Oliver Twist/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 3 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 4
KAP. 5  →


[ 20 ]

KAP. 4.

Oliver träder ut i lifvet.


Det brukas i familjer med många barn, att när man alls icke ser någon utsikt till att kunna anskaffa en ordentlig plats åt en uppväxande yngling, skickar man honom till sjös. Ihågkommande detta visa och fördelaktiga exempel, tog direktionen i öfvervägande, om det ej skulle vara lämpligt, att Oliver Twist sattes ombord på något kofferdifartyg, som skulle till en eller annan hälsofarlig hamn, så mycket mera som det ju var sannolikt, att kaptenen en kväll, då han var upprymd efter middagen, antingen skulle prygla ihjäl honom eller slå itu hans skalle med ett järnspett. Ju klarare saken framställde sig för direktionen i detta ljus, desto flera tycktes fördelarna vara. Herr Bumble skickades alltså ut för att anställa förberedande spaningar, om det ej fanns någon kapten, som behöfde en skeppsgosse utan huld och skydd. Men då herr Bumble kom tillbaka för att rapportera utgången af sin expedition, mötte han utanför porten begrafningsentreprenören Sowerberry i egen hög person.

Herr Sowerberry var en lång, mager, knotig karl i luggslitna svarta kläder, stoppade svarta bomullsstrumpor och skor i samma stil. Hans ansikte var af naturen ej anlagdt för det leende, men han var dock i allmänhet fallen för det slags munterhet, som möjligen kan vara förenlig med hans yrke. Hans steg blefvo spänstiga, och hans anlete upplifvades, då han gick fram till Bumble och hjärtligt tryckte hans hand.

»Jag har nyss varit och tagit mått på de bägge kvinnfolken, som dogo i natt», förklarade han.

»Ni blir rika karlen till sist», sade uppsyningsmannen och stack ner tummen och pekfingret i begrafningsentreprenörens framräckta snusdosa, som var en sinnrik liten modell af en patenterad likkista. »Jag säger, ni blir rika karlen till sist!» upprepade han och knackade vänskapligt herr Sowerberry på axeln med sin käpp.

»Tror ni det?» sade entreprenören i en ton, som halft medgaf, halft betviflade sannolikheten af detta påstående. »De pris, som direktionen betalar, äro mycket knappt tilltagna.»

»Ja, det äro likkistorna också», svarade uppsyningsmannen med nätt och jämt så mycket af ett leende, som en hög ämbetsman kan tillåta sig.

Herr Sowerberry tilltalades precis så mycket af denna kvickhet, som anständigheten fordrade, och han skrattade en lång stund. »Nåja, herr Bumble», sade han sedan, »det är ju möjligt, att sedan den nya bespisningsförordningen tillämpas, ha kistorna blifvit litet smalare [ 21 ]och lägre än de voro förr. Men litet skall man väl förtjäna. Väl torra bräder äro dyra, och järnhandtagen måste jag ta kanalvägen från Birmingham.»

»Ja ja», menade herr Bumble, »hvarje handtverk har sina afbränningar, och naturligtvis är det rätt och billigt, att man har litet vinst.»

»Vinst, jo, jag tackar jag! Jag får säga, att jag verkligen har en stor svårighet att brottas med, och det är, att det dör så många groflemmade personer. Så snart de, som ha sett bättre dagar, komma på fattighuset, dö de knall och fall och ni kan lita på, herr Bumble, att en tre fyra tum mera i bräder än man har beräknat den tiden, då priserna bestämdes, det gör en betydlig minskning i förtjänsten, i synnerhet när man har familj att försörja.»

Då herr Sowerberry sade detta med en förorättad mans kränkta min, tyckte uppsyningsmannen, att det liksom satte en fläck på direktionens ära, hvarför han fann det rådligast att byta om samtalsämne. Och som Oliver Twist för tillfället mest upptog hans tankar, började han tala om honom.

»Hvad var det nu jag ville säga», sade han, »ni vet väl inte händelsevis någon, som behöfver en pojke — en kommunal lärpojke, som är en börda, ja, jag kan gärna säga en kvarnsten omkring den kommunala halsen? Utmärkta villkor, herr Sowerberry, utmärkta villkor!» tillade herr Bumble och trummade med ändan af sin käpp på det ställe af plakatet, där orden »fem pund» stodo tryckta med jättelika bokstäfver.

»Hm», sade begrafningsentreprenören och fattade i uppslaget af herr Bumbles uniformsrock, »det var just det jag ämnade tala med er om. Ser ni... men så’na granna knappar ni har, herr Bumble! Dem har jag aldrig sett förr.»

