Den allvarsamma leken/Del 2

←  ”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig”

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg ”Man väljer inte sitt öde…”

Men en gång i sitt fattiga liv…  →

II

— — — ”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

Det gick år.

Arvid Stjärnblom arbetade på tidningen. Han hade efter ett par år blivit ordinarie musikrecensent. Efter den kvällen, då han av en tillfällighet fick recensera fröken Klarholms debut som Margareta i Faust, hade han på lediga stunder läst nästan allt som fanns att läsa om musik i Kungliga Biblioteket. Och då han dessutom var en smula musikalisk, fick han vid första lämpliga tillfälle efterträda den ordinarie, som var sjuk litet för ofta, och efter ett par, tre år hade han en lön av 2,400 kronor om året från tidningen, naturligtvis med skyldighet att göra allt möjligt och vad som helst dessutom. Tidningens ekonomi var ännu inte så konsoliderad, att den kunde betala ut så mycket pengar bara för musikrecensioner. Men den gick framåt, det kunde var och en se: prenumeration och annonser ökades, och samtidigt växte den i omfång som en med lifsfrukt välsignad kvinna. Olyckligtvis växte på samma gång driftskostnaderna i ännu större skala — påstod Markel. Vem som betalade, visste man inte riktigt. Henry Steel hade för länge sedan tagit sin hand från ”Nationalbladet”; efter honom hade kommit en annan och sedan ännu en annan, och vem som nu hade den ovanligt dyrbara aktiemajoriteten i sin portfölj, det visste man inte riktigt… Men dr Dencker åkte omkring i droska omväxlande med automobil — att skriva fick han numera nästan aldrig tid till — och på avlöningsdagarna var det alltid pengar i kassan.

— Kommer du ihåg, hade Stjärnblom vid något tillfälle sagt till Markel, kommer du ihåg vad Balzac kallade tidningarna? Ces lupanars de la pensée. — ”Dessa tankens horhus.”

— Hm, hade Markel svarat. Sa han det, den djäveln?

— Ja, han sa det.

— Sa han verkligen tankens? Det var alltför älskvärt! Men han var ju också en obotlig romantiker.

Och strax efter hade han tillagt:

— Kära Arvid, du skriver om musik och för resten om vad som helst, som det faller sig. Vad har du att klaga över? Jag har smutsen och allt djävelskapet på närmare håll än du, och klagar ändå inte! Jag gör vad jag kan för att sätta krokben för så mycket skoj och humbug och dumhet som möjligt, men då jag ser att jag är maktlös, måste jag låta det gå… Du blir aldrig tvingad att skriva något som är din mening emot. Det gör inte jag heller. Men som souschef och oftast också nattvakt blir jag ofta nödsakad att mycket mot min vilja släppa igenom ”lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande”. Det slipper du. Du skriver om musik och om vad som helst och lyfter din lön. Vad har du att klaga över?

— Jag klagar heller inte, svarade Arvid Stjärnblom. Jag kan bara inte undgå att var gång jag lyfter min lön göra den reflexionen: att utan dessa ”lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande” skulle det inte finnas några pengar till utbetalning av min lön.

— Ack, din lilla vita åsna, sade Markel. Du är ju inte bara moralisk, du är övermoralisk. ”Lögnaktiga framställningar.” Ja, herregud, det måste det ju finnas. Och oupphörligt blir man på nytt ställd inför Pilati gamla fråga: vad fan är sanning?

⁎              ⁎
⁎

— Kärringen är häktad i Madrid! sade Markel i förbigående, då han passerade dörren till Stjärnbloms rum med en bunke telegram i handen.

”Kärringen” var fru Humbert. Vid denna tid, mot slutet av år 1902, var det den stora Thérèse och hennes kassaskåp som sysselsatte tidningarna och världen. Hon ställde till och med kronprinsessan av Sachsen och monsieur Giron i skuggan.

Men Arvid Stjärnblom tänkte på annat. Det var den 20 december: hans födelsedag. Och framför honom på skrivbordet stodo två röda rosor i ett glas. Han satt och såg på dem, förlägen och litet rörd på en gång. Det hade aldrig förr hänt att någon människa här i staden tagit notis om hans födelsedag.

Han kunde nog gissa vem de där rosorna kom från. Men för säkerhets skull hade han ändå frågat vaktmästarynglingen i tamburen:

— Var det ett bud från en blomsterhandel, eller — — —

— Nej, det var en dam.

— Ljus eller mörk?

— Ljus.

Det var alltså som han hade tänkt: Dagmar Randel. För några veckor sedan hade han varit på en ungdomsmiddag med dans hos byggmästar Randel. I en paus mellan ett par danser hade han suttit och pratat med den enda ogifta av familjens tre döttrar, fröken Dagmar. Hon hade beklagat sig över att hon var så förfärligt gammal:

— Den tjugonde december fyller jag tjugusex år, hade hon sagt.

— Ja, det är ju förskräckligt, hade han svarat. Men vad skall då jag säga, som fyller tjuguåtta precis samma dag?

— Nej, verkligen — har vi samma födelsedag, det var lustigt…

Och så vidare… Men sedan dess hade han bara träffat henne ute ett par gånger, helt flyktigt, och de hade växlat några likgiltiga ord. Och nu hade hon alltså varit här med dessa rosor.

Underligt att hon hade kommit hit till tidningen med dem i stället för att sända dem dit där han bodde…

Men hon hade väl gissat sig till att han sällan var hemma. Och hon hade alltså velat träffa honom. Men i alla fall… Att hon inte drog sig för att gå upp med blommor till en man på en tidningsredaktion, där folk springer ut och in oupphörligt… Det kunde ju ge anledning till prat…

Och hur skulle han nu gengälda hennes artighet? Skicka blommor igen?

Han granskade innehållet i sin portmonnä. Där fanns för ögonblicket inte många slantar. Han tog pennan och skrev ett litet brev:

Fröken Dagmar Randel.

Jag tackar för Er älskvärdhet att påminna Er något så flyktigt och tillfälligt som det, att vi ha samma födelsedag — jag för min del måste rodnande av blygsel bedja Er förlåta, att jag totalt hade glömt det. Men jag kan inte neka till att jag blev litet rörd. Under de omkring fem år jag tillbragt här i staden har det ännu aldrig hänt, att någon har frågat efter min födelsedag.

Eder tacksamme

Arvid Stjärnblom.

Medan han kuverterade brevet, kom Markel in i rummet:

— Det är sant, sade han, det var en sak jag måste säga dig — såg händelsevis flickan, då hon var här med blommorna — akta dig, för fan! Gubben Randel har genomruttna affärer!

