Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Johan Gustaf Fredrikson

[ 180 ] Johan Gustaf Fredrikson. K. T. 1 jan.–30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863–30 juni 1877; gästspel 28 mars–28 april 1878; fast anställning 1 juli 1878–30 juni 1887; gästspel 6 juni 1888 (vid fru Elise Hwassers afskedsrecett). K. Dr. T. (som direktör och skådespelare) 1 juli 1888–30 juni 1898. Dr. T. gästspel 21 okt. 1901–10 juni 1902, 1 okt. 1902–9 april 1903, 10 sept. 1903–13 maj 1904. Dr. T. (som direktör och skådespelare) 1 juli 1904–30 juni 1907. Nya K. Dr. T. gästspel 1 dec. 1908–8 febr. 1909, 7 maj–12 juni 1909, 14 aug.–6 okt. 1909, 28 nov. 1909–22 maj 1910, 2–29 maj 1911, 18 aug. 1911–11 febr. 1912, 4 nov. 1912–27 april 1913.

Född i Stockholm den 31 juli 1832 (son af handlanden Gustaf Fredrikson och Maria Charlotta Hagström). Efter [ 181 ]fullbordade skolstudier blef han student i Uppsala år 1851 och stannade där i nio år, hvarunder han ofta uppträdde på Stockholms nationsteater, där han skar sina första lagrar och snart blef en lika allmänt bekant som omtyckt amatör med omisskänneliga skådespelareanlag, och det dröjde icke länge förr än den unge glade studenten med sin brinnande teaterlust blef direktör för sin nations teater. Men det var ej blott inom studentkretsen han fick visa sin sceniska begåfning — snart yppade sig tillfälle för honom att få sin lust för den dramatiska konsten ännu bättre tillfredsställd, nämligen hos den gamle landshöfdingen, friherre Robert von Kræmer, hvilkens hem på Uppsala slott då var ett centrum för det konst- och litteraturälskande Uppsala. Här spelades till och med pjäser af Scribe, och bland de medverkande märktes förutom landshöfdingens synnerligen begåfvade dotter, den sedan som författarinna kända fröken Lotten von Kræmer, dåvarande e. o. amanuensen vid universitetsbiblioteket, sedermera öfverhofpredikanten och ordensbiskopen Fritjof Grafström samt den glade Carl Rupert Nyblom, då en ung student. Här togs konsten mera på allvar och tvifvelsutan hade det sceniska arbetet hos landshöfding von Kraemer stor inverkan på Fredriksons kommande lif.

Men de glada studentåren togo ett slut, och efter att år 1860 ha tagit kameralexamen lämnade han lärdomsstaden och ingick som e. o. notarie i Kammarkollegium och Statskontoret. Efter ett par års tjänstgöring i dessa ämbetsverk beslöt han emellertid att följa sin kallelse och, ehuru redan 30 år gammal, ägna sig åt scenen. Han gjorde då en studieresa till Paris, där han under flera månader hvarje afton besökte teatrarna, hufvudsakligast Théâtre Français. Här blefvo, enligt hvad han själf berättat, isynnerhet skådespelarne Bressant och Delaunay hans läromästare »genom sin genomreflekterade naturlighet och icke minst genom sin härliga diktion».

Efter hemkomsten debuterade han med afgjord framgång den 4 nov. 1862 på Kungl. Teatern som Ernest Duplessis i Henri Nicolles enaktskomedi »Min tants planer» (hvilket stycke han själf hemfört från Paris) och den lyckade debuten föranledde genast fast anställning från och med den 1 jan. 1863.

»I besittning af en lycklig figur, ett uttrycksfullt ansigte, en stämma, som, om den också saknade djup för de mörka, [ 182 ]tragiska effekterna, däremot var ytterst smidig och böjlig, och liksom enkom danad för att framslunga en satir eller kasta lyra med kvickhetens lätta fjäderbollar; en möjligen icke så djupgående, men desto mera universell bildning, en eminent världsvana, en förmåga att i salongerna röra sig på ett obesväradt, till och med litet vårdslöst sätt, och utrustad med en studentikos oförskräckthet och ett äkta uppsaliensiskt lynne — ty studenterna voro glada ännu på den tiden — förde han med sig en fläkt af frisk luft in i den kvafva och något stelnade teateratmosferen, en fläkt hvilken verkade i hög grad välgörande just då. Han uppträdde från första stunden med den lediga nonchalans, som andra behöfva år för att tillägna sig, och som många aldrig kunna ernå; han visade en säkerhet, som vanan vid sällskapslifvet alltid ger». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)

