Oliver Twist/36
| ← KAP. 35 |
|
KAP. 37 → |
KAP. 36.
Äktenskapliga slitningar.
Herr Bumble satt i fattighusets mottagningsrum och stirrade djupsinnigt på den svarta kaminen, hvarifrån det nu, då det var sommar, ej utgick annat ljus än reflexen af ett par bleka solstrålar, som kastades tillbaka från dess kalla, blanka yta. Då och då råkade han flyktigt se upp på en flugfångare af papper, som hängde och dinglade ner från taket, och då han såg, huru de sorglösa insekterna surrade omkring flugfångaren, bredde sig en ännu mörkare skugga öfver hans ansikte, och han suckade djupt. Kanske påminde insekternas beteende honom om någon smärtsam tilldragelse i hans lif.
Hans nedslagenhet var icke det enda, som kunde väcka en ljuf melankoli i en åskådares bröst. Det hade tydligen försiggått en stor förändring med honom. Hvart hade den galonerade rocken och den trekantiga hatten tagit vägen? Han bar ännu svarta ullstrumpor och knäbyxor på sina nedre extremiteter, men det var icke de forna knäbyxorna. Och rocken var nog långskörtad, men för öfrigt helt olika mot förr, och den väldiga trekantiga hade efterträdts af en anspråkslös rund hatt. Herr Bumble var icke längre uppsyningsman.
Han hade gift sig med fru Corney och blifvit »inspektör» i fattighuset. En ny uppsyningsman hade kommit till styret, den trekantiga hatten, den galonerade rocken och det spanska röret hade öfvergått till honom.
»I morgon är det två månader sedan!» mumlade Bumble och suckade. »Det är som om det vore ett århundrade sedan!»
Kanske menade han, att det inom den korta tidrymden af åtta veckor koncentrerade sig ett helt lif af lycka? Men suckar — suckar! Det låg så ofantligt mycket i den sucken.
»Jag sålde mig!» fortfor herr Bumble att grubbla. »För sex teskedar, en sockertång, en gräddkanna, några gamla möbler och tjugu pund kontant. Jag var verkligen alldeles för billig — riktigt rampris!»
»Rampris?!» skrek en kvinnoröst i hans öra. »Du hade minsann varit för dyrköpt till hvilket pris som hälst — Gud skall veta, att jag har betalat alldeles för mycket för dig!»
Han vände sig om och varseblef sin kärälskliga hälfts ansikte. Hon hade endast uppfattat några få ord af hans dystra monolog och på måfå kastat fram ofvan stående yttrande.
»Fru Bumble!» utbrast han med känslofullt allvar.
» Nå?»
»Var god och se på mig!» sade han och fäste sin blick på henne. »Kan hon stå ut med en sådan blick», tänkte han för sig själf, »kan hon stå ut med hvad som hälst. Den har aldrig klickat mot fattighjonen; klickar den gentemot henne, så är det slut med min makt!»
Det kan vara olika åsikter, huruvida en ganska obetydlig utvidgning af ögonen är tillräcklig att krossa fattighjon, emedan de ej äro särdeles motståndskraftiga såsom lefvande på klen kost, eller om kanske fru Bumble var ovanligt härdad mot örnblickar. Men ett faktum är, att fru Bumble alls icke lät sig bekomma af Bumbles ögonkast, tvärtom, hon mötte det hånfullt och stämde till och med upp ett gapskratt, som lät helt naturligt.
Då Bumble hörde detta oväntade ljud, såg han först mycket misstrogen och sedan förskräckt ut. Han försjönk åter i grubblerier och rörde sig icke ur fläcken, förr än hans uppmärksamhet ånyo väcktes af hans bättre hälfts röst.
»Skall du sitta och snarka hela dagen?» frågade hon.
»Jag ämnar sitta här, så länge jag har lust», svarade Bumble. »Jag snarkar inte alls, men för resten vill jag snarka, fnysa, gråta och skratta, allt som det behagar mig, ty det är min rättighet!»
