Oliver Twist/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 22 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 23
KAP. 24  →


[ 113 ]

KAP. 23.

Ett ömt samtal.


Det var en bitande kall kväll. Inne i det fattighus, där Oliver Twist först skådat dagens ljus, satt dess åldfru, fru Corney, vid kakelugnen i sitt eget lilla rum och betraktade med välbehag ett litet rundt bord, hvarpå stod en bricka med allt, som behöfs till en åldfrus käraste måltid. Fru Corney skulle till att trösta sig med en kopp te, och medan hon nu sneglade från bordet bort till kakelugnen, där den minsta af alla tekannor stod och småsjöng med en späd röst, steg hennes inre tillfredsställelse till en sådan grad, att hon måste småle. »Ja», mumlade hon med armbågen stödd mot bordet och såg tankfullt in i elden, »vi ha sannerligen allesammans mycket att vara tacksamma för, om vi bara ville erkänna det. Ack ja!» Hon stack ner en silfversked (hennes privata tillhörighet) i den lilla tedosan och började lägga på teet.

Hur en obetydlighet ändå kan bringa vårt skröpliga sinne ur jämvikt! Vattnet i den lilla svarta tekannan kokade öfver, medan fru Corney filosoferade, och skållade hennes hand.

»Den förbannade tekannan!» utbrast hon och satte den hastigt ifrån sig på kakelugnshällen. »Den rymmer då rakt ingenting... den kan då ingen ha någon nytta af» — hon gjorde en paus och suckade sedan: »ingen annan än en sådan stackars ensam varelse som jag... ack ja!» Hon sjönk ner på en stol och stödde åter armbågen mot bordet och filosoferade öfver sin ensamhet. Den lilla tekannan och det enda paret koppar väckte vemodiga minnen af herr Corney (som inte hade varit död i mer än 25 år), och hon öfverväldigades. »Jag får aldrig maken!» hviskade hon bedröfvad, »jag får aldrig maken!»

Om den anmärkningen gällde hennes man eller tekannan, är ovisst. Tekannan såg hon på, medan hon talade, och strax därefter tog hon den och hällde i. Hon hade nyss druckit den första klunken, då hon stördes af en dämpad knackning på dörren.

»Seså, kom in!» sade hon skarpt. »Det är väl en af de gamla käringarna, som skall till att dö, de dö ju alltid just som jag skall till och äta. Nå, stå inte där och släpp in kylan! Hvad står på?»

»Ingenting, frun, ingenting!» svarade en karlröst.

»Herre Gud», utbrast frun i mycket blidare ton, »är det ni, herr Bumble »

»Till er tjänst», sade herr Bumble, som hade stannat utanför för att torka af sig om fötterna och rista snön af sin rock; han kom [ 114 ]nu in med sin trekantiga hatt i den ena handen och ett litet bylte i den andra. »Skall jag stänga dörren?»

Åldfrun dröjde blygt med svaret; hon visste icke, om det gick an, att hon och Bumble voro ensamma tillsammans inom stängda dörrar. Bumble begagnade sig af denna hennes tvekan och stängde utan vidare dörren, som om han själf frös.

»Otäckt väder, herr Bumble!» sade frun.

»Nedrigt!» svarade Bumble, »ett riktigt antikommunalt väder! Kan ni tänka er, i denna eftermiddag ha vi delat ut öfver tjugu bröd och halfannan ost, och fattighjonen äro ändå inte nöjda!»

»Nej, naturligtvis!» sade frun och läppjade på sitt te. »När äro de det?»

»Mycket riktigt! Inte längre sedan än i förgår kom en karl — ja, ni har ju varit gift, så att för er kan jag väl tala om det —, han hade bokstafligen inte så mycket som en trasa öfver sin bakdel (fru Corney slog ned ögonen) — och kom till inspektören, just som denne hade middagsfrämmande, och sade, att han måste ha understöd. Man kunde inte bli af med honom, och gästerna började bli förargade; då lät inspektören honom få ett par näfvar potatis och ett kvarter hafremjöl. »Hvad skall jag med det där?» säger den otacksamme slyngeln. »Lika gärna kunde ni ha gifvit mig ett par glasögon!» — »Som ni vill», svarar inspektören och tar det ifrån honom igen, »men något annat får ni inte här!» — »Då går jag ut och lägger mig och dör på gatan» säger slusken. — »Nej, det aktar ni er nog för», säger inspektören.

