Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi/»Naturenliga arbetsområden för kvinnan»

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Missbrukad kvinnokraft Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi
av Ellen Key

»Naturliga arbetsområden för kvinnan»
Kvinnopsykologi och kvinnlig logik  →


[ 57 ]
»NATURENLIGA ARBETSOMRÅDEN
FÖR KVINNAN»
[ 59 ]
I.

Den, som erkänner att moderligheten är kvinnans djupaste bestämning, hennes innersta egendomlighet, måste som följd därav medge: att de för kvinnan mest naturenliga arbetsområdena bli de, där hon har den fullaste användning för denna sin egendomlighet.

Många kvinnor, dem livet icke givit bruk för moderligheten i dess egentliga mening, ha också med förkärlek sökt omsätta denna känsla få sådana arbetsområden, där de dock kunnat få omhulda och fostra, hjälpa och trösta. Det är isynnerhet två stora verksamhetsfält, inom vilka kvinnan funnit bruk för sin moderlighet. Det ena är såsom lärarinna — i den nya världen har kvinnan även med framgång utsträckt lärarinnans verksamhet till prästens — samt inom sjuk- och hälsovården. Såsom barnmorska, läkarinna, gymnast, sjuksköterska m. m. har kvinnan ett i hög grad naturenligt arbetsområde.[1]

En hittills icke bruten bana kunde i sig förena de båda redan nämnda arbetsområdena, nämligen den bildade barnavårdarinnans.

Men, utbrister flertalet kvinnor, detta vore väl det minst behövliga av alla yrken! Utom mödrarna [ 60 ]själva, finnas ju barnjungfrurna och bonnerna och sedan vidtager ju skolan?

Intet vore lyckligare, än om mödrarna själva alltid kunde giva barnen deras första kroppsliga och andliga vård.

Men många mödrar äro så upptagna av övriga hemplikter eller av de skyldigheter deras sociala ställning medför, att de ej hinna detta. Andra åter måste ägna sig åt något yttre förvärvsarbete eller också ha de en bestämd begåvning, vars utveckling de ej kunna offra. Andra åter sakna fullkomligt alla anlag för uppfostran. Ty man blir icke uppfostrare därför att man blir mor och även det pedagogiska snillet är naturens gåva.

Detta snille kan man visserligen finna hos mången kvinna av folket. Mer än en barnflock torde ha fått sina grundläggande etiska intryck från någon präktig gammal barnjungfru av det nu snart utdöda slaget. Men i de flesta fall äro de, ofta halvvuxna, alltid andligt outvecklade och för sin verksamhet oförberedda barnflickorna icke de för barnasinnet lämpliga ledarinnorna. Det är ofattligt med vilken sorglöshet mödrarna lämna sin dyrbaraste egendom i dessa för dem okända flickors händer, liksom sedermera i den ofta lika okända bonnens. Utom att denna ofta är lika oförberedd i sitt kall, som den svenska tjänarinnan, så är denna utländska flicka av ännu en annan orsak olämplig för de mindre barnens vård. I detta fall vore det verkligen skäl att röra vid den, så ofta i otid anslagna, fosterländska strängen. Just under de år, då barnens sinnen vakna för den dem omgivande naturen och de borde lära sig känna och älska denna; just då deras vaknande fantasi borde fyllas av vår saga och sång, då alla dessa tidigaste intryck böra meddelas, av vilka fosterlandskärlekens finaste rottrådar näras — då lämnar man barnen åt en främmande, utan all kännedom om eller känsla för vårt språk, våra sagor och vårt lands natur! Och [ 61 ]man gör detta, för att lära barnen »tala ett främmande språk», som de små dessutom i de flesta fall glömma!

Låt i stället den utländska bonnen komma, när barnen börjat det utländska språket i skolan, då skall hon verkligen främja barnets språkkunskap. Men därförinnan må den mor, som icke själv kan vara sina barns enda vårdarinna, taga till sin hjälp en annan, bildad barnsköterska.

Denna vore nog lika behövlig i staden som på landet och kunde i staden för barnen avkorta den långa, studieintresset så ofta slappande, skoltiden. Tills vidare är det dock troligt, att dessa barnsköterskor skulle röna mest efterfrågan från landsorten. Där måste man nu ofta nöja sig med småskolelärarinnan, vars halvbildning — ty fint bildade flickor bli tyvärr sällan småskolelärarinnor — gör hennes ställning i ett hem full av svårigheter.

»Tror ni då,» invända otaliga röster, »att icke den bildade barnavårdarinnans ställning måste medföra än större svårigheter, även antaget att man behandlade henne som familjemedlem? Just hon skulle få oupphörliga konflikter att bestå, då hennes och moderns meningar skilde sig. I somliga fall bleve mödrarna än mer likgiltiga för barnens utveckling, än mer främmande för deras hjärtan än de redan äro; i andra fall skulle barnen lida av slitningen mellan olika metoder.»

