat hans förhoppningar för realiserandet af de vidtgående politiska planer, han hvälfde, och året 1783 bildar också vändpunkten i hans hittills jämförelsevis sorglösa lif och inledde det i afseende på såväl inre som yttre angelägenheter så stormiga sista skedet af hans regering.

I memoarförfattarnas anteckningar och dagböcker intaga också meddelandena om allmänna och politiska förhållanden hädanefter hufvudplatsen, och blott jämförelsevis sällan förekomma skildringar af hoflifvet och uppgifter af intresse för kännedomen om de vackra grefvinnornas öden och äfventyr.

Angående den senare perioden af Ulla Fersens statsfrutid äro upplysningarna sålunda fåtaligare än från den föregående, men de som anträffats äro af intresse och fullständiga bilden af den nu mognade men ännu i sin fulla skönhet stående damen.

Bland tilldragelser, som år 1785 i främsta rummet fängslade icke blott hofvets utan äfven den stora allmänhetens uppmärksamhet, var Armfelts bröllop med hoffröken Hedvig De la Gardie. Det firades på Drottningholm den 7 augusti och gestaltade sig som en af de mest lysande festerna vid Gustaf III:s hof. Bland de många skildringarna af själfva bröllopshögtidligheten må anföras följande af brudgummens kamrat som kavaljer hos kronprinsen, grefve Adolf Fredrik Stackelberg^[21]: »Efter spektaklet begyntes Armfelts bröllopsfest i vanlig ordning. Kronprinsen med tolf pager före sig gick ned till bruden för att föra upp henne till drottningen. Då hon kom in, gaf han henne en vacker briljantring till souvenir. Sedan förde prinsen fröken upp till drottningen, som påsatte henne kronan och gaf henne också en ring, men superb, af 800 r:drs värde. När detta var gjordt, gick öfverstekammarjunkaren grefve Wachtmeister med tolf pager och facklor efter brudgummen och förde honom till kungen, som gaf honom handen och marscherade i procession till kapellet, hvilket af lampor var rätt väl ekläreradt. Efter kommo drottningen och kronprinsen, som gaf handen åt bruden. Så snart vi kommo till kyrkodörren, kom brudgummen emot, tog sin brud och gick till altaret, då vigseln begyntes och hela mässan lästes. Pellen höllo fröknarna Cederström och Posse, grefve Dohna och en tysk baron Armfelt. Då ändtligen mässan var slut, gick brudparet till kungen att mottaga gratulation, som då under densamma gaf henne fullmakt på statsfru med full lön.

Efter alla de kungligas gratulationer begyntes återmarschen till slottet, där bruden uti galleriet gratulerades och af kungen fick en vacker ring.

Efter supén, som var i vanliga grand-couvert-salen, där ock min lille herre (kronprinsen) assisterade, gingo alla upp i rikssalen, där fackeldansen begynte. Då vi hade slutat att dansa bort brudgummen, kom grefvinnan Höpken, vacker som en dag, klädd en fé, med mycken musik och pager, klädda en sauvages, och som dansade en balett med facklor, hvarefter grefvinnan Höpken utmanade de kristna riddarna till strid, sjöng en aria och rangerade sig på sidan, då Möllersvärd med en faslig musik af trumpeter kom in och å de kristnas vägnar svarade på utmaningen. Ändtligen utmarscherade de alla genom hvar sin dörr och bruden dansades bort, då fröknarna Rudenschöld, Cederström och Wrangel fingo kronan; äfvenså kronprinsen, general Mörner och Munck. Detta förbi, ledsagade kronprinsen bruden åter ned till sig.»

Grefvinnan Höpkens uppträdande, stridsutmaningarna och fackeldansen bildade inledningen till den storartade karusell, som efter ett par dagar följde och som kungen med vidlyftiga förberedelser och betydande kostnader föranstaltat för att förläna ökad glans åt sin gunstlings bröllop. Karusellen eller tornérspelet föreställde »Intagandet af den förtrollade skogen» efter Tasso; kungen hade själf utkastat planen, och verserna voro af den franske skådespelaren Monvel, m. fl. »Allt i det fabelaktiga ämnet», skrifver Fersen, »äfvensom Gottfrid af Bouillons hjältemod, såsom en af korstågens fömämsta chefer, jämte Argans, Clorindas, Renauds, Tancreds, Armidas och Asiens ryktbaraste trollkarl, Ismens uppträdande lämpade sig till stora teatereffekter. Konungen tillade på egen hand åtskilligt, för att göra utförandet lämpligt för en karusell; äfven hjältar från Norge framställdes. Den förtrollade skådeplatsen och hjältespelen utfördes i Drottningholms park, där löfsalarne föreställde den förtrollade skogen, ett tillhåll för gastar och trollkarlar, vaktade af odjur och drakar. Det hela upplystes af fyrverkeripjäser. Man hade äfven utjämnat och beredt en arena, lämplig till rännarebana, rikt utpyntad och omgifven af tribuner för åskådarne, samt en loge för drottningen med uppvaktning.»

