Pauline/Kapitel 01
|
Stormen → |
FÖRSTA KAPITLET.
EN GRAV.
En lördagsafton, mot slutet av år 1834, voro vi församlade i en liten salong, vilken stod i samband med Grisiers fäktsal, och avhörde, med floretten i hand och cigarren i mun, vår professors lärda teorier, vilka tid efter annan avbrötos av några till ämnet passande anekdoter, då dörren öppnades och Alfred de Nerval inträdde.
De, som läst min resa i Schweiz, skola kanhända erinra sig denne unge man, som beledsagade en hemlighetsfull och beslöjad kvinna, vilken jag första gången såg vid Fruelen, då jag tillika med Francesco skyndade att uppnå en båt, som skulle föra oss till Vilhelm Tells sten. De hava säkert icke glömt, att Alfred de Nerval, vilken jag vid detta tillfälle hoppades få till reskamrat, långtifrån att vänta på mig, i stället påskyndade fartygets avgång, samt att han, som lämnade stranden, då jag ännu var trehundra steg därifrån, gav mig ett tecken med handen, vilket på en gång uttryckte avsked och vänskap, och det jag översatte sålunda: »Förlåt, bäste vän! Jag skulle gärna vilja råka dig; men jag är icke ensam, och…» Härpå svarade jag med ett annat tecken, som skulle betyda: »Jag förstår fullkomligt.» — Jag stannade och fogade mig villigt i detta hans förfarande, huru hårt det syntes mig, då jag, i brist på båt och roddare, icke kunde resa förrän dagen därefter. Vid min återkomst till hotellet efterfrågade jag, om man kände denna kvinna, och fick till svar, att allt, vad man visste om henne, var det att hon tycktes lida mycket, samt att hon hette Pauline.
Jag hade helt och hållet glömt detta möte, då jag, vid en utfart till de varma baden i Pfeffers, i det långa underjordiska galleriet mötte Alfred de Nerval, som ledde samma kvinna, vilken jag förut sett vid Fruelen, och som där på förutnämnda sätt visat sin önskan att förbliva okänd. Även denna gång tycktes hon vilja bibehålla samma inkognito; ty hennes första rörelse var att återvända. Olyckligtvis kunde man ej taga av varken till höger eller vänster från den väg vi gingo; det var en spång av tvenne hala och fuktiga plankor, vilka, i stället för att gå tvärs över bråddjupet, där Tamina brusade över sin svarta marmorbädd, lågo längsefter en av väggarne i grottan, nära fyratio fot högt över floden, stödda av stockar, som voro ställda emot klippan. Min väns hemlighetsfulla följeslagarinna, som insåg att all flykt var omöjlig, fällde ner slöjan och fortfor att gå fram emot mig. Jag har omnämnt det besynnerliga intryck, som väcktes hos mig vid åsynen av denna kvinna, vit och luftig, lik en vålnad, gående på brädden av avgrunden, utan att synas mera bekymra sig därom, än om hon redan tillhört en annan värld. Då hon närmade sig, ställde jag mig tätt invid bergväggen, för att intaga så litet rum som möjligt. Alfred ville låta henne gå ensam; men hon vägrade att lämna hans arm, så att vi alla tre ett ögonblick befunno oss på en bredd av på sin höjd en aln; men detta ögonblick var hastigt som blixten. Denna sällsamma kvinna, lik en av dessa féer, vilka, lutade över flodernas brädd, låta sitt skärp fladdra i skummet av vattenfallen, böjde sig över branten och kom förbi mig liksom genom ett underverk, likväl icke så hastigt, att jag ej hann skåda hennes ansikte, som var skönt och lugnt, ehuru blekt och tärt av sjukdom. Då tycktes det mig som det icke var första gången jag såg detta ansikte; i min själ vaknade ett oredigt minne av en annan tid, en erinring om salonger, baler och fester. Det syntes mig liksom jag sett denna nu så sorgsna och avfallna kvinna fordom glättig, rodnande och kransad med blommor, bland parfymers och musikens virvlar hänförd i någon smäktande vals eller sprittande galopp; men var? Jag visste det icke. När? Detta var mig omöjligt att säga; det var en dröm, ett återljud i mitt minne, som hade ingenting bestämt eller verkligt, och vilket undflydde mig, liksom jag gripit efter en luftbild. Jag återvände med föresats att se henne ännu en gång, om jag också, för att ernå detta mål, skulle fela mot all grannlagenhet; men vid min återkomst, ehuru jag ej varit borta mer än en halvtimma, voro varken Alfred eller hon kvar vid baden i Pfeffers.
