Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Vid regnbågens fot

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  NORRSKENETS DOTTER Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

VID REGNBÅGENS FOT
EN STRID MELLAN KVINNOR  →


[ 170 ]
VID REGNBÅGENS FOT.


I.


Det var av två skäl som Montana-Kid sade farväl åt kamraterna och sina mexikanska sporrar och skuddade Idahos stoft av sina fötter. För det första hade det intrång, som gjorts av en ihållande, nykter och sträng moralisk civilisation, förstört de ursprungliga förhållandena på betesmarkerna i Västern, och det förfinade samhället betraktade honom och hans gelikar med kalla och ogillande blickar; för det andra hade hans ras i ett av sina cyklopiska ögonblick rest sig och flyttat ut sin gränslinje flera tusen mil. På detta sätt skaffar det mogna samhället med omedveten omtanke utrymme för sina yngre medlemmar. Det nya territoriet var visserligen till största delen fullkomligt ofruktbart, men dess flera hundratusen iskalla kvadratmil lämnade åtminstone andrum åt dem, som skulle ha kvävts i hembygden.

En sådan människa var Montana-Kid. Han styrde kurs mot havskusten med en fart som om han vore eftersatt av rättvisans tjänare, och bättre försedd med energi än med gångbart mynt lyckades han komma ombord på ett fartyg i en hamn vid Puget [ 171 ]Sound och uthärdade lyckligt alla de vedervärdigheter, som åtfölja sjösjuka och utfodring på mellandäck. Han var gråblek och utsvulten, men det oaktat lika oförskräckt som alltid, då han gick i land i Dyea en dag på våren. Tack vare omkostnaderna för matförråd, hundar och utrustning samt avgifter till två stridiga styrelser fick han emellertid snart klart för sig, att Nordlandet var allt annat än ett Mekka för en fattig man. Han såg sig därför omkring efter en hastig skörd. Mellan kusten och bergspassen funnos många tusen ivriga pilgrimer. Och dessa pilgrimer företog sig Montana-Kid att exploatera. Först höll han faraobank i ett spelskjul av furubräder; men en obehaglig nödvändighet tvingade honom att överge detta näringsfång, som endast blev en övergående episod i hans liv, och han begav sig ånyo ut på färdvägar. Sedan drev han affärer med hästskosöm och sålde sådana till det fastställda priset av fyra för en dollar, tills den oväntade ankomsten av hundra lådor eller så förstörde marknaden för honom och tvingade honom att sälja ut sitt lager med förlust. Efter detta slog han sig ned i Sheep Camp, organiserade en trupp lastkarlar och lagade att transporten sprang upp med tio cents per skålpund på en enda dag. Till bevis på sin tacksamhet togo dessa karlar hans faraobord och rulett under sitt beskydd, och där blevo de raskt av med det de hade förtjänat på sitt arbete. Men hans kommers florerade för raskt för att kunna tolereras länge; en natt överföll man honom, brände upp hans skjul, delade spelbankens kassa och körde honom ut på vägen med tomma fickor.

[ 172 ]Han tycktes vara förföljd av en gemen otur. Han gjorde upp med vederbörande parter, att han skulle transportera whisky över tullgränsen på vanskliga och okända vägar, förlorade sina infödda vägvisare och fick redan den första foran konfiskerad av den ridande polisen. En massa andra olyckor bidrogo att göra honom bitter till sinnes och hänsynslös i sitt uppträdande, och han firade sin ankomst till Lake Bennet genom att formligen terrorisera lägret i tjugo timmars tid. Men då togs han om hand av ett helt sällskap guldgrävare, som befallde honom att göra sig osynlig. För dylika folksamlingar hyste han en hälsosam respekt, och han åtlydde befallningen med så stor skyndsamhet, att han oförvarandes råkade bege sig av med en annan mans hundspann. Detta var emellertid liktydigt med att stjäla hästar i blidare klimat, så att Montana-Kid icke vågade färdas annorstädes än på höjderna förbi Bennet och nedåt Tagish, och han slog icke läger förrän han hade kommit drygt hundra mil norrut.