För öfriga detaljer i anordningarna samt tornérspelets förlopp m. m. hänvisas intresserade till hertiginnan Charlottes eller Fersens utförliga skildringar. Här må blott påpekas, att dekorationerna, utförda af den nyligen från Rom inkallade fransmannen Desprez, voro både vackra och praktfulla, att dräkterna voro dyrbara och lysande, att kungen själf var med bland de uppträdande, nämligen som »Syphax, konung öfver Steniga Arabien», att hans skyddsféer, »Phenicia och Brienne», voro grefvinnorna Höpken och Löwenhielm, att såväl hertigarne som prinsessan Sophia Albertina märktes bland deltagarna, hvilka i öfrigt utgjordes af medlemmar af hofvet och den högsta societeten.

Jämte de vackra grefvinnorna tyckes den nye franske ambassadören, markis Du Pons' dotter, markisinnan Du Bois de la Motte, hvilken uppträdde som den i det sarazenska partiet bekanta sköldmön Clorinda, ha ådragit sig särskild uppmärksamhet — men knappast genom någon anmärkningsvärdare skönhet utan på grund af sin ovanliga längd. Denna, liksom hennes volym äfven i öfrigt, måtte också ha varit häpnadsväckande, åtminstone om man får tro Schröderheim, som i bref till konungen med nyheter från Stockholm den 9 mars 1784 skrifver: »Madame la marquise är mycket lierad med hertiginnan. Hennes höghet tillåter sig vid spektaklerna icke att applaudera utan bifallstecken af henne. Hon, stackars liten, är därigenom obligerad att ständigt kröka sig under secondlogen och skymma hela den sidan af premièren, där hon sitter.» Och Lars von Engeström, som vid något tillfälle omtalar, att han knappast sett något så långt fruntimmer som grefvinnan af Ugglas, född Wittfoth, tillägger: »För att gifva mig ett begrepp om markisinnan Du Bois de la Mottes storlek, som kom till Stockholm med sin fader, franske ambassadören Du Pons, skref mig Schröderheim till Wien, där jag då var: Du har, såsom vi alla, trott, att fru Ugglas har mycket hår, men sedan marquise Du Bois de la Motte kommit, har man fått veta, att hon är skallig.» — Dessa Schröderheims meddelanden bestyrkas af en i K. Bibliotekets samlingar förvarad karikatyr, som framställer den lille sachsiske chargé d'affaires Internari, hvilken med tillhjälp af en mot markisinnans muff lutad stege försöker inleda ett samtal.

Tornérspelet väckte de talrika åskådarnas stora beundran, men aflöpte ej utan obehag för, ja till och med olycksfall bland de uppträdande. Det dåliga vädret vållade flera afbrott i ringränningarna, hertig Carl, som enligt Fersen var en ganska klen ryttare, klämde sitt ena ben så illa mot barriären, att han nödgades intaga sängen, prinsessan Sophia Albertinas hästar skenade, så att hon måste kasta sig ur vagnen och nätt och jämnt undgick svårare skador, flera damer och kavaljerer redo omkull och, värst af allt, en af kungens stallpager, den unge lofvande Ernst Christoffer von Platen, sköt sig af våda och så svårt, att han ett par månader efteråt afled. Härtill kom en mässlingsepidemi, hvari hertig Carl och många vid hofvet insjuknade, och det ligger utan tvifvel sanning i en författares betraktelse, att »det var som ett olycksöde hvilat öfver denna fest: dess misslyckande kan anses förebådande den närmast följande tiden, då misstämningen så gärna blandade sig i allt, äfven i nöjet.»

Bland de i mässlingen insjuknade var möjligen Ulla Fersens nu nioåriga dotter, ty efterföljande bland J. G. Oxenstiernas outgifna dikter anträffade, odaterade hyllning till modern kan ha tillkommit vid ifrågavarande tillfälle:

Håningsskålarne.

Till Grefvinnan Höpken.

Er sjuka dotter, eder like,
Till en behaglig läkdoms kraft
Fick nyss af mig i blomstrens saft
En samlad skatt ur Floras rike.
En skål jag öfrig äger än
Af samma hånings läckra floder,
Och ger er själf, Grefvinna! den.
Den första gafs åt Kärleken,
Den andra offras åt dess moder.

Författaren till »Skördarna» och »Dagens stunder» hade uppenbarligen, då han nedskref dessa vackra strofer, glömt den lilla misstämningen med anledning af grefvinnan Ullas nyckfulla behandling af hans »Soliman» (se sid. 74), äfvensom ändrat den uppfattning om henne, som han en gång i slutet af januari 1780 antecknade i sin dagbok (i arkivet på Wärnberg) och där han tilldömer henne hufvudsakligen onyttiga och mondäna färdigheter. På tal om sina giftermålsplaner med den rika fröken Hedvig Augusta af Söderling (sedermera gift med bergsrådet frih. S. G. Hermelin) förklarar han nämligen, att han är belåten, om hans tillkommande har godt hjärta och sundt förnuft samt tillägger: »Men om någon grannlåt behöfver läras, så kan grefvinnan Höpken lätt gifva henne de onyttiga egenskaper, dem stora världen älskar till en prydnad af de goda och nyttiga.»

