Om svensk jordäganderätt/Om ättstaternas jordäganderätt

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia
Om svensk jordäganderätt
av Adolf Åström
Om ättstaternas jordäganderätt
 De lokala småstaternas jordäganderätt  →



[ 15 ]

KAP. II.

Om ättstaternas jordäganderätt.

»Odlingens hela gång inom Skandinavien är från söder mot norr», sade redan Geijer. Fornforskning och historia bevisa detta till fullo. Förekomsten af grafvar och fornsaker utvisar, att redan stenålderns svenskar utbredt sig från Skåne – hvaraf hela Skandinavien erhållit sitt namn – i öster till Blekinges skär och uppför floderna till Värends bygder, i väster genom Hallands kuststräckor till Västergötlands och Dals slättbygder samt Bohusläns klippor. Därifrån har sedermera en gren dragit in öfver Norge och uppfyllt dess dalar.[1] Under bronsåldern utbredde sig befolkningen öfver Småland och Östergötland, Öland och Gotland samt slätterna kring Mälaren och Hjälmaren. Sparsamma bosättningar förekomma också inom Dalarne och Norrland.[2] Under järnåldern söker sig omsider odlingen väg längs Bottenhafvet och Kvarken.[3] Redan under medeltidens tidigare skede finna vi odlade trakter i Västerbotten; äfven om vidlyftigare kolonisationsföretag förekommo därstädes först under fjortonde seklet.[4]

Hufvudnäringen under stenåldern synes hafva varit fiske, högdjursjakt samt boskapsskötsel. Har åkerbruk förekommit, har det troligen varit s. k. svedjebruk.[5] Stenålderns svenskar [ 16 ]hafva alltså varit ett nomadfolk. Samhällsformen har varit det personliga ättsamhället i dess renaste gestalt. Under bronsåldern vinner åkerbruket efter hand en hög utveckling. Såsom hufvudnäring täflar det framgångsrikt med boskapsskötseln. Pyteas från Massilia (omkr. 300 f. Kr.) berättar, att invånarne i Tule idkade åkerbruk och uttröskade säden i lador.[6] Och Pomponius Mela (40 e. Kr.) skref, att Skandinavien var fruktbarast af alla öar i Östersjön.[7] Om boskapsskötselns höga ståndpunkt vittnar däremot Adam från Bremen, då han påstår att den öfverträffade alla andra länders.

Med åkerbrukets allmännare utveckling öfvergick folket från nomadiserande till bofast. Äfven nu bibehöll sig länge ättstaten såsom den enda samhällsformen. Under seklernas lopp öfvergick dock ätten såsom stat till en territorial-stat. Äfven denna utveckling gick naturligen från söder till norr. I de nordligare landsändarna, såsom senast odlade, spåra vi lättast de ursprungligare förhållandena.

Under våra förfäders nomad-period torde man ej kunna ifrågasätta tillvaron af någon äganderätt till jord. Landet användes för jakt, fiske, mulbete, slåtter och upphuggning af sveder såsom ett fritt land – en res nullius. Hvarje familj och ätt brukade jorden efter eget skön, där det föreföll bekvämast. En viss häfd vid brukningen af vissa jordområden kunde väl uppkomma, men detta endast förmedlade öfvergången till uppkomsten af en verklig äganderätt.

Först under åkerbruksperioden uppkom en jordäganderätt. Den föranleddes närmast af fast bosättning och jordens odling.

Inom ättstaten finna vi tvenne arter af jordäganderätt: publik och privat. Subjekt för den förra var ättstaten; för den senare familjen. Objekt för den förra var okultiverad jord, för den senare kultiverad. Bägge tillsammans falla under begreppet ättstatens öfveräganderätt.

Grunden för den senare var utan tvifvel en ockupation af en res nullius. Hvarje ättsamhälle tillägnade sig ursprungligen af det lediga landet ett visst mer eller mindre bestämdt jordområde – en dal, en slätt o. s. v. – i och för fast bosättning. Härom erinra några i behåll varande odlingssagor.

[ 17 ]Redan förut är omtaladt, att Oden, i spetsen för fem ätter, tog landet vid Mälarens norra strand i besittning och fördelade detsamma emellan de olika ätterna. Vidare förtäljes, att Ingiald Illrådes son Olof »með þat lið er honum vildi fylgja» flydde för svearne till Klarälfvens dal, röjde skogar, brände och odlade samt byggde stora härad, som de kallade Värmaland.[8] På samma sätt bebyggdes Jämtland och Helsingland. Den norske höfdingen Ketil Jamte, son till Anund Jarl på Sparabo och »mikill manfjöldi med honum» drog öster om Kölen og byggde stora härad, som efter honom kallades Jämtland. Hans sonson Tor Helsing drog med stort följe till ödelandet öster därom. Det kallades Helsingland.[9]

Grunden för ättsamhällets privata jordäganderätt var åter specificatio af en res communis omnium; hvarom närmare framdeles.

Vi skola nu söka ådagalägga tillvaron af, hvad vi här kallat, ättstatens öfveräganderätt till jord.