»Åja, de ä’ ganska vackra», sade uppsyningsmannen och betraktade stolt sina stora mässingsknappar. »Vapnet är det samma som i vårt kommunala sigill: den barmhärtige samaritanen, som hjälper den sjuke och nödställde mannen. Direktionen skänkte mig dem till nyåret, och jag invigde dem med besiktningen af den där afsigkomne handlanden, som dog i en portgång midt i natten.»

»Ja, jag minns... juryns utslag lydde: död af köld och brist på de oumbärligaste lifsförnödenheterna, inte sant?»

Herr Bumble nickade.

»Och så sade besiktningsmännen något om, att om fattiginspektören hade...»

»Dumheter!» afbröt uppsyningsmannen förargad. »Om direktionen skulle bry sig om allt nonsens, som så’na där okunniga jurymän prata, skulle den få alldeles för mycket att göra.»

»Ja, det är då sant,» sade entreprenören.

»Jag önskar bara, att vi kunde få så’na där karlar en fjorton dars tid in till oss», fortsatte herr Bumble, »så skulle de minsann [ 22 ]få se, att direktionen med sina stadgar och reglementen skulle kväsa dem i en handvändning.»

»Ja, var lugn för det!» svarade entreprenören och smålog gillande, för att lugna den kommunala ämbetsmannens växande förbittring.

Herr Bumble tog af sig sin trekantiga hatt, tog fram en näsduk ur kullen, torkade den af förbittringen framkallade svetten ur pannan, satte på sig hatten igen, vände sig sedan om mot entreprenören och frågade i lugnare ton: »Nå, hur var det med pojken nu?»

»Jo», svarade herr Sowerberry, »som ni vet, betalar jag ganska stora utskylder till fattighuset, och därför tycker jag, att det inte är mer än rätt och billigt, att jag får så stor valuta som möjligt för den... och... därför tycker jag, att jag kan ta pojken själf.»

Herr Bumble tog entrepenörens arm och drog honom med sig in i fattighuset. Där fick herr Sowerberry en fem minuters audiens hos direktionen, och det blef beslutadt, att Oliver redan samma kväll skulle anställas hos honom »på prof», hvilket, då det är fråga om en fattighusgosse, betyder, att om mästaren tycker, att han kan få tillräcklig nytta af gossen utan att behöfva proppa för mycket mat i honom, så behåller han honom så och så lång tid och behandlar honom som han finner för godt.

Då lille Oliver fram på eftermiddagen kallades inför direktionen, underrättades han om, att nu skulle han bli lärling hos en likkistfabrikant, och om han knotade öfver sin ställning eller någonsin föll socknen till last igen, skulle han genast bli skickad till sjös, där han antingen skulle drunkna eller bli ihjälslagen, alldeles som det passade sig. Denna underrättelse mottog Oliver med så föga märkbar sinnesrörelse, att direktionen enstämmigt förklarade honom vara en förstockad liten slyngel och befallde herr Bumble att genast föra honom till ort och ställe. Man gaf honom hans tillhörigheter, som ej voro tunga att bära, eftersom de rymdes i ett papperspaket af ett kvarters bredd och tre tums höjd, han drog ner mössan öfver ögonen, hakade sig åter fast vid herr Bumbles rockärm och släpades af denne hedersman bort till skådeplatsen för nya lidanden.

Herr Bumble drog honom en stund med sig utan att ge akt på honom, ty som det anstår en kommunal ämbetsman, höll han sitt hufvud högt, och då det dessutom blåste hårdt, skyldes lille Oliver helt och hållet af herr Bumbles ena rockskört, som vajade för vinden. Först då de nalkades sin bestämmelseort, fann herr Bumble för godt att se efter, om gossen nu också befann sig i ett sådant skick, att han kunde uthärda en granskning af sin nye mästare. »Oliver», sade Bumble, »skjut upp mössan och gå rak i ryggen.»

Fastän Oliver genast efterkom befallningen och fastän han med den lediga handen strök sig hastigt öfver ögonen, satt det dock en tår kvar i dem, då han såg upp på uppsyningsmannen. Herr Bumble gjorde en bister grimas, och tårarna rullade utför Olivers kind, den [ 23 ]ena efter den andra. Det hjälpte icke, allt hvad han ansträngde sig; till och med sedan han gjort den andra handen fri och satt äfven den för ansiktet, trängde tårarna häjdlöst fram mellan de små magra fingrarna.