»Ha ha ha, mycket bra sagdt... och så likt inspektören!» inföll frun. »Nå, än sedan?»

»Ja, kan ni tänka er», svarade uppsyningsmannen, »så går han verkligen åstad och lägger sig att dö på gatan! Så obstinata ä’ de fattiga nu för tiden!»

»Nej, aldrig har jag hört på maken!» utbrast frun förargad. »Men säg mig, herr Bumble, tycker ni inte också, att det är galet med sådana där extra allmosor, utom fattighuset?»

Herr Bumble smålog, liksom i medvetande af, att han förstod den saken bättre. »Riktigt anbragta», svarade han, »ja, riktigt anbragta, äro sådana där extra allmosor till stor kommunal fördel. Den stora principen med dem är att ge de fattiga just hvad de inte vilja ha, så komma de aldrig igen. Men (han började lösa upp sitt bylte) det där är ämbetshemligheter, som inte få talas om annat än mellan kommunala kolleger, som vi två. Här är litet portvin, fru Corney, som direktionen har skickat ner till sjuksalen — äkta oförfalskadt portvin, tappadt i eftermiddag, klart som kristall.»

Han höll upp den ena buteljen mot ljuset och skakade den för att bevisa dess förträfflighet, satte därefter både den och dess kamrat på byrån, vek ihop näsduken, som hade varit svept om buteljerna, [ 115 ]stoppade den långsamt i fickan, tog sin hatt och låtsade, som om han ville gå.

»Det blir kallt för er att gå hem, herr Bumble», anmärkte frun.

»Ja», sade Bumble och slog upp rockkragen, »det blåser, så man kan mista öronen.»

Åldfrun såg från den lilla tekannan upp på herr Bumble, som emellertid hade gått mot dörren. Och då Bumble harskade sig igen som inledning till att säga farväl, frågade hon blygt, om han ... inte hade lust att dricka en kopp te.

Ögonblickligen slog Bumble ned rockkragen, lade ifrån sig hatt och käpp på en stol och flyttade en annan stol fram till bordet. Medan han satte sig långsamt, såg han på frun. Hon såg oafvändt på den lilla tekannan. Herr Bumble harskade sig åter och smålog litet.

Fru Corney reste sig och hämtade ett par koppar till borta i skåpet. Då hon satte sig, mötte hennes ögon åter den galante uppsyningsmannens; hon rodnade och serverade honom en kopp te. Bumble harskade sig åter, denna gång litet hårdare än förut.

»Är det tillräckligt sött, herr Bumble?» frågade fru Corney och räckte honom sockerskålen.

»Ofantligt sött, fru Corney», svarade Bumble. Han såg på henne, då han sade detta, och om någonsin en kommunal ämbetsman sett öm ut, så måste det ha varit herr Bumble i detta ögonblick.

Nu drack man teet. Bumble hade bredt ut näsduken öfver sina knän, så att han ej skulle spilla på sina byxor. Medan han åt och drack, suckade han djupt då och då, hvilket dock ej hade någon menlig inverkan på hans aptit, tvärtom tycktes det underlätta hans operationer på te- och smörgåsområdet.

»Ni har katt, ser jag», anmärkte han och såg på en katta, som låg och stekte sig framför kakelugnen med hela sin familj omkring sig, »och kattungar också.»

»Ja, och ni kan inte tro, herr Bumble, hvad jag tycker om dem!» svarade frun. »De äro så söta och roliga, de där djuren, det är rent af ett sällskap för mig, och så äro de så kära i sitt hem.»

»Fru Corney», sade herr Bumble långsamt och markerade takten med teskeden, »det är min åsikt, att den katt eller kattunge, som inte kände sig lycklig att få vara hos er, vore en åsna.»