Nu hände det sig så, att vårbrytningen var i annalkande, och många av Dawsons förnämsta män voro på väg söderut över den sista isen. Alla dessa mötte han och talade med, och han antecknade deras namn och besittningar, och så for han vidare. Han hade godt minne och livlig fantasi, och sanningskärlek hörde icke till hans dygder.

II.

Dawson var som alltid begärligt efter nyheter. Det såg Montana-Kids släde komma glidande nedåt [ 173 ]Yukon, och man gick ut på isen för att möta honom. Nej, han hade inga tidningar med sig; han visste inte om Durrant var hängd ännu, och inte heller vem som hade vunnit första priset på Tacksägelsedagen. Inte hade han hört om Spanien och Förenta staterna hade flugit varandra i luven, och han hade aldrig hört talas om Dreyfus. Men O’Brien? Hade de inte hört det? O’Brien — ja, han hade drunknat vid White Horse. Sitka Charley var den ende av sällskapet, som hade blivit räddad. Joe Ladue? Bägge benen förfrusna, amputerade vid Five Fingers. Och Jack Dalton? Gått i kvav med »Sea Lion» och med hela sin besättning. Och Bettles? Lidit skeppsbrott med »Carthagina» i Seymour-sundet — bara tjugu kvarlevande av trehundra. Och Swiftwater Bill! Den murkna isen på Lake Le Barge hade brustit under honom och sex kvinnliga medlemmar av en teatertrupp, som han skulle eskortera. Guvernör Walsh? Gått förlorad med alla sina ledsagare och åtta slädar på Thirty Mile. Devereaux? Vem var Devereaux? Å, kuriren! Jo, han hade blivit skjuten av indianer på Lake Marsh.

Så lät det hela raden utefter. Och underrättelserna spredos. Man efter man knuffade sig fram för att fråga efter vänner och kamrater och knuffades undan igen, för häpna att ens kunna svära. Då Montana-Kid nådde stranden, var han omgiven av flera hundra pälsklädda guldgrävare. Då han passerade barackerna, var han medelpunkten i en procession. Vid operahuset var han omringad av en upphetsad folkmassa, där varenda en kämpade om tillfälle att få fråga efter någon frånvarande kamrat. Från alla [ 174 ]håll bjöds han att komma och dricka ett glas. Aldrig förr hade Klondyke på detta sätt mött chechapua med öppna armar. Hela Dawson surrade som en bikupa. En sådan massa olyckshändelser var någonting oerhört i dess krönika. Varenda man av betydenhet, som hade rest söderut på våren, hade gått förlorad! Befolkningen strömmade ut ur husen. Män med vildt stirrande ögon rusade ner från vattendrag och flodbäddar, för att uppsöka den som hade berättat om denna ohyggliga manspillan. Bettles’ hustru — ryskt halvblod — satte sig vid eldstaden och vaggade otröstlig av och an, i det hon oupphörligt strödde vit aska i sitt korpsvarta hår. Vid barackerna sänktes flaggan bedrövligt på halv stång. Dawson sörjde sina döda.

Varför nu Montana-Kid gjorde detta, det kan ingen människa förstå. Man kan icke ens försöka sig på någon förklaring, utom den att sanning icke fanns hos honom. Men i fem hela dagar försänkte han hela landet däromkring i jämmer och sorg, och i fem hela dagar var han mannen framför alla andra i Klondyke. Man gav honom det bästa man ägde av sängkläder och mat. Krogarna lämnade honom fri förtäring. Han var överhopad av besök. Höga ämbetsmän kommo till honom för att få närmare underrättelser, och kapten Constantine och hans kamrater bjödo honom till sig i barackerna.

Men så en dag höll kuriren Devereaux in sina tröttkörda hundar utanför kommissionärens kontor. Död? Vem hade sagt det? Finge han bara en älgstek, så skulle han nog visa dem hur pass död han var. Vad för slag? Guvernör Walsh? Han hade slagit läger [ 175 ]vid Little Salmon, och O’Brien skulle komma in med första öppet vatten. Död? Ja, langa bara fram en älgstek, så skulle han visa dem.