— Det har du talat om för mig förut, sade Stjärnblom. Men jag inser inte riktigt vad de här två rosorna ha att göra med affärer.

— Jaså, du inser inte det? De där rosorna kosta två kronor stycket, minst. Flickan vill bli gift!

Stjärnblom brast i skratt:

— Men snälla Markel, sade han, du vill väl inte inbilla mig att jag med mina 2,400 om året i hennes ögon skulle vara ”ett förmånligt parti”?

— Ack nej, den saken har hon alls inte något begrepp om — hon tror att hennes far är rik och att hon själv är ett förmånligt parti: och hon vill bli gift! Akta dig, gosse! För resten har jag inte tid att prata om struntsaker mera… Doncker är nervös som fan — han har fått korn på en ny millionär, en Rickson! Bara namnet är ju pengar värt! Och det gäller att klara årsskiftet! Men där är ju Henrik Rissler — vad vill du?

Rissler stod i dörren:

— Sälja en novellett, svarade han. Pris 50 kronor. Men jag har bråttom — skall Doncker läsa den först innan jag kan få pengarna?

— I helvete, svarade Markel. Doncker har numera aldrig tid varken till att läsa eller skriva. Om det här får gå ett par år till, blir han analfabet!

Markel utanordnade i största hast 50 kronor. Det var Risslers taxa numera. Han hade för ett år sedan haft en liten nätt succé med en liten nätt bok.

Henrik Rissler gick, och Markel också, men i dörren vände han sig om och sade:

— Akta dig! Förr i världen var det mannen som sökte sig en kvinna. Det är gammalmodigt nu; nu är det kvinnan som söker sig en man. Och hon skyr inga medel!

Arvid satt i tankar. Han satt och tänkte på den där kvällen hos Randels och på hur han hade blivit bjuden dit. En dag i november hade han suttit ensam i en skinnsoffa i Rydbergs kafé, vid tretiden, och sett på skuggspelet av förbigående därutanför. Bland andra såg han arkitekten Randel, byggmästarens yngre son — den äldre var präst — och ett par ögonblick efter kom Hugo Randel in i kafét, såg sig omkring, upptäckte Arvid ensam i en soffa och gick fram och slog sig ned hos honom. De hade träffats några gånger i glada lag och voro du.

— Här skall du få se! hade Randel sagt.

Och han hade dragit upp några ritningar ur fickan. Det var ett förslag till omreglering och ombyggnad av ett av de mest centrala, men fulast bebyggda och i avseende på trafikleder sämst lottade kvarteren i Stockholm.

Arvid studerade projektet, gjorde frågor och fick svar och försökte att sätta sig in i detaljerna. Det hela föreföll honom som en god idé — om den var utförbar kunde han inte göra sig någon mening om.

— Vad tycker du om det? frågade Hugo Randel.

— Bra — men vad betyder det? Jag begriper ju inte mycket av det här.

— Men skulle du inte kunna få in det i din tidning? Jag vill naturligtvis inte ha något för det — vill bara ha det offentliggjort.

— Jag kan ju försöka. Men jag har ju inte något inflytande.

De sutto tysta en minut och sågo på skuggspelet därutanför.

Där gick den. Och där gick den. Och där kom Elin Blücher…

Elin Blücher var en hög och smärt och mörklagd ung flicka med ett blekt och intressant ansikte. Han visste så gott som ingenting om henne annat än att hon hette Elin Blücher. Men han såg henne ofta ute och hade sedan ett halvår eller så ett litet hemligt svärmeri för henne.

— Där gick Elin Blücher, sade Hugo Randel.

— Känner du henne? frågade Arvid.

— Ja då. Hon är god vän med min syster Dagmar och umgås mycket hemma hos min far.

— Vådligt stilig flicka.

— Tycker du? Nå, var och en har sin smak. Känner du henne?

— Inte alls. Har bara sett henne ute.

— Om du vill träffa henne så kan jag ordna det för dig. Det skall bli en ungdomsmiddag med dans hemma hos pappa om en vecka eller så. Vill du komma med så skall jag styra om att du får en inbjudning. Och där träffar du Elin Blücher.

— Ja, tack, varför inte… Men får jag se ett tag till på ditt omregleringsförslag.

Och han studerade projektet allvarligt och länge.

— Jag skall göra det lilla jag kan för att få in det i tidningen, sade han. Allt som rör förändringar i stadens fysionomi har ju alltid sitt intresse. Men du har väl litet text också till planerna och profilerna och allt det här?

— Ja, men den har jag inte på mig. Den kan jag lämna dig i morgon. Och du kan ju själv vara hygglig och sätta litet journalistisk piff på det.

Så hade de skilts med ett handslag. Ett par dagar senare stod Hugo Randels projekt med planer och profiler och text i ”Nationalbladet” och väckte intresse och diskuterades. Och en vecka senare var Stjärnblom en av gästerna på en ungdomsmiddag med dans hos byggmästar Randel — direktör Randel kallades han.

Och han hade träffat Elin Blücher där och dansat med henne och talat med henne — om vädret, eller om madame Humberts kassaskåp eller om något annat. Och från det ögonblick han hade talat med henne var förtrollningen bruten. Hon var fortfarande en mycket söt flicka — men något helt annat än han hade tänkt sig. Något… något vanligare. Hon snaskade konfekt och tycktes inte ha en tanke för annat.

— — — Men ett par gånger under kvällens lopp hade han sett fröken Dagmar Randels ögon fästa på sig med ett uttryck som tycktes säga: du är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig?

Stjärnblom var på väg till Du Nord för att äta middag. Klockan i Jakob visade halv fem.

Det ville inte bli någon riktig vinter — mulna och gråkalla dagar och ibland litet snöblandat regn. Arvid längtade efter snö. Och han tänkte på sitt avlägsna fädernehem, där den gamle nu fem vintrar å rad hade suttit ensam vid julbordet. Arvid hade två bröder, bägge flera år äldre än han. Men den äldste, Herman, blev ingenting eller något ännu värre, fick respengar till Amerika och var borta sedan många år. Den andre, Erik, var läkare vid ett sjukhus i en liten stad på västkusten. Och Arvid hade ännu inte under dessa fem år kunnat komma lös från tidningen någon jul — julen och årsskiftet äro tidningarnas hetaste tid, liksom postens och järnvägarnas…

— Men det var sant, brevet till Dagmar Randel hade han ju i fickan.

Han gick till brevlådan i hörnet av Arsenalsgatan och lade ner det. I samma ögonblick han vände sig om, gick fröken Randel förbi.

Han hälsade. Hon stannade.

