Det bodde en bonne i grannegålen vår

Den argsinta hustrun.

Det bodde en bonne i grannegålen vår,

Mark, huru dä' geck.

Han tog säk en qvenna uti förledet år,

En djefvel han fick.

I köket hon gorma,

I huset hon storma

Hos boen den arma:

Ho' gefver honnem mat

Uti banner å hat

Uti sådan »pravat».

Då hände sej en gång,att den boen va' på rus.

Stött' å gruta en fot,

Å käringa i spisen te' illegaffeln tar,

Springer boen emot;

Han kan inte lida,

Ej heller förbida,

Hans rygg månde svida.

Han tar'na i sin kropp,

Piskar henne doktigt opp
För sin argsenta kropp.

—

(Talas) Då ba' boen, att faen sulle ta Brita bort.

—

När eden va' fällder,

Sig satan framstälde

Att visa sitt välde:

Han ville ha kuntrakt

På så boen hade sagt

Så dä sulle stå ve' makt.

Ja men, svarte boen, de trolle' jag har,

Dä kan du la få,

Bara du genast åt helvete drar,

Å lofva mej så,

Att ho' allri mera

Mett hus kummender:

Dä' vill jag begära.

När sum skjutsen va' färdi' å Brita sulle bort'

Mark, huru dä geck:

Då glömde de te benna

Den argsenta qvenna.

Dä' feck de förnemma;

Ty ett sådant alarm

Hördes allri' nånsin förr

Inför helvetes dör.

—

(Talas) Då ba satan sju andre goa män,
att de skulle föra Brita te'baka te' boen igen.

—

När sum boen på gålen si' hustru feck se,

Sina hänner han vre';

Han började att gråta,

Ja, ynkeligen låta.

Hans kinner voro våta;

Men undrar de' gör ja',

Huru boen kunde ta'

Dä' ej faen ville ha.