Och Dawson surrade fortfarande som en bikupa. Flaggan flög upp i topp vid barackerna, och Bettles’ hustru tvättade sig och satte på sig rena kläder. Samhället uttalade ofördröjligen sin önskan att Montana-Kid skulle försvinna från orten. Och Montana-Kid försvann, som vanligt med en annan mans hundspann. Dawson fröjdade sig, då han var på väg nedåt Yukon, och man önskade honom lycklig resa till den plats, dit alla förhärdade syndare slutligen komma. Efter detta började ägaren till det stulna hundspannet röra på sig, klagade för kapten Constantine och fick en polisman till låns av honom.

III.

Med Circle City till mål för sin färd och den sista isen söndersmulande under sina medar drog Montana-Kid fördel av dagarnas tilltagande längd och drev sina hundar framåt både bittida och sent. För övrigt kunde han knappast hysa något tvivel om att hundspannets ägare följde honom i spåren, och han ville gärna över på amerikanskt område innan isen gick upp. Men den tredje dagens eftermiddag blev det klart för honom, att han var besegrad i sin kapplöpning med våren. Yukon brummade dovt och slet i sina fjättrar. Han måste göra långa omvägar, emedan vägen hade börjat falla igenom ner i den snabbt [ 176 ]flytande strömmen och isen var stadd i ständig oro, oupphörligt öppnande sig med starka skrällar i stora gapande rämnor. Genom dessa rämnor och genom otaliga lufthål började vattnet spola över isens yta, och då Montana-Kid kom fram till en vedhuggares koja vid udden av en ö, förlorade hundarna fotfästet och summo snarare i land än de gingo. Han hälsades med sura miner av kojans bägge invånare, men han selade av hundarna och satte sina pannor på elden.

Donald och Davy voro ett par äkta typer för odugligt folk. Födda av skotska föräldrar i Canada och uppfostrade i stad, hade de i en dåraktig stund övergivit sina kontorsplatser, tagit ut sina sparpengar och givit sig av till Klondyke. Och nu prövade de som bäst på landets svårigheter. Utan proviant och utan företagsamhet, med hjärtat fullt av hemlängtan, hade de fått anställning hos P. C. kompaniet för att hugga ved åt dess ångbåtar, med löfte att till slut få biljetter till hemresan. Utan en tanke på islossningens möjligheter hade de tydligt bevisat sin oduglighet genom valet av ö, där de slagit sig ned. Ehuru Montana-Kid hade föga vetskap om hur det går till, då isen på en stor flod bryter upp, såg han sig bekymrad omkring och kastade längtansfulla blickar bortåt den avlägsna strandbank, där högt upptornade klippor erbjödo ett säkert skydd mot all Nordlandets is.

Sedan han skaffat sig själv och hundarna mat, tände han sin pipa och gick ut för att ta bättre reda på situationen. I likhet med alla sina flodsyskon var ön högre vid sin övre ände, och det var där som Donald och Davy hade byggt sin koja och staplat upp långa travar med ved. Det var en dryg mil till den [ 177 ]längst bort belägna stranden, men mellan ön och den närmaste stranden gick ett sund, som ej var mer än hundra yards bredt. När Montana-Kid först fick se detta, var han frestad att ta sina hundar och ge sig av över till fastlandet, men vid närmare undersökning fann han, att det var stark ström vid övre ändan av ön. Längre ned gjorde strömmen en skarp krökning åt väster, och just vid denna punkt fanns en oredig massa små holmar och skär.

»Där komma ismassorna att trängas ihop», sade han för sig själv.

Ett halvt dussin slädar, tydligen på väg uppåt floden till Dawson, kommo plaskande genom det kalla vattnet fram till ön. Från att vara vansklig hade färden på floden nu blivit omöjlig, och det såg illa ut för de resande innan de kommo fram till ön och begåvo sig uppför vägen till vedhuggarnas koja. En av dem tycktes vara snöblind, han höll sig hjälplöst fast vid slädens bakdel. Allesammans voro mörklagda unga män i grova kläder och ansträngda av vägens mödor, men Montana-Kid hade träffat på den sortens folk förut och han visste genast, att de icke voro av samma art som han.