— Brevet var till er, sade han. Det var bara ett litet tack för blommorna. Jag känner mig ovärdig och förkrossad — jag hade ju inte sänt några blommor till er…

— Nej, varför skulle ni ha gjort det? svarade hon. Det står varken i bibeln eller katekesen, att man skall skicka blommor på födelsedagar, men man gör det om man får lust till det. Och jag fick alltså lust. — Vart skall ni gå?

— Jag tänkte gå till Du Nord och äta middag.

— Är ni mycket hungrig?

— Ånej.

Det blev en liten paus.

— Hemma äter vi inte middag förrän klockan sex, sade hon. Och det är så tråkigt att komma hem för tidigt. Vill ni inte gå en liten promenad med mig? Utåt Skeppsholmen?

… De gingo förbi Grand Hôtel, där en rödaktig ljusflod strömmade ut från baren, förbi Nationalmuseum och över Skeppsholmsbron.

På Skeppsholmen blevo de stående under det svarta skuggskelettet av ett stort träd.

Han kysste henne.

Och han tänkte, mitt under kyssen: det fordrar ju i det här fallet den enklaste hövlighet.

De vaknade upp och stodo tysta och stirrade ut över Strömmens mörka, rinnande vatten med dess spegelgnistor och ljusspiraler från kajernas lyktrader.

Plötsligt mindes han Markels ord: hon vill bli gift.

Han smekte hennes hand:

— Kära, sade han, du har väl förstått, att jag alls inte kan tänka på att gifta mig?

Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret.

— Det är något som jag alls inte har tänkt på, svarade hon.

De gingo litet av och an på kajen. Och hon sade:

— Jag skall bekänna något för dig. Jag hade verkligen en liten bimening med mina blommor.

Han såg upp, frågande. Och hon fortsatte:

— Jag skulle så gärna vilja ha ett arbete och en självständig inkomst. Det är så tråkigt att behöva be pappa om allting. Skulle du inte kunna skaffa mig en plats på tidningen? Att skriva om dammoder, societetsliv och sådant.

Arvid blev litet tankfull. Till dammoderna hade de den och den, och till societetsreportaget hade de en född grevinna med ett namn ur Odhners historia.

— Det blir kanske lite svårt, sade han. Men jag kan ju försöka.

De gingo arm i arm tillbaka över bron.

— Säg mig, sade han, varför är det så tråkigt att komma hem för tidigt före middagen?

— Därför att det är så tråkigt hemma, svarade hon.

Han frågade inte mer.

Då de skulle skiljas sade hon:

— När ses vi härnäst?

Arvid tänkte efter. Kunde han inte göra sig ledig från tidningen denna kväll? Jo, det var ingenting på Operan och ingen konsert, och han hade inte åtagit sig något särskilt.

Och han svarade:

— Jag sitter hemma och har tråkigt hela kvällen. Vill du inte komma till mig?

— Hur dags?

— Klockan sju — kan du komma då?

— Jag skall försöka…

… Arvid Stjärnblom gick till Du Nord och åt middag. Han åt köttbullar med bruna bönor.

⁎              ⁎
⁎

Arvid Stjärnblom hade trots sina nyss fyllda tjuguåtta år en mycket begränsad erotisk erfarenhet. Bortsett från fru Kravatt i Karlstad — han saknade henne ännu någon gång — bestod den av några flyktiga ögonblick med nattens lösa flickor, som han dagen efter med bästa vilja inte skulle ha kunnat känna igen, annat än på hatten, boan eller något liknande, aldrig på ansiktet, och av en liten söt butikflicka, som han en gång för fyra år sedan — det var samma år Lydia Stille blev gift — hade råkat göra med barn. — Det vill säga, så alldeles säkert var det inte. Hon hade en ”fästman” också. Men han gjorde sig osynlig.

Men det hade förstås varit en allvarsam historia på sin tid. Han hade skrivit till sin far, till sin bror Erik och till Freutiger. Fadern hade sänt honom tvåhundra kronor av sin knappa lön — utan moralpredikan — bror Erik lika mycket, men med moralpredikan, och av Freutiger hade han fått vigga femhundra. Så klarades tills vidare den historien. Barnet — en gosse — hade han inackorderat hos en hederlig hantverkarfamilj i Sundbyberg, och modern hade genom Freutigers rekommendation fått en bättre plats än den hon hade förut och skötte sig väl. Och Arvid betalade regelbundet 35 kronor i månaden för barnet.

Efter denna historia hade han fattat ett beslut och gjort sig en levnadsregel; en levnadsregel som skulle vara absolut och orygglig och utan tillåtelse för något undantag: att aldrig mer ”förföra” en fattig flicka — utsikten att förföra en rik flicka tog han inte ens med i räkningen. Att kapitulera inför det nödvändiga; att hålla till godo med ungkarlslivets — det fattiga ungkarlslivets — oundgängliga smuts och vämjelighet intill en gång den timme slog, då han både kunde bygga hem och familj och hade funnit den, som han ville bygga hem och familj med.

Och nu — nu hade det beslutet och den levnadsregeln för första gången blivit satta på prov. Och han hade strax fallit för frestelsen — strax gjort ett ”undantag”. Och med Dagmar Randel var det ju också något helt annat. Han kunde i det fallet knappast smycka sig med förförarens gloria. Och då hon bjöd honom sin unga, frodiga, blonda skönhet — han hade ju varit en idiot om han inte hade tagit emot…

Naturligtvis hade hon först gjort den obligata frågan: älskar du mig?

Och naturligtvis hade han svarat: jag älskar dig. — Ty annars kunde det ju inte bli något av.

Älska och älska…

Han hade en gång förlorat ”sitt första hjärta”, som det heter. Och han hade den fixa idén, att det måste gå minst sju år innan det kunde hinna växa ett nytt i stället. Men driftlivet sov inte därför — långt ifrån. Och det som nu bjöds honom var ju alltid ett paradis i jämförelse med vad han var van vid i vardagslag. Alltså hade han sagt: jag älskar dig. Men menat: älska kan jag inte; men jag kan göra kärlekens gärningar; dess apspel och pantomim.

Var och varannan dag smög hon sig upp till honom, helst vid sju-, åttatiden på kvällen. Han bodde i ett ”möblerat rum” vid Grevturegatan. Strax före tio brukade han följa henne till hennes port. — Sedan gick han till Rydberg eller Du Nord och drack ett par viskygroggar, eller han gick till tidningen. Och en kväll sade han till Markel:

— Apropå, du tog miste om fröken Randels avsikter med de där blommorna. Hon ville inte bli gift. Hon ville ha en plats på tidningen.