Naturligtvis måste sådant stundom inträffa. Men det inträffar även nu, och på ett för barnen mycket farligare sätt, när barnjungfrun eller bonnen motverkar föräldrarna och bakom deras rygg överträder deras befallningar. Med den bildade barnavårdarinnan kunna erfarenheter, åsikter och skäl utbytas. Och ur detta utbyte kunde såväl modern som barnavårdarinnan vinna ökade insikter i sin uppgift, ny eggelse i dess fullföljande.

»Men huru kan man tänka sig, att en bildad flicka skulle vilja åtaga sig alla barnkammarsysslorna? Och [ 62 ]utan detta har man icke råd att för sina små barn anställa en sådan person,» invändes ånyo.

Varför skulle icke en bildad flicka lika väl kunna åtaga sig de, med några små barns vård förbundna, sysslorna, som hon åtar sig mycket svårare grovarbete, när hon ägnar sig åt sjukvården? Naturligtvis måste man förutsätta, att icke något svalg befästes mellan barnkammaren och förmaket, utan att alla de rimliga hänsyn iakttas, dem den bildade barnavårdarinnan, lika väl som sjuksköterskan, har rätt att vänta. Kanske skulle just barnsköterskans säregna ställning komma att bli en av de väl behövliga broar, som kunde närma husbondefolk och tjänstefolk, genom en mer tidsenlig uppfattning av värderas ömsesidiga plikter och rättigheter.

Tills vidare torde den naturliga övergången från obildade till bildade barnsköterskor vara den, som i verkligheten ägt rum i ett av mig bekant fall. En ung fru, vars håg låg åt ett bestämt yttre arbete, som hon dessutom av ekonomiska skäl behövde fortsätta, ville ej halva dagarna anförtro sin lilla tvååriga dotter åt en tjänarinna. Bland systrarna i den unga fruns föräldrahem fanns en, som längtade efter en verksamhet. Denna syster åtog sig därför och fyllde, till ömsesidig glädje och nytta, »barnjungfruns» plats i systerns hem och utan att sky något av det arbete, den medförde. Hur ofta skulle icke en kvinnlig anförvant eller vän på detta sätt kunna åta sig samma uppgift, utan att några av de, med en främmande alltid möjliga, konflikterna behövde uppstå!

För att dessa barnavårdarinnor skulle vara verkligt yrkesdugliga, behövde de emellertid — när ej egna småsyskon finnas, som »pedagogiskt material» och en klok mor som lärarinna — en särskild utbildning.

Men denna får icke äga rum i några nya anstalter för mångläseri, läxplugg och examina.

Dessa förskolor borde tvärtom ordnas så, att i alla större städer en kvinnlig läkare och en kvinnlig pedagog tillsammans upprättade dem i form av en [ 63 ]klinik för barnsjukdomar, en barnkrubba och en småbarnsskola, där de unga flickorna erhölle tillfälle att praktiskt utbilda sig under sakkunnig ledning. De skulle sålunda inhämta grunderna för barnets sjuk- och hälsovård, de gymnastiska rörelser och lekar, som lämpa sig för småbarn, liksom den, för dessa särskilt avsedda danska slöjden[2] och de Fröbelska handarbetena. De skulle inhämta de bästa metoderna för att lära barnen grunderna i innanläsning och skrivning, i modersmålet och i räkning; de skulle lära sig att ute i naturen besvara barnens frågor om denna och leda barnen till att iakttaga dess företeelser. De skulle öva sig att berätta sagor och sjunga visor. Därjämte skulle de erhålla anvisning på de böcker, de själva borde begagna för att ur dem kunna hämta sina meddelanden till barnen. Slutligen måste man sätta i deras händer de äldre och yngre klassiska arbetena om barnauppfostran, och de yppersta av de många moderna arbetena över barnets fysiska och psykiska liv. De skulle verkligen läsa Comenius, Locke, Pestalozzi, Rousseau, Spencer m. fl. och lära sig tänka över deras tankar, icke nöja sig med referat av desamma. Genom undervisningsprov och genom skriftliga uppsatser över det lästa, skulle tillräcklig kontroll kunna övas med avseende å elevernas förmåga att tillgodogöra sig studierna. Inga andra villkor borde uppställas än att den sökande som regel vore tjugu år. Förlovade flickor borde få komma in vid vilken ålder som helst. Annars torde den helt unga, nyss ur skolan utgångna, flickan oftast komma att betrakta alltsammans som ett nytt plugg och ej medföra det vakna intresse, som ensamt kan göra en sådan kurs fruktbärande. För den, som icke vill genomgå sjukvården, kunde kursen hinnas på ett år, annars på två.

