Jorden rundt på åttio dagar/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Åttonde kapitlet Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Nionde kapitlet
Tionde kapitlet  →


[ 47 ]

Nionde kapitlet.

Både Röda hafvet och Indiska Oceanen visa sig gynnande för Phileas Foggs uppgift.




Afståndet mellan Suez och Aden är precis tretton hundra tio mil och ångbåtsbolagets regler medgifva åt ångfartygen att för tillryggaläggandet af denna väglängd använda ett hundra trettio åtta timmar. Mongolia eldade på dugtigt, så att den anlände före den bestämda yttersta tiden.

De flesta passagerarne, som gått ombord i Brindisi, hade Indien till resans mål. Somliga foro till Bombay, andra till Calcutta, men via Bombay, ty som nu en jernbana går genom den indiska halfön i hela dess utsträckning, behöfs det ej att doublera Ceylon.

Bland passagerarne på Mongolia befunno sig flera civila och militära tjenstemän af alla grader. Somliga tillhörde den egentliga brittiska arméen, andra voro befälhafvare för de infödda Sepoys-trupperna; alla voro de mycket högt aflönade, till och med fastän regeringen öfvertagit det gamla Ostindiska kompaniets fordringar och skulder, t. ex. underlöjtnanter med 7000 francs, högste underofficerare med 6000 francs, generaler med 100,000 francs, o. s. v.

Man mådde mycket bra ombord på Mongolia i detta sällskap af tjenstemän, till hvilka slöto sig några unga engelsmän, som med millioner i plånboken reste för att så långt bort slå sig ned för att inleda handelsaffärer. Proviantmästaren, bolagets förtroendeman, kaptenens vederlike ombord, skötte sitt uppdrag mycket väl. Vid [ 48 ]frukosten på morgonen, vid lunchen klockan tu, vid middagen klockan fem, vid soupern klockan åtta, dignade borden under rätter af färskt kött och mellanrätter af flera slag. Damerna ombord, de voro ej många just, gjorde toilette två gånger om dagen. Man gjorde musik, man dansade till och med — när hafvet så tillät.

Men Röda hafvet har sina kapriser och är ofta mycket upprördt, såsom alla smala och långa farvatten äro. När vinden blåste vare sig från den asiatiska eller afrikanska sidan kom vågen tvärs, så att Mongolia rullade mycket starkt. Då försvunno damerna, piano-musiken tystnade, sång och dans upphörde på en gång. Men oaktadt vindstötarna, oaktadt dyningarna, gick ångaren, drifven af sin starka maskin, utan uppehåll mot Bab-el-Mandeb-sundet.

Hvad tog mr Phileas Fogg sig för under denna tid? Tror man kanske att han, orolig och betryckt, uteslutande sysselsatte sig med de vexlande vindarne, som kunde motverka fartygets gång, dyningarnas stigande och fallande rörelser, hvilka kunde tillfoga maskinen skador, eller kanske med alla de möjliga motigheter, som, om de nödgat Mongolia att gå in i någon hamn, skulle ha blottställt hans resa?

Alldeles icke; men om denne gentleman också tänkte på dessa eventualiteter, så lät han ingen märka det. Han var den genomlugna mannen, den iskalla medlemmen af Reformklubben, som ej kunde bli öfverraskad af någon händelse eller något olycksfall, af hvad slag de måtte vara. Han gick lika säkert som kronometern om bord. Man såg honom sällan på däck. Han brydde sig ej mycket om att betrakta detta Röda haf, så rikt på minnen, denna skådeplats för de första scenerna i mensklighetens historia. Han beskådade ej [ 49 ]de underliga städerna, som ligga strödda här och der vid hafsstränderna och hvilkas pittoreska silhouetter då och då aftecknade sig mot horisonten. Han drömde icke det minsta om farligheterna i denna arabiska golf, om hvilka de gamla historieskrifvarne alltid talat med uttryck af ytterlig fasa och dit seglare aldrig vågat sig utan att först ha anställt offer för en lycklig resa.

