Oliver Twist/2
| ← KAP. 1 |
|
KAP. 3 → |
KAP. 2.
Oliver Twists första barndom.
Under de närmast följande åtta, tio månaderna var Oliver Twist offer för ett systematiskt bedrägeri; han uppföddes nämligen med napp. Därpå skickades han bort till en filialanstalt tre fjärdingsväg därifrån, där 20—30 andra små förbrytare mot fattiglagen kraflade omkring på golfvet hela dagen utan att vara gynnade af för mycket föda eller för mycket kläder och under moderlig tillsyn af en äldre kvinnsperson, som mottog de små brottslingarne mot en ersättning af 71⁄2 pence per vecka. För 71⁄2 pence i veckan får man ganska mycket, mer än tillräckligt för att öfverlasta ett litet barns mage och göra det illamående. Den äldre kvinnspersonen var en klok och erfaren människa; hon visste, hvad som var bra för barn, och hon visste ännu bättre, hvad som var bra för henne själf. Följaktligen använde hon största delen af veckpengarna till sin egen person och satte det uppväxande kommunala släktet på ännu knappare kost än som ursprungligen varit meningen.
Alla känna till historien om en vis man, som predikade den märkvärdiga läran, att en häst kan lefva utan att äta, och han bevisade sin sats så väl, att han vande sin häst af med att äta mer än ett halmstrå om dagen. Han skulle otvifvelaktigt ha gjort hästen till en ofantligt kraftfull och eldig gångare utan ett spår till foder, om inte djuret hade dött precis ett dygn innan det skulle till att lefva på bara luft. Olyckligtvis hade den kvinna, i hvars vård Oliver Twist blifvit öfverlämnad, ständigt samma otur med sina filosofiska experiment. Ty just i det ögonblick, då ett af barnen hos henne hade kommit därhän att lefva af minsta möjliga portion sämsta möjliga mat, hände det i åtta och ett halft fall af tio, att barnet antingen sjuknade af svält och köld eller föll i elden af vårdslöshet eller kväfdes af rök genom en olyckshändelse, och i alla dessa fall hemkallades den lilla eländiga varelsen till en bättre värld och samlades där till sina fäder, som han ej fått lära känna i denna.
Det var ej att vänta af detta slags skötsel, att den skulle alstra någon särdeles duktig och kraftfull ras. Vid sin nionde födelsedag var Oliver Twist alltså ett blekt, magert barn icke stort till växten och afgjordt litet till omfånget. Men natur eller ärftlighet hade ingjutit i hans bröst en käck och motståndskraftig anda, som tack vare husets sparsamma kost hade haft godt utrymme att utveckla sig, och kanske var det den omständigheten han hade att tacka för, att han alls fick upplefva sin nionde födelsedag. Nog af, det var hans nionde födelsedag, och han firade den nere i kolkällaren i ett utvaldt sällskap af två andra unga herrar, som först hade deltagit med honom i ett uppfriskande slagsmål och sedan blifvit inspärrade i källaren, emedan de varit nog fräcka att påstå, att de voro hungriga. Då begaf det sig, att fru Mann, husets ädla föreståndarinna, obehagligt öfverraskades af att se herr Bumble, uppsyningsmannen från fattighuset, stå nere vid grinden och ruska i den för att få upp den.
»Å, herre min skapare, är det ni, herr Bumble?» ropade fru Mann ut genom fönstret med väl spelad förtjusning. (»Susan, hämta genast upp Oliver och de båda andra ungarne och tvätta dem rena). Så roligt det var, att ni kom, herr Bumble!»
Nu var emellertid herr Bumble en tjock karl och en hetlefrad herre, så att i stället för att svara mildt på hennes hjärtliga hälsning gaf han den lilla grinden en fruktansvärd spark.
»Nej, kan man tänka sig», sade fru Mann och skyndade ut (ty de tre gossarne voro nu undanskaffade), »här står jag och glömmer, att grinden är stängd inifrån för de söta barnens skull! Var så god och stig in, herr Bumble, var så god!»
Inbjudningen åtföljdes af en nigning, som kunde ha uppmjukat en kyrkvärds hjärta, men uppsyningsmannens var lika hårdt som förut.
»Jag vill fråga er, fru Mann», sade han och svängde med sitt spanska rör, »om det är ett passande uppförande att låta en kommenal ämbetsman stå och vänta utanför er grind, då han kommer till er i kommenala värf angående de kommenala barnen?»
»Jag försäkrar er, herr Bumble, det var bara för att jag måste tala om för ett par af de söta barnen, som hålla så ofantligt mycket af er, att det var ni, som kom», svarade fru Mann mycket ödmjukt.