— Det var ju jämförelsevis oskyldigt, svarade Markel.

Arvid Stjärnblom brukade under årets lopp blott växla få och korta brev med sin far; men varje nyårsafton skrev han en längre och utförligare rapport. Så också nu, nyårskvällen 1902. Han skrev:

Käre far.

Jag önskar Dig av allt mitt hjärta ett gott nytt år. Mina lönevillkor bliva oförändrade under det nya året; men dr Doncker har ställt mig i utsikt en liten ledighet i sommar, och jag hoppas då — för första gången på sex år — få återse mitt kära barndomshem.

Jag har under den gångna hösten börjat komma med på ett litet hörn i sällskapslivet i Stockholm. Ett par gånger har jag varit på middag hos generalkonsul Rubin — det är naturligtvis Markel som har fört mig in där. Man träffar där människor av många olika sorter — generalkonsuln för stort hus — och det har ju alltid sitt intresse. Hos direktör Randel — Du har kanske ibland sett hans namn i tidningarna i förbindelse med diverse projekt — har jag också varit bjuden. Även professor Levini har varit så vänlig och bett mig hem en afton, men tyvärr var jag just då upptagen av en nyhet på Operan. Det var nästan min största förargelse under den gångna hösten. Och nu mellan jul och nyår har jag varit ute hos Freutiger i skärgården ett par dar.

Vad mina affärer beträffar, har jag, som Du vet, återbetalat bror Erik de 200. (Markel lånade mig den ena hundralappen, fast han själv har rätt skrala affärer.) Men Freutiger är jag fortfarande skyldig de 500.

Julafton är för oss murvlar en av årets få lediga dagar. Jag for på förmiddagen ut till Sundbyberg och hälsade på min lilla gosse. Han har ett familjedrag — något över ögonen och pannan, något som jag inte kan beskriva, men som ger mig visshet om att han är min gosse.

Vad unionsfrågan beträffar, käre Far, så vet Du ju att jag har en helt annan uppfattning än Du. Framför allt tycker jag att Du är mycket orättvis mot gamle Jean-Baptiste, då Du skäller ut honom för att han inte år 1814 gjorde Norge till en svensk provins. För det första tvivlar jag på att det stod i hans förmåga. För det andra tvivlar jag på att vi hade fått någon glädje av det. För det tredje var han inte ensam om sin mening; den delades i huvudsak av Adlersparre och Järta och andra av ”1809 års män”. Men ett var han ensam om i den tidens Sverige: förmågan att göra det, som blev gjort! Och om sedan hans efterkommande — varmed jag inte enbart eller ens företrädesvis menar hans efterföljare på tronen, utan hela den hittills ledande klassen av svenska nationen — ha fuskat bort hans verk, så kan det omöjligt vara hans fel!

Som sakerna nu ha utvecklat sig, har unionen blivit en svaghet och en fara för Sverige. Norge vill ut ur unionen; ditåt visa alla tecken — konsulatstriden är bara den tillfälligt valda eller tillfälligt sig erbjudande formen och förevändningen. Som sakerna nu stå, kommer Norge att begagna första gynnsamma tillfälle — till exempel ett eventuellt krig med Ryssland — att falla Sverige i ryggen. Som sakerna nu stå, är unionen kort sagt meningslös eller något ännu värre. Att, som den Boströmska regeringen tycks vilja göra, haka sig fast vid status quo: ja, det går till en tid; troligtvis går det i denna kungens tid: men det går inte hur länge som helst. Som sakerna nu stå, bör unionen upplösas, och Sverige bör taga initiativet. Denna tanke ser man då och då framkastad i högerpressen, men bara som ett litet utbrott av ilska och dåligt humör — den borde i stället sättas fram på allvar och på regeringens intiativ. Det tillskott i positiv försvarskraft som unionen (på papperet) betyder för Sverige, är löjligt obetydligt, medan däremot tvetydigheten och osäkerheten i vårt förhållande till Norge under en kritisk tid kan bli olycksdiger.

Med tvetydigheten menar jag detta: det står i första paragrafen av Riksakten, och likaledes i första paragrafen av Norges Grundlov. att Norge ”skall vara ett fritt och självständigt rike”. Medan Norges faktiska statsrättsliga ställning enligt samma Riksakts fortsättning är den, att de har autonomi, men icke suveränitet.

Käre Far: som svensk skulle Du säkert inte vara riktigt nöjd med en sådan ställning för Sveriges räkning. Kan du då förtänka norrbaggarna att de inte äro riktigt nöjda med den för sin räkning?

Din son
Arvid.

⁎              ⁎
⁎

Året 1903 satte inga särskilt djupa spår i världshistorien. Det var det året Sverige till storhertigdömet Mecklenburg avstod sin pantsatta överhöghetsrätt till staden Wismar. Det var det året Leo XIII dog och kardinal Sarto blev påve. Det var det året Alexander och Draga av Serbien blevo mördade och Svarta Petter blev kung!

Och det var det året, då…

Arvid Stjärnblom arbetade i sin tidning. Och han gjorde kärlekens gärningar, dess apspel och pantomim. Men han hade nu en gång den medfödda ärelystnaden att försöka göra det bästa av allt, också av de glädjesmulor livet bjöd honom — på det sättet gick det till, att han i vissa stunder och ögonblick till och med lyckades övertyga sig själv om att han älskade Dagmar. Att övertyga henne var ingen konst.

Giftermål var det aldrig tal om — nästan aldrig. Blott en gång under hela vintern och våren hade Dagmar snuddat litet vid ämnet.

Det var en kväll i maj — han mindes den, emedan han samma dag hade varit på Snoilskys begravning och refererat den för tidningen.

Det var i skymningen, och de voro på väg till hennes port vid Engelbrektsgatan, men blevo stående i den djupa skuggan under Humlegårdens gamla träd.

Hon sade:

— Jag förstår så väl att du inte vill gifta dig. Nästan alla äktenskap nu för tiden bli ju olyckliga. Men säg mig i alla fall: är det bara därför att du inte har råd till det?

Han dröjde litet med svaret.

— Jag har aldrig sagt att jag inte vill, svarade han. Jag har sagt att jag inte kan.

— Ja, men — hon såg ned i marken, med fällda ögonlock, men pappa har sagt, att om jag gifter mig så bidrar han till hushållet med två tusen om året, som han gör med Eva och Margit.

Eva och Margit voro hennes två gifta systrar.

— Men kära, svarade han, inte vill jag ställa mig i något slags ekonomiskt beroende av din far. Hittills har jag ju kunnat reda mig själv, någorlunda.