Armfelt och hans maka fingo efter inflyttningen från Drottningholm en präktig bostad på Stockholms slott, och det vill synas, som om en god del af hofsocietetens intressen under höstmånaderna 1785 och den närmaste tiden därefter i lokalt hänseende samlade sig där och kring de nygifta och deras lif. Konungen uppehöll sig nämligen, då han icke vistades på Haga, oftast hos Armfelts och brukade i ett par till deras våning stötande rum, som han fråntagit drottningen och hvilka lågo nära invid hans egna, ha små aftonsamkväm, till hvilka drottningen, prinsessorna och hofvets äldre medlemmar ej voro inbjudna. Detta väckte icke blott förargelse utan äfven anstöt, hvarom såväl Fersen som hertiginnan Charlotte efterlämnat anteckningar, kännetecknade af den inom hofkretsarna rådande animositeten mot kungens omhuldade gunstling. Hertiginnan skänker dock denne äfven ett visst erkännande, ty i en anteckning från januari 1786 skrifver hon: »Det är onekligt att han är älskvärd, fastän hans ton icke är den bästa; men han har kunskaper och ett slags jargon, som stundom är underhållande. Men det, som i synnerhet håller honom uppe hos kungen, är hans förmåga att alltid på ett eller annat sätt bereda honom förströelse, än genom en dejeuner, än genom en utfärd o. s. v. Konungen älskar framför allt omväxling, och ingen har bättre studerat denna smak än Armfelt.»

För öfrigt äro som redan nämnts meddelandena om hoflifvet från denna tid skäligen magra. Små misshälligheter mellan kungen och hans gemål angående etikettsfrågor och andra viktiga angelägenheter sysselsatte visserligen skvallret, premiären af »Gustaf Vasa» väckte stort uppseende och bifall, kungens plan att göra Elis Schröderheim till — ärkebiskop lämnade naturligtvis stoff till mycket prat och många utläggningar, och Svenska akademiens instiftande firades med mycken ståt och skänkte hofvet tillfälle att uppträda i all sin glans. De vackra grefvinnorna voro säkerligen då med och bevittnade hur deras lofsångare Kellgren intog en plats bland de aderton; men de fingo snart andra och sorgligare angelägenheter att tänka på. Den 7 maj afled nämligen Ulla och Augusta Fersens fader öfverhofjägmästaren, det glada och trefliga fädernehemmet upplöstes och palatset på Blasieholmen försåldes såsom tillförene omnämnts till svenska staten.

Grefve Carl Reinhold von Fersen var vid sitt frånfälle något öfver sjuttio år gammal. Kry och rask in i det sista och särskildt lifligt intresserad af sin befattning som teaterchef, bortrycktes han helt hastigt af döden, efterlämnande minnet af en ridderlig och vänsäll hedersman, som i hela sitt lif hade hållit sig från politiken och partistriderna, men spelat en så mycket bemärktare roll vid hofvet och inom det högre stockholmska sällskapslifvet. Af intresse är att läsa det minnestalal,^[22] som Gustaf III höll öfver honom i det serafimerordenskapitel, hvilket ägde rum på Stockholms slott ungefär ett par år efter hans död eller den 28 april 1788. Konungen ger nämligen däri en ganska idealiserad omklädnad åt den gamle ädlingens kända svaghet för det täcka könet och passar också på att säga en komplimang om hans vackra döttrar, grefvinnorna Ulla och Augusta. »En riddare», så föllo konungens ord, »som på allt sätt återlifvat minnet af forntidens ridderliga dygder, uppriktighet, huslighet och den mest rena dyrkan för det kön, hvars blickar upplifvade fordom de gamle riddares mod, hvars beröm ansågs af dem som en ypperlig belöning, hvars försvar som en ridderlig skyldighet och hvars bifall uppmuntrade och tillskapade hjältar. Hvem af oss påminner sig icke denne riddares snilles behaglighet, hvilket han förenade med en säkerhet i umgänget (ojäfaktigt vittnesbörd om ett ädelt hjärta), som förvärfvade honom allmän vänskap och förtroende i tider, då tvedrägt skilde oss i tvenne folk: egenskaper, som bibehöllo honom i en oförändrad ynnest hos de tvenne konungar han i samma ämbete tjänt, och förvärfvade honom den aktning och vänskap jag honom till hans död bevarat. Han blef hastigt från våra ögon ryckt, men de lifliga afbilder, han lämnat, prydnader för mitt hof, prydnader för deras kön, hvilka med deras ömma kärlek trösta dess vördnadsvärda maka (hvars dygder, mönster för dess kön, upphöjt henne till det ypperliga äreställe, hon vid sin makes sida bekläder), upplifva ständigt denne riddares minne hos alla dem, som äro nog lyckliga att känna värdet af förstånd, förenadt med behaglighet.»