Hans andra roll blef Grefve de S:t André i Scribes »Förtalet». Det var således den moderna franska komedien, i hvilken han från första början af sin teaterbana kom in. Då Kungl. Teatern år 1863 af Edvard Stjernström hade inköpt Mindre Teatern, som därefter kallades Kungl. Dramatiska Teatern, fick Fredrikson sin hufvudsakliga verksamhet öfverflyttad till denna scen, där, under den tid som nu följde, salongskomedien i allt högre grad trängde undan tragedien och det högre skådespelet.

Fredriksons första uppträdande på Kungl. Dramatiska Teatern ägde rum den 17 sept. 1863, då han som Octave Delcroix i den franska komedien »Så kallade hedersmän» hade sin första större roll. Den roll, som under de närmast följande åren blef hans mest uppmärksammade var Hertig Jean de Rieux i Leon Layas fyra-aktskomedi »Hertig Job» (första gången den 19 nov. 1866), där han firade sin första stora triumf. Småningom öfvergick han till resonnörs- och karaktärsrollerna, i hvilka han fick tillfälle att lägga i dagen den virtuosmässiga replikbehandling, som gjort honom till denne mästare i talets svåra konst, hvari han ännu ej har sin öfverman på svensk scen.

Gustaf Fredriksons första period vid Kungl. Teatrarne räckte till sommaren 1877. Af hans mera bemärkta roller under dessa år kunna framhållas utom förut nämnda: Grefve de Villedeuil [ 183 ]i »En kopp thé», titelrollen i »Markis de Villemer», Maurice Duplan i »Blond eller brunett», Prudent i »Familjen Benoiton», Carl VII i »Orleanska jungfrun», Octave i »Den hvita halsduken», Rizzio och Darnley i »Maria Stuart i Skottland», Markis de Presles i »Klädeshandlaren och hans måg», Paul de Fornoye i »De onyttige», Baron de Montrichard i »När damerna föra krig», Stensgård i »De ungas förbund», Grefven af Rysoor i »Allt för fosterlandet», Jacques i »Från Amerika», Benedict i »Mycket väsen för ingenting», Arthur von Garmond i »Ett namn», Rochemore i »Onkel Sam», General Hoch i »Det besegrade lejonet», Rodolphe i »Hedern och penningen», Ryttmästare Kurt i »Dagtingan», Bolingbroke i »Ett glas vatten» och Iwan II i »Dagward Frey».

Våren 1877 beslöt han sig för att ej förnya sitt engagement. I stället gjorde han upp om gästspel i Helsingfors och Kristiania, men redan på våren följande år kom han tillbaka och uppträdde som gäst under april, hvarefter han åter tog fast anställning från den 1 juli 1878.

Under de år som nu följde firade han nya triumfer i roller sådana som Favrolle i »Dora», Olivier de Jalin i »Falska juveler», Friherre von Decken i »Grefvinnan Lea», Paul Raymond i »Sällskap där man har tråkigt», Bechamel i »Odette», Sergej Panin i »Prins Panin», Hertig de Bligny i »Herr Derblays giftermål», Doktor Relling i »Vildanden», Brichanteau i »En parisare» m. fl. — Spelåren 1879—1884 var han tillika den dramatiska scenens regissör med titel intendent.

Våren 1887 lämnade Gustaf Fredrikson ånyo de kungliga scenerna och tog för spelåret 1887—1888 engagement vid Stora Teatern i Göteborg, som då innehades af Lorentz Lundgren. Här firade han den 4 nov. under storartade ovationer sitt 25-års jubileum som skådespelare, hvarvid han uppträdde i Edmond Gondinets komedi »En parisare». Efter detta spelårs slut återvände han till Stockholm, där hans första uppträdande ägde rum vid Elise Hwassers afskedsrecett den 6 juni 1888, då han uppträdde i en af sina gamla glansroller, Bolingbroke i »Ett glas vatten».

