SOU 1940:12/Lagstiftningsfrågor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  II. Disponerandet av kronans fasta egendom för friluftsändamål.
SOU 1940:12

Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning
avgivet av fritidsutredningen.
Yttranden av utredningens särskilt tillkallade sakkunniga.  →


[ 174 ]

III. LAGSTIFTNINGSFRÅGOR.

Kap. XII. Allmänna synpunkter rörande behovet av nya avtalsformer för lösandet av friluftslivets markfråga.

Såsom den i kap. II lämnade redogörelsen för utredningens kompletterande markinventering utvisar hava 28 stycken av de 59 städer, som lämnat uppgifter därom, förklarat, att behov förelåge av mark för friluftsreservat utöver den, som kunde för ändamålet disponeras å av städerna ägda eller arrenderade områden. Bland dessa befinna sig de flesta av våra större städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro, Uppsala och Linköping. Att härutöver föreligger behov av nya fritidsreservat – även större sådana – i tättbefolkade landsdelar, framgår av de till den allmänna inventeringen lämnade uppgifterna. Den verkställda inventeringen över för friluftsliv lämpliga kronoegendomar har givit till resultat att blott ett förhållandevis mycket ringa antal sådana kronoegendomar äro belägna i närheten av städer eller tättbefolkade bygder. För att tillgodose behovet av särskilda fritidsområden för sin befolkning äro kommunerna därför hänvisade till att i stor utsträckning ordna sådana områden å mark, som icke nu befinner sig i kommunens eller i kronans ägo. Härvid stå i regel endast två utvägar öppna för kommunerna. De kunna förvärva antingen äganderätt eller också nyttjanderätt till den mark som erfordras.

Ett ganska stort antal städer hava, såsom framgår av redogörelsen i kap. II, inköpt mark i syfte att använda den som reservat för befolkningens friluftsliv. Äganderättsförvärv erbjuder också i allmänhet påtagliga fördelar i jämförelse med andra utvägar att ordna markanskaffningen till fritidsområden, framför allt därutinnan, att det skänker största möjliga trygghet för framtiden och frihet att efter omständigheterna disponera över området på lämpligaste sätt. Då det gäller sådana jämförelsevis små områden, som åtgå för att bereda befolkningen tillgång till bad i öppet vatten, till campingplatser, till angöringsplatser för småbåtar o. d., behöver icke heller inköp av marken ställa sig dyrare än förvärv av erforderlig dispositionsrätt i annan form. Vederlaget för sådan dispositionsrätt måste nämligen bestämmas med hänsyn till att marken i regel kommer att helt tagas i anspråk för nämnda friluftsändamål och att den sålunda endast undantagsvis kan jämsides därmed utnyttjas av markägaren för andra ändamål. Enligt utredningens mening är därför det naturligaste tillvägagångssättet för kommuner, som vilja inrätta fritidsreservat av dessa slag, att förvärva marken med äganderätt. För kommuner, som äro i den mindre gynnsamma belägenheten att nödgas sörja även för tillgången på större fritidsreservat, ställer det sig annorlunda. Det är att förutse, att markfrågans ordnande genom fastighetsinköp i erforderlig utsträckning i sådana fall blir mycket dyrbar och kan [ 175 ]komma att överstiga många kommuners ekonomiska förmåga. Det finns också andra skäl som tala mot äganderättsförvärv av större fritidsområden. Sådana förvärv komme antagligen i de flesta fall att ske på det sätt, att kommunen inköpte en eller flera egendomar i deras helhet, inägor såväl som utägor. Ansvaret för och bestyren med såväl jordbruks- som skogsskötsel måste då omhänderhas av kommunen. För de fall, då det bleve möjligt att förvärva enbart större sammanhängande utmarksskiften, komme i allt fall skogsvården å dessa att bli en kommunens angelägenhet. Även om det är otvivelaktigt att många kommuner, städer såväl som landsortskommuner, visat sig kunna bemästra uppgifter av denna art på ett tillfredsställande sätt, torde det dock förhålla sig så, att de styrande i många kommuner, bland annat med hänsyn till berörda omständigheter, ställa sig tveksamma angående önskvärdheten av större fastighetsförvärv, framför allt utanför kommunens gränser. Det är antagligt, att dylika synpunkter jämte de rent finansiella komma att verka återhållande, då fråga uppkommer att ordna större kommunala fritidsområden genom äganderättsförvärv.