Om grefve Carl von Fersens förmögenhetsförhållanden är det omöjligt att erhålla någon tillförlitlig föreställning, då bouppteckningen efter honom vid i Svea hofrätts arkiv gjord förfrågan befunnits vara förseglad. Man kan emellertid antaga, att kvarlåtenskapen, trots det dyrbara lif familjen fört såväl i hufvudstaden som å det präktiga Steninge, var betydande. Emellertid tillföll en ansenlig del af densamma ej hans maka och döttrar, enär det nämnda jordagodset till följd af fideikommissbrefvets bestämmelse och därför att den aflidne ej efterlämnade någon son öfvergick till hans broder grefve Axel von Fersen. Den andel i arfvet, som Ulla Fersen erhöll, medförde i alla händelser åtminstone i lokalt hänseende och beträffande hennes ställning vid hofvet inga förändringar. De anledningar till missnöje med konungen, som inom kort skulle orsaka en brytning mellan honom och aristokratien och som äfven, såsom strax skall visas, inverkade på de vackra grefvinnornas förhållande till honom, hade ännu ej antagit kritiska former. Grefvinnan Ulla träffas sålunda under återstoden af året 1786 och de två närmast följande åren på sin post som statsfru och efter allt att döma alltjämt i besittning af sitt friska humör och otvungna väsen. Härtill ägnade sig också hoflifvet allt fortfarande förträffligt. Fester af allehanda slag omväxlade i rask följd, och om kungens och hans omgifnings outtröttlighet i den vägen vittna t. ex. anteckningarna om hvad man medhann på en enda dag, nämligen kungens födelsedag den 24 januari 1788. Förströelserna inleddes med slädparti till Haga och Ulriksdal, där stor dejeuner var anordnad, som sedan följdes med uppförandet af en fransysk komedi. Kl. 4 skedde återkomsten till Stockholm, där man omedelbart begaf sig till operan och åsåg premiären af kungens och Kellgrens lyriska drama »Gustaf Adolph och Ebba Brahe», med musik af abbé Vogler och balett af Gallodier, och när den var slut en elevuppvisning i operamagasinet. Så samlades de af hofvet och de i slädpartiet deltagande i hertig Carls våning på slottet, där supén föregicks af en till kungens ära författad tillfällighetspjäs, spelad af damer och kavaljerer vid hofvet och efterföljdes af »Les pointus», utförd af medlemmar af franska truppen. Det hela afslutades med bal, som pågick intill morgonstunden följande dag.

Redan fyra dagar senare är man redo att genomgå ett ungefär likartadt program. Det var på hertig Carls namnsdag, den 28, som kungen var nog artig att fira, skrifver hertiginnan. »Man hade uti ett litet utvaldt sällskap på slädar begifvit sig till baron Armfelts en fjärdedels mil från staden belägna landsställe, där man stannade till kl. 4 och under tiden äfven gjorde besök vid Haga, hvarest hertigen i en nyligen uppförd kiosk hälsades af storturken, omgifven af sitt hof, hvilken inbjöd honom att tillbringa aftonen i hans seralj. Efter operaföreställningen var det sedermera på kvällen maskeradbal i stora våningen på slottet, hvarunder balett uppfördes af turkar och haremsdamer, hvilka alla hyllade hertigen med blommor och rökelse. Denna dag var särdeles angenäm och mindre tröttande än den 24.^[23]

I februari började spänningen med Ryssland och krigsryktena lägga beslag på uppmärksamheten, och sedan kriget väl brutit ut, trädde intresset för de sedan följande framgångarna och motgångarna i förgrunden. Det vanliga lifvet med teaterföreställningar och hofintriger m. m. fortgick emellertid ungefär på samma sätt som förut, dock med afbrott under de veckor på sommaren, som kungen var öfver i Finland. Så inträffade sammansvärjningen vid Anjala och kungens med anledning däraf påskyndade hemfärd till Sverige. Han anlände till Stockholm i början af september och befann sig snart på Drottningholm i sin vanliga societet, hvarom hertiginnan efterlämnat en anteckning, som bland annat belyser den allmänna oron och tillika grefvinnan Ullas ogillande af kriget, kanske beroende på att hennes hjärtevän Georg von Wright var med i fejden. »Då kungen den 7 i denna månad», skrifver hertiginnan, »tillsammans med ett mindre sällskap, hvari jag befann mig rest ut till Drottningholm, kom samtalet, som vid middagsbordet fördes på svenska, ehuru ett par unga fransmän^[24] voro närvarande, att röra sig om ställningen för dagen, hvarvid grefvinnan Höpken, som alltid vågar yttra sig fullkomligt uppriktigt med kungen, framställde sina tvifvelsmål, huruvida det ej varit vida klokare att hafva hållit sig stilla och nöjt sig med som det var. — Detta vore omöjligt, inföll konungen; det hade nämligen i så fall lätteligen kunnat hända, att vi fått tillbaka den gamla tiden, där kungen, hofvet och för öfrigt alla människor endast voro beroende af ständerna, och vid något sådant äro vi ej längre vana. Ni äro dock eder alltid lika, mina damer, samt aldrig belåtna med något; jag erinrar mig alltför väl, hurusom förr kunde falla eder in, när vi hade societetsspektakel, att vägra spela med eller dansa, hvilket väl dock hade varit vida att föredraga framför att som nu befinna sig uti ständig oro.»