Vid denna tidpunkt inträdde emellertid ett nytt skede i de båda kungliga teatrarnes historia, i det att de från och med den 1 juli 1888 upphörde att stå under gemensam förvaltning. [ 184 ]Fredrikson kallades nu att såsom direktör stå i spetsen för den association som från nämnda dag öfvertagit verksamheten vid Kungl. Dramatiska Teatern. Förutom sitt direktörskap uppträdde han gifvetvis fortfarande som skådespelare, och bland hans mera framstående roller under de tio år som nu följde må antecknas Des Prunelles i »Vi skilljas!», Grefve Trast-Saarberg i »Ära», Kammarherre von Wolff i »Ett ungkarlshem», Fouché i »Madame Sans-Gêne», De Ryons i »Damernas vän» och Prosper i »En papperslapp». Under juni 1890 företog han tillsammans med en del af Kungl. Dramatiska Teaterns artister samt fru Betty Hennings och herr Olaf Poulsen en turné till Göteborg och Kristiania.

Spelåren 1898—1904 uppträdde han som gäst, dels på olika scener i Skandinavien — hos Hjalmar Selander, hos Albert Ranft (först i Göteborg hösten 1899, sedan vid Vasateatern från december 1899 till våren 1900) samt vid Albin Lavéns turné på våren 1903 — dels i flera repriser på Dramatiska Teatern, till hvilken han emellertid åter kallades till direktör från den 1 juli 1904 och där han sedan kvarstod till dess teatern i juni 1907 upphörde att ha sitt hemvist å den gamla scenen vid Kungsträdgården. Under dessa år, då konstnären redan öfverskridit sjuttiotalet uppträdde han i flera nya roller, bland hvilka Friherre Max von Wittinghoff i »Lifvets maskerad» (1906) var den mest bemärkta. I denna roll uppträdde han äfven vid »gamla Dramatens» sista föreställning den 14 juni 1907, då han på samma gång tog afsked af de tiljor på hvilka han under 45 år verkat och skördat sina största triumfer. Han mottogs då redan vid sitt inträde med applåder, som blefvo allt starkare efter hvarje akt och kulminerade efter styckets slut, sedan han hade framträdt och med några hjärtliga afskedsord tackat kamraterna och publiken. »Oändliga, frenetiska applåder, bravorop, näsduksviftningar, rosor och violbuketter, som kommo farande uppifrån logerna och som direktör Fredrikson tog upp med sin oefterhärmliga elegans — ordet tvingar sig på oss trots sin banalitet — det var aftonens slut», skrifves i ett referat öfver denna märkliga föreställning, som bildade afslutningen af en af de mest lysande perioderna i vår dramatiska konsts historia.

På den nya Dramatiska Teatern vid Nybroplan uppträdde [ 185 ]Fredrikson sedan som gäst i olika omgångar under åren 1908—1913. Bland de nya roller i hvilka han under dessa år uppträdde märkas Kammarherre von Weiding i Einar Fröbergs treaktskomedi »Disciplin» (16 okt. 1910) och Kammarherren i Gustav Wieds satyrspel »En minnesfest» (28 dec. 1911). På denna scen fick han äfven, vid 80 års ålder, fira sitt femtioårsjubileum som skådespelare. Det var den 4 nov. 1912, femtioårsdagcn af hans debut på Kungl. Teatern, och han uppträdde därvid i en af sina glansroller, Grefve Trast-Saarberg i Sudermanns skådespel »Ära». Under hela aftonen och isynnerhet efter sista akten fick han mottaga de varmaste bevis på publikens beundran för hans konst. »Det ville aldrig taga slut med de manshöga lagerkransarna och blommorna, som den oförliknelige åttioåringen fick stapla upp rundt omkring scenen, allt under smattrande applåder». Slutligen framträdde han bugande och med handen på hjärtat till rampen. »I ord, hvilka för en gångs skull framfördes med mindre lekande lätthet än annars, men därför ej voro mindre gående till hjärtat, tackade han den publik, som med sin vänlighet, godhet, älskvärdhet, öfverseende beredt hans lifs käraste minnen».