»Å, herr Bumble —!» invände hon.

»Det tjänar till ingenting att förneka detta faktum!» förklarade Bumble och svängde teskeden med förälskad värdighet, som gjorde honom dubbelt imponerande. »Jag skulle med nöje dränka dem!»

»Då vore ni ju grym!» sade åldfrun lifligt och sträckte ut handen efter uppsyningsmannens kopp. »En riktigt hårdhjärtad människa!»

»Hårdhjärtad?» upprepade Bumble. »Hårdhjärtad?» Han släppte koppen, tog om fru Corneys lillfinger och tryckte det, slog ett par [ 116 ]gånger med handen på sin galonerade väst, suckade ofantligt djupt och ryckte stolen litet längre bort från elden.

Bordet, som de sutto vid, var rundt. Då nu herr Bumble småningom flyttade sin stol icke bort från bordet, utan bort från kakelugnen, kom han allt närmare och närmare fru Corneys stol. Till sist vidrörde stolarna hvarandra. Om frun flyttat sig åt höger, skulle hon ha blifvit stekt af elden, om hon flyttat sig åt vänster, skulle hon ha kommit rakt i famnen på herr Bumble. Som ett klokt fruntimmer förutsåg hon säkerligen genast dessa följder, blef alltså sittande och serverade herr Bumble en ny kopp te.

»Hårdhjärtad?» sade Bumble och såg henne i ögonen, medan han rörde om i sitt te. »Är ni hårdhjärtad, fru Corney?»

»Jestandes», utbrast hon, »det var då en löjlig fråga af en ungkarl! Hvarför vill ni veta det, herr Bumble?»

Herr Bumble tömde sin kopp till sista droppen, sväljde en bit rostadt bröd, torkade sig om munnen och gaf oförfäradt åldfrun en kyss.

»Men Bumble då!» hviskade den försiktiga frun (ty hon var till den grad förskräckt, att hon nästan förlorat sin röst). »Jag skriker, Bumble!»

Bumble svarade ingenting, han lade blott helt långsamt och värdigt armen om hennes lif. Som hon förut hade sagt, att hon skulle skrika, borde denna nya djärfhet naturligtvis ha ytterligare gifvit henne anledning att göra det. Men det blef ingenting af, ty i detsamma knackade det hastigt på dörren. Ögonblickligen rusade Bumble bort till vinbuteljerna och började ursinnigt damma af dem, medan fru Corney skarpt frågade, hvem det var.

»Ursäkta, frun», sade ett gammalt skrynkligt kvinnligt fattighjon och stack in hufvudet genom dörren. »Gamla Sally håller på att dö.»

»Ja, hvad rör det mig?» frågade åldfrun bistert. »Jag kan ju inte sätta lif i henne!»

»Nej, nej, frun», svarade gumman, »det kan ingen, det finns ingen hjälp för henne. Jag har sett så många människor dö, jag vet nog, när döden är nära. Nej, men hon är så orolig, och när krampen släpper henne — det är inte ofta, för hon kämpar hårdt — så säger hon, att det är något hon måste tala om för er; förr kan hon inte dö lugn.»

Fru Corney mumlade åtskilliga skällsord om gamla käringar, som inte ens kunna dö utan att plåga sina öfverordnade; sedan svepte hon in sig i en tjock schal, bad herr Bumble vänta ett ögonblick, medan hon var borta, befallde gumman att rappa sig och inte hålla på hela natten med att linka uppför trapporna och följde henne sedan. Hon såg mycket sur ut och grälade hela vägen.

Då herr Bumble blef ensam, bar han sig litet underligt åt. Han öppnade skåpet, räknade teskedarna, vägde sockertången i [ 117 ]handen, undersökte noggrant en gräddkanna af silfver för att öfvertyga sig, att den var äkta, satte därefter hatten på nacken och spatserade gravitetiskt fyra gånger rundt omkring bordet. Därpå lade han hatten ifrån sig, ställde sig bredbent framför kakelugnen med ryggen åt elden och tycktes i tankarna företaga en noggrann värdering af möblerna i rummet.