Karakter och sociala förhållanden (Eskimålif)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Matlagning och läckerheter Eskimålif
av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding
Översättare: Ernst Lundquist

Karakter och sociala förhållanden
Kvinnans ställning och arbete  →


[ 75 ]

SJUNDE KAPITLET.


Karakter och sociala förhållanden.

När jag ser allt det käbbel och allt det vämjeliga nedskällande af motståndare, som hvarje dag serveras i de politiska partiens olika tidningar, kommer jag då och då att tänka på, hvad dessa herrar politiker skulle säga, om de kände det grönländska samhället, om de icke skulle rodna af blygsel, i fall de blefve presenterade för dessa människor, som den gudsmannen Hans Egede titulerar på följande vis: »sådana vanvettiga, kallsinniga, utan kännedom om något slags gudsdyrkan, i djurisk dumhet, utan ordning och disciplin lefvande människor.» Hvad vi ändå stå lågt och hvad dessa »dumma och vanvettiga människor» hade rätt att se ner på oss med förakt, om de finge veta, att här använder man i den offentliga pressen de gemenaste skällsord mot hvarandra som t. ex. »lögnare», »förrädare», »menedare», smutsblad», »skandalpress», »tölpar», »pack», o. s. v. o. s. v.; själfva uttala de ju aldrig ett skällsord, ja, deras språk saknar nästan alldeles denna ordklass, som är så rikt utvecklad hos oss.

I detta förhållande har en grundolikhet i karakteren tagit sig uttryck. Grönländaren är den beskedligaste människa Vår herre har skapat. Godmodighet, fredlighet och maklighet äro framträdande drag i hans karakter. [ 76 ]Han vill gärna stå på så god fot med sina medmänniskor som möjligt och undviker därför att stöta dem, ännu mer att begagna grofva skällsord, till och med när han lider orätt. Han säger ogärna emot en annan, äfven när denne berättar något, som han vet icke är sant, sin invändning kläder han i alla händelser i den mildaste möjliga form, och det skulle falla sig mycket svårt för honom att säga rent ut, att den andre talade osanning. Han omtalar ogärna för andra sådana sanningar, som han förmodar kunde vara dem obehagliga, han uttrycker sig då hellre i mera obestämda ordalag, äfven när det är om så likgiltiga saker som t. ex. väder och vind. Ja, hans fredlighet går till och med så långt, att om någon stjäl från honom, hvilket sällan händer, fordrar han i allmänhet icke det stulna tillbaka, äfven om han vet, hvem som har tagit det. »Hvar och en, som något begär af dig, gif honom; och af den, som tager ditt ifrån dig, kräf det icke igen.» (Luc. 6, 30.)

Följden är, att det sällan eller aldrig förekommer trätor där uppe. Grönländarne ha icke råd till att kasta bort tiden med inbördes kif; kampen för att underlägga sig naturen, denna människans stora uppgift, är där tyngre än på något annat ställe, och därför har detta lilla folk enats om att föra den utan onödigt split.

I det hela är grönländaren en lycklig människa, hans sinne är muntert och sorglöst som det lyckligaste barns. Om han har en sorg, tar han den möjligen häftigt för ögonblicket; men den är snart glömd, och då är han lika strålande och belåten med tillvaron som han brukar.

Detta hans glada lättsinne gör, att han föga tänker på framtiden; har han tillräckligt med mat för ögonblicket, är han lycklig och äter så länge det finns något, om han än sedan måste lida nöd, hvilket tyvärr ofta händer nu, och det blir allmännare år för år.

[ 77 ]Den har ofta i starka uttryck förebråtts honom, denna sorglöshet, missionärerna påstå och visserligen med rätta, att den gör honom omottaglig för civilisation, och ha försökt att förmana honom till mera förtänksamhet och sparsamhet med sina förråd. Men de förbise, att det också står skrifvet: »I skolen icke sörja för morgondagen. Se på fåglarna under himmelen, de så icke, de skörda icke, de samla icke i ladorna, och dock föder vår himmelske fader dem.» Det har också sin ljusa sida, detta lättsinne, ja, det är på visst sätt hans styrka.