Då ätten, såsom stat betraktad, redan vid våra rättsböckers tillkomst var ett minne blott, är det tydligen omöjligt att direkt uppvisa tillvaron af berörda äganderätt. Indirekt låter det sig däremot göra. Såsom redan förut påpekats, existerade inom de bägge götalagarnas samt Gotlands- och Skånelagens rättsområden ätten i förändrad gestalt såsom en privaträttslig korporation. Kan man nu visa, att ätten i denna betydelse varit subjekt för öfveräganderätt till jord,[10] torde med den allra största sannolikhet kunna antagas, att jämväl den forntida ättstaten varit subjekt för en dylik jordäganderätt. Enligt öfriga medeltidslagar synes ätten t. o. m. såsom korporation hafva upphört och upplösts uti privata och naturliga samhällsföreningar: fäderne- och möderne-släkter. Och då vi jämväl, hvad dessa lagar beträffar, finna rättsregler, som afse jordens bindande vid de olika släkterna, gifva äfven de stöd för samma [ 18 ]antagande. Då vi sålunda i det följande tala om ätt, förstå vi därmed ätten såsom korporation, och då ättens ställning till ättjorden var enligt medeltidslagarna väsentligen densamma som släktens till släktjorden, kunna vi under begreppet ätt (såsom privaträttslig korporation) jämväl inbegripa begreppet släkt.

Hela ättemännens sammanlagda jordområde, vare sig det å en viss tid var tillkommet genom ursprungliga eller härledda laga fång, var ännu under medeltidens tidigare skede af samma rättsliga beskaffenhet. All ättemännen tillhörig jord var ättejord eller, såsom den vanligen kallas, arfvejord.

Någon skillnad emellan arf och aflinge hade icke ännu uppkommit.[11] Denna ståndpunkt intaga såväl Gotlandslagen som den äldre Västmannalagen. Ingendera gör, så vidt vi kunnat finna, någon skillnad på arf och aflinge. Den förra lagen talar om »aign», den senare om »iorþ».[12]

När sedermera ätten allt mer och mer sönderföll, uppkom jord af en annan rättslig kategori, den s. k. aflingejorden. Öfver densamma hade ägaren fri förfoganderätt, den kunde bortgifvas samt säljas utan uppbud till hvem som helst och för hvilket pris som helst.[13] Aflingejorden behandlades likasom lösören.[14]

Aflingejorden var sådan jord, som en ätt- eller släktmedlem förvärfvat från annan ätt eller släkt.[15] Jord, som genom köp eller annat laga fång förvärfvats inom samma ätt eller släkt, var däremot fortfarande ätt- eller släktjord. Därigenom hvarken förökades eller förminskades ättens eller släktens jordegendom.

[ 19 ]Vid tvist om jord var arf eller aflinge, var presumtionen för den, som ville bevisa, att jorden var ätt- eller släktjord.[16]

En alldeles säregen ställning intager Östgötalagen. Enligt densamma berodde den fria dispositionen af viss jord på jordens storlek och beskaffenhet. Jord, som var mindre än en sjettedel af en attung »i bygdum by» eller tre markland i »humpar och hapar», var ägaren icke skyldig att hembjuda ättemännen.[17]

Sedan nyförvärfvad jord gått i arf, förvandlades densamma till ätt- eller släktjord.[18] Härigenom förändrades alltså storleken af ätternas eller släkternas jordområden.

Såsom allmän regel för hela medeltidsrätten kan man därför säga, att, med undantag af aflingejorden, var all annan jord i enskilda personers ägo ätt- eller släktjord. Denna jord bibehölls inom ätten eller släkten såsom ett fast underlag för dess makt och öfvergick i regel från den ena generationen till den andra genom arf.

Vid arfssuccession inom samma ätt eller släkt var det troligen nog, för att gifva jord karaktär af ätt- eller släktjord, att den gått i arf en gång.[19] Sedan emellertid kvinna erhållit arfsrätt, kunde jord gå i arf emellan olika ätter eller släkter. För att nu förebygga allt för stora förändringar uti ätternas eller släkternas inbördes maktställning, sökte man försvåra i fråga varande arfstäkt i ändamål att så vidt möjligt bibehålla arfvekvinnas jord vid hennes ursprungliga ätt eller släkt. Sålunda fordras, att ätt- eller släktjord skall gå i arf från arfvekvinna till minst tre af hennes bröstarfvingar efter hvarandra, för att densamma för beständigt skall tillhöra den ätt eller släkt, med hvilken ifrågavarande kvinna blifvit genom äktenskap förenad. Skulle däremot jorden från den första eller andra af hennes bröstarfvingar gå i bak- eller sidoarf, återföll jorden till hennes fäderneätt eller fädernesläkt.[20] Innan alltså arfvekvinnas jord gått i arf på hennes bröstarfvingar tre gånger, var den ett dominium pendens emellan två ätter eller släkter.

[ 20 ]Till stöd för antagandet af en ättens öfveräganderätt till jord vilja vi anföra dels de rättsregler, som företrädesvis afse jordens bibehållande inom ätten, dels ock dem, som visa ättmedlemmarnes eventuella rätt till ättjorden.

Till den förra gruppen hänföra vi såväl dem, som innehålla förbud för ättemän att föryttra jord till utanmän, som ock dem, som ådagalägga, att ättjord icke kunde frångå ätten genom medlemmarnes edsöresbrott. Till den senare gruppen åter hänföra vi de rättssatser, som reglera ättmedlemmarnes afhändelser af ättjord.