Herr Bumble hade höga tankar om sin vältalighet och sin storhet. Han hade nu häfdat bägge delarna, och han blef medgörligare.
»Nåja, fru Mann», svarade han i lugnare ton, »det är kanske som ni säger. Låt oss gå in nu, ty jag kommer å tjänstens vägnar och har något att säga er.»
Fru Mann förde uppsyningsmannen in i den lilla salongen med tegelgolf, satte fram en stol åt honom och lade beskäftigt hans trekantiga hatt och hans käpp framför honom på bordet. Herr Bumble torkade svetten ur pannan, såg med välbehag på den trekantiga hatten och smålog. Ja, han smålog; uppsyningsmän kunna också vara människor... han smålog verkligen.
»Tag nu inte illa upp hvad jag ämnar säga», bad fru Mann med inställsam blidhet, »men ni har ju gått en lång väg, annars skulle jag inte sätta det i fråga — vill ni inte ha något att styrka er med, herr Bumble?»
»Inte en droppe!» förklarade herr Bumble med en värdigt, men vänligt afvisande åtbörd.
»Ack jo», sade fru Mann, som hade lagt märke så väl till tonfallet som till hans handrörelse, »bara en liten droppe med litet vatten och en bit socker?»
Herr Bumble hostade. »Hvad skulle det vara då?» frågade han.
»Jo, ni förstår, jag är ju tvungen att ha det hemma, att hälla i mixturen åt de söta små barnen, då de äro illamående», svarade fru Mann, i det hon öppnade hörnskåpet och tog fram en butelj och glas. »Det är genever.»
»Ger ni barnen mixturer, fru Mann?» frågade herr Bumble och följde med ögonen den intressanta blandningsproceduren. »Ni är en människoälskande kvinna, fru Mann. (Hon satte glaset ifrån sig.) Jag skall vid första tillfälle tala om det för direktionen. (Han drog glaset till sig och rörde om i det). Ni har en mors känslor, fru Mann. (Han stjälpte i sig halfva glaset). Och nu till affärerna!» sade han och tog upp en plånbok af skinn ur fickan. »Den gosse, som är döpt till Oliver Twist, fyller nio år i dag.»
»Gud välsigne honom!» inföll fru Mann och gned sitt vänstra öga rödt med förklädessnibben.
»Och fastän det utsatts en belöning på tio pund, som redan har höjts till tjugu, och trots de otroligaste, jag kan nästan säga öfvernaturligaste ansträngningar från kommunens sida», sade Bumble, »har det inte lyckats oss att upptäcka, hvem som är hans far eller hvad hans mors hemort, namn och ställning var.»
Fru Mann gjorde en åtbörd af förvåning, och sedan hon funderat litet, frågade hon: »Men hur har gossen då kunnat få något namn?»
Herr Bumble rätade stolt på nacken och sade: »Det har jag gifvit honom. Ser ni, fru Mann, vi uppkalla hittebarnen i alfabetisk ordning. Den näst föregående var ett S, och jag kallade honom Swubble; den här var ett T, och därför kallade jag honom Twist. Jag har namn färdiga hela alfabetet igenom, och när vi komma till Z, börja vi om igen.»
»Ni är ju riktigt en litterär person, herr Bumble!» sade fru Mann.
»Nåja», sade uppsyningsmannen, tydligen smickrad af artigheten, »det har ni kanske rätt i.» Han tömde glaset och fortsatte: »Men då nu Oliver börjar vara för gammal att stanna här längre, har direktionen bestämt, att han skall tillbaka till oss, och jag har nu själf kommit hit för att hämta honom. Låt honom komma in.»
»På ögonblicket, herr Bumble», svarade fru Mann och skyndade ut. Och Oliver, som emellertid hade fått så mycket af ansiktets och händernas smutslager afskrapadt, som kunde gå bort i en tvättning, fördes nu af sin välvilliga beskyddarinna in i rummet. »Bocka dig för herrn där, Oliver!» sade hon till honom.
Oliver gjorde en bugning, som halft gällde uppsyningsmannen på stolen och halft hans trekantiga hatt på bordet.
»Har du lust att följa med mig, Oliver?» frågade herr Bumble i majestätisk ton.
Oliver ämnade svara, att han mer än gärna ville följa med hvem som helst. Men så kom han händelsevis att se på fru Mann, som hade ställt sig bakom uppsyningsmannens stol och ursinnigt hotade honom med knuten hand. Han förstod det genast, ty denna hand hade alltför ofta lämnat spår efter sig på hans kropp, för att den ej också skulle ha lämnat spår efter sig i hans minne.