Fattigdom och nöd ha hos oss två följder. Den mest omedelbara är naturligtvis det kroppsliga lidandet, men tillsammans med och efter detta kommer det andliga, näringssorgerna, detta ständiga bekymmer, som förföljer en natt och dag till och med i sömnen och förbittrar hvarje stund. Detta är väl i allmänhet det svåraste för våra fattiga, och vore icke det, skulle väl de kroppsliga lidandena, hvilka dock vanligen äro öfvergående, lätt vara öfverståndna. Men se, denna sida är eskimåens lätta sinne fritaget från. Äfven om han svälter länge och far illa, är han åter lycklig, så snart han får mat, och minnet af utståndna lidanden är lika litet i stånd att förstöra hans njutning och glädje som fruktan för dem, som skola komma i morgon eller öfvermorgon; det enda, som kan störa hans lycka, är att se andra lida nöd, medan han själf har det bra, och därför delar han med sig, så snart han har något att dela af.

Hvad som isynnerhet går dem till hjärtat är dock att se sina små barn svälta, »och därför», som Dalager säger, »gifva de barnen, om de än själfva af hunger äro färdiga att crepera till döds; ty de lefva hvarje dag i hoppet om en önsklig förändring, som verkligen uppehåller lifvet hos många.»

För att få en klarare uppfattning af grundskilnaden [ 78 ]mellan eskimåens karakter och vår, bör man studera hans samhällsförhållanden.

Det är icke ovanligt att höra den åsikten uttalad, att det grönländska samhället är laglöst och oordnadt. Detta är ett misstag.

Ursprungligen var det tvärtom ovanligt välordnadt. Det hade sina bruk och sina bestämda regler för ordningen af hvarje det vidkommande sak, och dessa lefde i folkets mun och iakttogos nästan alltid; ty det är otroligt beskedliga människor, hvilket till och med Egede, som likväl har talat så illa om dem, måste erkänna, när han t. ex. säger: »Det är att förundra sig öfver, huru endräktiga de lefva med hvarandra; ty kif och strid, hat och förföljelse förnimmer man sällan hos dem. Och[1] om än någon kan hafva en ond vilja till en annan, så låter han dock ingenting märka, utan af stor hänsyn för hvarandra understå de sig icke att offentligt angripa honom med skällsord eller slagsmål, såsom de icke heller hafva något slags sätt eller ord att skälla på hvarandra med.» Detta är, märk väl, sagdt af en präst redan om hedningarne, som alltså icke kunde ha fått detta fredliga sinne genom kristendomen.

Så kommo européerna. Utan att känna eller förstå folket och dess behof, gingo de naturligtvis helst ut ifrån, att det i grund och botten var i behof af förbättring och grepo så störande in i hela deras samhällsskick. De sökte påtvinga dem en alldeles ny prägel, gåfvo dem i ett slag en helt och hållet ny religion, nedbröto aktningen för de gamla bruken och traditionerna, naturligtvis utan att kunna ge dem nya i stället; detta vilda, fritt lefvande [ 79 ]jaktfolk skulle ju dessa missionärer göra till en civiliserad kristen nation, utan att det föll dem in, att detta folk i sitt hjärta var i många hänseenden mera kristet än de själfva och bl. a. hade genomfört i praktiken den kristliga kärleksläran och det långt mer än någon kristen nation. Européerna uppförde sig, kort sagdt, i Grönland alldeles på samma sätt som öfverallt annorstädes, där de säga sig uppträda i den kristna religionens namn för att göra »de vilda och omyndiga folken delaktiga i den eviga sanningens välsignelse.»

Karakteristisk för denna uppfattning är t. ex. följande uttryck af Egede: »Grönlandarnes medfödda dumhet och kallsinnighet, deras ungdoms slöa och djuriska uppfostran, deras kringflackande och ostadiga lefnadssätt, göra för visso stort hinder i deras omvändelse och böra, så mycket som möjligt är, borttagas och remederas.» Hvilken brist på förstående! Tänk, att vilja borttaga och remedera ett jaktfolks kringflackande lif, hvad blir då kvar? För att icke tala om, att han en annan gång föreslår att uppnå detta resultat genom »tukt och disciplin».