Den oro, som nu rådde, var emellertid ej jämförlig med den, som uppkom och varade följande år, då förenings- och säkerhetsakten och uppträdena på riddarhuset medförde den definitiva brytningen mellan konungen och adeln, hvilken äfven återverkade på hofvet och beröfvade monarken det sällskap, han mest satte värde på. Efter arresteringen af oppositionens ledare tillspetsades spänningen och kungen såg med oro och bekymmer, skrifver Fersen, som denna gång ej kan beskyllas för öfverdrifna eller oriktiga uppgifter, »sin lever och cour öfvergifna och tomma; ingen adelsman visade sig där, undantagna de, som hade betjäningen hos konungens person och i konungens kammare. Alla fruntimmer, så af hofvet, högre och lägre, som af adel och borgarestaten, förklarade sig emot konungen och talade oförsynt om dess göromål. Operan, svenska och fransyska spektaklerna blefvo öfvergifna och konungen fann sig där omgifven af tomma loger». Vid den danstillställning eller assemblée, som söndagen den 22 februari på konungens befallning anordnades på Börsen, infunno sig enligt Fersens uppgift blott friherrinnorna Ruuth och Cederström och grefvinnan von Nolcken samt ett fåtal kavaljerer, af hvilka flertalet voro i kungens sällskap, och balen inställdes. Hochschild, som också omnämner den tydligen uppseendeväckande episoden säger, »att utom friherrinnan Ruuth hennes barn och syster, en grefvinna Rosen, ej en enda hofdam infann sig. Adeln var äfven borta, utom några få, och af rådet endast grefve Oxenstierna.» Den första som tillkännagaf sin afsikt att lämna statsfrubefattningen, var grefvinnan Meyerfelt, men äfven de båda andra gracerna stodo i begrepp att följa exemplet, hvilket dock tycks hafva afstyrts af Fersen. Denne skrifver nämligen att han förhindrade sina döttrar, grefvinnorna Klinckowström och Piper att lämna sina anställningar, den förstnämnda som statsfru hos drottningen, den senare som hofmästarinna hos hertiginnan Charlotte, samt äfven öfvertalade sin svägerska, grefvinnan Carl Fersen och hennes döttrar att ej öfvergifva sina poster. Att detta verkligen var dessas mening bestyrkes af Hochschild, som på tal om riksdagsbråket 1789 anför ett konungens samtal med Fredrik Sparre: »Han hade blottställt sig för alla deras missnöje, som utgjort hans societet. ’Döm om min belägenhet, då jag varit tvungen till ett sådant steg’. Han kunde numera ej rekulera, och general Wrede måtte förmås att återtaga memorialet om adelns förhållande. Angående grefvinnan Carl Fersens åstundan, att taga afsked jämte grefvinnan Höpken har konungen äfven betygat sin förundran, och då man sade honom, att grefvinnan Fersens ålder och sjuklighet före detta orsakat ett sådant beslut, svarade konungen, att grefvinnan Höpken icke kunde hafva något dylikt skäl, utan tvärtom vore allena, när grefvinnan Fersen fölle ifrån. Grefvinnan Meyerfelt erhöll på begäran afsked, och genast lät konungen expediera resolutionen för grefvinnan Wrede på lön till att förekomma att hon skulle fullfölja sin afskedsansökan. Detta visar, hvad man väntat, att konungen ej kunde uthärda den ledsnad, som ifrån saknaden af dem han dagligen sett är oskiljaktig. Hans kvällar blefvo långa, och det är möjligt, att en fortfarande ståndaktighet hos adeln kan mota de öfverhängande farorna.»

Det var väl vid detta tillfälle, som mellan konungen och Ulla Fersen följande ofta relaterade replikskifte ägde rum: »Hända hvad som hända vill, så skola väl vi två ej skiljas, eller hur, Ulla?» — »Sire, jag har redan en gång varit olyckligt gift.»

Hon stannade emellertid och det gamla goda förhållandet tyckes snart ha blifvit återställdt och var helt visst rådande under kungens sista lefnadsår. Sålunda tillhörde grefvinnan den lilla intima sällskapskrets, som under de första månaderna af det olycksdigra året 1792 utgjorde hans omgifning. Enligt en anteckning af Armfelt tillbragte kungen då hälften af hvarje vecka i Stockholm och den andra hälften på Haga. »Onsdagarna lever, konselj och svensk teater; likaså på torsdagarna, men franskt spektakel. Efter dess slut begaf sig konungen till Haga, hvarest en liten utvald societet var inbjuden till supé. De damer, som tillhörde sällskapet, voro grefvinnan Adolf Piper, grefvinnorna Ulla och Augusta Fersen, m:me de S:t Priest och fröken Rudenschöld; herrarnas antal var något större men en gång för alla bestämdt. Ryske ambassadören Stackelberg var där alltid, äfvensom baron d'Escars, grefve de S:t Priest och jag.» — De två fransmännen voro emigranter och ombud för de franska prinsarna samt verksamma i kontrarevolutionens tjänst.