Och han tillade, med en känsla av att varje ord kunde vara viktigt:

— Jag vill vara alldeles uppriktig mot dig, eftersom du frågade… Det är inte bara det att jag inte har råd. Det är också något annat. Jag har ett så starkt och oeftergivligt behov av ensamhet. Naturligtvis inte så, att jag vill vara ensam alltid, alla stunder på dagen. Men jag vill ha rätt att börja och framför allt sluta min dag ensam. Att tänka ensam, och att sova ensam. Jag tror inte att jag passar för äktenskap och familjeliv.

De stodo tysta några ögonblick. Från en bänk i närheten hördes två viskande röster. En kvinnoröst: ”Men du har ju lovat…” Och en mansröst: ”Ja, vad lovar man inte…”

Arvid och Dagmar möttes i ett leende.

— Vi ha åtminstone inte lovat varandra något, sade han. Och tycker du inte också att det är bäst så?

— Jo, svarade hon. Och jag förstår dig ju så väl.

Han följde henne till hennes port. Sedan gick han till tidningen. I Torsten Hedmans rum, som han fortfarande begagnade när det var ledigt, fann han professor Levini vid skrivbordet.

— Ursäkta, sade professorn, tar jag upp platsen? Men jag är strax färdig…

— För all del, herr professor… Får jag bara lov att telefonera ett ögonblick.

Han telefonerade ner till källaren och bad om ett avdrag av sitt begravningsreferat.

— Det är sant, sade professor Levini, ni var ju på begravningen — var det inte en skandal? Var det inte förfärligt? Jag menar prästen! Det var nästan ännu värre — på sitt sätt — än då han för åtta år sedan i Klara kyrka pratade strunt över Viktor Rydbergs lik och anvisade honom plats i ”förgården” — till det heliga och allra heligaste har han förmodligen själv nycklarna! Och till lön — ”likstol” hette det förr i världen — fick han Viktor Rydbergs stol i akademien!

En tryckeripojke kom upp med avdraget.

— Får jag se? sade professor Levini.

— Var så god.

Levini ögnade hastigt igenom remsan. Då han kom till referatet av prästens tal, myste han i sitt svarta skägg. Talet var refererat kort och summariskt och utan kommentarer. ”Som ett vittnesbörd om Carl Snoilskys varma religiositet framhöll predikanten, att den döende skalden utan protest hade tillåtit psalmsång i sjukhusets korridorer och trappor”… ”Predikanten slutade med att uttala den varma förhoppningen, att den bortgångne skalden, som i lifstiden hade stått sin jordiske konung så nära, också måtte komma att stå sin himmelske konung lika nära.”

— Det är ohyggligt, sade professor Levini. Ja, ni kan skratta åt det, herr Stjärnblom — men tänk i alla fall på en sak: denna sagolika gamla forntidsrelik sitter i Svenska Akademien och är med om att bestämma vilka som skall ha Nobelpriset!

Markel stod plötsligt i dörren:

— Nå, sade han, det är väl den minsta olyckan. Det kan väl göra detsamma vilka som får Nobelpriset. Nobels testamente var ett idiottestamente, och det är ett olösligt problem att försöka exekvera det på något förnuftigt vis. — Men jag har ett par ord att säga dig privat, Arvid. Kom in här!

Han drog Arvid in i ett halvmörkt rum, ”utrikesministerns” rum. Och han stängde dörren till det andra rummet.

— Sätt dig här, sade han. Fröken Dagmar Randel har varit häruppe tre eller fyra gånger under sista tiden och frågat efter dig. Alltså är det något mellan dig och henne. Jag förutsätter tre möjligheter. Den första är den, att du är blixt kär i henne. Om det är så, har jag bara att tiga och avvakta händelsernas gång. Och att det är så förefaller sannolikt, eftersom flickan verkligen är söt, och eftersom du inte är vidare bortskämd…

— Men snälla Markel — vad fan har du med fröken Randel att göra?

— Avbryt mig inte. Den andra möjligheten är den, att du tror dig göra ett gott parti. Men så stor idiot är du väl ändå inte. Mera sannolikt är det, att den första möjligheten är inblandad och intrasslad med den andra: att du på en gång är litet kär och tror dig göra ett skapligt parti…

— Nej, Markel, det här går för långt — vad rör det här dig?

Markel teg en sekund eller två.

— Nej, svarade han litet torrt. Rent formellt rör det mig naturligtvis inte alls. — Men om du går på gatan och möter en skenande häst och rent impulsivt störtar fram och stannar hästen, så blir du kanske litet flat om herrn i ekipaget ryter till dig: vad fan rör det herrn, att min häst skenar?

Stjärnblom måste skratta:

— Din liknelse haltar, sade han. Jag kan väl inte på en gång vara hästen och herrn i ekipaget?

— Den haltar inte alls, svarade Markel. Du är på en gång hästen och herrn i ekipaget! Skall vi tala Kant? Stjärnblom als Erscheinung, det är hästen, eller rättare sagt hästen skenande med ekipaget, det hela uppfattat i ett; Stjärnblom als Ding an sich, det är herrn i ekipaget! Hästen är Stjärnblom som medlem av sinnlighetens värld, herrn i ekipaget är Stjärnblom som förnuftigt väsen — det vill säga, inte när han uttrycker sig så oförnuftigt som herrn i det ifrågavarande ekipaget!

Stjärnblom satt tankfull.

— Vi skall inte gräla, Markel, sade han. Det är kanske orätt av mig att gentemot dig ta saken formellt. Och jag kan för resten lugna dig med att jag, på heder och samvete, inte har en tanke på att göra något ”parti”.

— Gott, svarade Markel. Då kommer vi till den tredje möjligheten. Det är den, att hon är kär i dig, medan du inte är kär i henne — mer än jämnt upp så mycket som varje normal man är kär i varje välskapad kvinna — men att du begagnar henne och hennes kärlek till förmån för dina sinnliga lustar. Och det är mänskligt. Men det är gement! Så får man inte göra! Skall vi tala Kant igen: aldrig begagna en människa — aldrig bara begagna henne! Det är gement!

Arvid Stjärnblom kände det som om han blev litet blek.

— Du tar fel, sade han. Det är mera invecklat än du tror. Och jag kan inte reda ut det själv. — Men eftersom vi nu ha kommit att tala om detta: vad har du egentligen för anledning att tro, att det är något intimt förhållande mellan mig och fröken Randel?