Två månader hade förflutit sedan detta andra sammanträffande. Jag befann mig i Baveno, nära invid Lago Maggiore. Det var en skön höstafton; solen hade sänkt sig bakom Alperna, och skymningen höljde redan östern, vilken började att glest översås med stjärnor. Fönstret i mitt rum låg utåt en terass, betäckt med blommor. Jag steg ned och fann mig mitt uti en skog af rosenbuskar, myrten och oranger. Jag motstod ej heller frestelsen, utan bröt några doftande kvistar och gick att stödja mig mot en balustrad av röd granit invid sjön, och skild därifrån endast genom landsvägen, som leder från Genève till Milano. Jag hade knappast hunnit fram, förrän månen uppgick från sidan åt Sesto och dess sken begynte smyga sig efter sidorna på bergen, vilka begränsade synkretsen, och över vattnet, som slumrade vid mina fötter, jämnt och skinande, likt en ofantlig spegel. Allt var lugn; intet buller hördes, varken från jorden, sjön eller himlen, och natten började sitt lopp i majestätisk och melankolisk stillhet. Lugnet stördes dock snart av det avlägsna bullret av en vagn, som kom från Doma d'Ossola och den nalkades hastigt. Vid krökningen av vägen varseblevs en postvagn, dragen i galopp av tvenne hästar framåt vägen till värdshuset. Ungefär tvåhundra steg från oss smällde postiljonen hårt med sin piska, för att tillkännagiva sin ankomst för den väntande medbrodern. Strax därpå gnisslade också den stora värdshusporten på sina gångjärn, och ett nytt anspann framkom därifrån. I detsamma stannade vagnen under terrassen, mot vars balustrad jag stod lutad.
Natten var, såsom jag sagt, så ren, så genomskinlig och doftande, att de resande, för att njuta av luftens ljuva ångor, nedfällt suffletten på vagnen. De voro två, en ung man och ett ungt fruntimmer. Hon, insvept i en stor sjal eller kappa, satt med huvudet lutat bakåt mot den unge mannens arm. I detta ögonblick kom postiljonen med ett ljus, för att tända lanternorna på vagnen; en ljusstråle gick över de resandes ansikten, och jag igenkände Alfred de Nerval och Pauline.
Alltid han och alltid hon. Det tycktes som om en makt med bestämdare syftning än slumpen, förde oss till varandras möte. Alltid hon, men nu så förändrad, till och med emot vad hon var vid Pfeffers, så blek, så döende, att hon utgjorde blott en skugga. Och likval återväckte dessa vissnade drag ännu i min själ den orediga kvinnobild, vilken slumrade i djupet av mitt minne, och som, vid var och en av dessa hastigt försvinnande syner, steg upp till dess yta och svävade över min tanke, likt en av Ossians drömbilder över töckenmolnen. Jag var nära att tala till Alfred, men erinrade mig, huru högt hans följeslagarinna önskade att vara obemärkt. Och likväl var det en känsla av så djupt medlidande, som drog mig till henne, att jag ej kunde motstå min önskan, att hon åtminstone skulle få veta, att det fanns någon, som uppsände en bön, att dess slocknande ande, vilken var nära att höja sig från jorden, ej skulle så i förtid lämna den intagande kropp den bebodde. Jag tog ett visitkort ur min ficka och skrev med mitt stift på avigsidan: »Måtte Gud beskydda de resande, trösta de bedrövade och läka de lidande!» Jag stack in kortet i buketten, som jag plockat, och släppte den ner uti vagnen. I detsamma sattes den i rörelse af postiljonen, men ej så fort, att jag icke hann se Alfred, luta sig ut ur åkdonet, för att närma mitt kort mot ljuset. Därefter vände han sig åt mig, vinkade med handen, och vagnen försvann vid krökningen av vägen.