»Hallå! Hur är det uppåt vägen till Dawson?» frågade den som kom först, i det han lät blicken glida förbi Donald och Davy och fäste den på Kid.

Ett första sammanträffande i vildmarken utmärker sig icke för några formaliteter. Samtalet blev genast allmänt och nyheter från de övre och de lägre trakterna utbyttes vederbörligen emellan parterna. Men det lilla som de nykomna hade att förmäla var snart sagt, ty de hade legat vintern över vid Minook, tusen [ 178 ]mil längre ner, där ingenting hade händt; Montana-Kid hade däremot nyligen kommit från kusten, och de överföllo honom med frågor om den yttre världen, från vilken de hade varit avstängda ett helt år.

Ett plötsligt dån nere från isen, som överröstade det allmänna bullret vid floden, förmådde allesammans att bege sig till stranden. Vattnet ovanpå isytan hade tilltagit i djup, och isen, som ansattes både från ovan och nedan, kämpade för att slita sig loss från strändernas grepp. Sprickor och rämnor föddes inför åskådarnas ögon, och luften genljöd av ett oupphörligt skarpt och häftigt smattrande som från en skyttelinje i klart väder.

Uppifrån floden kommo nu två män körande ett hundspann med full fart mot ön på en issträcka, som icke låg under vatten. Men just som Montana-Kid och de andra hade fått syn på dem, nådde de vattnet och började plumsa igenom det. Bakom dem, där de hade sprungit nyss förut, bröt isen upp och välte om. Genom denna öppning störtade vattnet över dem, ända upp till midjan, begravde släden och drev hundarna åt sidan i rät vinkel, trasslande in dem med varandra, kämpande för livet. Men männen hejdade sig för att bereda dem en möjlighet att rädda sig, kastade sig in i det vilda tumultet och höggo av de hindrande linorna med sina slidknivar. Sedan kämpade de sig fram till stranden genom virvlande vatten och malande is, medan Kid före alla andra hoppade ner bland isstyckena för att hjälpa dem i land.

»Bevare mig, är det inte Montana-Kid!» utropade den ene av männen, just då Kid satte honom på fötter [ 179 ]uppe på banken. Hans skarlakansröda rock utvisade, att han hörde till den ridande polisen, och han förde skämtsamt handen till mössan på militärmanér.

»Har en arresteringsorder för er räkning, Kid», fortsatte han och drog fram ett nedsmutsat papper ur bröstfickan, »och jag vill hoppas, att ni följer med godvilligt.»

Montana-Kid kastade en blick utåt den kaotiska floden och ryckte på axlarna, och polismannen följde den riktning hans ögon togo och smålog.

»Var ä’ hundarna?» frågade hans följeslagare.

»Mina herrar!» avbröt polismannen. »Min reskamrat här är Jack Sutherland, ägare till numro 22, Eldorado...»

»Väl aldrig Sutherland från 92?» inföll den snöblinde och trevade osäkert efter honom.

»Just han.» Sutherland grep hans hand.

»Och ni då?»

»Å, jag kom efter er tid, men jag minns er från mitt första studentår. Pojkar!» ropade han och vände sig åt sidan, »det här är Sutherland, Jack Sutherland, f. d. fullback i studenternas fotbollslag. Kom hit, guldsökare, och skaka labb med honom! Ser ni Sutherland, det här är Greenwich — han var quarterback för ett par år sedan.»

»Ja, jag läste om den matchen», sade Sutherland och skakade hand med Greenwich, »vet att han skötte sig som en hel karl.»

Greenwich blev mörkröd under det garvade skinnet och lämnade tafatt rum för en annan.

»Och här ha vi Matthews — han hör till Berkeleylaget. Vi ha fått hit några överdängare österifrån [ 180 ]också. Kom upp, ni Princetonprissar! Kom upp! Det här är Sutherland, Jack Sutherland!»

De omringade honom ivrigt, förde honom till lägret och försågo honom med torra kläder och otaliga muggar svart te.