En sålunda utbildad flicka kunde med lätthet erhålla plats vid de enskilda skolornas småklasser.

Den åter, vilken valde barnsköterskans yrke, skulle snart finna sig lika behövlig och efterfrågad som den [ 64 ]bildade sjuksköterskan. Även om man nödgas anta, att hon till en början ej skulle lönas högre än en bonne, vore dock hennes ekonomiska ställning på en sådan plats bättre, än om hon skulle underhålla sig själv på 8—900 kronors lön. Vad den andliga delen av hennes arbete angår, skulle det innebära den svårigheten att, liksom sjuksköterskans, bleve även barnsköterskans plats av mer eller mindre kortvarighet. Men på varje nytt ställe fick hon ånyo värmas av barnahänder och barnaleenden. Hon skulle sålunda känna modershjärtat vidgas inom sig, medan hon kanske annars, bunden vid en kontorsstol, under årens lopp endast skulle blivit utsliten, icke utvecklad.[3]

Det behöver icke påpekas, att den unga flicka, som framdeles bleve mor, skulle ha erhållit en, för hela släktet betydelsefull, utveckling i en sådan kurs, en utveckling, som hennes nuvarande uppfostran alldeles icke sörjer för. Vid den ålder, då våra mormödrar förestodo den tidens mycket mer invecklade hushåll och dessutom skötte några små i barnkammaren, är nutidens unga flicka ofta en i hemmet nästan onyttig, i kvinnliga värv oerfaren familjemedlem. Hon läser läxor på skolbänken från sex år till några och tjugu och hon frikallas under tiden från hemplikterna. Hela sin första ungdom tillbringar hon sålunda i ett andligt omyndighetstillstånd. Ty hon erhåller icke ens den utveckling till ansvar och individuellt oberoende, som verkliga självstudier kunde giva.

Ingen tänkande kvinna kan önska de tidiga giftermålen tillbaka. Tvärtom måste envar önska äktenskapsåldern i norden framflyttad till tjugu år. Och lika litet kan någon kvinna, som själv känt kunskapsglädjen och arbetsglädjen, vilja lägga ens ett halmstrå i vägen för en enda ung flicka, vars verkliga håg [ 65 ]drivor henne tll grundliga studier eller till ett, genom yttre arbete vunnet, oberoende. Men vad den äldre, tänkande kvinnan måste önska tillbaka, det är de unga kvinnorna, i stället för detta sekelslutets typ: en halvvarelse med en skolpojksjäl i en outvecklad och överansträngd flickgestalt, utan kvinnlig värdighet eller kvinnligt behag.

Men något måste ju våra flickor ta sig till, mena mödrarna. Genom maskiner och fabriker är själva grunden för den husliga ekonomien ändrad och hemarbete är nu ofta slöseri. Finnes verkligt hemarbete för en dotter, räcker det ej till för flera. Och har man flera döttrar, då behöver man i regeln tänka på deras framtid, genom att för dem öppna de vägar, till vilka endast student- eller seminarie-examen ger tillträde. Kunna de bättre använda sin tid, medan de vänta på en verklig livsuppgift, än genom en examen?

Denna tankegång är ungefär lika riktig, som om en mor uppmanade sina hungriga småbarn att äta murbruk medan de väntade på middagen. Murbruk är värdefullt för sitt ändamål, ehuru det icke har värde som föda. En examen har tills vidare värde som byggämne, nämligen för dem, som vilja nå en viss kunskapsgrad eller komma in i ett visst yrke. Men i och för sig ger den ingen näring åt den efter individuell utveckling eller djupare kunskaper hungrande. Särskilt är studentexamens olycksaliga inflytande på det manliga släktet redan så uppenbart, att alla borde motarbeta att även det kvinnliga släktet drives in under samma ok. I stället borde de klarseende rikta all sin strävan på att erhålla en verklig folkskola, för båda könen och alla samhällsklasser, med en tidig avslutning av skolans kurs. Därefter bör fackbildning vidtaga inom olika vetenskaper och yrken, en fackbildning ordnad så, att den kvinnliga som den manliga ungdomen bleve räddad från det förslöande mångläseri och läsplugg, under vilket de tänkande så bittert lida, medan de trampa de jämlöpande »kursernas» [ 66 ]väv, där de många, tunna, brokiga trådarna, då de nått en viss längd, avklippas av en examenssax.

