Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/39
| ← 38. Vildar ankomma återigen till ön. |
|
40. Fredag och hans far. → |
39.
Striden.
Fredag, öfverlade jag vidare, har dervid ingenting att förebrå sig; han är deras fiende och i ett visst krigsförhållande till dessa menniskor; det kan åter icke sägas om mig. — Dessa tankar gjorde ett så djupt intryck på mig, att jag beslöt, att endast ge akt på deras fest, utan att gå anfallsvis till väga, såvida jag icke af en eller annan anledning manades till handling.
Med denna föresats gick jag in i skogsdungen och smög mig så tyst och försigtigt som möjligt, åtföljd af Fredag, ända till skogsbrynet, så att endast några få träd hindrade mig från att se vildarne. Nu vinkade jag Fredag till mig och visade honom ett stort träd, som låg i yttersta kanten af skogsdungen, samt befallde honom, att gå dit, för att sedan säga mig, om man derifrån kunde se alla deras förehafvanden. Han lydde, och rapporterade straxt derefter, att man från detta ställe hade fri utsigt öfver stranden, och att vildarne redan sutto kring en eld, sysselsatta med att uppäta en af deras nyss slagtade fångar. Ett stycke från dem, lydde vidare hans rapport, låg en annan fånge bunden på sanden, och tvifvelsutan ämnade de äfven snart affärda denne. Härigenom väcktes på nytt min vrede, i synnerhet då han tillade, att den fångne icke vore en inföding, utan en af de skäggiga män, hvilka hade landat vid deras kust. Nu gick jag sjelf fram till trädet, och derifrån såg jag tydligt en hvit man ligga på marken; händer och fötter voro sammanbundna med svärdsliljor eller en annan säfartad planta; jag urskiljde äfven, att den fångne var en europé, och att han hade kläder på sig.
Omkring åttatio famnar ifrån mig stod ett annat träd, och framför detsamma var en buske. Jag beräknade att jag med en liten krokväg skulle kunna komma dit, utan att bli upptäckt, och att jag då icke vore mer än ett halft skotthåll från dem. Qväfvande min vrede, ty jag var i högsta grad uppretad, och gående tillbaka ungefär trettio steg, begaf jag mig nu, dold af ett snår, ända till det andra trädet. Här steg jag upp på en liten kulle, hvarifrån jag obehindradt kunde se vildarne.
Det var icke ett ögonblick mer att förlora, ty nitton af dessa barbarer sutto i grupper på marken och hade just afsändt tvenne af sina kamrater, för att slagta den arma fången, den de förmodligen skulle bära fram styckad. Desse hade redan hukat sig ner, för att lossa hans fötter, då jag hastigt vände mig till Fredag och sade honom: “Nu måste du på det nogaste efterkomma alla mina befallningar.“ Han lofvade det. “Välan då Fredag“, fortfor jag, “så gör precis detsamma du ser mig göra och gif noga akt!“ Jag lade nu en af musköterna och min jagtbössa på marken, och Fredag gjorde detsamma; härpå sigtade jag med den andra musköten på vildarne, och befallde Fredag göra på samma sätt. “Är du färdig?“ frågade jag honom nu. “Fullkomligt ja!“ var svaret — “Nåväl då, så skjut på dem!“ och vid dessa ord lossade jag mitt skott.
Fredag hade sigtat mycket bättre än jag, ty hans skott fällde tvenne vildar och sårade trenne, då jag deremot endast dödat en vilde och sårade tvenne. Läsaren kan lätteligen föreställa sig de anfallnes bestörtning; alla, som blifvit oskadade, sprungo upp liksom de varit galna, icke vetande hvarthän de skulle fly, hvilken väg de skulle välja, ty de visste icke, hvarifrån döden hotade dem. Fredag blickade oupphörligt på mig, på det han skulle kunna åtlyda den minsta af mina rörelser. Sedan jag aflossat musköten, fattade jag jagtbössan, lade an och sigtade, hvarvid Fredag gjorde detsamma. “Är du färdig Fredag?“ frågade jag ånyo, och han svarade som förra gången: “fullkomligt ja!“ — “Nåväl då, i Guds namn, så skjut!“ och i samma ögonblick lossade vi båda våra skott på barbarerne. Som dessa bössor endast voro laddade med rådjursskrot, eller små pistolkulor, var deras verkan icke så stor, ty blott tvenne vildar föllo; men deremot hade så många blifvit sårade, att vi sågo dem alla springa omkring, blodiga och liksom vansinniga af fruktan och smärta. Strax efter nedföllo äfven tvenne på marken, utan att likväl vara alldeles döda.