»Så där ja!» utropade herr Bumble, i det han stannade och slungade en ondskefull blick på sin lille skyddsling. »Af alla de otacksamma och vanartiga pojkar jag har träffat på, är du då den—!»

»Nej, nej, snälla herrn», snyftade Oliver och hakade sig fast vid den af herr Bumbles händer, som höll det välbekanta spanska röret, »jag skall vara beskedlig, ja, det lofvar jag. Men jag är så liten, och jag är så... så...»

»Så... hvad för något?» brummade uppsyningsmannen.

»Så förskräckligt ensam!» jämrade gossen. »Alla människor hata mig. Ack, jag ber er, var inte så sträng mot mig!»

Herr Bumble såg några sekunder förvånad ned på Olivers hjälplösa ansikte, harskade sig högljudt ett par gånger, mumlade något om den »satans hostan», sade sedan till Oliver att han skulle torka sig i ögonen och vara en snäll gosse, tog därefter hans hand och gick vidare med honom.

Begrafningsentreprenören hade nyss satt luckorna för sin butik och var nu sysselsatt med att vid skenet af ett melankoliskt ljus föra in något i sin räkenskapsbok, då herr Bumble inträdde.

»Jaså», sade entreprenören och stannade midt i ett ord och såg upp från boken, »är det ni, herr Bumble?»

»Just jag», svarade uppsyningsmannen. »Här är jag med gossen.» Och Oliver bugade sig.

»Jaså, det är pojken?» sade entreprenören och höll upp ljuset öfver hufvudet för att kunna granska Oliver från topp till tå. »Hör nu, min gumma lilla, vill du komma in ett ögonblick?»

Från en liten kammare bakom butiken kom fru Sowerberry, en liten mager, skinntorr människa med ättiksurt ansikte.

»Det är den där pojken jag talade om, min vän», sade entreprenören ödmjukt, »han från fattighuset.» — Och Oliver bugade sig åter.

»Jestanes», sade entreprenörens hustru, »hvad han är liten!»

»Ja, han är verkligen ganska liten», medgaf herr Bumble och såg på Oliver, som om det varit dennes eget fel, att han ej var större. »Men ni skall få se, fru Sowerberry, att han växer nog.»

»Ja, af vår mat och dryck», svarade frun spetsigt. »Jag för min del kan inte begripa, hvad det är för uträkning att ta fattighusbarn, de kosta en ju mycket mer än man kan förtjäna på dem. Men Gud bevars, karlarne inbilla sig ju, att de veta allting bäst. — Seså, packa dig nu ner utför trappan, ditt lilla benrangel!» tillade hon, i det hon öppnade en dörr och knuffade Oliver utför en trappa ner i ett litet skumt och kvaft rum, som utgjorde ett slags tambur till kolkällaren och kallades »köket». Där nere satt en smutsig tjänstflicka [ 24 ]med nedkippade skor och blåa ullstrumpor, som voro i stort behof af att bli stoppade.

»Charlotte», sade frun, »ge den här gossen litet af öfverlefvorna, som Caro skulle ha; när han inte har varit hemma och ätit se’n i morse, så slipper han. Den här pojken är visst inte så kinkig af sig — eller hur?»

Oliver, hvars ögon började tindra, så snart han hörde talas om mat, svarade nej, hvarefter ett fat med hvarjehanda tarfliga öfverlefvor sattes för honom. Jag önskar, att vissa välfödda filosofer, i hvilka mat och dryck förvandlas till galla, kunde ha sett Oliver Twist sluka de läckerbitar, som hunden hade försmått. Det är blott en sak jag ännu hellre skulle vilja, och det är att se samma filosofer förtära samma måltid och med samma välbehag.


»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!» (Sid. 34.)

»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!» (Sid. 34.)


»Nå», frågade frun, som med stum fasa och fruktansvärda aningar om den kommande tidens aptit hade sett Oliver förtära sin kvällsvard, »har du slutat nu?»

Som ingenting ätbart fanns kvar, svarade Oliver ja.

»Kom då», sade fru Sowerberry, i det hon tog en smutsig lampa och gick före honom uppför trappan. »Du får din sofplats där uppe [ 25 ]under disken. Du är väl inte rädd för att ligga bland likkistorna? Nå, det gör för resten det samma, antingen du vill eller inte, för vi ha ingen annan plats åt dig. Seså, kom nu och låt mig inte stå här och vänta hela natten.»

Oliver följde undergifvet sin nya matmor.