Rökstenen (von Friesen 1920)/Kap 5

II: FLOCK 3.

raiþ har tolkats på två sätt: 1) = fvn. reið, 2) = fvn. réð. I Rök III s. 151 lemnar Bugge öppet hvilkendera tolkningen som är den rätta. Så också Brate ib. s. 301.

Bugge framhåller att, om raiþ = fvn. reið 'red', då bör strantu, som styres af raiþ, vara ack., ty fvn. ríða liksom fsv. riþa styr vägen i ackusativ t. ex. ríða móður brautir Vaf. 47, fsv. ridhom ... wara erikzgatu. Kan alltså strantu vara ackusativ? Bugge finner det betänkligt och stridande mot Rök-inskriftens hela språkform att antaga, att vi här skulle ha grundformen med osynkoperadt u till det litterära fvn. strǫnd ack. sg. f. Efter lång rotstafvelse bör — menar Bugge — u redan på Rök-inskriftens tid vara synkoperadt, fastän det kvarstår efter kort rotstafvelse t. ex. sunu. Emellertid kan man icke vara så viss på, att -u efter lång rotstafvelse bortfallit, då Leiden-runraden (trol. från tiden 825-850 och sålunda ungefär samtidig med Rökinskriften) ännu har raiþu = fvn. reið f. och sulu = fvn. sól. Nu är det emellertid enligt min mening mycket tvifvelaktigt, om någonsin en urn. ack. sg. på -u funnits hos ō-stammarna. Den ursprungliga ändelsen var urn. nasaleradt ō, hvilket bevaradt borde ha gifvit fvn. -a och äfven på Rökstenen -a, en ändelse, som finns kvar hos det starkt böjda adjektivet. När vi i litterär tid träffa en ändelselös form fvn. sól, rún, så beror detta på inflytande från de fem. i-stammarna, som efter i-synkopen lånat sin ack. till ō-stammarna, liksom ō-stammarna lånat sin nom. sg. till i-stammarna, så att i- och ō-stams-femininerna sedan vikingatiden fått en i stort sedt gemensam singularböjning, hvilkens normaltyp är tillkommen genom kompromiss mellan båda deklinationerna. Den litterära ack. sg. hos ō-stammarna utgår sålunda från i-stammarna och har aldrig haft något -u i ändelsen. När den litterära formen hos ord med a i roten är strǫnd med u-omljud, beror detta på en utjämning nom. bón: ack. bón (bøn : bøn) = nom. strǫnd: ack. x; x = strǫnd. Men denna utjämning kan ej ha försiggått, förrän ett flertal fem. i-stammar fått samma form i nom. och ack., och detta kan ej ha inträffat förr än efter i-synkopen i i-stammarnas ack. och u-synkopen i ō-stammarnas nom.

Ännu en möjlighet för att i urnordisk tid existerat en ack. sg. *strandu bör tagas under ompröfning. Formen skulle nämligen kunna tänkas vara uppkommen genom inflytande från de fem. enstafviga konsonantstammarna, där t. ex. fvn. nótt = got. nahts urn. bör i ack. ha lydt *nahtu. Men vid [ 42 ]tiden före och omedelbart efter synkopen af obetonade ändelsevokaler var skiljaktigheterna mellan ō-stammarnas och de enstafviga fem. konsonant-stammarnas böjning framför allt i sing, men äfven i pl., så stora, att det är blott föga sannolikhet för, att ō-stammarna skulle genom inflytelse från konsonant-stammarna ha mottagit en ack. på -u.