Det jämförelsevis lugna lif, som detta lilla intima sällskap förde ute på Haga, varade dock icke länge. Sålunda inträffade ett visserligen ganska kort men kännbart afbrott genom den af kungen med oro motsedda men ganska fredligt aflöpande riksdagen i Gäfle, hvilkens öppnande enligt Oxenstierna gaf Ulla Fersen anledning att afbörda sig en rolig och bitande anmärkning. När tidpunkten för riksmötet nalkades började nämligen h. maj:t att »bittert sakna rådet som genom sina talarer gett öppningsceremonien dess högtidlighet. Han fann då på att i stället låta riksdrotsen och riksmarskalken fungera på taburetter i nykomponerade pompösa hvita dräkter, i burgundisk stil med genomskurna ärmar och en enorm fladdrande sidenmantel. Grefvinnan Höpken sade elakt, att hon i dessa dräkter föresåg en blandning af Harlequin och Agamemnon.»

Den vackra Ulla var sig lik. Mer än tjugo års hoflif hade ej förändrat hennes natur eller förmått lägga band på hennes tunga. Men snart skulle den dag randas, då skämtet äfven från henne tystnade och de väl aldrig så allvarligt menade sarkasmerna uteblefvo: den 16 mars, som medförde konungens mord och efter ett par veckor beröfvade kungaborgen och hofkretsen den medelpunkt, kring hvilken under ett par decennier allas tankar och intressen samlats.

⁎              ⁎
⁎

I den allmänna bestörtningen öfver Gustaf III:s tragiska död vill det synas, som om hans gemål varit den af hans närmaste anförvanter och vänner, hvilken kände sig minst berörd. »Änkedrottningens uppförande är», skref sålunda hertiginnan Charlotte redan ett par veckor efter hans frånfälle, »i sanning högst besynnerligt. Visserligen kan man icke begära, att kungens död hos henne skall uppväcka förtviflan eller afsaknad, därtill var förhållandet mellan makarne ej tillräckligt ömt, men oafsedt det ohyggliga dödssättet, borde dock hänsyn till det passande förmå henne att lägga i dagen åtminstone någon sorg. Ända till bisättningen besökte jag henne dagligen för att efterfråga hennes tillstånd och aldrig fann jag henne fälla en tår utan tvärtom nästan vara vid godt lynne och alltid lika kall som vanligt.» Några dagar senare väckte Sophia Magdalena äfven hertigen-regentens förvåning genom att omtala sin afsikt att helt och hållet omändra sitt hof, afskeda sina statsfruar och i stället antaga hoffröknar, och trots hertigens föreställningar satte hon också denna sin föresats i verket. Till öfverstemarskalk utsåg hon riksrådet Fredrik Sparre, till öfverhofmästarinna grefvinnan De la Gardie, f. Silfverhielm, till hofmarskalk baron Stierncrona o. s. v.

Det var måhända i samband med denna omhvälfning och för att aftacka de afgående och välkomna de nyutnämnda, som änkedrottningen den 1 juli å Ulriksdal gaf en dinér, hvari enligt en anteckning af den nye hofchefen^[25] utom drottningen 22 personer deltogo, de flesta damer med »La grande gouvernante» (öfverhofmästarinnan) i spetsen och vidare flera af de vackra grefvinnor, som hade skänkt Gustaf III:s hof dess säregna prägel af skönhet och glädje. Här voro sålunda Ulla och Augusta Fersen, den vackra och galanta friherrinnan Aurora De Geer, f. Taube, den behagsjuka, men nu något utblommade friherrinnan Örnskiöld, m. fl. Tyvärr ledsagas ej förteckningen af några meddelanden om middagens anordning, förlopp m. m. Man får blott den upplysningen att serveringen omfattade 19 kuvert, hvilket förefaller att ha varit väl litet för ett sällskap af 23 personer; men så var det så mycket rikligare beställdt med de nattliga bekvämligheterna, ty Sparre hade gifvit order om »28 bättre sängar och 30 för betjäningen».

Ulla Fersen hade sålunda erhållit afsked som statsfru, men att såväl hon som hennes syster Augusta fortfarande intog en framskjuten och bemärkt plats vid hofvet och inom societeten, därom vittnar bland annat några anteckningar af Lars von Engeström, hvilken vid denna tid återkommit till fosterlandet och utnämnts till hofkansler. I en skildring om hur han och hans polska maka funno sig till rätta i Stockholm, läses sålunda följande: »Min hustru tyckte om att hafva det elegant och hade en utmärkt smak. Vårt bohag var också verkligen synnerligen vackert. Ingen kunde afundas mig det arbete, som min befattning ålade mig, men vi bebodde en vacker våning och förde ett angenämt lif, och detta väckte afund hos många, som ansågo hofvets utmärkelser och fördelar såsom sin tillhörighet. Från deras sida voro vi utsatta för mycken ohöflighet. Grefvinnan Piper, född Fersen, hade ett allsmäktigt inflytande på hertiginnan. Då hon var i Stockholm, blefvo vi aldrig inbjudna till denna furstinna; men när hon var borta och fröken Strokirch gjorde hennes tjänst vid hofvet, rönte vi all slags uppmärksamhet. Grefvinnan Ulrika Fersen, för andra gången gift med öfverste Wright, och hennes syster, grefvinnan Augusta, gift med grefve Fredrik Löwenhielm, åtnjöto större anseende hos alla än deras kusin grefvinnan Piper och sågo sakerna på ett helt annat sätt. De visade min hustru, som ännu var helt ung, mycken godhet. Grefvinnan Wright var stor och väl vuxen samt mycket kvick och glad. Den intagande grefvinnan Löwenhielm var full af behag och hennes hela väsen hade en änglalik ljufhet. Dessa damer hade alltid tillhört de förnämsta och mest lysande kretsar och voro utomordentligt förekommande.»