Hos de flesta af de gamla folken var det förbjudet att till främmande föryttra ättjorden.[21] Samma var ock ursprungligen förhållandet hos våra förfäder. Hufvudregeln angående företrädesrätten till köp af jord lyder i Gotlandslagen sålunda: »Þa en ai vinna scyldir menn caupt aign af þaim sum selia þarf, þa caupin qvislar menn. eþa etar menn. – – En aign caupis aldri vtan etar».[22] Till och med till ättemän var det förbjudet att sälja all sin jord.

Såsom straffpåföljd vid de s. k. edsöresbrotten stadgades fredlöshet och förlust af all egendom.[23] Härvid är att anmärka det i hög grad betecknande sakförhållandet, att jord icke inbegreps under den förverkade egendomen. »Hvar äger sin sak ensam böta och ej annans lott förverka», heter det, och jorden ingick icke i den brottsliges lott utan tillhörde ätten. Riktigheten häraf bestyrkes af alla rättsböckerna. Samtliga svealagarna, Östgötalagen, additamentet till den yngre Västgötalagen samt båda landslagarna innehålla fullt tydliga bestämmelser härom.[24] Det säges, att de som brutit edsöret, hafva förverkat »þy þör agha vtan jordagotz» eller ock »allu þy sum þe aghu ouan a iorþinne» Härjämte gifvas regler för boskiftet. Tionde och afrad, inlagsfä och bolagsfä uttagas först, sedan »taki hvar þere sin lut af, sum han a i bono», och den återstående förbrutna delen – »þera lösa gotz», som det till yttermera visso heter i [ 21 ]landslagen – skiftas i tre lotter mellan konungen, häradet och målsäganden. Angående jorden heter det däremot: »tha han dödher är, tho hafwi hans rätte Arfwe thet gotz.»

Jämväl Skånelagen har liknande rättsregler. Sålunda stadgas, att den som dräper annan för redan bötad sak får aldrig frid, »oc konung taki alt þæt han a vtan hans iorth.»[25]

Västgötalagarnas stadganden om urbota mål, som äro med edsöresbrotten jämförliga, äro de enda, som kunna föranleda till någon tvekan i berörda hänseende. I allmänhet heter det om dessa brott: »þæt ær niþingswærk, firigiort landi oc löffum öræ»[26] eller »þet ær orbotæ mal, han hauir firigiort landæ oc lösum örum allum».[27] T. o. m. Schlyter skall hafva tolkat »land» i dessa uttryck såsom jord.[28] Vid jämförelse med alla de öfriga lagarnas stadganden i berörda afseende synes det emellertid vara alldeles tydligt, att land icke kan betyda annat än »lanzwist», d. v. s. rättighet att vistas i landet.

På ett annat ställe i äldre Västgötalagen säges dock uttryckligen om den, som bär afvog sköld mot sitt land, att han förverkat »iord. lansvist ok löfum öræ».[29] Att emellertid icke ens för detta fall förlust af jord var straffpåföljd, framgår af en jämförelse med yngre lagens stadgande, där alldeles samma brott var belagdt med det vanliga straffet: förlust af lösegendom och lanzvist. Där sålunda »jord» i ofvan berörda lagbud icke rent af tillkommit genom felskrifning, måste det betyda förlust af äganderätt till förut innehafd jord, i den mening att den efter brottet tillföll ätten.

Ättemännens eventuella rätt till ättjorden och ättens öfveräganderätt till sitt hela jordområde framgår emellertid tydligast af arfs- och bördsrättens samt den gotländska afradsrättens bestämmelser.

Hvad arfsrätten angår, behöfva vi endast erinra om att rätt till arfstäkt var inom ätten till möjligheten obegränsad samt att ättledaren i vissa fall tog arf efter den ättledde.

Beträffande åter bördsrätten vilja vi påvisa dess inverkan vid afhändelser af jord genom köp, skifta, pantsättning, flätföring samt gåfva och testamente.

[ 22 ]Ursprungligen var det, såsom förut sagts, förbjudet att sälja jord till utanmän. Det synes ock hafva varit ättemän förvägradt att sälja all sin jord till annan medlem af samma ätt.[30] Påföljden för öfverträdelse häraf var förlust af ättgemenskapen. I den mån ätten sönderföll kunde emellertid hvarken det ena eller andra förhindras, äfven om lagstiftningen icke ställde sig gynnsam därför. Alla våra medeltidslagar tolerera altså försäljningar till icke ättemän, ehuru Gotlandslagen utan tvifvel är motvilligare än de öfriga.[31]

I hvarje fall af försäljning har för det första ättemännen haft pröfningsrätt, huruvida skäl till försäljning öfver hufvud förelegat. Det enda laga skäl för försäljning, som synes hafva godkänts, har varit nöd och trångmål. »Aign ma engin selia vtan þrang rekin til.»[32] Straffet för försäljning utan trängande nöd synes ursprungligen hafva varit mycket strängt. Såldes jord af viss storlek utan nödtvång, hade säljaren, enligt Gotlandslagen, sålunda förverkat sin hals.[33] Pröfningsrätten utöfvades af ättemännen å offentlig sammankomst.[34] Skedde köp lönligen utan ättemännens undersökning, var köpet ogillt och köparen förlorade hvad han af köpeskillingen kunde hafva utgifvit samt fick dessutom böta.[35]