Omväxlande med gästspelen i Stockholm under dessa år uppträdde han äfven på turnéer samt i Helsingfors, Åbo och Köpenhamn. Sålunda var han under spelåret 1907—1908 engagerad vid Axel Hultman-turnén; från den 14 febr. till den 6 april 1909 uppträdde han i Helsingfors och Åbo; hösten 1909 medföljde han en af Axel Hansson anordnad turné; större delen af spelåret 1910—1911 var han engagerad vid Einar Fröbergs sällskap; i maj 1912 uppträdde han vid Allan Rydings sällskap i en ny roll, Grefve de Larzac i de Flers' och Caillavets treaktslustspel »Pappa», som han under nämnda månad spelade ej mindre än 27 gånger; i september 1912 uppträdde han på det Kongelige Theater i Köpenhamn; vid Rydings sällskap ånyo hösten 1913 och våren 1914, vid hvilka båda gästspel han utförde Doktor Bruno Martens' roll i Ludvig Fuldas fyra-aktslustspel »Ungdomsvänner», i hvilket stycke han förut hade uppträdt på Dramatiska Teatern, första gången den 13 januari 1902; under november och december 1913 var han med Einar Fröbergs sällskap i Malmö och Göteborg. Från [ 186 ]den 26 febr. till den 18 mars 1915 uppträdde han 21 gånger hos Albert Ranft på Svenska Teatern som Des Prunelles i »Vi skiljas!» och följande månad i samma roll vid Allan Rydings sällskap, sista gången den 28 april 1915. Med en häpnadsväckande ungdomlighet utförde den då 83-årige konstnären nämnda roll.

Vid öfver 85 års ålder började han den 27 sept. 1917 ett gästspel på Intima Teatern, hvarvid han uppträdde som Doktor Bruno Martens i »Ungdomsvänner». Den ungdomlighet han under detta sitt gästspel kväll efter kväll under ett par månaders tid utvecklade var rent af fenomenal. »Han är ännu fullständigt replikens borne mästare och herre», skref Daniel Fallström i Stockholmstidningen, »allt det som i forna dagar karakteriserade hans scenkonst — kvickheten, ridderligheten, det strålande humöret och det goda hjärtat — finns där ännu. Åren ha visserligen något dämpat det gnistrande i hans spel. Men hvad som finns kvar är alldeles nog för att inför det nutida släktet kunna berätta, hvilken glans det stod öfver den scen Fredrikson en gång med den äran tillhörde.» Stockholms Dagblad skref: »Ännu behärskar hans mondäna apparition scenen, ännu bär hans spirituella konversationsförmåga öfverlägsenhetens glans — hur pointeradt distinkt är den icke alltjämt, äfven då rösten blir svag — och ännu kan han uttrycka ett känsloinnehåll, som är afsedt för en helt annan ålder än hans nuvarande.»

Under sitt gästspel å Intima Teatern firade han den 4 nov. 1917 i nämnda roll sitt 55-årsjubileum som skådespelare.

Man kan ej säga att Gustaf Fredrikson bildat någon egentlig skola, men väl har han fått åtskilliga imitatörer, ja, till och med sådana utom scenen. Man har sökt efterlikna hans sätt att tala och att föra sig, utan att dock uppnå hans förmåga vare sig i replikbehandling eller i ett världsmannaelegant uppträdande.

En riklig mängd såväl svenska som utländska utmärkelser har tilldelats Gustaf Fredrikson. Det första yttre utmärkelsetecken, som föll på hans lott var »Litteris et artibus», som han erhöll i maj 1882; vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum på hösten samma år blef han riddare af Vasaorden och tio år senare riddare af Nordstjärneorden. År 1906 utnämndes han [ 187 ]till kommendör af Vasaorden och året därpå till kommendör af danska Dannebrogsorden. Förut hade han erhållit äfven åtskilliga andra utländska ordensutmärkelser, såsom kommendörsvärdigheten af spanska Isabella Catolicas orden, hvarjämte han för det stora intresse han visat för fransk dramatik hade utnämnts till Officier de l'Instruction publique; af den teaterälskande hertigen af Meiningen hade han hedrats med sachsiska Ernestinerorden.