Denna Engeströms anteckning finnes angifven för tidpunkten 1792—93, men är nedskrifven vida senare, och detta förklarar, att han nämner Ulla Fersen som grefvinna Wright. Hennes giftermål med sin mångårige och trogne beundrare ägde emellertid rum först år 1797, då bröllopet firades den 14 juli. De nygifta bosatte sig i Dalarne, på Näs-Kungsgård, det gamla minnesrika, vid Dalälfven vackert belägna öfverstebostället, och härmed försvinner grefvinnan Ulla, oafsedt tillfälliga besök i Stockholm, från dettas synkrets. Hon hade ej heller nu mera några intimare band, som fästade henne vid hufvudstaden. Hennes moder hade aflidit år 1795, den 20 december, systrarna voro spridda på skilda håll, och förhållandena vid hertigen-regentens af intriger, mysticism och ordensvurmeri uppfyllda hof, liksom i den rättänkande och ailvarlige men redan nu ganska underlige unge konungens omgifning, kunde ej utöfva någon dragningskraft på en kvinna med hennes sunda och af lifvets stormar och sorger obrutna, optimistiska lifsåskådning. Georg von Wright ägde också efter allt att döma förutsättningarna för att bereda henne en lycklig och angenäm tillvaro. Tillhörande en gammai krigaresläkt och utgången från ett gammaldags enkelt hem i Finland — hans fader var först militär, sedan landshöfding i Savolax och Karelen —, hade han stått emot det gustavianska pagelifvets förvekligande inflytande, och hans militära bana visar, att han var en duktig officer samt, i olikhet med de många andra finnar, som deltogo i Anjalakomplotten, varmt fästad vid det svenska fosterlandet. Han var född 1761 (ej 1754, som Anrep uppgifver) och började sin krigarebana som volontär vid Nylands regemente. Sedan följde, enligt hans i krigsarkivet förvarade egenhändiga meritförteckning, en lång serie befordringar vid flera olika regementen och vapenslag, af hvilka här må nämnas utnämningen till korpral vid Lifdrabanterna 1778 och till major vid Lifdragonerna 1787. Sist nämnda beställning innehade han vid fredsbrottet 1788, då han med sitt regemente öfvergick till Finland. Följande år kommenderade han ett detachement af Lifdragonerna och Nylands dragoner under general Kaulbars' befäl och deltog i affären vid Kaipiåls den 15 juli. Efter reträtten från Varilä detacherades han med 300 man och 9 större och mindre fältkanoner för att försvara Kovois pass, och 1790 var han som chef för sitt regemente och dess vargering kommenderad på skärgårdsflottan och deltog i sjöslaget vid Fredrikshamn den 15 maj, reträtten från Björkön den 3 juli och slaget vid Svensksund den 9 i samma månad. Han fick sålunda i ganska rikt mått pröfva på krigets blodiga lek, och detta kan på sätt och vis också sägas ha varit fallet med hans blifvande maka. En af svenska flottans fregatter bar nämligen Ulla Fersens namn och växlade under kriget flera glatta lag med fienden.

Efter fredsslutet befordrades Georg von Wright till öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente, och sedan blef han ledamot af krigs-kollegium, generaladjutant af flygeln o. s. v. samt slutligen den 16 december 1794 öfverste för Dalregementet.

Ulla Fersens äktenskap med Wright var barnlöst och blef af kort varaktighet, ty öfversten bortrycktes af döden den 3 november år 1800. Sålunda åter blifven änka bosatte sig hans maka i Uppsala, där äfven hennes systrar, riksrådinnan De Geer och grefvinnan Löwenhielm, hade slagit sig ner och där hon tillbragte sitt sista decennium i tillbakadragenhet, men ännu föremål! för mycken uppmärksamhet. De tre systrarna voro sålunda, enligt en anteckning af Ristell, i lärdomsstaden vid Fyris »lika allmänt vördade för sin välgörenhet som värderade för sin allmänna välvilja och den finare bildning, som företrädesvis tillkom de personer, som bildat sig vid Gustaf III:s hof».