Eskimåerna hörde i början förvånade på främlingarne; de hade hittills varit mycket belåtna med sig själfva och hela tillvaron, visste icke, att lifvet och människorna voro så eländiga som missionärerna oupphörligt försäkrade; de voro, som Egede säger, »utan någon riktig insikt af sitt eget djupa fördärf», och de hade stora svårigheter att förstå en religion så grym, att den lät människor bli fördömda i evig eld; arfsynden kunde de nog erkänna som något allmänt hos kavdlunakerna (européerna); ty att de till en stor del voro dåliga, sågo de nog; men då kaladlit (eskimåerna) voro goda människor, borde de utan bråk komma in i himmelriket.

Då det 1728 kom en hel hop danska män och kvinnor till Godthaab för att kolonisera landet, förargade [ 80 ]många af dem hedningarne i hög grad genom sitt dåliga uppförande, och dessa frågade därför ofta, »hvaraf det kom sig, att så många bland de våra voro så ohöfviska. I stället för att fruntimmer (d. v. s. grönländskorna) bruka vara stilla och ärbara, voro dessa europeiskor galna, fräcka och utan all kvinlig anständighet. De visste dock väl alla Guds vilja.»[2] Och grönländarne sågo ned på och skrattade åt de dumma, själfgoda européerna, som predikade så grant, men voro så dåliga och som dessutom intet förstodo af deras fångst eller af allt det, som de ansågo för viktigast i lifvet.

Genom den makt, som en högre kultur ger, segrade så efterhand dessa, och i tidens lopp ha de vållat en genomgripande omhvälfning och frambragt en osäker blandning af ursprungligen eskimåisk och modernt europeisk folksed och kultur, liksom de också i otillåtligt hög grad ha blandat sitt blod med dem och utan prästernas hjälp frambragt en starkt blandad afkomma.

Men som eskimåerna äro ett mycket konservativt folk, skall man ännu finna många väsentliga drag från det ursprungliga tillståndet.

Liksom hos alla jaktfolk är hos grönländarne egendomsbegreppet mycket inskränkt; men det är dock icke rätt att tro, att de alldeles icke känna till ett sådant begrepp.

Beträffande de allra flesta saker råder en viss gemensamhet; men detta inskränker sig alltid till vidare eller trängre kretsar efter de olika sakernas natur. Näst individen kommer som den trängsta kretsen familjen, därnäst de, som dela samma hus, och närmaste släktingar och därefter alla byns familjer. Som mest privat egendom anses kajak, kajakkläder och fångstredskap, hvilka tillhöra fångaren ensam och som ingen får röra; ty därmed underhåller han sig själf och sin familj, och han måste [ plansch ]

Eskimålif, sid 105.jpg

Säljakt.

[ 81 ]följaktligen alltid vara säker på att finna dem där han

sist lade dem; de lånas till och med sällan bort. Förr i tiden höllo goda fångare sig gärna med två kajaker, men det går nu sällan för sig. Som något, hvilket närmast också skulle höra till fångstredskap, kunde nämnas skidor; då dessa emellertid först äro införda af européerna, gäller egendomsbegreppet icke för dem i samma grad, och medan en eskimå sällan eller aldrig rör en annans fångstredskap, drar han dock i allmänhet icke i betänkande att begagna en annans skidor utan att fråga därom.

Näst fångstredskapen och de privata kläderna komma verktyg, som användas hemma i huset, t. ex. knifvar, yxor, sågar, skinnknifvar o. s. v. Många af dessa, isynnerhet kvinnornas sysaker, anses dock äfven som alldeles privat egendom,

Andra husgerådssaker äro gemensam egendom för familjen och till och med för alla, som bo i samma hus. Kvinnobåten tillhör familjefadern eller familjen, likaså tältet. Huset tillhör också familjen, och bo där flera tillsammans, tillhör det dessa gemensamt.

Någon eganderätt till grunden känner eskimåen icke till, dock synes den regeln vara herskande, att ingen bör slå upp tält eller bygga sitt hus på en plats, där det bor några förut, utan dessas samtycke.

Som exempel på deras hänsynsfullhet mot hvarandra i detta hänseende kan anföras ett drag, som för öfver hundra år sedan är beskrifvet af Lars Dalager.