Även nyttjanderättsupplåtelser ha kommit till användning för att tillgodose kommunernas behov av mark för friluftsändamål. Nästan undantagslöst har det då varit fråga om mark för friluftsbad, campingplatser och skidbackar. Nyttjanderättsupplåtelse är otvivelaktigt en i många hänseenden lämplig form, då det gäller att skaffa tillgång till just nämnda slag av fritidsområden, liksom till områden för uppförande av byggnader och andra anläggningar, som skola utnyttjas av friluftsfolket. En dylik upplåtelse innebär ju vanligen att kommunen förvärvar helnyttjanderätt till det arrenderade området, varav följer att kommunen får besittningsrätt till området under upplåtelsetiden och att fastighetsägaren är under samma tid förhindrad att vidtaga åtgärder, som inkräkta på områdets användbarhet för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Om nyttjanderättsavtalet upprättas skriftligen, vilket så gott som alltid torde ske, beredes därjämte kommunen ett ganska stort mått av trygghet för att avtalet blir gällande mot den, som efter överlåtelse blir ägare till fastigheten, samt för nyttjanderättens bestånd vid exekutiv försäljning av fastigheten. Ur finansieringssynpunkt kunna sådana nyttjanderättsupplåtelser för skattetyngda kommuner te sig fördelaktigare än äganderättsförvärv, då vederlaget ju i regel utgår i form av en årlig arrendeavgift. Är det däremot fråga om att ordna vidsträckta fritidsområden för tillgodoseende av det mera rörliga friluftslivets behov — då det, som av det följande torde framgå, icke är nödigt eller ens önskvärt för kommunen att under avtalstiden helt förfoga över området och dess avkastning, utan kommunens huvudsakliga intresse avser bevarandet områdets naturliga förutsättningar såsom fritidsreservat och säkrandet av ett visst mått av rörelsefrihet därinom för allmänheten – synes nyttjanderättsavtal icke vara någon lämplig form.

Enligt utredningens mening finnes det sålunda icke tillräcklig anledning att ifrågasätta införandet av nya eller ändrade avtalsformer för att underlätta tillskapandet av reservat för friluftsbad, campingplatser o. d., vilka äro [ 176 ]avsedda att uteslutande eller i varje fall huvudsakligast tagas i anspråk för friluftsändamål. Däremot synes det av ovan anförda skäl vara önskvärt att närmare undersöka behovet av och möjligheterna för att genom frivilliga avtal med fastighetsägarna underlätta tillhandahållandet av erforderliga större markområden för det rörliga friluftslivet.

I detta hänseende synes det ligga närmast till hands att överväga en revision av gällande lagbestämmelser angående nyttjanderätt och servitut. Önskemål om en sådan revision ha också framkommit i åtskilliga av svaren på de av fritidsutredningen till städer och andra samhällen utsända frågeformulären. Några uttalanden angående det närmare innehållet i den ifrågasatta lagstiftningen ha i dessa svar emellertid icke kommit till uttryck. Det må även omnämnas, att styrelsen för Svenska landskommunernas förbund i skrivelse till utredningen den 13 december 1937 framhållit, att uppgörelser i servitutsform mellan kommun och markägare i vissa fall kunde visa sig praktiskt lämpliga och att det därför vore önskvärt, att genom lagstiftning möjliggjordes olika utvägar att anskaffa mark till fritidsreservat, så att man i varje fall kunde välja vad som vore för ändamålet tjänligast. Mera konkreta förslag hava framställts i en till utredningen remitterad skrivelse den 10 december 1936 från stadskollegiet i Stockholm till Konungen. I skrivelsen har kollegiet framfört vissa synpunkter och önskemål beträffande friluftsfrågornas ordnande, vilka väckts av en av kollegiet tillsatt kommitté för utredning av spörsmål angående främjandet av stockholmsbefolkningens friluftsliv. Stadskollegiet åberopar i skrivelsen, bland annat, följande uttalande av kommittén:

