Hos Tippu Tip (1894)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Hos Tippu Tip
Norra Skåne 17 februari 1894


[ sida ]

Hos Tippu Tip.

En örebroare, agronomen K. Petersén har för någon tid sedan under en vistelse i Zanzibar gjort bekantskap med den bekante slafjägaren och elfenbenshandlaren Tippu Tip, hvilkens inflytande sträcker sig tvärs genom Afrika ända ned till Kongo, och hvilkens välvilja andra svenska afrikaresande förut åtnjutit. Herr Petersén skrifver till N.A. om Tippu Tip bl.a. följande:

Han tycks vara omkring 50 år, är medelstor och kraftigt bygd, något korpulent och har ett godmodigt, rundt ansigte, omgifvet af grått helskägg. Hans hudfärg är mörkbrun, hans anletsdrag likna mer negrernes än arabernas, hvarför han torde ha mer af de förres än de senares blod i sina ådror. Emellertid lefver han och kläder sig i likhet med alla rika Zanzibar-araber. I umgänget förefaller han godmodig och gemytlig, och man har svårt att föreställa sig, att man har den verldsbekante slafjägaren framför sig. Rör sig samtalet om något som intresserar honom, märker man, att han är en ovaligt intelligent och begåfvad menniska. Han lär fordom ha varit slaf och såsom bärare gjort långa resor till det inre. När han sedan blef fri, började han att på egen hand föra karavaner.

En sådan karavananförares inflytande är stundom ganska stort, och det dröjde ej länge, förrän han blef en af de mäktigaste. Han har förtjenat ofantliga summor på handeln med elfenben och slafvar och på att uthyra bärara. Han har nu agenter på de vigtigaste punkterna i Öst- och Central-Afrika, hvarigenom hans inflytande sträcker sig ända till Kongo. Dessa agenter utgöras till en del af hans många söner. Genom dem kan han utöfva mera inflytande på händelsernas gång i Eqvatorial Afrika än någon annan. I Zanzibar eger han ett halft dussin af de största stenhusen. Talet om att han ej vågade komma dit är endast nonsens, hvilket bäst bevisas deraf, att han verkligen kom, efter att ha måst marschera genom tyskarnes områden och oaktadt engelsmännen nu äro de egentlige herrarne i Zanzibar. han torde för närvarande vara den störste slafjägare, som finnes.

Jag träffade honom i Zanzibar vid mitt andra besök der; han hade då nyligen kommit från det inre. När han fick veta, att jag vars svensk frågade han mig efter hrr Gleerup och Vester, hvaröfver han blef mycket glad. Sedan måste jag berätta, hvad jag visste om deras senare lefnadsöden, hvilket mycket intresserade honom. Han påstod, att desse mine landsmän voro de bästa europeer han någonsin träffat. Han badmig att icke lemna Zanzibar utan att besökt honom, hvilken uppmaning jag också efterkom. Han bodde i ett af de största husen i staden; jag tror att han sålt det för 60,000 rupees (en rupee = 1 kr. 50 öre.

Det var inredt med en viss lyx, men det bästa var dock hans vapensamling. Han visade mig bland annat flere gevär, som han fått af europeer och som i afseende på utstyrseln voro det styfvaste jag sett i den vägen. Det är icke många europeer som kunna skryta med att vara i besittnng af en sådan samling gevär. Dessutom hade han praktfulla, med guld och silfver beslagna dolkar och svärd.

Han sade sig ha för afsigt att snart besöka Europa men grufvade sig för kölden.

I främsta rummet ville han besöka ”sultanerna” i de större landen. Paris, London och Berlin ville han i alla händelser se. Om det ej vore allt för långt till Stockholm, skulle han resa dit och besöka Vester. Jag sade honom, att man på vagnar, som gå af sig sjelfva, kunde koma från Berlin till Stockholm på två dagar. Han menade då, att han skulle resa dit. Om jernvägen hade han hört talas, men hoppades bara, att den icke komme till Afrika, ty då vore det troligen slut med hans geschäft.

Tippu Tips harem lär vara något non plus ultra. Hela huset vimlar af svarta och bruna skönheter, men det var bara ”fruarne” af andra och tredje ordningen.

De mera ljushyade får nog endast gubben sjelf se. Den ”frun”, som serverade oss kaffet, var en af de vackraste negrinnor jag sett. Hon var rasande söt, der hon stod och gjorde grimaser åt mig bakom sin herres rygg. Ja, tänk, mina damer, att jag verkligen har mod att kalla en negress rasande söt. Det finna ni kanhända löjligt. Men att det icke är så, kan hvar och en, som varit här och har sinne för det vackra, intyga.