Donald och Davy hade förbisedda dragit sig undan till sitt bås för att spela kort. Montana-Kid följde efter dem i sällskap med polismannen.

»Se här, ta på er lite torrt», sade han och drog fram några paltor ur sitt torftiga förråd. »Antar, att ni får lov att krypa till kojs hos mig också.»

»Nå, jag må då säga, att ni är en riktig människovän», förklarade polismannen, medan han drog på sig den andres strumpor. »Ledsamt att jag får lov att föra er tillbaka till Dawson, men jag vill väl hoppas, att de inte ska bli så värst stränga mot er.»

»Nå, nå, sakta i backarna.» Kid smålog betydelsefullt. »Vi ä’ inte på väg än. När jag ger mig av härifrån, styr jag kurs nedåt floden, och jag antar att ni kommer att göra så med.»

»Inte om jag känner mig själv rätt...»

»Kom med mig ut, så skall jag visa er nå’nting. De där förbannade galningarna» — han pekade med tummen över axeln på de bägge skottarna — »voro väl alldeles vridna, då de slogo sig ned här. Stoppa er pipa nu först — det ä’ ganska bra tobak — och njut av den medan ni kan få. Ni får inte tillfälle att göra om det många gånger.»

Polismannen gick undrande med honom ut, och Donald och Davy lade ifrån sig korten och följde efter. Männen från Minook sågo, att Montana-Kid [ 181 ]pekade ömsom uppåt och nedåt floden, och de kommo över till honom.

»Vad står på?» frågade Sutherland.

»Å, just ingenting.» Kid visade sig mycket nonchalant. »Bara det, att här blir ett rent helvete snart. Ser ni den där kröken därnere? Där kommer strömmen att tränga ihop millioner ton is. Och i krökarna ovanför tränger den också ihop millioner ton. Nå, de övre massorna bryta först loss, medan de nedre hålla sig kvar, och pang!» Han gjorde en dramatisk gest och sopade över ön med sin hand. »Millioner ton», tillade han betänksamt.

»Och hur går det då med vedstaplarna?» frågade Davy. Kid gjorde om igen samma gest som förut, och Davy jämrade: »Flera månaders arbete! Det är aldrig möjligt! Nej, nej, kamrat, det är aldrig möjligt. Jag kan nog tro, att det bara är ett skämt. Å, men säg nu, att det bara är ett skämt», bad han.

Men då Kid svarade med ett gällt skratt och vände sig om på klacken, rusade Davy bort till vedstaplarna och började med ursinnig iver kasta vedträna längre från strandbanken.

»Hjälp mig då, Donald!» skrek han. »Kan du inte hjälpa till? Det är ju flera månaders arbete och vår hemresa det gäller!»

Donald grep honom i armen och skakade honom, men han slet sig lös. »Hör du inte, människa? Millioner ton is — och ön blir rensopad.»

»Sansa dig Davy», sade Donald. »Du är ju alldeles ifrån dig.»

Men Davy fortfor att kasta vedträn. Donald gick tillbaka in i hyddan, spände på sig sitt bälte med [ 182 ]pengarna och även Davys och begav sig sedan åt den ändan av ön som var högst och där en väldig fura höjde sig över de övriga.

Männen vid hyddan hörde hans yxhugg och drogo på munnen. Greenwich kom tillbaka efter att ha gått tvärs över ön, och han förklarade, att de voro instängda. Det var en omöjlighet att komma över sundet. Den snöblinde började sjunga, och de övriga instämde:

»Kan sanning det vara?
Vad tro ni om det?
Bedrar han oss bara?
Kan sanning det vara?»

»Det är då riktigt syndigt», jämrade Davy, i det han lyfte upp sitt huvud och såg de slungade vedträna dansa omkring i de sneda solstrålarna, »om all min präktiga ved skall fördärvas.»

»Kan sanning det vara?»

ljöd sången på nytt.