Värdshusets förtjusande läge, emellan Alpernas fot och det vidtagande slättlandet, det lugna och på samma gång livliga skådespelet av Lago Maggiore med sina tre öar, varav den ena är en trädgård, den andra en by och den tredje ett palats, den första vintersnön, som betäckte bergen, och den sista höstvärmen, som kom från Medelhavet, allt detta kvarhöll mig åtta dagar i Baveno; därefter reste jag till Arona och från Arona till Sesto Calende.
Där väntade mig det sista minnet av Pauline; där hade stjärnan slocknat, som jag sett sväva utför himlen; där hade denna fot, så lätt vid randen av bråddjupet, snavat emot graven; och den borttynade ungdomen, den vissnade skönheten, det brustna hjärtat, allt var ihopträngt under en sten, griftens slöja, vilken, lika hemlighetsfullt tillsluten över hennes stoft, som slöjan i livstiden över hennes ansikte, icke lämnade annan upplysning åt världens nyfikenhet, än förnamnet Pauline.
Jag besökte denna grav, som, i olikhet med de italienska, vilka äro uti kyrkorna, höjde sig i en förtjusande trädgård, på branten av en skogbeväxt kulle, som sluttade ned emot sjön. Det var om aftonen; stenen började vitna under månljuset. Jag satte mig nära därinvid och ansträngde min tanke, att hopsamla alla de spridda och orediga hågkomster, jag hade om denna unga kvinna; men även denna gång var mitt minne upproriskt. Jag kunde ej sammanbringa annat än formlösa dunstbilder, men ingen gestalt med bestämda former, samt uppgaf hoppet att genomtränga denna gåta, till dess jag skulle återse Alfred de Nerval.
Man inser nu lätt, huru många nya föreställningar hans oförmodade uppträdande, i den stund jag minst tänkte på honom, skulle väcka på en gång i mitt förstånd, mitt hjärta och min inbillning. I ett enda ögonblick återsåg jag allt: båten, som for ifrån mig över sjön; den underjordiska bron, lik en nedgång till avgrunden, där de resande liknade skuggor; det lilla värdshuset i Baveno, där dödsvagnen gick förbi, och äntligen denna vitnande sten, där man, vid det genom grenarna smygande månljuset, finner endast förnamnet av denna kvinna, vilken dött så ung och säkert olycklig.
Också störtade jag mig fram emot Alfred, såsom en människa, länge innesluten i ett mörkt fängelse, kastar sig fram emot det genom en öppnad dörr inträngande dagsljuset. Han smålog sorgligt och räckte mig handen, till tecken att han förstod mig; och det var nu jag, som gjorde en rörelse tillbaka och på visst sätt drog mig undan, på det att Alfred, min vän sedan femton år, ej skulle taga för en vanlig nyfikenhet den känsla, som drivit mig fram emot honom.
Han trädde in till oss. Han var en av Grisiers bättre elever, och likväl hade han på nära tre år icke visat sig på fäktsalen. Sista gången, han var där, hade han en duell för följande dagen, och oviss ännu, på vilket vapen den skulle ske, kom han för att i alla händelser försöka sig med mästaren. Sedan den tiden hade Grisier ej återsett honom; han hade endast ryktesvis hört, att han lämnat Frankrike och uppehöll sig i London.