Vidare hade, om försäljning tilläts, ättemännen förköpsrätt, gent emot icke-ättemän utan vidare och inbördes i förhållande till närheten i skyldskap. Denna ättemännens samfälda rätt motsvarades af de enskildes uppbudsskyldighet, hvarom alla våra medeltidslagar innehålla bestämmelser.[36]

Enligt landskapslagarna var uppbudet vanligen både enskildt och offentligt.[37] Det enskilda uppbudet skedde hemma hos närmaste skyldeman i vittnens närvaro. I Västergötland hölls det enskilda uppbudet på sjunätting; d. v. s. sjunde dagen före det offentliga uppbudet på tinget. Endast ett enskildt [ 23 ]uppbud erfordrades. Det offentliga uppbudet däremot ägde rum på tinget, en,[38] två[39] eller tre gånger, olika enligt olika lagar. I landslagarna fastställdes antalet till tre i öfverensstämmelse med Upplandslagen och Östgötalagen. Såsom en mellanform emellan det enskilda uppbudet hemma och det offentliga uppbudet å tinget förekom härjämte enligt några lagar ett uppbud inför socknemännen vid kyrkan.[40] Sedan uppbudet ägt rum efter hvarje orts sedvänja, hade ättemännen att göra bruk af sin förköpsrätt eller ock tillåta försäljning till utanmän. Ättemännens förköpsrätt var lika oinskränkt som rätten till arf. Emellan ättemännen inbördes afgjordes företrädet af närheten i skyldskap till säljaren. Tvist om bättre rätt till bördeköp afgjordes genom släkträkning efter arfsordningen.[41] Jämskylde ägde köpa i förhållande till sin arfslott, om de ärfva skolat.

Hvad angår sättet för beräknande af köpeskillingens storlek, så torde det ursprungligen hafva berott af det s. k. bördabudet, hvarmed troligen förstods köpeanbud enligt ett legalt bördepris. Härpå syfta landslagarnas bestämmelse, att priset skulle fastställas af mätismän »oc ey epter byrda budhi som fordom var».[42] Det legala bördepris, som här åsyftas, är sannolikt detsamma, hvarom svealagarna innehålla bestämmelser.[43]

Priset bestämdes med hänsyn till olika både mynt- och jordvärden.

I förra afseendet lydde hufvudregeln, att ett örtugland kostade en stark rent silfver, d. v. s. åtta riksdaler specie eller trettiotvå kronor i nuvarande mynt.[44] »þa skal han giwæ enæ mark skiærpt silfwer fore örtogh hwariæ,» säger Upplandslagen. Men med tiden uppstod en skillnad emellan en mark vägdt silfver och en mark penningar. Penningemarken blef till skrot och korn försämrad och således af ett ringare värde än den vägda marken. Då denna försämring fortskridit så långt, att en mark rent silfver var i värde lika med två mark penningar, [ 24 ]förändrades bördepriset så, att ett örtugland kostade två mark penningar. Så i Södermannalagen och yngre Västmannalagen. I öfverensstämmelse härmed stadgar nu Upplandslagen i allmänhet, att ett örtugland kostar en mark rent silfver »ællr pænningæ æpter thy sum mark silffs ma brænnæ af», d. v. s. att om örtuglandet värderas i penningar, blir beloppet så mycket högre, som penningemarken är mindre värd än den vägda.

Härjämte bestämdes bördepriset efter de olika örtuglandens värden, beroende på deras naturliga godhet m. fl. omständigheter. Såväl Upplands- som Södermannalagen gifva exempel på örtugland af olika kvalitet. Det ena slaget gaf i afrad[45] både korn och penningar; det andra endast penningar. Att det här är fråga om örtugland af olika värden, framgår tydligt af en jämförelse med Upplandslagen, Jordabalken flock XXI, enligt hvilket lagrum ett örtugland af första graden svarade mot ett och ett halft års underhåll, men ett örtugland af andra graden endast mot ett års underhåll. Värdena bestämdes sannolikt af afraden, och de här angifna afradspersedlarna i ena fallet korn och penningar, i senare fallet endast penningar, måste syfta på en sedvanerättslig afradsordning, om hvilken vi för öfrigt ingenting känna. Man jämföre likväl Östgötalagens legala afradsstadga (B. B. IX). Häraf följer då, att ett örtugland af den bättre sorten kostade enligt U. L. en mark rent silfver, eller enligt S. M. L. två mark penningar, men ett örtugland däremot af den sämre sorten enligt U. L. två tredjedels mark rent silfver eller enligt S. M. L. en och en tredjedels mark penningar »ok siþæn hwariæ iorþ sum hun ær wærþ til.»[46]

Senare bestämdes köpeskillingens belopp af mätismän, utsedda till lika antal af säljare och köpare. Så enligt landslagarna.[47]

Vid försäljning af ättjord hade slutligen ättemännen äfven lösningsrätt till den försålda jorden. Denna inträdde, när jord blifvit försåld i strid mot lagens bestämmelser om uppbudsskyldigheten. Härvid tillämpades med förköpsrätten analoga regler. Lösningstalan skulle anhängiggöras, innan laga häfd åkommit.