— Från din sida ingen anledning alls. Du talar aldrig om henne, och om hon kommer på tal i din närvaro, tiger du eller säger, litet förstrött, ”fröken Randel”. Du är diskret, och det är all right. Men vad hjälper det, när hon är barnslig och oförsiktig, skickar blommor till dig och söker dig här på redaktionen… Vaktmästarpojkarna i tamburen prata om henne och dig… Vad hjälper dig då din diskretion? Du vill inte gifta dig — nej, det har du heller inte råd till. Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på, vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Arvid Stjärnblom var rätt tankfull på hemvägen. ”Man väljer inte.”

Han tänkte på Markel, som hade sagt det. ”Man väljer inte.”

Markel var ungkarl. Men han var insyltad i ett gammalt olyckligt kärleksförhållande till en kvinna, som inte längre var ung, men dock ännu ung nog att bedra honom med nästan vem som helst.

Sommaren gick.

Dagmar Randel tillbragte den med sina föräldrar — det vill säga med sin far och sin styvmor — hennes egen mor var död — på familjens lantställe i skärgården. Arvid Stjärnblom gick i staden längsta delen av sommaren. Ett par tre gånger under sommarens lopp blev han inbjuden att fara ut till Randelsborg — så hette den lilla villan på Värmdön — och hälsa på. Men han var upptagen av sitt arbete i staden. Eller rättare sagt: han vågade inte; han ville så sällan som möjligt vara gäst i hennes familj. Familjen var älskvärd och trevlig nog; men han kunde aldrig lita på Dagmars självbehärskning. Han fruktade att hon närsomhelst med ett oöverlagt ord — till exempel ett litet ”du” i distraktion — eller med hela sitt sätt mot honom kunde röja det, som måste och skulle vara hemligt.

Och hon for ju i alla fall in till staden litet då och då, så att de kunde träffas.

I augusti reste han till Värmland och tillbragte ett par veckor i sitt barndomshem. Där var allt sig likt. Humlerankorna grönskade som förr kring farstukvisten. Och som förr susade vinden genom de stora gamla björkarna. Ingenstädes växa björkarna stora och vackra som där.

Den gamle var sig lik, blott litet vitare i huvudet än för sex år sedan, och kanske ännu litet mera fåordig än då. Samtalen mellan far och son formade sig mest som korta intervjuer — korta frågor av den gamle, och litet längre svar.

— Artar gossen sig bra?

— Ja, han är kvick och rar. Bokbindarn och hans hustru är förtjusta i honom.

— Och modern?

— Hon arbetar i sin affär och har väl inte så ofta tid att se till honom. Jag har ju oftare ärende ut till Sundbyberg; bokbindarn binder mina böcker.

— Vad kallar han dig? Gossen, menar jag.

— På sista tiden har han börjat lära sig att kalla mig pappa. Förut kallade han bokbindarn pappa och mig farbror.

— Hm. Hur gammal är det han är — fyra år. Han är snart i den åldern att han bör komma i en familj av den klass som hans far hör till. Jag ville gärna ha honom här; här är friskt och sunt för en pojke att växa upp. Men jag är gammal och skall väl snart dö. Och gamla Sara har inte mycket förstånd på barn, är jag rädd. Hon har visserligen haft ett själv, men det var för mer än femti år sen…

Gamla Sara, hushållerskan, kom ut med punschbrickan.

— Skål, Arvid.

— Skål, far.

Och efter en paus:

— Hur gick det där egentligen till?

— Jag var kär, svarade Arvid. Men inte egentligen i henne. Jag var kär i en flicka som jag inte kunde få, därför att jag inte kunde försörja henne. Hon gifte sig med en förmögen man, och det gjorde hon naturligtvis rätt i. Men i samma hus som jag bodde en ganska söt ung flicka, som var biträde i en enklare herrekiperingsaffär i Kungsbacken. Jag köpte litet hos henne ibland, och ett par gånger, då jag kom vid stängningsdags, hade vi sällskap hem. Och vi kysstes litet i trappan. Och den kväll då hon, som jag var kär i, höll bröllop, ville jag också hålla bröllop. Och gjorde det alltså.

— Hm. Konstig moral nu för tiden. — Men för resten har moralen visst alltid varit litet konstig.

— Men till hennes heder måste jag säga, sade Arvid, att hon själv hade en instinktmässig känsla av det tillfälliga och slumpmässiga i saken. Hon hade en ”fästman”, som hon kanske älskade ungefär så mycket som jag älskade henne, eller kanske inte ens det… Men både kvinna och man grips ju ibland av instinkter och begär, som det inte är så lätt att få in under någon sorts rationell eller moralisk synvinkel.

— Jo, jo, sade den gamle. Jag vill minnas att jag har hört talas om det.

De blev en liten paus.

— Hon pockade alltså inte på giftermål?

— Inte ett ögonblick. Hon fattade det bara som en olyckshändelse. Och då jag — inte med egen kraft, det vet du ju, far! — hjälpte henne ut över ”olyckshändelsen”, var den saken klar. Och nu seglar hon sin egen sjö och söker aldrig någon kontakt med mig. — Hennes ”fästman”, som jag aldrig har sett och som ändrade vistelseort så snart det började osa bränt, var kanske en högst ordinär företeelse. Och jag var kanske för henne sagan, äventyret — vad vet jag? Vad vet jag om hur livet formar sig i en liten fattig butikflickas tankar och drömmar? — Men hon har aldrig sedan sökt mig på något sätt.

— Ser du henne någon gång?

— Mycket sällan. En gång ha vi träffats i Sundbyberg. Hon har bett mig att inte handla i den affär där hon nu är. — Hon ville glömma, sade hon. Men jag brukar skicka henne någon liten present till julen.

— Jag ville ändå bra gärna se din gosse, sade den gamle. Och jag har tänkt på en sak. Vi har fått en ny präst, som du vet. Ljungberg heter han. Han har varit gift i sex år och har inga barn. Han kanske kunde ta din pojke för detsamma i månaden som bokbindarn, eller om han ville ha mera så kan jag betala det. Förra året betalade jag det sista av mina gamla skulder, så att nu reder jag mig och har litet över. Men det är ju sant, du är fritänkare, du vill kanske inte låta din pojke växa upp i ett prästhus?

— Det betyder mindre, om han annars är en hygglig karl. Jag tror att det är bäst för ett barn att få ungefär den uppfostran, som landets och tidens barn i allmänhet får. Jag tror inte att det i regeln går bra att uppfostra ett barn till den eller den bestämda livsåskådningen. Det slår ofta ut i motsatsen. Hellre låta honom själv, när tiden kommer, pröva sina krafter på att hitta rätt i trasslet… Men hurdan är prästen?

— Hygglig karl, inte ett spår läsaraktig utan precis som vanligt folk. Och hans hustru är litet klen och melankolisk, men annars en rar människa.