Men hvad gjorde då detta original, som var fastlåst ombord på Mongolia? Att börja med intog han fyra mål om dagen, utan att fartygets rullningar eller stampningar kunde på minsta sätt inverka störande på en så väl konstruerad organism som hans. Vidare spelade han whist.

Ja, han hade fått medspelare lika passionerade som han: en kronans uppbördsman, som reste till sin post i Goa, en prest, rev. Decimus Smith, som återvände till Ostindien, en öfverste i engelska arméen, som begaf sig till sitt regemente i Benares. Dessa tre passagerare hade lika stor passion för whist som mr Fogg och de spelade i många timmar å rad och voro lika tysta som han.

Hvad Passepartout angår, så hade han blifvit förskonad för sjösjukan. Han hade en hytt för-ut och han åt sina goda mål samvetsgrannt, han också. Efter hvad det tycktes hade han ej det minsta att anmärka mot resan, i betraktande af det sätt hvarpå den verkställdes. Han var belåten, han åt godt, bodde bra, han såg olika länder och för öfrigt var han alldeles ense med sig sjelf derom, att hela denna fantasi skulle taga slut i Bombay.

Dagen efter afresan från Suez, den 29 oktober, var det ej utan ett visst nöje han sammanträffade på däck [ 50 ]med den artiga person, till hvilken han adresserat sig, då han satte sin fot på Afrikas jord.

— Jag misstager mig icke, sade han med sitt mest älskvärda småleende, i det han gick fram till honom, det är ni som var så förekommande mot mig i Suez.

— Så är det, svarade detektiven, jag känner väl igen er! Ni är den der originelle engelsmannens betjent...?

— Alldeles, monsieur heter...?

— Fix.

— Monsieur Fix, återtog Passepartout. Jag är förtjust öfver att finna er vara här ombord. Hvart ämnar ni er?

— Liksom ni till Bombay.

— Ypperligt! har ni gjort resan dit förut?

— Flera gånger, svarade Fix. Jag är agent för Penninsular Company.

— Då känner ni till Indien?

— Åh... ja... svarade Fix, som ej ville säga för mycket.

— Det måtte vara ett underligt land, det der Indien?

— Mycket underligt! Moskéer, minareter, tempel, fakirer, pagoder, tigrar, ormar, bajadèrer! Men ni får nog tillfälle att studera detta land.

— Det hoppas jag, monsieur Fix. Ni inser nog, att en karl med hufvud ej kan tillbringa sin tid med att hoppa från en paketbåt på en jernväg och från en jernväg upp på en paketbåt under föregifvande att göra en resa kring jorden. Nej, den der gymnastiken kommer att sluta i Bombay, var säker på det.

[ 51 ]— Och han mår bra, mr Phileas Fogg? frågade Fix med den naturligaste ton i verlden.

— Mycket bra, monsieur Fix, och jag med. Jag äter som en hungrig varg. Det är på det viset, att sjön suger.

— Men er husbonde ser jag aldrig till på däck.

— Nej. Han är heller icke det minsta nyfiken af sig.

— Men, monsieur Passepartout, skulle icke denna föregifna resa kring jorden på 80 dagar kunna vara blott en skylt för något hemligt uppdrag, någon diplomatisk beskickning, till exempel?

— Sannerligen, monsieur Fix, jag det der känner till, det bekänner jag, och jag vill inte offra en half krona för att få veta det heller.

Efter detta sammanträffande talade Passepartout och Fix ofta med hvarandra. Poliskarlen närmade sig allt mer till mr Foggs betjent. Detta kunde ju vara honom till nytta vid tillfälle. Han bjöd honom derför ofta i skänkrummet i Mongolia på några glas whisky eller öl, en bjudning som den hyggliga karlen antog utan krus och bjöd igen också; han tyckte att Fix var en riktig hedersman.