»Om sommaren, när de föra sina tält och sitt bagage med sig och ämna slå sig ner på ett ställe, där andra grönländare bo, ro de i land mycket långsamt; när de komma på ett bösshålls afstånd, hålla de stilla utan att tala. Tiga de på landet varande också, utan att säga något, tro de kommande sig vara mindre aktade och ro bort med största hastighet till ett öde ställe. Men om [ 82 ]man på land, som i allmänhet gärna sker, gör dessa komplimenter: se här, här äro goda tältplatser, godt läge för edra kvinnobåtar, kommen och hvilen ut från dagens tunga! lägga de efter litet öfvervägande till vid stranden, där man står färdig att mottaga dem och assistera med hjälp till bagagets uppbärande. Men när de fara bort igen, hjälpa de dem allenast att få kvinnobåten i sjön, låta dem själfva arbeta med det öfriga, för så vida icke den farande är en mycket god vän eller nära anförvandt, då han dimitteras med samma ärebevisning som han blef mottagen med och med sådant afsked: er bortfärd skall förorsaka hos oss en stilla erinran.»[3]

En antydning till egendomsbegrepp synes också ligga däri, att där de i laxrika älfvar ha byggt dämningar för att samla fisken, är det icke väl sedt, när främmande komma och förändra deras dämningar eller begagna garn innanför dessa, såsom européerna ofta ha gjort i äldre tider (också omtaladt af Dalager).

Drifved tillhör den, som först finner den drifvande i sjön, hvar det än är. För att behålla sin rätt är finnaren förpliktad att bogsera den till land och sätta upp den ofvanför högvattensmärket och hälst märka den på ett eller annat sätt. För denna egendom har eskimåen stor respekt, och en, som har lagt upp drifved på stranden, är säker på att, om icke européerna ha varit på stället, återfinna den till och med flera år därefter; den, som tog däraf, skulle anses för en usling.

Angående deras uppfattning af egendomsbegreppet vid lån och handel kan anföras hvad Dalager säger därom: »Lånar en man något till en annan, såsom båtar, pilar, fiskref eller annat sjöredskap och det samma råkar ut för skada, antingen genom att sälhunden eller djuret [ 83 ]löper bort med pilen eller fisken rycker itu refven eller också att fisken eller sälhunden kan göra båten skada, då går det allt på ägarens räkning, och den lånande ersätter intet därför. Tager någon pil eller redskap till låns ägaren ovetande och det emellertid råkar ut för skada, är den lånande förbunden att göra ägaren satisfaction. Detta inträffar mycket sällan, en grönländare skall också vara i svårt behof, innan han vill incommodera en annan om något till låns, af fruktan för att det kan råka i skada.»

»Köper någon af en annan och varorna icke anstå honom, kan han till och med efter någon tids förlopp lämna varorna tillbaka.»

»Köper någon af en annan kostbara ting som båtar eller bössor och den köpande icke är i stånd till att contentera säljaren för den fordrade betalningen, då gifves honom credit intill dess han kan prestera. Men dör debitor innan dess, nämner creditor aldrig sitt kraf. Detta är,» tillägger Dalager, »en skadlig artikel för coloniernas köpmän, som städse äro förbundna att gifva credit, och hvarpå jag förnämligast detta år har erfarit prof, då många af mina debitorer hafva med döden afgått och därigenom bragt mig i en tämmelig labyrinth.»

Då han klagade för »åtskilliga förnäma och förnuftiga grönländare», gåfvo de honom det rådet »att strax legitimera sitt kraf, men likväl låta (enligt deras talsätt) mannens löss dö i grafven, innan han skred till execution.»

Stort mera än som ofvan är nämndt[4] kan en grönländare enligt ursprunglig sed icke gärna äga. Äfven om han hade sinne för att samla rikedomar, hvilket han dock sällan har, skulle hans stamförvanter kunna göra anspråk på de saker han hade mera än hvad han [ 84 ]behöfde för sig och sin familj. Sålunda är det i Grönland det missförhållande, att de till landet flyttande européerna, som ju i grunden lefva af de infödda, ofta samla sig rikedomar och lefva i öfverflöd, medan de infödda själfva ej kunna det.