Grisier, som är lika varm för sina elevers som för sitt eget rykte, hade knappt växlat de vanliga artigheterna med honom, förrän han stack honom en florett i handen, och valde ibland oss en motståndare av hans egen styrka. Det var, erinrar jag mig, denne stackars Labattut, vilken reste till Italien och i Pisa gick en enslig och okänd grav till mötes.
Vid tredje utfallet stötte Labattuts florett emot hans motståndares parerplåt och sprang två tum ovanför bollen, samt gick vidare tvärs igenom fästet och sönderrev skjortärmen, som färgades av blod. Labattut kastade genast från sig floretten; han trodde, såsom vi, att Alfred var allvarsamt sårad.
Lyckligtvis var det endast en rispa; men medan Alfred vek upp sin skjortärm, avhöljde han ett annat ärr, som hade varit vida svårare, En pistolkula hade gått tvärs igenom axeln.
»Vad», yttrade Grisier förvånad, »jag visste icke, att ni hade detta sår?»
Grisier kände oss alla, såsom en amma känner sitt barn. Ingen av hans elever hade en skråma på kroppen, vars datum och orsak ej var honom bekant. Han skulle kunna skriva en samling av kärleksäventyr, bra underhållande och bra skandalös, om han ville sätta upp en historia om alla de värjstyng, vilkas orsaker han känner; men en sådan skulle göra för mycket buller och därigenom för mycket skada hans inrättning; han låter kanske ge ut den efter sin död.
»Emedan jag fick det dagen efter, då jag sist fäktade med er», svarade Alfred, soch jag reste till England samma dag jag erhöll det.»
»Jag hade ju nekat er att slåss på pistol. En allmän regel; värjan är ädlingens och den tappres vapen; värjan är den dyrbaraste lämning, historien bevarar efter de stora män, som spritt glans över fäderneslandet. Man säger ju Carl den Stores svärd, Bayards svärd, Napoleons svärd; men vem har någonsin talat om deras pistol? Pistolen är stråtröfvarens vapen: med pistolen för bröstet tilltvingar man sig underteckning på falska växlar, med pistolen i hand anhåller man en vagn på en skogsväg; med pistolen gör bankruttören slut på sina dagar. Pistol!… Fy!… Värjan däremot! Det är en följeslagare, en förtrogen, en vän till mannen; den vaktar hans heder eller hämnar den.»
»Nåväl», svarade Alfred småleende; »men huru har ni med dessa grundsatser för två år sedan kunnat slåss på pistol?»
»Med mig är det helt annat. Jag måste slåss på vad vapen man vill. Jag är fäktmästare; och dessutom gives det fall, då man ej kan avslå de villkor, som åläggas oss.»
Jag befann mig just i ett av dessa fall, min bäste Grisier; och ni ser, att jag icke dragit mig illa ur spelet.»
»Ja, med en kula i axeln.»
Det var dock alltid bättre, än en kula i hjärtat.»
»Och får man veta orsaken till detta envig?»
»Förlåt mig, bäste Grisier; men hela denna historia är ännu en hemlighet. Längre fram skall ni få del därav.»
»Pauline?» viskade jag.
»Riktigt», svarade han.
»Och det är säkert, att vi få veta den?» sade Grisier.
»Mycket säkert», återtog Alfred; »och beviset är, att Alexander superar hos mig i afton, samt att jag då vill förtälja den för honom, så att en vacker dag, då det icke gives något hinder för dess yppande, får ni läsa den i någon bok (med titel Contes bleus eller Contes bruns). Hav därför tålamod intill dess.»
Grisier måste finna sig därvid, och Alfred förde mig hem till sig, enligt sitt anbud och berättade mig historien om Pauline.
Nu har det enda hindret upphört, som fanns för dess allmängörande. Paulines mor är död, och med henne har det namn utslocknat, som bars av denna unga flicka, vars levnadshändelser tyckas vara lånade från tider och förhållanden, helt olika dem, varuti vi nu leva.