»Din — rättighet?» fnös frun med obeskrifligt förakt.
»Just det ordet sa’ jag» förklarade Bumble. »Ty det är mannens rätt att befalla.»
»Såå? Och hvad är då hustruns rätt?» skrek aflidne Corneys änka.
»Att lyda!» dundrade herr Bumble. »Din stackars salig man skulle ha lärt dig det, så hade han kanske lefvat än. Jag önskar, att han lefde, den stackaren!»
Fru Bumble förstod, att nu var det afgörande ögonblicket inne och att den strid, som nu skulle utkämpas om makten, skulle bli den sista och afgörande. Knappast hade hon alltså hört häntydningen på honom, som var död och borta, förrän hon sjönk ner på en stol och brast i krampaktig gråt, hvarunder hon högt och ljudeligt förklarade, att Bumble var ett odjur med ett hjärta af sten.
Men tårar voro ingenting, som kunde tränga till Bumbles själ; den var vattentät. Liksom bäfverskinnsmössor, som tåla att tvättas och bli vackrare i regn, blefvo hans nerver starkare och fastare af tåreströmmar. Ty de voro ju ett bevis på svaghet och ett tyst erkännande af hans öfverlägsenhet; de gladde honom alltså och gjorde honom stolt. Han såg ytterst belåten på sin hustru och bad henne för all del gråta ut, läkarne voro ense om, att det var en för hälsan särdeles nyttig motion. »Det öppnar lungorna, renar hyn, öfvar ögonen och lättar lynnet», sade han. »Gråt på bara.»
Sedan han sagt detta i skämtsam ton, tog han sin hatt, satte den på tre kvart (som en man gör, då han känner, att han har häfdat sin egen öfverlägsenhet), stoppade bägge händerna i fickorna och skred mot dörren med själfbelåtna och stolta steg.
F. d. fru Corney hade först försökt med tårar, emedan de voro mindre ansträngande än handgripligheter. Hon var emellertid fullkomligt beredd på att äfven försöka denna andra metod, det skulle herr Bumble snart få erfara.
Det första beviset därpå var en dof klatsch, hvars omedelbara följd var, att hans hatt flög bort till andra ändan af rummet. Sedan hans hufvud sålunda blottats genom detta inledande steg, grep den erfarna damen honom om strupen med den ena handen och trakterade med den andra hans ansikte med en störtskur af slag, som utdelades med märkvärdig kraft och skicklighet. Då detta var gjordt, åstadkom hon litet omväxling genom att klösa honom i ansiktet och slita af honom håret. Och sedan hon sålunda gifvit honom en afstraffning, som hon ansåg motsvara hans förseelse, knuffade hon omkull honom öfver en stol, som stod där väl placerad för ändamålet, och uppmanade honom att åter börja tala om sin »rätt», om han vågade!
»Seså, upp med dig!» kommenderade hon, »och packa dig i väg, annars gör jag något galet!»
Herr Bumble reste sig med en mycket ångerfull min, grubblade litet på, hvad det »galna» kunde vara, plockade upp sin hatt och sneglade på dörren.
»Nå, tänker du ge dig af?» frågade hon.
»Jag går ju, min vän, jag går ju», svarade han och förpassade sig hastigt till dörren. »Det var ju inte min mening — ja, nu går jag, nu går jag! — Men du är sannerligen så häftig, så jag...»
Fru Bumble tog hastigt ett par steg framåt för att lägga i ordning mattan, som kommit i olag under striden. Men hennes gemål flög ögonblickligen ut ur rummet utan att tänka på att tala till punkt. Han hade blifvit alldeles öfverrumplad och fullständigt slagen. Ty fastän han hade en afgjord böjelse för att skryta och njöt mycket af att spela tyrann, var han (det behöfver knappast sägas) en riktig pultron. Många högt ansedda och högt beundrade auktoriteter äro offer för liknande skröpligheter. Så att anmärkningen är alls icke afsedd att nedsätta herr Bumble, den skall tvärtom ytterligare inpränta huru lämplig han var till ämbetsman.