[ 25 ]Nu om skifte.

Om verkligt skifte ägde rum, så att båda parterna gåfvo hvarandra lika vederlag i jord – »fullt gen fullo, ok likt gen liku» – förminskades därigenom icke ättjorden, vare sig skiftet skedde med ättemän eller utanmän. Skifte kunde likväl i så måtto medföra fara för ättjordens förminskning, att man medelst ett formellt skifte, som dock i verkligheten helt eller delvis var ett köp, kunde kringgå de regler, som för ättjordens bibehållande voro gifna. Till förekommande häraf torde den enskilde ursprungligen varit pliktig att genom uppbud underrätta ättemännen om alla påtänkta skiften.[48] Senare synes man likväl icke hafva hållit så strängt på uppbudskyldigheten i detta fall. Ättemännen torde endast hafva gjort gällande en lösningsrätt, för den händelse en ätteman genom blandadt köp och skifte afhändt sig mera jord, än han fått i vederlag.[49]

Med köp och skifte har pantsättning den största likhet. Pantsättning var t. o. m. ursprungligen ett köp med rätt till återköp. »Umfärd» skulle anställas likasom vid köp, och »oþal fastar» skulle närvara.[50] De fastar, som närvoro vid återköpet, kallas »återköpsfastar».[51] Och panttagaren kallas t. o. m. »cöpman.»[52] En enkel följd häraf var, att uppbud om tillärnad pantsättning skulle ske.[53]

Ättemännen hade lika väl som gäldenären rätt att inom utsättningstiden återlösa jorden. Någon särskild lösningsfrist för ättemän fanns således ej, lika litet som någon pantinnehafvarens uppbudsskyldighet.[54] Hade lösningstiden utlupit, utan att gäldenären eller hans ättemän återköpt jorden, tillföll den utan vidare pantinnehafvaren. Jorden sades vara »förstånden» eller »odalfäst». Sedermera erhöllo ättemännen lösningsfrist efter betalningsdagen och efter uppbud af pantinnehafvaren.[55]

Flätföring var namnet på medeltidens »skötslokontrakt».

[ 26 ]Därmed förstods ett aftal, hvarigenom en person (»skötslotagaren») till en annan (»skötslogifvaren») öfverlämnade hela sin förmögenhet, vare sig den varit stor eller liten, mot rätt till lifstidsunderhåll.[56] Till aftalets rättsverkningar hörde, att skötslotagaren blef medlem af skötslogifvarens familj och kom under dennes husbondevälde.[57]

Nästan alla medeltidslagarna innehålla bestämmelser härom.[58] Hvad som i förevarande afseende har intresse är likväl endast reglerna för delningen af skötslotagarens jordegendom emellan olika ättemän.

Gent emot fattiga ättemän hade ätten försörjningsplikt, gent emot förmögna ättemän åter hade den en häremot svarande försörjningsrätt.

Ville en person flätföra sig – såsom motiv uppgifves vanligen ålder och sjukdom – och hade han barn, skulle han göra dem uppbud om flätföring, ungefär som om han ville sälja sin jord.[59] Hvart och ett af barnen ägde i tur och ordning, efter ålder räknadt, ovillkorlig rätt att i förhållande till den arfslott, som på dem skulle belöpa, om fadern varit död, gifva honom underhåll i hans lifstid och i vederlag taga motsvarande andel af hans jord. Ägde han ej barn, skulle han tillbjuda andra hans arfvingar. Äfven de hade samma rätt, som om barn är sagdt. Ville ej de, ägde andra ättemän flätföra honom. Ville ej heller de, kunde han låta flätföra sig af hvem som helst. Då skyldemän, barn eller andra, bestämt sig för flätföringen, gjordes ett provisoriskt arfskifte.[60] Skötslotagarens egendom fördelades på skötslogifvarne, såsom om de skolat taga arf efter honom. Därefter tog flätföringen sin begynnelse och skötslotagaren kom först i vård och underhåll hos den äldste af de samarfva skyldemännen, tills den å honom utslagna arfslotten blifvit förtärd. Därefter måste han »fara» till den andre i ordningen, tills äfven dennes arfslott blifvit förtärd o. s. v., ända till dödsfallet [ 27 ]inträffade. Underhållspriset var, för år räknadt, legalt bestämdt, ehuru något olika i olika lagar. Enligt U. L. och S. M. L. motsvarade ett örtugland jord, som gaf både korn och penningar i afrad, ett och ett halft års underhåll; men ett örtugland, som endast gaf penningar, ett års underhåll. I yngre V. M. L. var underhållspriset bestämdt till ett örtugland, i Ö. G. L. till fyra marker för man och tre marker för kvinna, och i landslagarna till tre marker i jord eller lösören.

Efter dödsfallet förrättades slutligt arfskifte. Hvad som efter afräkning för den aflidnes underhåll återstod skiftades på vanligt sätt emellan de verkliga arfvingarne. Enligt Ö. G. L. ägde skötslogifvaren rätt till all den aflidnes egendom, i fall arfvingarne icke ville medgifva laga ersättning för underhållet.