— Så. Ja, då är det ju alltid något att tänka på. Men det är en annan sak också. I fråga om oäkta barn är det modern som har föräldrarätten. Fadern har bara att betala. Det kommer alltså an på vad hon säger om saken.

— Nå, så skriv och fråga henne!

Arvid skrev till Alma Lindgren, framställde saken och frågade om hennes mening.

Under tiden talade den gamle med kyrkoherden Ljungberg och hans hustru om saken. De ville gärna ta gossen, men som eget barn och utan betalning.

— Det går han aldrig in på, svarade jägmästar Stjärnblom. Då låter han hellre pojken stanna hos bokbindarn!

Arvid gick till kyrkoherden för att själv sköta förhandlingarna. Kyrkoherden var en man på omkring fyrtio år, starkt byggd och med ett godmodigt och intelligent ansikte. Hans fru var en vänlig, men litet blek och tunn kvinna i trettioårsåldern.

Arvid sade:

— Herr kyrkoherde. Jag är född och uppfödd här i socknen och vet alltså, att pastoratet till utsträckningen är mycket stort, men till invånarantal och inkomster ganska litet. Så mycket lättare är jag naturligtvis på det klara med, att ert tillmötesgående i fråga om min lille gosse är dikterat av ren människokärlek. Men det anses allmänt, att fadern bör sörja för sina barn så gott han kan. Det har jag hittills gjort och vill försöka göra det fortfarande.

— Anna, ropade kyrkoherden till sin hustru, får vi litet konjak och vatten!

De sutto på en humlekransad veranda.

— Ja, sade kyrkoherden. Det är en ståndpunkt som jag förstår och högaktar.

De blevo överens om fyrtio kronor i månaden.

Arvid Stjärnblom frågade, vad kyrkoherden hade för intryck av det sedliga tillståndet i församlingen.

— Utmärkt. Mord har inte förekommit sedan 1823. Dråp förekom senast 1896, men var närmast att rubricera som olyckshändelse. Stöld förekommer ungefär en gång var fjärde år, snatteri något oftare. Otukt är den enda synd som blomstrar lika kraftigt här i socknen som i alla andra; men det förenklar saken, bröllop och barndop slås ihop. Och för resten är jag väl inte så lastgammal att vi inte kan lägga bort titlarna? Student 81. Skål, bror!

— Tack. Skål!

Efter några dagar kom svar från Alma Lindgren.

— — — ”Jag kan ju ändå ingenting vara för min lilla Ragnar. Och det skulle vara illa gjort av mig att sätta mig emot, att Arvid och Arvids far ställer allt till det bästa för honom” — — —

I september var han åter i Stockholm.

Den första kväll Dagmar besökte honom efter hans hemkomst, hade hon knappt kommit inom dörren förrän hon brast i hejdlös, skakande gråt.

— Men barn… Hur är det, har det hänt något…?

Hon grät och grät.

Äntligen hade hon lugnat sig så mycket att hon kunde tala:

— Min styvmor har fått höra något prat om oss. Och så skvallrade hon strax för pappa. Det var inte av elakhet, för hon är inte elak; men hon lever i skvaller. Och pappa blev förskräckligt ond och tog mig i förhör. Först tänkte jag förstås på att neka, men jag var så skamsen och förvirrad, så jag kände på mig att jag inte kunde. Och så sade jag…

— Ja, vad sade du?

— Att vi var hemligt förlovade.

Han teg. Och hon teg.

— Ja, sade hon till sist, vad ville du annars att jag skulle ha sagt?

— Nej — nej visst… Du kunde väl inte gärna säga något annat. — Nå, och vad sade din far?

— Först kallade han mig slyna och allt möjligt fult. Men sen lugnade han sig och sade att han stod vid de tvåtusen om året, om det kom till giftermål. Och om dig sade han ingenting ont.

…Han stod vid fönstret med händerna på ryggen och såg ut i septemberskymningen. ”Hemligt förlovad.” En ensam stjärna glimtade svagt på den bleka höstskymningshimlen. Så: nu var han alltså hemligt förlovad. Det var en överraskande nyhet…

Hon smög sin arm om hans hals och sin mun till hans öra:

— Är det verkligen så rent omöjligt för dig att gifta dig?

— Nog förefaller det mig så tämligen omöjligt, svarade han.

Hennes arm släppte hans hals. Och de tego bägge. Och han stirrade ut i det grånande, mörknande blå.

Plötsligt hörde han snyftningar bakom sig. Hon hade kastat sig framstupa på sängen och grät och grät.

Han gick till henne och tog hennes huvud mellan sina händer:

— Inte gråta, sade han, inte gråta! Vi får väl försöka det omöjliga! Liten!

…Och deras munnar möttes i en lång kyss.

Ett par dagar senare ringde Arvid Stjärnblom, iklädd redingot, på familjen Randels dörr.

Dagmar tog emot honom i tamburen. Hon hade förberett sin far och sin styvmor på besöket.

I stora salongen mottogs han av fru Hilma Randel, direktör Jakob Randels andra hustru.

Några år tidigare hade hon hetat något annat och varit gift med någon annan. Men då direktör Randel blev änkling, skilde hon sig i största hast från sin man och blev fru Randel. Hon var nu omkring de fyrtio — mörk, praktfull och svällande både fram och bak, och i många herrars smak ännu ganska suggestiv. Man såg henne på alla premiärer, med eller utan mannen, och på nästan alla mer eller mindre offentliga fester, och ett par gånger hade hennes toaletter blivit omnämnda i pressen. Det var de stoltaste ögonblicken i hennes liv.

Hon hade inga barn.

Fru Randel tog emot herr Stjärnblom med ett halvt moderligt, halvt litet tvetydigt småleende:

— Ja, sade hon, lilla Dagmar har ju förberett oss på ert besök. Och det är nog så sant, som Anna Norrie sjunger i ”Sköna Helena”: Kärlek måste vi ha, om än aldrig så litet… Min man väntar er inne i sitt rum. Den här vägen!

Hon gick förut och visade vägen:

— Jakob! ropade hon, Ja-kopp!

Direktör Randel stod i dörren till sitt rum:

— Så, det är herr Stjärnblom, välkommen. — Ja, Dagmar har ju sagt mig hur det hänger ihop. Vill herr Stjärnblom ha ett glas punsch?

— Tackar.

Direktör Randel var en man på bortåt sextio år. Han hade ett ärevördigt, järngrått patriarkskägg med en vit strimma till vänster. Håret var vitt.