Bland de åtgärder, som utöver direkta markinköp böra övervägas i syfte att tillgodose friluftslivets utrymmesbehov, har kommittén ansett en framkomlig utväg vara, att staden med markägare träffade avtal, som förpliktade ägaren att bevara viss mark för friluftsändamål. Sådana avtal skulle exempelvis kunna avse, att förefintlig skog endast finge avverkas blädningsvis med en omloppstid av 150–200 år, att utmarkerna icke skulle få bebyggas annat än med stadens medgivande samt att rastplatser finge anordnas och raststugor uppföras. Härvid måste emellertid genom lagstiftning skapas möjlighet till överenskommelse med markägare i även för framtida ägare bindande form.

I detta uttalande har tydligen tagits sikte just på att få fram nya möjligheter att i det frivilliga avtalets form lösa frågan om skapandet av större fritidsreservat för det rörliga friluftslivet. En närmare undersökning av dessa möjligheter förutsätter uppenbarligen, att man gör klart för sig vilka bestämmelser ett sådant avtal bör innehålla rörande dels inskränkningar i fastighetsägarens rätt att disponera över fastigheten och dess användning, dels ock de rättigheter i avseende å fastigheten som böra tillkomma kommunen och allmänheten.

Såsom förut påpekats knyter sig kommunens huvudsakliga intresse till att den fastighet eller del av fastighet, som skall ensam bilda eller ingå såsom del av fritidsområdet, bibehåller sina naturliga förutsättningar såsom friluftsreservat, och att åt allmänheten säkras ett visst mått av rörelsefrihet därinom. Därutöver måste det visserligen i de flesta fall framstå såsom [ 177 ]önskvärt att kommunen får inom området eller i anslutning till detsamma uppföra och vidmakthålla byggnader och vissa andra anläggningar. Men såsom redan i det föregående framhållits och i det följande närmare skall belysas kunna önskemål av sistnämnda art i erforderlig utsträckning tillgodoses inom ramen för gällande regler angående förvärv av ägande- och nyttjanderätt till fast egendom. Huvudintresset är därför att få klarlagt, vilka inskränkningar i de en fastighetsägare tillkommande befogenheterna i avseende å fastighetens användning, som i olika fall kunna erfordras för att fastigheten ej skall förlora sin användbarhet såsom friluftsreservat.

En av de viktigaste anledningarna till att frågan om tillskapandet av särskilda fritidsområden aktualiserats är, att bebyggelsen med sportstugor och sommarvillor i närheten av större samhällen men även eljest på natursköna och för friluftsliv lämpliga områden hårt kringskurit allmänhetens möjligheter att där idka friluftsliv eller åtminstone betagit stora områden den för många friluftsmänniskor värdefulla karaktären av orörd natur, som de förut ägt, och att den utveckling, som sålunda inletts, icke visar någon säker tendens att avstanna. För kommunerna blir det därför framför allt önskvärt att vinna kontroll över bebyggelsen inom fritidsområdena. Avtal av förevarande art måste alltså kunna innebära skyldighet för fastighetens ägare eller innehavare att underkasta sig vissa inskränkningar i rätten att bebygga fastigheten utan kommunens medgivande. Omfattningen och beskaffenheten av dessa inskränkningar bör kunna anpassas efter de i varje enskilt fall föreliggande förhållandena. I allmänhet torde inskränkningarna, såsom Stockholms stads friluftskommitté förutsatt, endast behöva avse utmarker. Det är ju i regel endast utmarker som direkt tagas i anspråk för friluftsliv. Fall kunna dock tänkas, då det framstår såsom önskvärt att kunna förhindra bebyggelse även å i utmarkerna insprängda eller till dem angränsande områden av inägor eller åtminstone visst slags bebyggelse å dessa områden. Då meningen ju är att på fastigheter, beträffande vilka avtal av förevarande slag skulle ingås, fortfarande skall bedrivas jordbruk med binäringar, bör avtalet icke lägga hinder i vägen för fastigheternas ägare eller innehavare att uppföra för dessa näringar behövliga byggnader och anläggningar. Dylika byggnader bör det därför stå fastighetens innehavare fritt att uppföra även inom de utmarksområden. som äro avsedda för allmänhetens friluftsliv. Avtalet bör sålunda kunna innebära olika grader av inskränkningar beträffande bebyggelsen för skilda delar av en och samma fastighet.