Hvad ändtligen benefika afhändelser af jord genom arf eller testamente angår, visar sig ättens öfveräganderätt däruti, att giltighet af dylika fång ursprungligen var beroende af arfvingarnes samtycke. Sålunda förbjuder yngre V. G. L. (J. B. 46) att bortgifva ättjord »vtan arfui vili». Ö. G. L. (Ä. B. 11) stadgar: »nu ma egh man iorþ ælla annat gozs giua undan rættum arvum sua sum för var i laghum» Och i V. G. L:s Additament (11 § 12) tillägges gåfva giltighet endast under gifvarens lifstid, såsom skäl hvarför anföres, att »ingin aegher annærs bort at giua vtan hans iaa ok viliæ»

Samma regler gällde äfven för själagåfvor eller testamenten. I äldre V. G. L. (A. B. 10) heter det: »a döz dæghi ma ikki fra aruæ giua at lagmæli, num arvi quæder sialvær ia viþr».[61]

Såsom stöd för antagandet af ättens öfveräganderätt till jorden hafva vi utom arfs- och bördsrätten jämväl åberopat Gotlandslagens afradsrätt.[62]

Enligt berörda lag skulle vid hvarje försäljning af jord till annan ätteman än närmaste arfsberättigade skyldeman, äfvensom till utanmän, säljaren afstâ en del af köpeskillingen till sina arfvingar. Denna andel kallades afrad och utgjorde en åttondedel af köpeskillingen. Afraden utgick alltid, så snart det var fråga om verkligt köp, utom i följande fall: »att allir lyþir»,[63] [ 28 ]d. v. s. hela ätten, sålde, eller att jord blifvit gulden såsom mansbot, eller att »marc laigi», d. v. s. ett jordstycke af den storlek, att det gaf en mark i lega, gifvits såsom hemföljd, eller slutligen, att jord blifvit gulden såsom ersättning för tjufgods och böter för stöld. Härjämte må anföras, att i fall bröder, bröllingar eller andra skyldemän skifta samfäldt bo och några af dem därefter sålde sin jord, utgick icke afrad till någon af de förra delägarne i boet, utan till de skyldemän, som voro säljarne närmast i ätt och som behöllo sin jord.

Om det, på grund af det anförda, kan anses såsom alldeles otvifvelaktigt, att ätten såsom privaträttslig korporation haft öfveräganderätt till ättjorden,[64] så måste ock ätten, såsom forntida stat, af hvilken ätten såsom korporation var en direkt afläggare, haft öfveräganderätt till ättjorden.

Den ursprungliga förvärfsgrunden till detta slag af äganderätt måste hafva varit en occupatio af en res nullius, såsom förut anförda odlingssagor gifva vid handen, och omfånget för rättigheten var lika med det ockuperade jordområdet.

Ättjorden bestod i öfrigt af såväl odlad som icke odlad jord. Den förra afses företrädesvis i förut anförda regler om arfsrätt, bördsrätt och afradsrätt till jord. Men att ätterna jämväl haft öfveräganderätt till den kringliggande ouppodlade marken – ätternas allmänningsmark – kan man se af Saxos berättelse om ätterna på Jutland. I Danmark hade nämligen konungarne redan vid medeltidens början tillagt sig äganderätt till all okultiverad jord. Sedermera berättas det, att Sven Tveskägg sålt skogarna tillbaka till, bland andra menigheter, ätterna på Jutland. Saxo skrifver med afseende härå: »emptio fuit communis familiis propinqvitatis serie cohærentibus.» Ättstatens öfveräganderätt till så väl den odlade som ouppodlade jorden bestyrkes härjämte af de förut anförda odlingssagorna. I berättelsen om Odens bosättning vid Mälaren heter det, att han »tillägnade sig så mycket af landet, som han kallade Sigtúnir», och fördelade detsamma på sina hofgodar, utan att skillnad gjordes på kultiverad eller okultiverad mark. Och hvad denna ättens samfälda äganderätt innebar, kan man se af en jämförelse med [ 29 ]berättelserna om Islands bebyggande. Sedan en höfding i spetsen för sitt följe tagit en viss landsträcka i besittning och fördelat någon del af den odlingsbara marken på sina följesmän, kunde icke en därefter ankommande kolonist intaga någon del af berörda samhälles jämväl ouppodlade mark, utan tillstånd af vederbörande myndigheter, och om tillstånd en gång blifvit gifvet, kunde det t. o. m. återkallas.[65]

Såsom grundad på en occupatio af en res nullius var ättstatens öfveräganderätt troligtvis absolut. Endast angränsande staters lika beskaffade äganderätt kunde inskränka densamma. Emellan de olika staterna torde dock vid denna tid icke några bestämda gränser hafva blifvit utstakade. Vanligen torde man hafva nöjt sig med de gränser naturen bestod. När därföre ätterna utbildades till ättförbund, utvidgades också ättallmänningarna till en gemensam förbundsallmänning. i

Den privata jordäganderätten inom ätterna anknöt sig till familjerna. Den var alltså icke individuell utan kollektiv. Hvarje husfader utöfvade densamma såsom representant för familjen.