“Nu Fredag“, ropade jag till honom, i det jag lade ifrån mig bössan och fattade den andra musköten, “följ mig hastigt!“ Han gjorde detta med mycken oförskräckthet. Härpå störtade jag fram ur småskogen och visade mig för deras blickar. Som de fingo se mig, utstötte jag ett skri och Fredag gjorde detsamma; hvarvid jag sprang, så hastigt mina tunga vapen det tilläto, fram till slagtoffret, hvilket, som redan blifvit berättadt, låg på sanden, mellan vildarne och hafvet. De båda slagtarne hade släppt sitt rof redan vid första skotten och flytt ner till stranden, der de jemte trenne af sina kamrater kastade sig i en af pirogerne. Jag befallde nu Fredag att springa fram och skjuta på dem. Han förstod mig straxt, sprang omkring sextio famnar längre bort, och skjöt derefter. Jag trodde i början, att han dödat dem allesammans, ty alla fem föllo omkull i båten, men straxt derefter såg jag tvänne af dem åter resa sig upp. Emellertid hade han affärdat två och sårat den tredje, som blef liggande liksom död på botten i båten.
Under det Fredag fortfor att skjuta, skar jag sönder de band, som fjettrade den arme fången. Derefter reste jag upp honom och frågade, hvem han var. Han svarade på latin, “christianus“, men var så svag och utmattad, att han knappt kunde tala och stå på benen. Jag tog nu fram min romflaska och räckte den åt honom, i det jag med tecken lät honom förstå, att han borde dricka, hvilket han äfven gjorde; härpå gaf jag honom ett stycke bröd, som han förtärde: jag frågade honom nu, från hvilket land han vore, och han svarade: “Espannol.“ Sedan han repat sig något, lät han mig under en mängd åtbörder förstå, hur tacksam han vore för sin räddning. Jag sammanskrapade all min spanska, och sade till honom: “Sennor“, vi skola sedan talas vid, nu måste vi slåss. Förmår ni det, så tag dessa pistoler och denna sabel och hämnas er!“ Tacksamt emottog han det erbjudna, och knappt kände han vapnen i sina händer, så rusade han äfven, liksom de förlänat honom nya krafter, ursinnigt på sina mördare och hög inom få ögonblick tvenne af dem i stycken.
Allt som här föreföll, var så besynnerligt och öfverraskande för dessa arma satar, att de, förskräckta af knallen från våra gevär, störtade omkull af bara förvåning och fruktan och voro lika litet i stånd att söka sin räddning i flykten, som deras blottade kroppar förmådde motstå våra kulor. Just detta var händelsen med de fem, som flytt till pirogen; ty endast trenne föllo för Fredags skott, hvaremot tvenne störtade omkull af lutter förskräckelse.
Jag höll ännu qvar geväret i handen, men sköt icke, utan ville gömma på mitt skott, emedan jag gifvit mina pistoler och sabel åt spanioren. Jag ropade nu Fredag, och befallte honom springa till det träd, hvarifrån vi lossade våra första skott, för att hemta de gevär, vi der qvarlemnat. Han fullgjorde detta uppdrag med den största skyndsamhet. Jag gaf honom derföre min musköt, satte mig för att ladda de andra gevären, och befallte mina båda kamrater att komma till mig, ifall de voro i behof af min hjelp.