Stockholmskommittén har i sitt uttalande också föreslagit, att avtalet med markägaren skulle kunna avse vissa inskränkningar i om sättet för skogsskötselns bedrivande. Växtligheten, enkannerligen skogsbeståndets beskaffenhet, inom ett fritidsområde har givetvis stor betydelse för områdets lämplighet såsom tillflyktsort för allmänheten under fritiden. Ur denna synpunkt framstår det som önskvärt att förhindra kalhuggning av större skogstrakter inom fritidsområden. Kalhuggning av mindre arealer torde, om den sker inom vidsträckta fritidsområden och ej berör ur naturskönhets[ 178 ]synpunkt särskilt värdefulla delar eller delar, som på grund av sin belägenhet eljest äro livligt besökta, utan större olägenheter kunna tillåtas, därest den i något fall skulle anses ur allmän skogsvårdssynpunkt motiverad. För bevarande av ett fritidsområdes naturliga förutsättningar såsom sådant är det alltså önskvärt att kunna genom avtal ålägga markägaren skyldighet att icke kalhugga skog eller att göra detta endast å vissa angivna arealer. Önskas förbud mot all kallhuggning, finge förbindelse i avtalet därom, såsom stockholmskommittén föreslagit, lämpligast ges den formen att skogen icke finge avverkas annat än blädningsvis. En annan fråga berörande skogsskötseln, som i detta sammanhang är av intresse, har avseende å skogens ålder inom fritidsområdena. Det torde otvivelaktigt förhålla sig så, att ett äldre skogsbestånd i regel gör naturen mera tilldragande än ett yngre. Det kan därför framstå såsom önskvärt att genom avtal kunna föreskriva vissa restriktioner i fråga om avverkningen i syfte att hos skogsbeståndet vidmakthålla eller åstadkomma en lämplig genomsnittlig ålder, som är högre än den, som betingas av enbart driftsekonomiska förhållanden. Betydelsen av dylika restriktioner för de större fritidsområdenas lämplighet för sitt ändamål bör dock enligt utredningens mening icke överdrivas. I allmänhet torde de vara av behovet påkallade endast för en eller annan mindre del av områdena. Frihet bör här lämnas de kontraherande parterna att inom gränserna för vad som över huvud kan anses förenligt med en god skogsvård avtala angående de restriktioner, som med hänsyn till skogsmarkens bonitet och andra föreliggande omständigheter äro lämpligast.

Genom inskränkningar av ovan angiven art beträffande bebyggelse och skogsskötsel skulle i väsentliga delar vinnas, att fastigheten bevarades i ett för fritidsområden lämpligt naturligt skick. Härutöver kan det emellertid understundom framstå såsom önskvärt att begränsa fastighetsägarens frihet att företaga vissa andra åtgärder, som medföra en förändring av fastighetens naturliga beskaffenhet, såsom sten-, grus- och sandtäkt.

I lika hög grad som det är önskvärt att i ovan angivna hänseenden bevara den naturliga beskaffenheten av en till fritidsområde avsedd fastighet är det angeläget att förhindra, att till fastigheten hörande vatten göras olämpliga för badning genom föroreningar av olika slag. Den av fritidsutredningen verkställda inventeringen visar, att de synnerligen vanligt förekommande vattenföroreningarna försvårat eller omöjliggjort en lämplig lösning av badfrågan för många orters vidkommande. Tydligen är det i allmänhet av praktiska skäl omöjligt att i detta hänseende få till stånd mera tillfredsställande förhållanden genom avtal med fastighetsägarna kring ett vattenområde. I vissa fall skulle det dock otvivelaktigt låta sig göra att trygga ett vattenområdes lämplighet för friluftsbad genom avtal med ägaren av området angående skyldighet för denne att underlåta utsläppande av föroreningar i vattnet.