— Tja, sade han. Herr Stjärnblom är tidningsman. Och det lär ju inte vara så dåligt nu för tiden som det var förr i världen. Men i alla fall… Tja… 2,400 om året, och så ger jag 2,000, det gör 4,400, och det blir ju litet knaprigt. Men ungt folk får inte ha för stora pretentioner. Och att börja med kan vi ju lägga bort titlarna. Du får säga farbror. Skål!

— Skål, farbror.

— Skål. Tidningen, som du skriver i, går ju framåt?

— Det gör den nog.

— Jag träffade Doncker på en middag härom dagen. Han ville att jag skulle köpa aktier i tidningen.

— Här kommer jag i en så kallad pliktkollision, sade Arvid. Som medarbetare i tidningen bör jag tillråda farbror att köpa aktier. Men som farbrors eventuella svärson måste jag avråda det!

— Tja, jag har heller ingenting att köpa för! Jag har inte ett öre! Det är dåliga tider. Men här skall du se en tavla, som jag köpte på min resa till Paris för några månader sedan.

Han skruvade upp en elektrisk lampa och förevisade en banalt och schablonmässigt målad naken kvinna på en divan.

— Vad? Är det inte läckert? Den är av en berömd artist.

— Jaså…

— Vill du se mina ordnar? sade direktör Randel. Och han gick till chiffonjén, fällde ner klaffen och drog ut en liten låda.

Han hade två ”riktiga” ordnar: Vasaorden och S:t Olav. Och han visade dem i deras etuier från juvelerare Carlberg. Men dessutom var han medlem av en mängd privata ordenssällskap — Timmermansorden, Coldinurorden, Neptuniorden… Och han drog upp stora band och stjärnor, band i alla regnbågens färger…

Och till sist:

— Det här är en lönnlåda, förstår du! Här ligger mina frimurarinsignier. Men dem får du inte se! Dem får ingen se!

— Jag är inte så värst nyfiken, svarade Arvid.

— Det är bra. Men du skall gå in i Frimurarorden; det skall man göra medan man är ung. Då kan man komma långt. — Men kan du begripa vad norrbaggarna bråkar om? De ha ju precis lika mycket frihet som vi, eller mycket mera; de har det alldeles för bra, det är hela sjukan. Jag sa till kungen en gång i vintras, på Frimurarorden: Ers majestät skulle ta och flytta över en halv miljon norskar till Sverige och en halv miljon svenskar, helst bland socialisterna, till Norge och gifta dem huller om buller, så att det blir ett folk!

— Nå, vad sa kungen om det?

— Äh, han skratta bara. Hm. Men det var inte det vi skulle tala om. Har du några skulder?

— Det är så obetydligt att jag skäms för att tala om det…

— Nej, sjung ut bara!

— Men bästa farbror, svarade Arvid, jag har naturligtvis aldrig ett ögonblick tänkt mig att farbror skulle ha något besvär med den saken… jag är skyldig en av mina vänner fem hundra kronor, det är alltsammans, och jag ber farbror att låta det vara en sak mellan honom och mig…

— Kommer inte i fråga! Den saken skall jag göra upp. Min svärson får inte ha några skulder! — Vem har du lånat dem av?

— Av Herman Freutiger…

— Så, känner du honom? Det är en präktig gammal gosse, jag känner honom från Sällskapet…

Fru Randel stack in huvudet:

— Nå, frågade hon sockersött, kommer herrarna till något resultat? Supén är serverad!

Direktör Randel reste sig med värdighet.

— Bed Dagmar komma in, sade han.

Dagmar kom in blygt rodnande.

— Ja, min lilla flicka, sade direktör Randel, nu får du alltså den man du vill ha. Jag hoppas att ni skall göra varandra lyckliga. Och framför allt vill jag lägga er bägge på hjärtat en liten vers ur gamla psalmboken:

Du skall ock ej bedriva hor,
ty därav kommer plåga stor.

Det är ett sant ord, det vet jag av erfarenhet. Hm! Nu tar vi oss en sup och en smörgås!

⁎              ⁎
⁎

Förlovningen eklaterades på en stor middag med dans hos direktör Randel på Dagmars namnsdag. Den förnämsta av gästerna — den, som förde värdinnan till bords — var statsrådet Lundström, en avlägsen släkting till Dagmars mor, direktör Randels första hustru. Direktör Randel hade också bett Arvid föreslå ett par från tidningen. Doncker och Markel voro därför bland gästerna. För övrigt var det Jakob Randels barn och mågar och svärdöttrar och närmaste släkt. Pastor Harald Randel, äldsta sonen, med sin fru, född Platin, och sina förmögna svärföräldrar, stadsmäklar Platin och fru. Och Hugo Randel, arkitekten, med fru och förmögen svärfar. Och Dagmars systrar, Eva von Pestel med man, löjtnant på Kronprinsens husarer, och Margit Lindman och hennes man, den unge lovande fondmäklaren. Och många andra… Freutiger var också med.

Markel försökte efter middagen inleda ett samtal om norska frågan med statsrådet Lundström.

— Mum-mum, svarade statsrådet Lundström.

…Och dansen gick…

Arvid hade sällskap med Markel en bit på hemvägen.

Markel sade:

— Jag är kanske illa underrättad i fråga om din svärfars ekonomiska ställning. Jag trodde att han var ”paff” när som helst. Men det kan ju hända att han kan hålla sig flytande ett par år ännu på sin släkt och sina andra förbindelser. Men så värst länge går det inte…

De skildes i ett gathörn:

— Du hade kanske rätt i alla fall, sade Arvid. Man väljer inte!

— Nej, man gör inte det. God natt!

— God natt!

Arvid Stjärnblom gick hem.

Han drog som vanligt upp sin klocka och hängde den på dess lilla spik över sängen. Han lade nycklar och portmonnä och plånbok och anteckningsbok på nattduksbordet. Men ur anteckningsboken föll det en liten papperslapp på golvet.

Han tog upp den. En liten blyertsteckning. Ett höstligt slättlandskap med nakna pilar och ett stilla, grått vatten och med sträckande fåglar under en mulen himmel. Och på baksidan: ”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.”

Han tänkte efter. År efter år hade denna lilla blyertsteckning och dessa korta ord följt honom, vandrat över från den ena annotationsboken till den andra — och han hade väl under dessa gångna år förbrukat minst femtio annotationsböcker.

”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt.”
— — —

…Han tog det lilla pappersbladet och lade det i en chiffonjélåda — i en låda där han förvarade några små reliker.

Bröllopet stod den 10 februari 1904 — samma dag som tidningspojkarna rusade omkring på gatorna mitt i en ursinnig snöstorm och skreko ut sina extranummer:

— Krig mellan Ryssland och Japan!