Under det jag var sysselsatt med laddningen, uppstod en förfärlig strid emellan spanioren och en af vildarne, som mättade häftiga hugg at honom med ett tungt träsvärd; det var samma vapen hvarmed han skolat beröfva honom lifvet, i händelse icke jag förhindrat det. Spanioren utvecklade en ovanlig grad af mod och oförskräckthet; ty änskönt han ännu var försvagad, hade han likväl kämpat en god stund med denne indian, och redan bibringat honom tvenne djupa sår i hufvudet; men vilden, en likaledes modig och stark karl, fattade honom nu med båda armarne om lifvet, kastade omkull honom och försökte att slita sabeln ur händerna på honom. Spanioren var klok nog att släppa vapnet, men fattade i stället en af pistolerne och sköt vilden tvärt igenom lifvet, innan jag fått tid att komma honom till hjelp. Då jag hunnit fram var vilden redan död.
Under tiden förföljde Fredag de usla flyktingarne, utan något annat vapen än en bila, med hvilken han först affärdade de tre, som endast voro sårade, hvarefter han störtade på en hvar han kunde få tag i. Spanioren fick låna en af mina jagtbössor och eftersatte derpå tvenne vildar, hvilka båda han sårade; men som han icke kunde springa, flydde dessa in i småskogen, dit Fredag förföljde och snart äfven dödade en af dem; den andra var likväl, i trots af sina sår, för mycket snabbfotad för honom, hvarigenom han lyckades uppnå hafvet, i hvilket han störtade sig, för att simmande uppnå sina i
pirogen flyktande kamrater. Dessa tre, jemte en fjerde, som fått ett sår, utan att vi kunde märka, om han dött deraf, voro af tjugoen vildar de enda, som undsluppo oss. Resultatet af vårt anfall var följande: trenne hade fallit för de skott vi afskjöto från första trädet; tvenne för våra derefter lossade skott; tvenne hade blifvit dödade i pirogen af Fredag; tvenne af dem, som först blifvit sårade, likaledes af Fredag; en af honom uti småskogen; trenne af spanioren; fyra, hvilka stupat på åtskilliga ställen till följe af deras sår; fyra räddade sig i pirogen, ibland hvilka var en sårad, såvida denne icke redan var död, och således in summa tjugoen vildar.
De, hvilka befunno sig i pirogen, rodde af alla krafter för att komma ur skotthåll; och ehuru Fredag lossade trenne skott efter dem, märkte jag icke, att han träffade någon. Han var nu så uppeldad af striden, att han ville ta en af deras piroger och förfölja dem; i sjelfva verket var jag äfven orolig öfver deras flykt, ty de skulle nu underrätta sina landsmän om det nederlag de lidit, då dessa skulle återkomma hundratals, och utrota oss genom öfvermakten. Jag lemnade derföre mitt bifall till en jagt på hafvet, ilade till en af deras båtar, och befallte Fredag att följa mig; men hur förvånad blef jag icke, då jag vid instigandet i båten fann en vilde der liggande bunden till händer och fötter. Ett lika öde med det, som förestått spanioren, hade väntat honom, och han var nu nära döden af pur fruktan, emedan han icke visste hvad som föregick omkring honom, och icke kunde se ut öfver båtkanten. Han var så kringbunden och hade befunnit sig så länge i detta tillstånd, att sista lifsgnistan tycktes vara slocknad hos honom.
Hastigt lossade jag hans band och ville resa upp honom; men han förmådde hvarken stå eller tala, utan jemrade sig endast, emedan han förmodligen trodde att man kom för att döda honom.
Sedan Fredag kommit fram till båten, bad jag honom tala med fången och försäkra honom, att han vore fri, hvarefter jag lät den olyckliga dricka ur min romflaska. Drycken och försäkran om hans befrielse upplifvade honom åter och han satte sig upprätt i båten. Men då Fredag fick höra honom tala och såg honom i ansigtet, då föreföll ett uppträde, som kunnat locka tårar ur allas ögon. Man hade skolat se, hur han omfamnade, kysste och tryckte den arme vilden intill sig; huru han gret, skrattade, dansade kring honom, sjöng och åter gret, vred händerna, slog sig i ansigtet och på hufvudet och sprang omkring som en vansinnig. Jag kunde icke på en lång stund få honom att svara mig, men slutligen utropade han med rörd stämma: “det vara min far!“