Grönländaren har ej ens full rätt öfver sin fångst. Från gamla tider finns det bestämda regler, hvarefter den fördelas, och det är endast vissa slags djur han någorlunda kan få behålla för sig själf och sin familj. Till dessa hör ataken eller grönlandssälen, men till och med af denna måste han ge de kajakmän, som komma till genast då den är fångad, hvar sitt späckstycke, likaså få barnen i byn, när han kommer hem, ett litet stycke späck hvar. För andra sälarter finnas bestämda regler, hvarefter hela det fångna djuret fördelas mellan dem, som voro tillstädes eller voro med, då djuret blef fångadt, eller till och med mellan alla byns hus. Det sista är isynnerhet fallet med hvalrossen och flera hvalarter, som t. ex. hvitfisken; af denna får fångaren en jämförelsevis liten del, till och med när han har varit ensam om att fånga den. Då större hvalar föras i land, skall det vara en riktigt ohygglig syn att se alla byns invånare beväpnade med knifvar kasta sig öfver den för att ta hvar sin andel, medan den ännu är i vattnet.

Det går då så blodigt till, att Dalager påstår sig icke ha »hört eller sett någon hvalfisk blifvit styckad utan att några antingen äro lemlästade eller åtminstone svårt blesserade, hvilket kommer sig af en oförsiktig hetsighet, då några hundra människor kunna ligga på fisken, hvaraf en hvar gör sitt bästa och därför icke observerar så noga, hvarin eller hvarthän knifven slinter.» Karakteristiskt för deras godmodiga sinnelag är emellertid, att »hvem som sålunda råkar ut för skada bär därför aldrig agg till gärningsmannen, utan anser det för våda.»

[ 85 ]Det är icke blott för större djur sådana regler gälla, äfven med vissa fiskar är det samma förhållande; fångas sålunda en heljeflundra, är det fångarens plikt att ge de andra kajakmännen, som ligga på fångstplatsen, hvar sitt stycke af skinnet. Dessutom ger han vanligen, när han kommer hem, husfolket och grannarne med af djuret.[5]

Äfven om en grönländare har tillfredsställt de nyss omtalade lagarna, kan han dock icke alltid behålla den honom tillkommande delen af sitt eget byte i fred. Fångar han t. ex. i en tid, då det är fattigdom eller hungersnöd i orten, anses det för hans plikt antingen att hålla gille eller att dela ut till de andra husen, som möjligen lång tid ha måst undvara färskt kött.

Är det god fångst, hålles gille, och man äter så länge man kan. Blir icke allt uppätet och det finns tillräckligt äfven i de andra husen, läggas öfverlefvorna upp som vinterförråd; men kommer svår tid, då anses det för deras plikt, som ha något, att hjälpa dem, som intet ha, så länge det finns något att hjälpa med; sedan svälta de gemensamt, och ibland svälta de ihjäl. Att några lefva i öfverflöd, medan andra lida nöd, som det ju [ 86 ]dagligen går till i de europeiska samhällena, är okändt i Grönland, om man bortser ifrån, att de där boende européerna med den vanliga förtänksamheten hos vår ras ofta ha förråd, medan grönländarne svälta. Bland grönländarne inbördes skulle detta anses för otillåtligt.

Af det anförda kan man förstå, att lagarna gå ut på, att fångsten skall så mycket som möjligt komma hela bygden till godo, så att de särskilda familjerna ej helt och hållet skola vara beroende af, om deras försörjare dagligen fångar något. Det är lagar, som ha utvecklat sig genom långa tiders erfarenhet och vunnit häfd genom många generationer.

Grönländaren är på det hela taget ett deltagande barn gentemot andras nöd; hans första samhällslag är att hjälpa andra. På denna och på sammanhållning i ondt som i godt beror alla de små grönländska samhällenas tillvaro. Ett hårdt lif har lärt honom, att äfven om han är duktig och i allmänhet kan reda sig själf, så kan det komma tider, då han utan sina medmänniskors hjälp måste duka under; därför är det bäst att hjälpa. »Hvad I viljen, att andra skola göra eder, det gören I ock dem,» denna lärosats, en af kristendomens första och viktigaste, har naturen själf lärt grönländaren, och han tillämpar den i praktiken, hvilket knappast kan sägas alltid vara fallet i de kristna samhällena. Beklagligt nog tyckes denna lära, allt efter som han civiliseras, förlora sin kraft, nog till en del på grund af européernas exempel.