Huru detta slag af äganderätt till den kultiverade jorden ursprungligen uppkommit genom en specificatio af en del af ättallmänningen, skall framdeles närmare utvecklas. Att den var i hög grad inskränkt torde vara alldeles otvifvelaktigt. Inskränkningarna voro så många och ingripande, att senare tiders författare t. o. m. hafva svårt för att förlika dem med begreppet äganderätt.[66] Emellertid torde familjerna redan från odlingens första begynnelse hafva varit ägare och icke nyttjanderättshafvare till sin jord. Den privata jordäganderätten var en verklig äganderätt, ehuru inskränkt på grund af ättstatens öfveräganderätt.

Klart är likväl, att det privata rättsområde, inom hvilket detta slag at egendom rörde sig, ursprungligen var skäligen begränsadt. Efter hand utvidgades det dock. Men jämsides härmed undergingo de patriarkala familjerna förändring. Denna var af tvåfaldig art. I somliga familjer, så att säga, utträngde husfaderns individuella familj alla de öfriga. Husfadern dref sina yngre söner i viking men behöll den äldste hemma. Så uppkommo större jordpossessioner, s. k. gårdar. I andra däremot [ 30 ]delades den patriarkala familjen i individuella familjer med särskild hushållning. Så uppkommo byar.

Härigenom banades väg för privat jordäganderätt af individuell art.