»Följer hon också med?» frågade den stackars Oliver.
»Nej, det kan hon inte», förklarade herr Bumble, »men hon kommer nog och hälsar på dig då och då.»
Detta var just ingen stor tröst för gossen. Men så ung han var, hade han dock nog förstånd att låtsa, som om han vore mycket ledsen öfver, att han skulle bort. Hungern och den nyss utståndna bestraffningen voro honom dessutom en god hjälp till att få tårar i ögonen, och han grät verkligen mycket naturligt. Fru Mann gaf honom tusen kyssar och (hvilket Oliver satte mera värde på) en smörgås, för att han ej skulle vara allt för hungrig, då han kom till fattighuset. Med smörgåsen i handen och sin lilla bruna fattighusmössa på hufvudet blef han sedan af herr Bumble förd bort från detta eländiga hem, där aldrig ett vänligt ord eller en vänlig blick hade lyst in i hans barndoms mörker. Och ändå kom det öfver honom ett anfall af barnslig sorg, då gårdsgrinden stängdes efter honom. Han måste ju skiljas från sina små olyckskamrater, de enda vänner han någonsin haft, och för första gången fick han en känsla af, att han stod alldeles ensam i den stora vida världen.
Herr Bumble tog långa steg. Lille Oliver, som höll fast i hans guldgalonerade ärm, trafvade bredvid och frågade då och då, om de inte snart voro framme. På dessa frågor gaf herr Bumble mycket korta och snäfva svar, ty den flyktiga välvilja, som genever och vatten kan framkalla i vissa hjärtan, hade redan dunstat bort, och herr Bumble var åter »kommenal tjänsteman.»
Oliver hade knappt varit en kvart inom fattighusets väggar och nätt och jämt expedierat en ny smörgås, förr än herr Bumble (som tills vidare hade öfverlämnat honom till en gammal gumma) visade sig ånyo och meddelade, att det var direktionssammanträde och att direktionen genast ville träffa Oliver.
Som Oliver ej hade någon klar föreställning om, hvad en direktion kunde vara, visste han ej, om han skulle skratta eller gråta. Han fick emellertid ej tid att grubbla vidare, ty herr Bumble väckte honom med en knackning af sin käpp i hufvudet och förde honom sedan in i en stor sal med hvitrappade väggar, där åtta à tio tjocka herrar sutto omkring ett bord. Vid ändan af bordet tronade i en högryggad länstol en ovanligt korpulent herre med ett rundt, rödbrusigt ansikte.
»Bocka dig för direktionen», sade herr Bumble, hvarefter Oliver torkade bort ett par tårar, som glömt sig kvar i hans ögon, och bugade sig för direktionsbordet.
»Hvad heter du, gosse?» frågade herrn i den högryggade länstolen.
Oliver blef så häpen vid åsynen af så många herrar, att han började darra, och herr Bumble gaf honom en ny puff, så att han brast i gråt. Han svarade mycket tyst och tveksamt. En herre i hvit väst förklarade nu, att han var en dumbom, hvilket naturligtvis var ett ypperligt medel att inge honom mod.
»Hör nu på, gosse», sade herrn i den högryggade länstolen. »Du vet väl, att du är en af fattigasylens alumner?»
»Hvad är det?» frågade den stackars Oliver.
»Ja, var det inte det jag sade, pojken är idiot», försäkrade herrn i hvita västen i mycket bestämd ton.
»Tyst!» sade den herre, som hade talat först. »Du vet väl, att du hvarken har far eller mor och att du försörjes af kommunen?»
»Ja», svarade Oliver och grät bitterligen.
»Hvad lipar du för?» frågade herrn i hvita västen. Och det var ju verkligen högst märkvärdigt; hvad kunde den gossen ha att lipa för?
»Jag hoppas, att du hvarje kväll läser din aftonbön», sade en annan herre i barsk ton, »och att du som en god kristen ber för dem, som föda dig och ta vård om dig?»
»Ja, herre», stammade Oliver.
Herrn, som talat sist, hade omedvetet sagt något mycket sant. Det skulle onekligen ha varit mycket kristligt, rent af förvånande kristligt, om Oliver hade bedt för dem, som födde och togo vård om honom. Men han hade icke gjort det, eftersom ingen hade lärt honom det.
»Nå», sade den rödblommige herrn i den högryggade stolen, »och nu ha vi låtit hämta dig hit, för att du skall få uppfostran och lära dig ett nyttigt handtverk.»
»I morgon bittida klockan sex skall du börja repa dref», tillade den barske herrn i hvita västen.