Under nuvarande skolförhållanden skulle den, av förvärvsarbetet oberoende, unga flickan mycket bättre bruka viloåren — mellan skolan och upptagandet av något allvarligt livskall — genom att under en sakkunnig ledning lära känna den husliga ekonomiens teori och praktik; eller genom att läsa den litteratur, om vilken hon blott hunnit höra talas i skolan; eller genom att grundligt tränga in i något enda vetenskapligt eller konstnärligt ämne; eller genom att utomlands verkligen lära några av de levande språken; eller genom att deltaga i någon form av arbete för andra; eller genom att äga ro och rätt till självutveckling, som även innefattar en måttligt njuten ungdomsglädje. Och innan hon gifte sig, borde genomgåendet av den nyss skildrade barnsköterskekursen vara den viktigaste delen av hennes utstyrsel!

___________


II.

Om redan dockan, sluten till det tvååriga flickebarnets bröst, uppenbarar moderligheten inom detsamma, så kan man några år senare inför dockskåpet iakttaga ett annat drag av den gryende kvinnligheten, nämligen lidelsen att ordna ett hem. Och dock ha kvinnorna nästan endast i sitt eget hem övat detta sitt anlag. Men de äro därvid ännu, åtminstone i städerna, till stor del beroende av den bostad, de finna färdig. På denna bostad har sällan en verkligt konstnärlig arkitekt fått trycka sin prägel. Den är ett alster av byggmästaren, som endast sökt åstadkomma så många och så granna våningar som möjligt, utan hänsyn till det ändamålsenliga, det sunda eller sköna. Sålunda får man marmortrappor, men [ 67 ]inga badrum; granna tak, förgyllningar och panelningar i stora förmak och salar, men en liten, solfattig barnkammare; onödig lyx i allt som synes och idel obekvämlighet i den del av våningen, där arbetet utföres. Allt detta torde icke bli annorlunda förrän kvinnorna — som de redan med framgång gjort i Amerika och England — själva göra sig till arkitekter. Inom arkitekturen, denna den manligaste av alla de sköna konsterna, torde kvinnan väl knappast komma att skapa nya stilar eller monumentala storverk. Men genom att skaffa sig yrkesduglighet som arkitekt skulle kvinnan, någon gång som självständig, annars som assistent hos de manliga arkitekterna, komma att i stort öva samma inflytande på hemmens anordningar, som hon i allmänhet övar, när en familj åt sig bygger en bostad. Det är då vanligen husfrun, som i byggnadsplanerna gör de värdefullaste ändringarna eller kommer med de för trevnaden viktigaste förslagen. Och i Stockholm har åtminstone en kvinna affärsmässigt drivit byggnadsverksamhet med utmärkt framgång.

Visserligen torde dessa kvinnliga arkitekter i början ha att kämpa mot den kvinnliga fåfängan och slentrianen. Men med de mer utvecklade husmödrarna till bundsförvanter skulle de snart lära de övriga att sätta sin fåfänga, icke i lyxrum för sällskapslivet utan i stora, soliga barnkamrar och trevliga badrum; i kök, försedda med den nya världens prydliga och arbetssparande inrättningar, samt i ett vackert rum för tjänarna. Troligen skulle även den kvinnliga arkitekten medverka till sådana anordningar, att nutidens starkt växande krav på var sitt rum för makarna kunde uppfyllas, ett krav hän mot vilket utvecklingen fortskridit, allt sedan föräldrar och barn ej längre trängde sig samman i ett rum, medan de övriga gemaken stodo tomma. Framtiden skall helt visst finna nyssnämnda anordning betydelsefull för såväl den skönhet som den individuella självständighet i samlivet, vilka den utvecklade nutidskvinnan talar för.

[ 68 ]De kvinnliga arkitekterna borde emellertid ej endast omdana rumsförhållandena och låta solens, luftens och vattnets hälsokällor flöda inom hemmen. De borde även förbinda sig med konstnärligt utbildade kvinnliga dekorationsmålare, tapetserare, snidare, med de artistiska dekorativa affärerna i utlandet, liksom med våra egna stora affärer för konstnärligt handarbete, på vilket område redan nu utmärkta kvinnliga krafter verka.[4] Sålunda kunde hem uppstå, där ett vackert helt skulle kosta mycket mindre än den nuvarande smaklösa, osammanhängande lyxen. Även där våningens blivande hyresgäster själva med sin smak prägla alla anordningar, behöves det kvinnliga arkitektibiträdet för att övervaka att utförandet ej förfuskas genom husvärdars och hantverkares godtycke.

Skönheten är sitt eget ändamål. Men på samma gång den fyller sin säregna uppgift, ingriper den djupare än vi nu ens ana i vår fysiska och psykiska hälsa. Samma individ mår verkligen bättre i ett rum med harmoniska än skrikande färger; handlar rättare i en solfylld än i en solfattig bostad; tänker ädlare, när alla linjer äro ädla och får ett älskvärdare väsen, där vackra tapeter och prydnader möta ögat.