Men hans förnedrings bägare var ännu icke full. Han gjorde en rond genom huset och kom för första gången till den öfvertygelsen att fattiglagarna egentligen voro för stränga: män t. ex., som rymde från sina hustrur, så att dessa kommo på socknen, borde alls icke straffas, de skulle tvärtom belönas som ett slags förtjänstfulla martyrer! Under dessa tankar kom han till ett rum, där de kvinnliga fattighjonen sysselsattes med att tvätta inrättningens linne. Där inifrån hördes för tillfället ett mycket högröstadt och lifligt samtal. »Hm», sade Bumble för sig själf och samlade all sin medfödda värdighet, »de där kvinnfolken ska då åtminstone tvingas att respektera min myndighet! — Hallo, där inne! Hvad är det för oväsen ni håller, edra satkäringar?»
Han slog upp dörren och steg in med vredgad min. Men i ett nu blef hans hållning krypande och ödmjuk, ty han såg framför sig sin äkta hälft.
»Min kära vän», sade han, »jag hade ingen aning om, att du var här.»
»Hade du ingen aning om, att jag var här?» sade hans fru skarpt. »Hvad har du här att göra?»
»Jag tyckte, att de pratade så mycket, att de inte kunde arbeta ordentligt, min vän», förklarade Bumble och sneglade bort till ett par käringar, som tycktes ha roligt åt herr inspektörens ödmjukhet.
»Jaså, du tyckte, att de pratade för mycket?» frågade fru Bumble. »Hvad rör det dig?»
»Nej, kära vän, men...»
»Jag säger, hvad rör det dig?»
»Nej naturligtvis, kära vän, här är det du, som befaller!» medgaf Bumble. »Men jag tänkte... att du kanske inte var tillstädes för tillfället...»
»Jag skall säga dig en sak, Bumble», svarade frun. »Här har du alls ingenting att göra! Du går och sticker näsan i saker, som inte alls röra dig, och gör dig till ett spektakel för hvarenda människa i huset, så att de grina åt dig allesammans, så snart du vänder ryggen till. Seså, packa dig af nu!»
Och då han dröjde ett ögonblick, tog hon ett ämbar med såpvatten och förklarade bestämdt, att om han inte försvann på ögonblicket, skulle han få hela dess innehåll öfver sin ståtliga personlighet.
Hvad skulle han göra? Han såg sig skamsen omkring och smög sig bort till dörren, medan käringarnas fnissande bröt ut i ett skallande skratt. Också det! Till och med i fattighjonens ögon hade han förlorat ära och anseende! Från uppsyningsmannens majestät hade han sjunkit ner till den ynkligaste toffelhjälte! »På två månader!» tänkte han. »Ännu för knappt två månader sedan var jag min egen herre och herre öfver hvar och en, som hörde till det kommunala fattigväsendet. Och nu —!»
Han gaf gossen, som öppnade porten för honom, en örfil och trädde ut på gatan.
Där gick han länge gata upp och gata ner. Slutligen dämpade motionen hans häftigaste sorg, men i stället gjorde den honom törstig. Han gick förbi åtskilliga kaféer och stannade slutligen på en sidogata framför ett, där han öfver gardinen kunde se, att det blott satt en ensam gäst i skänkrummet. I det samma började det ösregna, och det bragte hans beslut till mognad; han gick in och rekvirerade något att dricka.
Mannen, som satt där inne i skänkrummet, var lång och mörk och klädd i en stor kappa. Han tycktes vara främmande där i staden och hade visst gått ett duktigt stycke, ty hans kläder voro dammiga och han såg trött ut. Då Bumble inträdde, sneglade han på honom, men nedlät sig för öfrigt knappast att besvara hans hälsning med en nick.
Bumble hade värdighet för två. Efter den obekante var stram af sig, drack han sin genevertoddy under tystnad och fördjupade sig gravitetiskt i en tidning.
»Var det mig ni såg efter?» frågade den främmande med barsk basröst.