Liksom hjälpsamhet mot grannar är en lag, så är gästfrihet mot främmande det icke mindre. Den resande tar in i den första hydda ban kommer till och stannar där, så länge det är nödvändigt. Han blir väl mottagen och undfägnad med hvad huset förmår, äfven om han är en ovän. När han drar bort, får han ofta mat med [ 87 ]sig; jag har sett kajakmän lämna hus, där de på grund af storm måst uppehålla sig flera dagar, lastade med kött af heljeflundra, som de fingo i gåfva vid afresan. Att betala för uppehållet går icke an. En europé blir äfven gästfritt mottagen öfverallt, ehuru grönländarne icke skulle göra samma anspråk på honom gällande, om de under en resa kommo förbi hans hus. Européerna ge dock ofta ett slags vederlag, i det de gärna ha kaffe och dylikt, hvarmed värdfolket trakteras.

Att gästfrihet är en plikt, som i hög grad öfvas äfven på Grönlands ostkust, berättar kapten Holm flera märkliga bevis på. Så kan hänvisas till hans berättelse om mördaren Maratuk, som hade mördat sin styffar. Han var en gemen människa, som ingen tyckte om; men det oaktadt blef han, när han kom på besök till den mördades närmaste släktingar, mottagen och länge underhållen — man talade likväl illa om honom, då han hade rest.

Till gästfrihet tvinga gifvetvis också de hårda naturförhållandena dem; ty ofta öfverfallas de fjärran från hemmet af oväder, så att de bli tvungna att söka sin tillflykt i närmaste hus.

Det tycks beklagligtvis, som om gästfriheten hade blifvit mindre på västkusten under de senare åren. Det är nog åter européerna, som därvid föregå med exempel. Därtill kommer ju också, att man långt ifrån är så välbärgad som i äldre tider och således icke har så lätt för att underhålla främmande.

Mången tycker kanske, att jag är elak och orättvis mot oss européer; men det är ingalunda min afsikt. Om européerna icke haft det bästa inflytande, så kan det icke alltid direkt läggas dem till last, förhållandena ha oundgängligen fört det med sig, fastän de själfva ofta menade ganska väl. Så har det i den bästa mening från deras sida arbetats starkt på att få egendomsbegreppet [ 88 ]utveckladt hos grönländarne, de uppmanas att spara af sin fångst i stället för att slösa därmed på sitt vanliga gifmilda sätt o. s. v.; man åberopar sig på, att den första förutsättningen för en civilisation är ett mera utveckladt egendomsbegrepp. Om detta är bra, skall jag icke kunna afgöra; men så förefaller det mig alldeles icke. Jag måste visserligen medge, att som grundval för en civilisation behöfves åtskilligt mera sinne för jordisk egendom än eskimåen är i besittning af; men hvad jag icke kan förstå, det är hvad de stackars människorna skola med civilisationen; lyckligare gör den dem i sanning icke, den förstör det vackra och goda hos dem, gör dem svagare i kampen för tillvaron och för dem oundvikligen till fattigdom och elände. Men härom mera vid ett senare tillfälle.



  1. »När de ha sett våra liderliga matroser kifvas och slås, hafva de hållit slikt för att vara omänskligt och sagt: de hålla hvarandra icke för människor. Desslikes om en af officerarne har slagit sina underlydande, heter det strax: han behandlar sina medmänniskor som hundar, etc.»
  2. Paul Egede. Efterretninger om Grønland, sid. 35.
  3. Dalager: »Grønlandske Relationer», 1752, Kjøbenhavn. Sid. 15–16.
  4. Härtill komma dock äfven hundar och för de nordligare boende grönländarne och östländingarne hundslädar.
  5. När flere idka jakt tillsammans, är det också bestämda regler för, hvem det fångna villebrådet tillhör. Skjuta två eller flere på en ren, då tillhör djuret den, som träffade det först, äfven om han blott har sårat det obetydligt. Om regler för säljakten säger Dalager: »Kastar en grönländare med sina lätta pilar på en sälhund eller något sjödjur och det icke dör, utan löper bort med pilen, då, i fall en annan kommer och dödar det med sin pil, tillhör det likväl den förste, men om han har användt vanlig harpun och linan går sönder och en annan kommer och träffar, har den förste förlorat sin rätt, men skjuta de bägge på en gång och bägge harpunerna träffa, delas djuret på längden med hud och allt. Kasta två på en gång på en fågel, dela de den tvärs igenom. Hittas en död sälhund med harpunen uti, då, om ägaren däraf är känd bland de närvarande, får han sin harpun tillbaka, men upphittaren behåller sälhunden.» Liknande regler tycks det också finnas på ostkusten.