I månskenet (Sehlstedt 1862)
|
Allt hetare blef solens bloss.
Knapphändigt för vår ång-koloss,
Kanal'n bokstafligt tryckte oss
I sina gröna armar.
I lunderna sjöng fogeln glad,
Och gungande stod rågen,
Och sippan neg, och gräs och blad
Sig bugade mot vågen.
En munter gök i björken satt.
Han ropte — jag tog af min hatt.
Och slåtter-folk och hö och skratt,
Och trinda barn, gudsgåfvor!
En färja såg jag tung och trög,
För intet fjesk benägen.
En sväng-bro, stolt och himmelshög,
Steg, artigt nog, ur vägen.
Så tung den var, med stock och sten,
Den drogs blott af en enda en —
Men gumman hade vackra ben,
Så långt jag kunde skåda.
I solen glänste liarna,
Der ängarne de slogo.
Ett ögonblick vid Ortala —
Och ett glas punsch vi togo.
Ej mycket väsen Bruket gör;
Men gummor sprungo strand utför:
En mängd af grädde, bär och smör
Kröp ner i försalongen.
Men midt emot en prostgård låg,
Visst en ibland de store.
Jag vände straxt till bön min håg:
Att sjelf jag prostfar vore!
Hvad kunde lyckan mera ge?
Just der vid kullen, som vi se,
Jag låge jemt och rullade
Min lilla söta mage.
Sen såg jag en och annan ko
I vassen stå och dricka. —
Nej, det var sannt, på Trästa bro
Jag såg en vacker flicka.
På kinden helsans purpur flöt.
Gud signe dig, hvad du var söt!
Men bilden plötsligt, som jag njöt,
Försvann — i ångbåtsröken.
Men qvällen kom och solen sken
Emellan skogens stammar,
Och som en spegel viken re'n
I aftonrodnan flammar.
Jag fyllde magens aftonkraf.
Kapten två skott för staden gaf.
Jag sadlade Pegasen af
Och sof — uti Östhammar.