I Uppsala inköpte grefvinnan von Wright år 1803 af professor Jonas Sidréns arfvingar och för 4,333 rdr. 16 sk. b:ko gården n:o 6 & 7 i kvarteret Kaniken, hvilken sedermera (år 1825) förvärfvades af Västgöta nation. Huruvida hon bodde där är ej utredt, men sannolikt. År 1808 försålde hon dock åter egendomen, till professor Anders Svanberg, och det är antagligt, att hon sedan mest vistades på Frötuna hos systern, friherrinnan De Geer. Emellanåt besökte hon äfven Stockholm, såsom särskildt i juli 1809, då hon var i sällskap med grefvinnorna Meyerfelt och Silfversparre, excellensen Carl Adam Wachtmeister och öfverceremonimästaren von Hausswolff, allesamman hennes gamla vänner från Gustaf III:s dagar. Ibland gästade hon på Granhammar, hos den befryndade familjen Lantingshausen, från hvilken hon sommaren 1810 hade glädjen se sin son Nils von Höpken hemföra sin brud. Hennes hälsa var emellertid då bruten, och efter att ett par månader ha kämpat mot svåra lidanden, som hon bar med beundransvärdt tålamod och med den glada sinnesförfattning som städse utmärkt henne, afled hon på Frötuna den 17 september 1810. Hausswolff, som några dagar efter dödsfallet därom underrättade excellensen Posse, tillägger: »Jag hörde innan min afresa från staden (till Vendelsö) hennes plågor beskrifvas på ett sätt, att jag tycker hennes systrar böra vara glada eländet slutat; men jag har en bedröfvelig erfarenhet, hvad sista moment är svår, ehuru preparerad man är därpå.» — I dödsboken för Rasbo socken, där Frötuna är beläget, angifves dödsorsaken som »chronisk inflammation», hvarmed förmodligen menas kräfta.

Så slocknade den mest firade och lysande stjärnan vid Gustaf III:s hof, och märkligt är, att hennes bortgång inträffade samma år och kort efter de i fosterlandets öden ingripande händelser, hvilka inledde ett nytt och med det gustavianska så olika tidehvarf.

Om kvarlåtenskapen har det varit omöjligt vinna någon upplysning, på den grund att bouppteckningen i Svea hofrätts arkiv är förseglad.

---

1. En kortfattad men intressant redogörelse för regementet »Royal Suédois» återfinnes i W. Legrans (F. U. Wrangels) nyligen utgifna bok Ur arkivens gömmor.
2. Landshöfdingen frih. J. A. Hamilton i sin på Hedensberg förvarade outgifna dagbok för år 1744.
3. Luise Ulrike, die Schwester Friedrichs des Grossen. Ungedruckte Briefe, herausgegeb. von Fritz Arnheim.
4. Detta ägdes under senare hälften af 1700-talet af riksrådet grefve Carl Scheffer från 1753 till 1776, då det genom köp för prinsessan Sophia Albertina tillhöriga penningar öfvergick till drottning Lovisa Ulrika. Hon disponerade och drog afkastningen af det till sin död 1782. Fem år senare försålde prinsessan palatset till generallöjtnanten, grefve H. W. Hamilton, som 1791 afyttrade det till hofmarskalken, frih. H. J. von Düben, hvilken 1797 sålde det till frih. P. A. Fock.
5. I Anreps Ättartaflor uppgifves, att Ulla Fersen föddes den 24 april 1749, men detta är, såsom framgår af dopuppgiften m. m., oriktigt och feltryck sannolikt i stället för den 24 mars.
6. Hedvig Elisaheth Charlottas Dagbok, öfvers. och utg. af C. C:son Bonde; I, sid. 173 o. f.
7. Grefvinnan hade vid kronprinsessan Sophia Magdalenas ankomst till Sverige utsetts till hennes hofmästarinna och befordrades till öfverhofmästarinna 1780.
8. Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof; I, s. 315.
9. Gustaf Mauritz Armfelt; 2:dra uppl; I, s. 36.
10. Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering; utg. af O. Levertin; sid. 35 o. f.
11. Historiska skrifter, III.
12. Johan Gabriel Oxenstierna. En gustaviansk natursvärmares lif och dikt af Martin Lamm. Sid. 250.
13. M. Lamm i ofvan anförda arbete, sid. 245.
14. I afskrift af grefve J. De la Gardie efter det förlorade originalmanuskriptet och sammanförda under titeln “Caractérer, Portraiter och Epigrammer”; (Cod. Coll. I. 5).
15. Namnkunnig riksdagspräst, känd för ofantligheten af sina händer.
16. Minnen och anteckningar; B. I, sid. 29.
17. Bref från fruntimmer; Upps. univ. bibl.
18. Johan Tobias Sergel. Hans lefnad och verksamhet, Sthlm 1898.
19. Historiska skrifter. V, sid. 47 o. f.
20. Möjligen var detta samma pjäs, som under namnet De tre cavaliererna (Les trois garcons, af Boindin och Houdart de Lamotte) gafs på flera af Stockholmsteatrarna under 1770 80-talen, eller som lustspelet De tre narraktiga älskarna, som uppfördes på teatern i Humlegården i augusti 1778.
21. Första gången tryckt i Crusenstolpes Historisk tafla öfver f. d. konung Gustafs första lefnadsår.
22. Gustaf III:s skrifter; del I.
23. Armfelts landsställe var det å Norra Djurgården, invid Brunnsviken och snedt emot Haga vackert belägna Frescati, hvilket han af kungen erhöll besittningsrätten till för hundra år, men som efter hans död återföll till Djurgården.
24. Prins Charles Louis Gaspard de Rohan-Rochefort och baron Isaac de Fabry.
25. Fredrik Sparres papper; Riksarkivet.