Det föll sig emellertid så (som det ju ofta inträffar vid dylika
tillfällen), att Bumble ej kunde låta bli att då och då snegla bort till
den obekante. Hvarje gång han gjorde det, tog han emellertid
förlägen ögonen till sig, ty i samma ögonblick hade den främmande
sett på honom. Och Bumble kände sig dubbelt generad, därför att
den främmande herrn hade sådana besynnerliga ögon, skarpa och
genomträngande, men med en ovanligt lömsk och misstrogen blick,
som verkligen gjorde ett högst obehagligt intryck.
Då deras ögon på det sättet hade mötts flera gånger, bröt plötsligt främlingen tystnaden. »Var det mig ni såg efter, då ni tittade in genom fönstret?» frågade han med barsk basröst.
»Nej, inte det jag vet, ty ni är väl inte herr —?» Bumble hejdade sig; han hoppades att han genom detta knep skulle få den främmande till att själf säga sitt namn.
»Det var alltså inte mig ni såg efter», svarade den främmande med ett hånfullt leende, »ty annars skulle ni ha vetat mitt namn. Ni vet det inte och jag råder er att inte häller söka få veta det.»
»Jag menade ingenting ondt, min herre», sade herr Bumble majestätiskt.
»Det är ingen skada skedd», sade den främmande. Och så blef det en lång paus.
Sedan bröt den främmande åter tystnaden. »Jag tycker, att jag har sett er förr?» sade han. »Ni var annorlunda klädd den gången, och jag såg er bara på gatan, men jag tycker ändå, att jag känner igen er. Ni bar uniform då, inte sant?»
»Jag var uppsyningsman vid fattiggården», svarade Bumble litet öfverraskad.
»Mycket riktigt», den främmande nickade. »Och hvad är ni nu?»
»Inspektör», sade Bumble långsamt och med eftertryck; han ville på förhand afvisa all opassande förtrolighet, som den främmande eljes kunde ha tillåtit sig. »Inspektör på fattiggården, min herre.»
»Men ni har väl lika öppen blick för er fördel, som ni alltid har haft?» frågade den främmande, och då Bumble förvånad såg upp, fixerade han honom skarpt. »Ni kan gärna svara uppriktigt. Som ni hör, känner jag er ganska bra.»
»En gift man», svarade Bumble, i det han skuggade öfver ögonen med handen och mönstrade den främmande från topp till tå, »vill ju lika gärna som en ogift förtjäna sig några slantar, om det kan ske på ärligt sätt. Kommunala ämbetsmän äro inte så öfverdrifvet väl aflönade.»
Den främmande smålog och nickade åter för sig själf, som om han tänkte, att han icke tagit miste på mannen. Sedan ringde han på värden. »Fyll på det där glaset!» sade han och räckte honom Bumbles. »Riktigt varmt och starkt! Det är väl så ni vill ha det?»
Bumble harskade sig litet. »Ånej, inte för starkt...»
»Ja, ni förstår väl?» sade den främmande torrt. Värden smålog och gick, och strax därefter kom han tillbaka med ett ångande glas, hvaraf redan den första klunken gjorde Bumble vattnig i ögonen.
Sedan stängde den främmande herrn dörren och fönstret. »Hör nu på!» sade han. »Jag kom hit i dag för att söka upp er, och tack vare en af de tillfälligheter, hvarigenom den onde stundom för de sina tillsammans, kom ni af er själf hit in i rummet, där jag just satt och tänkte på er. Jag vill ha några upplysningar af er, och fastän ert besvär inte blir stort, skall ni inte behöfva göra något för intet. Tag de där att börja med.»
Han sköt ett par guldmynt så tyst öfver bordet, som om han var rädd för, att man i nästa rum skulle kunna höra dem skramla. Bumble tog dem, undersökte dem noga, och då han hade öfvertygat sig om, att de icke voro falska, stoppade han ytterst belåten ner dem i sin västficka.
»Försök nu att tänka er tillbaka», fortfor den främmande, »till — låt se — för tolf år sedan nu i vinter.»