Af tacksamhet för dessa bägge välgärningar, som innefattades i den simpla sysslan att repa dref, bugade Oliver sig åter för direktionen (på herr Bumbles tillsägelse), och därefter fördes han ut i en stor kasernsal, där han grät sig till sömns i en grof, hård bädd. Stackars gosse! Han anade ej, att direktionen samma dag hade fattat ett beslut, som skulle få ett afgörande inflytande på hans framtida öde.
Direktionens medlemmar voro mycket visa, djupsinniga och filosofiska män, och då de råkade fästa sin uppmärksamhet vid fattighuset, upptäckte de genast något, som vanliga döda aldrig skulle ha insett, nämligen att de fattiga trifdes där! Det var ju ett riktigt förlustelseställe för fattigt folk, ett värdshus, där man ej behöfde betala — gratis frukost, middag, te och kvällsvard hela året om. »Åhå!» utropade direktionen och smålog klippskt, »det där skola vi snart sätta p för». Och de införde den ordningen, att fattigt folk skulle få välja — ty Gud bevars väl, de ville naturligtvis inte tvinga någon — mellan att svälta ihjäl på fattighuset steg för steg eller på en gång utom det samma. De ackorderade med vattenledningsverket om, att de skulle leverera en obegränsad mängd vatten, och med en mjölhandlare om att vid vissa tider på året leverera en liten kvantitet hafremjöl, hvarefter de bestodo tre mål tunn hafresoppa om dagen, en lök två gånger i veckan och en half brödkaka hvarje söndag. Dessutom vidtogo de åtskilliga andra kloka och människoälskande bestämmelser, som det är onödigt att här uppräkna. Men all hjälp var hädanefter oskiljaktligt förenad med fattighuset och hafrevällingen, och det skrämde folk.
Den nya ordningen trädde i verksamhet under loppet af det första halfåret sedan Oliver hämtats tillbaka. Till en början blef den litet dyrbar på grund af begrafningsentreprenörens räkningar och nödvändigheten af att låta ta in alla fattighjonens kläder, ty efter ett par veckors hafresoppdiet flaxade kläderna lösa omkring deras utmärglade, hopkrympta gestalter. Men hjonens antal krympte ihop i samma proportion som deras kroppar, och direktionen var förtjust.
Det rum, hvari gossarne åto, var ett slags brygghus med en stor kittel i den ena ändan, hvarur föreståndaren, klädd i förkläde och biträdd af ett par kvinnor, öste upp hafresoppan vid måltiderna, en spillkum, men aldrig mera, utom vid särskildt högtidliga tillfällen, då de dessutom fingo en liten bit bröd. Spillkummarna behöfde ej diskas, ty gossarne skrapade dem så väl med skedarna, att de blefvo alldeles rena. Och när gossarne slutat denna operation (som ej tog lång tid, ty skålarna voro ej mycket större än skedarna), sutto de och stirrade så begärligt på kopparkitteln, som om de velat sluka ända till tegelstenarna, hvaremellan den var inmurad, allt under det de ifrigt slickade fingrarna, för att uppfånga några små stänk af vällingen, som möjligen kunde sitta kvar på dem. Gossar bruka ju ha god aptit. Oliver Twist och hans kamrater ledo i ett fjärdedels år en långsam hungersdöds kval. Men till sist blefvo de så glupska och vilda af hunger, att en gosse, som var stor för sin ålder och icke van vid en sådan diet (ty hans far hade haft ett litet spisställe) gaf sina kamrater dunkla antydningar, att om han inte fick minst två spillkummar hafresoppa om dagen, blef han slutligen tvungen att äta upp sin sängkamrat, som råkade vara en liten klen stackare. Hans ögon rullade vildt, så att de andra trodde honom. Man lade råd, kastade lott om, hvem som efter kvällsvarden skulle gå fram till föreståndaren och be om mera, och lotten föll på Oliver Twist.
Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»
Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.
»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.
»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.
Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen.
Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!»
Direktionen for upp, slagen af skräck.
»Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?»
»Ja.»
»Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.»
Ingen motsade den profetiske herrn. En liflig diskussion uppstod. Oliver fick befallning att ögonblickligen gå i arrest, och följande morgon uppslogs på porten ett anslag, hvari utlofvades fem pund till den, som ville befria socknen från honom. Med andra ord, fem pund och Oliver Twist erbjödos den man eller kvinna, som behöfde en lärling i något handtverk eller yrke.
»Aldrig i lifvet har jag varit så fullt och fast öfvertygad om något», sade herrn i hvita västen, då han följande morgon läste anslaget, »som att den där pojken slutar i galgen.»