Ångaren gick snabbt sin väg framåt. Den 13 hade man landkänning af Mokka, som låg der, omgifvet af kullfallna murar, ur hvilka reste sig några grönskande palmträd. Längre bort, i bergen, sågos vidsträckta fält, planterade med kaffebusken. Passepartout var förtjust vid anblicken af denna ryktbara stad och han tyckte till och med, att den med sina murar och sitt nedrifna fäste, hvilket såg ut som ett »öra», liknade en ofantlig kaffekopp.

Under den följande natten passerade Mongolia sundet Bab-el-Mandeb, som på arabiska betyder [ 52 ]Tårarnas port, och dagen derpå, den 14, kom han in till »Steamer Point,» nordvest på Adens redd. Der skulle han åter intaga kol.

Det är en dyrbar och vigtig affär detta matande af ångbåtarnas ugnar på sådana afstånd från kolens produktionsort. Ensamt för Penninsular Company är det en årlig utgift om 800,000 francs. Man har nemligen måst inrätta depoter på flera ställen och i dessa aflägsna farvatten kommer en ton kol på 80 francs.

Mongolia hade ännu att tillryggalägga sextonhundrafemtio mil innan han anlände till Bombay och skulle ligga fyra timmar vid Steamer Point, för att fylla sina kolboxar.

Men detta dröjsmål kunde ej det minsta vara skadligt för Phileas Foggs program. Ty Mongolia hade, i stället för att ankomma till Aden först den 15 på morgonen, ångat in i hamnen den 14 — således en vinst af 15 timmar.

Mr Fogg och hans betjent gingo i land. Mr Fogg ville ha sitt pass viseradt. Fix följde honom, utan att bli observerad. Då formaliteten med viseringen var fullgjord, gick Phileas Fogg ombord och fortsatte sitt afbrutna whistparti.

Passepartout gick och flanerade, sin vana trogen, bland den brokiga mängden af judar, araber och européer, som utgöra Adens 25,000 invånare. Han beundrade befästningarna, som göra denna stad till ett den Indiska Oceanens Gibraltar och de präktiga vattencisternerna, på hvilka engelska ingeniörer ännu arbetade — tvåtusen år efter Salomos ingeniörer.

— Mycket underligt, mycket underligt! sade Passepartout för sig sjelf, när han gick ombord. Jag [ 53 ]märker, att det inte skadar att resa, om man vill se någonting nytt.

Klockan sex på aftonen klyfde Mongolia Adens redd och stäfvade snart ut på Indiska Oceanen. Han hade ett hundra sextioåtta timmar på sig, för att göra resan mellan Aden och Bombay. Äfven det indiska hafvet var gynnsamt för öfverfarten. En nordvestlig vind fyllde seglen och kom ångan till hjelp.

Fartyget blef nu stadigare och rullade mindre. Damerna, klädda i fraicha toiletter, kommo upp på däck. Sång och dans började ånyo. Resan gjordes således under de mest fördelaktiga omständigheter. Passepartout var alldeles intagen af den älskvärda reskamrat, som slumpen förskalfat honom i monsieur Fix’ person.

Söndagen den 20 oktober, middagstiden, hade man känning af Indiens kust. Två timmar derefter kom en lots ombord på Mongolia. Vid horisonten flöto bergen harmoniskt tillsammans med himmelen. Snart stucko palmträden i staden upp och ångaren brusade in på redden, som bildas af öarna Salcette, Colaba, Elephanta och Butcher, och klockan half fem lade han till vid kajen i Bombay.

Phileas Fogg spelade just då sin trettiondetredje robbert under dagens lopp; han och hans medspelare, som genom en djerf manöver tagit alla tretton spelen, afslutade öfverresan med en beundransvärdt grann slam.

Mongolia skulle ej anlända till Bombay förr än den 22 oktober, men kom dit redan den 20. Från afresan från London hade således en vinst i tid af två dagar uppstått, hvilken Phileas Fogg noga antecknade i vinstkolumnen i sin marcheroute.