»Det var lång tid», anmärkte Bumble. »Nå?»
»I fattighuset.»
»Ja.»
»Nattetid.»
»Ja.»
»I den håla där allt slags afskrap ger barn ett lif, som de själfva ha förverkat — föder ungar, som fattigvården måste ta hand om, och gömmer sin egen skam i grafven.»
»Menar ni sjuksalen?» frågade Bumble, som hade litet svårt för att förstå den främmandes patetiska uttryck.
»Naturligtvis. Där föddes en gosse...»
»Där ha minsann födts många gossar», inföll Bumble och skakade på hufvudet.
»Måtte fan ta det helvetes ynglet!» utbrast den främmande otåligt. »Den pojke jag tänker på var en flickaktig, bleknosig mes, som sattes i lära hos en likkistsnickare (jag önskar han hade fått sitt eget likkistlock igenskrufvadt öfver sig med det samma!) och som sedan rymde... till London påstås det.»
»Jaså, ni menar Oliver... lille Oliver Twist?» frågade Bumble. »Ja, honom kommer jag naturligtvis mycket väl ihåg... det var den obstinataste slyngel, som...»
»Det är inte honom jag frågar efter; om honom har jag hört tillräckligt», inföll den främmande. »Jag frågar efter den häxan, som skötte hans mor. Hvad har hon för sig nu?»
»Ja, hvad har hon för sig?» sade Bumble, som genevertoddyn hade gjort litet skämtsam. »Det är minsann inte lätt att säga. Men som det inte finns några barnaföderskor, där hon nu är, så antar jag, att hon alldeles har upphört med sitt gamla yrke.»
»Hvad menar ni?» frågade den främmande bistert.
»Hon dog i vintras.»
Den främmande fixerade honom en stund. Sedan blef uttrycket i hans ögon tomt och förströdt, och han tycktes falla i tankar. Det var ej lätt att se, om han kände sig lättad eller besviken genom den upplysning han fått. Men slutligen tog han ögonen till sig, drog ett djupt andetag, sade, att det kunde för resten också vara likgiltigt, och reste sig som om han ämnade gå.
Bumble var fiffig nog till att genast inse, att här var ett tillfälle att slå mynt af en viss hemlighet, som befann sig i hans bättre hälfts besittning. Han kom tydligt ihåg kvällen, då gamla Sally dog; det var ju tyvärr samma kväll som han hade friat till fru Corney och fastän sistnämnda dam aldrig hade anförtrott honom den bikt, som endast hon hade hört, hade han likväl fått veta så mycket, att bikten angick något, som hade händt, då gamla Sally skötte Oliver Twists mor. Alltså meddelade Bumble nu den främmande med hemlighetsfull min, att det var en dam, som hade varit tillsammans med den gamla häxan, strax innan hon dog, samt att han hade all anledning att tro, att denna dam skulle kunna meddela vissa upplysningar.
Den främmande blef tydligen öfverrumplad och förskräckt. »Hvar kan jag träffa den damen?» frågade han hastigt.
»Det kan endast ske genom mig», sade Bumble.
»När?»
»I morgon.»
»Alltså i morgon kväll klockan nio!» Den främmande skref hastigt och otydligt sin adress på en papperslapp. »Jag behöfver väl inte ålägga er att vara tyst? Det är ju i ert eget intresse.»
Han gick och betalade hvad de hade druckit, upprepade med eftertryck: »klockan nio i morgon afton!» och gick sina färde efter att i afvisande ton ha anmärkt att de ej hade samma väg.
Men då Bumble såg på adressen, upptäckte han, att där icke stod något namn. Eftersom den främmande ännu ej hade kommit långt, skyndade han efter honom och vidrörde hans arm.
»Hvem är det?» utbrast mannen och vände sig hastigt om. »Smyger ni er efter mig?»
»Nej, jag glömde bara...» sade Bumble och pekade på papperet. »Hvem skall jag fråga efter?»
»Monks!» svarade den främmande och skyndade sig bort.