strąntu kan sålunda icke gärna vara ack. Återstår alltså, att det är dat. F. Jónsson har föreslagit, att dativ här fungerar som lokativ. raiþ skulle alltså kunna tilläggas betydelsen ’red’, och uttrycket i sin helhet skulle betyda 'red fram öfver Hreidhafvets strand'. De paralleller, som man framdragit till ett sådant lokativiskt bruk af dativen, äro dock i och för sig osäkra, och i hvarje fall har man intet exempel på att verbet ríða konstrueras på detta sätt. Bugge är på den grund mest benägen för att uppfatta raiþ som preteritum af verbet ráda ’råda, härska öfver’: fvn. réð. Han finner dessutom, om man antar denna betydelse hos raiþ, en slående parallell till Rökstenens strof i Ynglingatal 31. I skrifningen raiþ vågar han emellertid icke se ett återgifvande af ett uttal rēþ = fvn. réð (:det borde ha tecknats riþ eller riaþ), utan raiþ återger den sidoform till rēþ, som föreligger i fvn. reið ’rådde, härskade’. Nu har Hesselman på bärande grunder bestridt, att i fvn. och fsv. några pret. former leit, greit, reiþ verkligen finnas annat än som skrifningar, se Ark 27, 357. Och i själva verket finnes en fullgod analogi redan under äldre vikingatid till skrifningen raiþ = fvn. réð: den jutska Gunderupsstenen I (900—925) þaikn = fvn. þegn, hvilket äljest på danska runstenar skrifves þiakn, þikn o. s. v., Wimmer Da. Ru. II nr. 2; möjligen också på den själländska Tryggevældestenen (900—925) nairbis egennamn, jfr. fht. Nerbo, Wimmer a. a. III, nr. 9; vidare den skånska Torsjöstenens (985—1000) þainsi = fvn. þenna, Wimmer a. a. IV, nr. 17, samt den samtida skånska Nöbbelöfsstenens þainsi, Wimmer a. a. IV nr. 18.

Från midten af 1000-talet kan nämnas den låländska Tirstedstenens uaiʀa för uaira = fvn. g. pl. vera ’mäns’, Wimmer a. a. III 18. I de anförda orden användes ai som tecken för samn. ĕ. Något aflägsnare, men dock för den föreliggande frågan betydelsefull är skrifningen ai för samn. æ̆: T. ex. aift Da. Ru. II 3, aiftir, aiftiʀ Da. Ru. II, 57, IV 19, 21, 44; V, 6, ailti (= fvn. elti) Da. Ru. III 8 och 9 (början af 900-t). I rsv. finna vi liknande skrifningar af e, æ med ai: Högbystenen Ög. aitaþis ~ iataþis ’›ändades›, dog’ (ca. 1000), Brate Östergötlands [ 43 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/57 [ 44 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/58 [ 45 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/59 [ 46 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/60 [ 47 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/61 [ 48 ]Sida:Rökstenen - runstenen vid röks kyrka, Lysings härad Östergötland (IA rokstenenrunsten00frie).pdf/62 [ 49 ]och rustning är en i forntidens Norden så väl och så ofta bestyrkt sed, att jag kan nöja mig med en hänvisning till O. Almgren, Nordiska studier s. 315 f., 337 och 339.

Jfr. beträffande värdet af de argument, som framdragits mot Bugges äldsta tolkning, hvad Brate anför i Eranos XV, 73.

Magnus Olsen har Rök III 242 hänvisat på den likhet, som råder mellan första halfstrofen på Rökstenen och en halfstrof af Ynglingatal, strof 35, F. Jónsson Norsk-isl. Skjaldekvad B. I, s. 13:

réð Áleifr
Upsa forðom
viðri grund
ok Vestmari.

Den ofvan företrädda uppfattningen af Rökstensstrofens senare helming medför, att äfven denna vinner en saklig och delvis också formell parallell i en visuhelming om samme Óláfr Geirstaðaálfr: Ynglingat. 36

liggr gunndiarfr
á Geirstǫðum
herkonungr
haugi ausinn.

II: FLOCK 4.

Jag har ofvan, s. 7 f., sökt visa att närmast efter fornyrdislagsstrofen, hvars senare del står på stenens högra smalsida, böra toppytans och öfre baksidans å korsade stafvar anbrakta lönrunor vara huggna. Det är väl då också all sannolikhet för, att det tankeinnehåll dessa lönrunor äro bärare af har sin plats här i följden af det ristaren velat uttrycka genom inskriften i dess helhet. Ofvan s. 18 har jag vidare sökt visa, att bland de läsningar af lönskriften, som föreslagits, Pippings har det obetingade företrädet, därför att den genomgående använder samma nyckel. Han har emellertid icke konsekvent fullföljt sin princip vid dechiffreringen af toppytans inskrift och gör det fortfarande icke, se ofvan s. 19. Göra vi detta, få vi läsningen: sibiuiauari / ulniruþR.