När kvinnorna en gång upphöra att passivt finna sig i den yttre omgivning, som ofta obildade män åt dem ordnat, då skola de på det allra väsentligaste sätt kunna höja den fysiska och psykiska livskänslan inom sig själva och hos sin familj, genom att förena det naturenliga, det ändamålsenliga och det sköna till ett oupplösligt helt i de hem, de åt sig eller åt andra skapa.

I sammanhang med de nyss antydda arbetsområdena bör det framhållas, att kvinnor visat sig kunna organisera och väl leda omfattande företag[5], [ 69 ]isynnerhet där ett mångahanda, icke ett enahanda, tagit deras krafter i anspråk. Det bästa beviset lämnar oss vår storhetstid. På kvinnornas drift och omtanke vilade då en stor del av landets förmåga att bära sina bördor. Men det är att märka, att det isynnerhet var inom ett med kvinnans skaplynne överensstämmande yrke, hon då visade sin duglighet, nämligen lantbruket.

Och detta är också ett tredje, naturenligt arbetsfält till vilket kvinnan borde vända sig.

Lantbruket i vårt land är numer ett så omfattande, så sammansatt och så bekymmersamt yrke, att få kvinnor torde mäkta detsamma i dess helhet. Men det finnes grenar av yrket, vilka mycket väl lämpa sig för kvinnan, såsom mejerihanteringen och framför allt trädgårdsskötseln. Näst efter att syssla med barn torde väl intet arbete mer motsvara den kvinnliga egendomligheten, intet giva bättre uttryck åt moderligheten i hennes väsen än just när hon får uppdraga en planta eller vårda en blomma; när hon får se liv spira och utveckla sig, när hon får omhulda och framälska, när hon får bruka sitt skönhetssinne och sin förmåga att ordna och därunder själv leva det sunda, rika, kropp och själ utvecklande livet samman med naturen och dess härligheter.

På kontoren och byråerna i en stad förlora kvinnorna däremot ofta sin livsglädje samt bli sjuka eller nervösa och måste bära de manliga kamraternas missnöje över försummat arbete eller också hålla i tills de stupa.

Vid detta som vid alla mina argument för naturenliga arbetsområden åt kvinnorna, har jag endast tanken på flertalet kvinnor. Det fåtal, som har manliga egenskaper men saknar det moderliga sinnet, kan utan lidande för sig själv eller skada för mänskligheten bruka sin kraft till alla möjliga yrken, även sjökaptenens och lokomotivförarens, såsom redan skett i Amerika.

Trädgårdsskötseln är redan i utlandet idkad av [ 70 ]kvinnor och med framgång. Men hos oss har ännu icke tillräcklig vikt blivit lagd vid detta arbetsfält.

Nästan samtidigt och oberoende av varandra började uppmaningarna till kvinnorna att ägna sig åt detta yrke. Men det var genom manligt initiativ, som utbildning i trädgårdsyrket öppnades för kvinnan.[6]

Åtskilliga kvinnliga trädgårdsmästare ha erhållit anställning eller börjat egen verksamhet. Men huru många fler kvinnor skulle icke kunna börja en sådan, ifall de associerade sig med varandra, skaffade sig jord i våra stora städers närhet och — genom ett ordnat system ej blott för produktion utan även för avsättning — satte sig i säkerhet mot de svårigheter, som nu avskräcka en del ensamma kvinnor från risken vid ett sådant företag?

Som trädgårdsarrenden ofta erhållas just vid herregårdar med rymliga boningshus, borde t. ex. den kvinnliga trädgårdsmästaren, i förening med någon kvinnlig vän, lätt kunna upprätta hushållsskola, konvalescenthem, eller hem för sommargäster. Hon skulle även kunna förena sin trädgård med en bigård, fjäderfäuppfödning m. m. För att trygga avsättningen borde därjämte de på landet arbetande kvinnorna sätta sig i förbindelse med andra bildade kvinnor, vilka i städerna öppnade utsäljningslokaler för trädgårdsprodukter och konserver, blomsterbodar, goda, [ 71 ]smakfullt ordnade förfriskningslokaler och matställen o. d. Genom en sådan, fullt affärsmässig och omfattande, kooperation vore den ena parten tryggad som producent, den andra såsom avnämare viss om att erhålla fullgoda varor utan något avdrag för mellanhänder. Vad som för den ensamstående skulle vara förenat med stora svårigheter, torde en dylik vänlig och på samma gång affärsmässig bolagsrörelse med lätthet kunna åstadkomma, nämligen att de sålunda arbetande kvinnorna vunne ekonomiskt oberoende mycket förr än den kvinna vinner ett sådant, som på skuld eller med andras hjälp drar sig genom en examen, för att sedan trängas om illa lönade platser i städerna.