Dånet från floden upphörde plötsligt. En underlig stillhet rådde. Isen hade slitit sig loss från stränderna och flöt nu högre på vattenytan, som var i stigande; uppåt steg den snabbt och tyst, väl sina tjugu fot, tills de stora flaken stötte mot strandbankens krön. Den nedre och lägre delen av ön var översvämmad. Sedan drog den vita drivisen helt lugnt med strömmen. Men bullret tilltog med farten, och snart skakade och skälvde hela ön under ismassornas rasande angrepp. Väldiga isflak, som vägde hundratals ton, slungades under trycket i luften som ärtor. [ 183 ]Isens uppror tilltog i raseri, och de måste skrika varandra i öronen för att göra sig hörda. Ibland överröstade larmet och bruset från sundet det övriga tumultet. Plötsligt skakades ön under trycket av ett kolossalt isflak, som drev rakt på udden. Det slet upp ett tjog furor med rötterna, svängde sedan rundt och välvde om, så att dess smutsiga underdel lyftes upp från flodens botten, varefter det styrde kurs på hyddan, mejande bort grus och gräs som en jättestor kniv. Det tycktes endast skrapa emot ett hörn av hyddan, men stockarna vräktes omkull som tändstickor, och hela byggnaden föll ihop som ett korthus.

»Månaders arbete! Månaders arbete — och vår hemresa!» klagade Davy, medan Montana-Kid och polismannen släpade bort honom från vedstaplarna.

»Tänker att ni får god tid och rikligt tillfälle att bestyra om hemresan», brummade polismannen, i det han gav honom en knuff, som hastigt bragte honom i säkerhet.

Från toppen av furan såg Donald den ödeläggande ismassan sopa bort veden och försvinna nedåt strömmen. Liksom belåten med den skada den åstadkommit sänkte sig isfloden nu helt hastigt till sin förra höjd och började sakta sitt lopp. Bullret dämpades också, och de övriga kunde höra Donald ropa från sin utsiktsplats, att de skulle se nedåt strömmen. Alldeles som Kid hade förutsett, låg isen inklämd mellan holmarna vid kröken, och där staplade den upp sig till en väldig barriär, som sträckte sig från strand till stand. Där kom nu floden icke längre, och då vattnet ej kunde finna något utlopp, började det stiga. [ 184 ]Det brusade upp tills ön var översvämmad; karlarna vadade omkring i vatten upp till knäna och hundarna simmade fram till ruinerna efter hyddan. Vid detta stadium blev vattenhöjden plötsligt stationär, utan märkbart stigande eller fallande.

Montana-Kid skakade på huvudet. »Nu har isen stockat sig ovanför, det kommer ingenting mera.»

»Och så blir frågan den, vilkendera stockningen som bryter upp först», tillade Sutherland.

»Alldeles», bekräftade Kid. »Om den övre bryter loss först, ha vi inte någon utsikt alls. Ingenting kan hålla stånd mot den.»

Männen från Minook vände sig tyst bort, men snart stämde de upp den ena sången efter den andra. Rum gjordes i deras krets för Montana-Kid och polismannen, vilka med snabb uppfattning för takt och melodi instämde i sång efter sång...

»Å, Donald, vill du inte hjälpa till?» snyftade Davy vid foten av trädet, där hans kamrat hade klättrat upp. »Å, Donald, vill du då inte hjälpa till?» snyftade han om igen med händerna blödande efter fåfänga försök att klättra uppför den slippriga stammen.

Men Donald höll blicken oavvändt riktad uppåt floden, och plötsligt ropade han med rösten skälvande av fruktan och fasa:

»Herre Gud — där kommer det!»

Stående i isvatten upp till knäna, grepo männen från Minook jämte Montana-Kid och polismannen varandras händer och stämde upp »Republikens stridssång». Men orden drunknade i det annalkande dånet.

Och för Donald tedde sig nu en syn, som ingen [ 185 ]människa kan se och ändå leva. En väldig vit mur störtade sig över ön. Träd, hundar, människor — allt sopades bort, som om Guds hand hade torkat naturens anlete rent. Det var vad han såg, innan han ett ögonblick sviktade på sin upphöjda plats och sedan slungades långt ut i ishelvetet.