  1. ↑ Montelius: a. a., s. 72 ff.
  2. ↑ Montelius: a. a., s. 169.
  3. ↑ Styffe: a. a., s. 317.
  4. ↑ Styffe: a. a., s. 317. Hels. L. K. B. 7.
  5. ↑ Montelius: a. a., s. 15–16.
  6. ↑ Montelius: a. a., s. 2.
  7. ↑ Agardh: a. a., s. 61.
  8. ↑ Yngl.-sag., k. 46.
  9. ↑ Harald Hårfagers saga, k. 20, Håkon d. godes saga, k. 14, o. Olof d. heliges, saga, k. 147. Jmf. Bergfalk: »Om svenska jordens beskattning», s. 7.
  10. ↑ Endast ätten såsom stat eller korporation kunde vara rättssubjekt för en dylik jordäganderätt. Släkten däremot kunde icke vara »förmögenhetssubjekt för egen räkning utan endast för sina medlemmars». Jmf. Nordling, a. a., s. 26.
  11. ↑ Af annan mening Nordström a. a. II s. 129, förf. till art. »Om Arfvejord» i Schmidts Jur. Ark. Band VII § 4, samt Stjernhöök: »De jure Sveon. et Got. vet.» s. 239.
    Botin: Svenska hemman och jordegods II s. 67, anser däremot, att skillnaden emellan arf och aflinge icke är ursprunglig. Den isländska Grágás gör icke heller någon skillnad på arf och aflinge (Olivecrona: a. a. s. 172 not 1).
  12. ↑ Äldre V. M. L. B. B. 10 § 1 talar visserligen om »fult fæþerni oc alð oþill», men sådan jord motsättes icke aflinge utan jord under tillfällig besittningsrätt.
  13. ↑ K. K. L. L. J.B. 9 § 1; M. E. L. L. Eg. B. 11; U. L. J.B. II § 4; V. M. L. II J.B. 2 § 3; S. M. L. J.B. 2 § 3.
  14. ↑ Norska lagar säga detta uttryckligen (Nordström a. a. II s. 140) Sk. L. sätter »köpejord» och bolfä gentemot arfvejord. Se t. ex. I: 21, 23, 24.
  15. ↑ Jmf. V. G. L. II J.B. 46. Se ock Stjernhöök a. a. s. 240.
  16. ↑ Sk. L. I: 25.
  17. ↑ Ö. G. L. Egn. S. 3 § 2.
  18. ↑ Jämf. Ö. G. L. Egn. S. 6; V. G. L. I J.B. 3 § 4.
  19. ↑ Nordström: a. a. II s. 141.
    Olivecrona: a. a. s. 218.
  20. ↑ G. L. I: 20 § 2; S. M. L. Ä.B. 2 § 1; Jmf Schmidts Jur. Ark. VII s. 178 not 1. Nyere Landsloven (Odelslösningsbolk k. 2) o. äldre Gulatingsloven k. 275 (Keyser och Munch).
  21. ↑ Schmidts Jur. Ark. VII s. 170–172;Krüger: a. a. s. 101; Nordström: a. a. II s. 130 ff.
  22. ↑ I: 28 § 3.
  23. ↑ Alnsö stadga af år 1285 – V. G. L. IV: 19: § 2. Jmf. Schlyter: Jur. Afh. I: »Utkast till Edsöreslagarnes Historia».
  24. ↑ K. K. L. L. Edz. B. 21 o. 33; M. E. L. L. Edz. B. 21 o. 33; Ö. G. L. Edz. B. 8; Add. t. V. G. L. II: 7, 20; U. L. Kon. B. 9; V. M. L. I Kun. ezöre 6; V. M. L. II Kon. B. VI; Hels. L. Kon. B. 6 samt S. M. L. Kon. B. 9.
  25. ↑ Sk. L. I: 89.
  26. ↑ V. G. L. I orb. mal § 2.
  27. ↑ V. G. L. II orb. mål I pr.
  28. ↑ I. Otman: Äldre Vestgötalagen s. 32 not 3.
  29. ↑ orbot. mal § 4.
  30. ↑ G. L. I: 20 § 13.
  31. ↑ I: 28 § 5 2:dra p.
  32. ↑ Jmf. V. M. L. I B. B. I o. II J. B. I: »æn skærpti sko at foti». Hels. L. J. B. 1.
  33. ↑ I: 63 § 2.
  34. ↑ G. L. I: 28 pr.
  35. ↑ Ibm.
  36. ↑ G. L. I: 28 pr.; V. G. L. I J. B. 3 pr., II J. B. 4; Add. 11 § 5; Ö. G. L. Egn. S. 3; Sk. L. I: 50–51; V. M. L. I B. B. 1; II J. B.: 1; U. L. J. B.: 1; S. M. L. J. B. 2; M. E. L. L. Egn. B. 2; K. K. L. L. J. B. 2; Hels. L. J. B. 1.
  37. ↑ V. G. L., Ö. G. L., U. L. o. Hels. L.
  38. ↑ V. G. L.
  39. ↑ Hels. L.
  40. ↑ U. L. o. Hels. L.
  41. ↑ K. K. L. L. J. B. 6; M. E. L. L. Egn. B. 6; U. L. J. B. 2; V. M. L. II J. B. 2 § 1; Hels. L. J. B. 1; S. M. L. J. B. 2 o. G. L. I: 28 §§ 3 o. 5.
  42. ↑ K. K. L. L. J. B. 3; M. E. L. L. Egn. B. 3 o. Schlyters Gloss. i M. E. L. L. vid »Byrdebud».
  43. ↑ Nordström a. a. II s. 150. Jmf. Abrahamsson: Sveriges Rikes landslag s. 354 not b. Se ock U. L. J. B. 1; S. M. L. Ä. B. 2 § 1; V. M. L. II Þingm. B. 17 o. I: Þingm. B. 5 § 5.
  44. ↑ Schlyter: Jur. Afh. I 2:dra uppl. s. 77.
  45. ↑ Stjernhöök a. a. s. 246 synes uppfatta afgälden såsom skatt, Schlyter: Gloss. t. U. L. vid »Markland» däremot såsom afrad.
  46. ↑ Annan tolkning af Schlyter: Gloss t. U. L. vid Markland samt efter honom af Nordström a. a. II s. 149 not. 96.
  47. ↑ M. E. L. L. Egn. B. 3; K. K. L. L. JB 3; Jmf. ock V. G. L. II Add. 11: 5 o. 6.
  48. ↑ G. L. I: 28 § 2 o. S. M. L. JB 5 § 1.
  49. ↑ V. G. L. II Add. 11 § 11: V. G. L. III: 135; U. L. JB 8; S. M. L. JB 12 § 4: V. M. L. I B. B. 6; II JB 3 pr. M. E. L. L. Egn. B. 23.
  50. ↑ G. L. I: 28 § 1; V. G. L. I JB 6 pr. II JB 14.
  51. ↑ U. L. JB 9; S. M. L. JB 7.
  52. ↑ S. M. L. JB 9.
  53. ↑ Ö. G. L. Egn. S. 16 § 1; G. L. I: 28 § 1 jemfördt med 28 pr.
  54. ↑ U. L. JB 9; V. M. L. I B. B. 14 o. II JB 10.
  55. ↑ M. E. L. L. Egn. B. 7. S. M. L. JB 9.
  56. ↑ Jmf. Nordisk Retsencyklopedi, 10 häft. § 40. Nordström a. a. II s. 56.
  57. ↑ Loccenius: »tradere se et sua bona alterius potestati et domui pro perpetuo victu», cit. af Schlyter i Gloss. I. V. G. L. vid »Flat». Ö. G. L. kallar skötslotagaren »gäfträl» Enl. Sk. L. I: 42 ansvarade husbonden för den flätfördes alla gärningar.
  58. ↑ V. G. L. I JB 3 § 1; II JB 5; Add. 11 § 10; Ö. G. L. ÄB 12; Sk. L. I: 40–43; U. L. JB 21; S. M. L. JB. 17; V. M. L. I Gipn. B. 16 § 1; II JB 17; Hels. L. JB 15; M. E. L. L. Egn. B. 34; K. K. L. L. JB 31.
  59. ↑ V. G. L. II JB 5; Sk. L. I: 40.
  60. ↑ Sk. L. I; 40.
  61. ↑ D. S. 131 – Påfven Innocentius hade hört af konung Sverker, att testamenten till kyrkan ansågos ogiltiga, »nisi presentibus et conscientibus heredibus».
  62. ↑ I: 28 pr. o. § 5.
  63. ↑ Nordström II s. 137 not. 69 antager, att orsaken till att afrad för detta fall ej behöfde utgifvas var tingsrättens bifall till ifrågasatt försäljning. Men detta är oriktigt. Tingsrättens bifall skulle alltid inhämtas.

    Sannolikt afser uttrycket: »allir lyþir selin» försäljning af någon ätten såsom korporation tillhörig jord, t. ex. ett stycke allmänning.
  64. ↑ Jmf. Nordström a. a. II s. 137 o. Nordling a. a. s. 10.
  65. ↑ Bergfalk: a. a, s. 8–9.
  66. ↑ Nordström a. a. II s. 137 o. Nordling a. a. s. 10.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Om_svensk_jordäganderätt/Om_ättstaternas_jordäganderätt&oldid=234089”