Den enda invändningen, som kan göras mot den bildade kvinnans arbete som trädgårdsmästare, är att hennes kroppskrafter icke skulle räcka till. Och detta bleve ofta nog fallet, om hon i bredd med trädgårdsdrängarna skulle djupgräva, bära vatten och dylikt. Men att utföra varje del även av grovarbetet behöves icke, för att bli kunnig i ett yrke. Det är genom detta misstag, vid utbildningen av de kvinnliga sjuksköterskorna, som den ena efter den andra av dessa själv blir sjuk eller åtminstone till ytterlighet överansträngd. De böra visserligen kunna skura och utföra dylika sysslor, om så fordras, men det är en stor kraftförlust att låta sjuksköterskan, vars spänstighet bättre behöves för viktigare ändamål, slita ut sig på sysslor, dem vem som helst kan göra lika väl. Och sak samma bleve det, ifall den kvinnliga trädgårdseleven dignade under vattenoket.

Strävandet att förverkliga ett mer naturenligt levnadssätt, vilket i våra dagar yttrar sig som vegetarianism, kommer att medföra en allt större marknad för just de varor, dem kvinnorna inom trädgårdsyrket producera. Resultaten av deras arbete skulle således fylla verkliga behov och icke mångfaldiga alla de konstlade behov, vilka det nuvarande kvinnoarbetet bidrager att utveckla. Kvinnornas flitiga inträde i trädgårdsyrket skulle medföra att en större [ 72 ]del av vår odlade jord erhölle en intensivare kultur. En ökad trädgårdsskötsel finge även till följd, att de yppersta födoämnena och den vackraste prydnaden — blommorna — i stället för att vara lyx under större delen av året, kunde bli vardagsmat och vardagsglädje för vårt folk.

Slutligen är jag gammalmodig nog att vilja påminna om ännu ett naturenligt arbetsområde för kvinnorna.

Under allt tal om att dessa krafter nu äro frigjorda, till följd av de nya produktionsmetoderna, glömmer man: att i norden äro städerna mindre betydelsefulla än landsbygden, och att på landsbygden fortlever tills vidare — så när som på några detaljer — hela den gamla hushållningsmetoden. Men vad som icke fortlever, det är den bildade husmoderns sakkännedom om hushållningens olika grenar. Följden har blivit att lanthushållet nu ofta är alltför betungande för lantbruket; att en icke obetydlig del av detta senares betryck kan skrivas på husmoderns oförmåga att ställa tjänareantalet och utgifterna i riktiga förhållanden till gårdens inkomster. Den medelbara nationalekonomiska förlust, som är en följd härav, kan icke bevisas med siffror.[7] Men om den det kunde, skulle dessa siffror troligen vida överstiga den nationalekonomiska vinsten av vad den kvinnliga överklassens yrkesarbete under samma tid uppgått till.

Den kvinna, som redan äger ekonomiskt oberoende och söker ett yttre arbete endast av verksamhetsbegär, hon brukar sin frihet att välja synnerligen illa, när hon, inom banker och på liknande banor, mot en liten, ja stundom ingen lön, ta arbetet från de obemedlade kvinnor eller män, vilka icke kunna leva på den betalning, som en i ett hem underhållen kvinna kan nöja sig med. Dessa obemedlade torde dessutom i regeln sköta platsen bättre, än vad den gör, [ 73 ]som har medvetandet att kunna lämna den när hon vill.

Det vore i stället en vacker uppgift för oberoende kvinnor, att bruka det ekonomiska stöd de äga för att sätta i gång företag av ovan antydda slag, och därigenom öppna nya utsikter till förvärv för de obemedlade kvinnor, som själva icke äga något, de kunna börja med.

Många andra naturenliga levnadsbanor finnas eller komma att bli funna. Men de nu givna antydningarna äro nog för mitt syfte, som varit att åtminstone med några praktiska förslag fullständiga mitt yrkande: att den unga kvinnan helst bör söka sig en verksamhet, som går samman med i stället för emot hennes natur och som icke gör henne kroppsligt och andligt mindre ägnad för moderskallet. Och som detta kall ju måste anses som det för kvinnan önskvärda, liksom det för flertalet uppnåeliga, så borde man, i fråga om nya banor för kvinnor, även ha i tankarna att arbetet helst bör vara sådant att det även i någon mån ger en utveckling, som kan komma ett möjligt äktenskap till godo.

För de oberoende kvinnor, som icke hava håg för några av de här föreslagna banorna och ej. heller kunna finna någon annan, återstår en i hög grad kvinnlig sfär, nämligen det frivilliga sociala arbetet, där de i fullaste mått ha bruk för moderlighetens krafter, under strävan att bereda lyckliga och människovärdiga samhällsförhållanden. Om överklasskvinnor slöte sig samman till en planmässig strävan, mindre för att ordna och öva välgörenhet, än för att göra välgörenhet obehövlig, då skulle de i staden som på landet finna livsgärning nog. Arbetarbostäderna; barn- och hälsovården i arbetarhemmen; fabriksinspektionen inom det kvinnliga fabriksarbetets olika grenar; arbetarbildningen — se där några av de mångfaldiga uppgifter, för vilka även de yppersta kvinnliga krafter icke vore goda nog, icke många nog.

[ 74 ]Och härmed stå vi åter vid kvinnofrågans utflöde i den sociala frågans ocean.

Ty det vore sorgligt kortsynt, ifall jag trodde, att mer naturenliga arbeten för kvinnan också innebure en lösning av de stora svårigheterna. Vad jag föreslagit, kan endast bereda en tillfällig lindring i fråga om trängseln på arbetsmarknaden och trycket på kvinnonaturen. Mina förslag ha ingen betydelse med avseende å det kvinnliga arbetets framtid. Varje yrke, som en överklasskvinna upptar, berövar nämligen nu antingen en underklasskvinna en utsikt till förtjänst eller en man någon av hans förvärvsmöjligheter. Och allteftersom fler och fler yrken komma i de billigare arbetande kvinnohänderna, bli de män allt färre, som genom äktenskapet kunna giva kvinnan möjligheten att nå sin fulla utveckling som kvinna; alltmera nedtrycka kvinnorna arbetslönerna för varandra och männen; allt starkare växer därför från männens sida mot kvinnorna en känsla, lik den vita rasens hat mot den gula.

Det finnes fler problem mellan himmel och jord än uttolkare av den nu, till konservatism stelnade, emancipationsdogmen drömma om. Det problem, som framför allt borde kräva deras övervägande, är det, som en svensk tänkare framställt, efter att ha skildrat huru männen blivit utträngda inom en av Englands storindustrier:

»Det är en djupt ingripande förändring i ett folks livshistoria detta, att mannen förlorar i ekonomisk betydelse i jämförelse med kvinnor och barn. Till en dylik ekonomisk degradering av mannen leder nämligen den antydda utvecklingsprocessen i sista hand uti tider som våra, då arbetsbristen är ett ont, som tilltar inom alla industrier och tendenserna att använda billigare arbetskraft och alltmer automatiska maskiner är i ständigt växande.»[8]

Envar, som i våra dagar behandlar kvinnofrågan som en fristående »ideell» fråga; som icke förstår [ 75 ]att den, likt ljuset med skuggan, är förenad med den sociala frågan, visar sin oförmåga att tänka sammanhängande. Det finnes intet mer orubbligt samband mellan orsak och verkan än på detta område. Om även alla andra nationalekonomiska missförhållanden i samtiden skulle kunna rättas, utan att en genomgripande social omdaning ägde rum — det enda stora sakförhållandet — kvinnoarbetets frigörelse — kräver med nödvändighet en sådan omdaning.

Av de nya samhällsplanerna måste vi framför allt hoppas: att de skola återskänka alla mödrar åt hemmen under de år, barnen behöva deras vård.

Även den gifta överklasskvinnans ställning till det yttre arbetet blir nämligen nu alltmer densamma som underklasskvinnans: att månget äktenskap endast kan ingås på grundval av att också hustrun har en omedelbar arbetsförtjänst.

Det fåtal kvinnor, som äga geni, gå under alla förhållanden de vägar, dit deras individualitet leder dem. De lösa, var efter sitt temperament, de konflikter, deras dubbla tillvaro medför. För dem duga inga allmänna råd.

Men de hustrur åter, som varken ekonomiskt ej heller andligt äro bundna vid sitt yrke, för dem skall det visa sig som det mest naturenliga, att de upphöra med detta, åtminstone om de blivit mödrar. De böra framför allt icke ingå sitt äktenskap under den illusionen: att de skola kunna väl fylla både den allmänna och den enskilda uppgiften. Hur många unga fruar genomleva icke numera åratal av överansträngning, själsliga slitningar, självförakt över sin oduglighet, vantrevnad inom hemmet, ja, verkliga faror för äktenskapets lycka, innan de inse, att endast under sällsynta undantagsförhållanden skulle de kunnat väl fylla båda uppgifterna? När de äntligen sluta kampen, känna de sig ofta som nedsjunkna i en andlig »underklass», i den grad har den tidsmeningen inträngt i deras medvetande, att endast den omedelbart och [ 76 ]utåt arbetande kvinnan äger en fullt människovärdig tillvaro.

Och ifall en hustru uppger sitt yttre arbete, endast för att fylla sin dag med flärd och intigheter, då har hon verkligen tagit ett stort steg nedåt. Det är icke till ordnande av middagar, supéer och all slags bohagslyx i hemmet, som hon bör spara sina krafter.

För att få ro och tid att fullfölja den individuella utveckling, genom vilken de skola kunna göra först sitt eget hemliv och sedan samhällslivet rikare, behöva nutidskvinnorna snarast möjligt lära sig genomföra en sådan »simplification of life», efter vilken den, av lyx- och komfortbehov halvkvävda, engelska överklassen börjat tråna och som är väl förenlig med den hemmens verkliga skönhet, för vilken man bör hoppas att kvinnan alltmer skall verka.

När vårt kön befriat sig från trycket av många glädjelösa umgängesplikter och meningslösa hushålls- och bohagsomsorger, då skall husmodern få många krafter frigjorda. Men dessa krafter behöva sällan ett yttre arbetsfält, förrän möjligen i medelåldern.

Ty den hustru, som med planmässig och allsidig omtanke leder den husliga ekonomien och söker förbinda denna med insikter i det stora nationalekonomiska förloppet; som verkligen söker intaga en sådan ställning till sina tjänare, att hon uppfostrar sig själv och dem för en ny tids plikter och rättigheter, hon gör redan en arbetsinsats av betydande värde. Om hon därtill själv kroppsligt och andligt vårdar sina barn och åt dem bereder hygieniskt och etiskt sunda hemförhållanden; om hon gör sig till sin mans förstående samarbetare, ifall hans värv medger det, eller, om detta icke är fallet, hon i stället hjälper honom att få en inblick i tidens frågor, i kulturella ämnen, dem hans ensidiga verksamhet hindrar honom att omedelbart ta del av; om hon genom fortsatta självstudier bevarar sin och mannens samtidighet med tidens rörelser, så att de uppväxande barnen i sina föräldrar finna vänner, vilka på en gång första deras [ 77 ]känslor och kunna hjälpa dem att reda de problem, som upptaga deras tankar — huru skall hon ens få tiden att räcka till allt detta?

Den kvinna, som sålunda söker utveckla varje del av sin personlighet och bruka dessa sina frigjorda krafter på den djupaste av alla vetenskaper, den skönaste av alla konster: den att göra varje moment av hemlivet så harmoniskt, så äkta, så rikt, så livfullt som möjligt — denna kvinna skulle vara ett sekularsnille, ifall hon ännu kände att någon del av hennes andliga begåvning vore obrukad. Hon torde i stället finna, att all hennes intelligens, allt hennes skönhetssinne, all hennes skaparkraft icke räcka till, om hon helt vill ta del i den religiösa kult, som för mig är framtidens: att dana alla mänskliga livsförhållanden i allt högre och skönare former, under medvetandet att det gudomliga endast är att finna i och genom det mänskliga.


  1. I förbigående sagt, är det betecknande för nutidens vana att bedöma bruket av kvinnokrafter endast efter den insats de göra på hävdvunna, manliga banor, att när en kvinna, fru Elna Tenow — driven av sin moderlighetskänsla, av deltagande för onödiga lidanden — nyligen uppträdde mot vissa företeelser inom den nuvarande sjuk- och hälsovården, då beklagade många kvinnor detta som farligt för — »kvinnosaken»!
  2. A. Mikkelsens.
  3. Det här antydda förslaget, som jag redan 1876 framställde i en artikel: Småbarnslärarinnor för hem och skolor (se Tidskrift för Hemmet), lärer, enligt vad någon upplyst mig om efter mitt föredrag, redan ha börjat förverkligas i Finland.
  4. Handarbetets vänner; fröken Selma Giöbel och ännu andra.
  5. Såsom nutida exempel kunna från Stockholm framhållas fröken S. Gumælius’ annonsbyrå, fröknarna Lundins syateljé och några andra affärer.
  6. 1889 föreläste jag i Göteborg om »kvinnliga arbetsområden», då trädgårdsskötseln livligt anbefalldes i kvinnornas åtanke; 1890 skrev Anna M. Roos en varm artikel i Dagny om samma sak och Fredrika Bremer-förbundet — vars stiftarinna, fru Adlersparre, livligt intresserade sig för den kvinnliga trädgårdsskötseln — utsatte ett studie-stipendium till kvinnliga trädgårds elever o. s. v.
    Direktör R. Abelin gjorde 1891 sin trädgårdsskola vid Norrviken nära Norrköping till en samskola. Direktör Abelin har med största nit och offervillighet främjat det kvinnliga trädgårdsmästaryrket, för vilket han anser att kvinnan visat stor fallenhet och livligt intresse. Han har ock funnit att detta arbete är en för kvinnan ypperlig naturenlig gymnastik vilken, på samma gång som den stärker kroppen, ger sinnet friskhet och glädje.
  7. Nu — 1913 — har staten genom anslag till husmoderskurser på landsbygden beaktat detta sakförhållande.
  8. Se Brittiska strövtåg av Gustaf F. Steffen.