Tidigare i detta kapitel har framhållits, att allmänheten bör äga ett visst mått av rörelsefrihet inom fritidsområdena. Härtill återkommer fritidsutredningen utförligare i det följande. Vad fritidsutredningen i detta [ 179 ]sammanhang önskar fästa uppmärksamheten på är det hinder för framkomligheten som förefintligheten av stängsel kan innebära. Inom ett fritidsområde bör därför förekomma så få stängsel som möjligt, och de stängsel som finnas böra, i den man de icke tjäna till att skydda exempelvis åkrar och skogsplanteringar, antingen vara så beskaffade, att det är möjligt för gående att komma över dem eller också försedda med grindar, led eller dylika anordningar på lämpliga avstånd från varandra. I anslutning till frågan om stängsel inom fritidsområden är det anledning att beröra frågan om betning av hemdjur inom fritidsområden. Betesgång å skogsmarker är numera icke så allmänt förekommande som förr, men är dock ingalunda helt försvunnen. Betning av hemdjur bör emellertid uppenbarligen icke förekomma inom de särskilda fritidsområdena. Detta är betingat redan i djurägarens eget intresse. Det förekommer nämligen tyvärr att friluftsfolk icke äga tillräcklig hyfs för att lämna betande djur i fred, och risken för att djuren, särskilt nötkreatur, skola svälja kvarlämnade eller kringkastade delar av eller tillbehör till konservförpackningar o. d. får icke förbises. Det är tydligt, att av sådana anledningar djurägare kunna tillskyndas avsevärda förluster. Behov föreligger alltså av att kunna genom avtal inskränka friheten att uppföra stängsel och hålla djur på bete inom fritidsområdena.

Även i andra avseenden än de hittills genomgångna kan det vara önskvärt att få till stånd inskränkningar i ägarens förfoganderätt över fastigheten. Så är exempelvis förhållandet med jakt- och fiskerätten, såvida dessa rättigheter icke särskilt upplåtits till den kommun, som önskar ordna fritidsområdet.

Beträffande jakten må framhållas att, även om värdet av densamma kan väsentligen minskas på marker, som bliva livligt besökta av friluftsfolk, det dock ingalunda är ovanligt att viltstammen är relativt rik å sådana marker. Exempel härpå erbjuder, bland annat, vissa delar av trakten kring Stockholm. Frågan om jakträtten och dess utövning kan därför antagas komma att spela en viss roll vid träffandet av avtal angående fritidsområden, enär man har anledning antaga att åtskilliga markägare skola vara mera benägna att sluta sådana avtal, om de fortfarande få utöva jakten. Med hänsyn till risken för att i jakten icke deltagande personer kunna komma till skada bör emellertid jakt inom livligt frekventerade fritidsområden helst alls icke förekomma och inom andra fritidsområden utövas endast under kortare tidsperioder samt under sådana betingelser, att skaderisken i görligaste mån elimineras. I de fall, då hänsynen till skaderisken icke gör det nödvändigt att kommunen övertager jakträtten inom ett fritidsområde, det därför önskvärt, att i avtal om fritidsområden kunna föreskriva av förhållandena i varje särskilt fall betingade inskränkningar – utöver de enligt lag och författning gällande – beträffande utövandet av jakträtten.

De inskränkningar ifråga om fiskets bedrivande inom fritidsområden, som skulle kunna komma ifråga i de fall, då kommunen icke förvärvat fiskerätten för att bereda allmänheten möjlighet till sportfiske, hänföra sig närmast till önskvärdheten av att kunna förhindra vissa former av fiske i omedelbar [ 180 ]närhet av frekventerade badplatser samt utläggandet av för framkomsten hinderliga fiskredskap i sjöar och vattendrag, där båtsport utövas. Den praktiska betydelsen av sådana inskränkningar är emellertid givetvis underordnad i jämförelse med de förut behandlade inskränkningarna.

Ett spörsmål som måste särskilt uppmärksammas i samband med en undersökning av möjligheterna att tillskapa fritidsområden genom frivilliga avtal, vilka icke innebära förvärv av äganderätt eller helnyttjanderätt till området, är frågan, huruvida i avtalet behöva ingå bestämmelser angående allmänhetens rätt att färdas över och uppehålla sig å området samt att nyttja därinom belägna vattenområden för bad, vattenhämtning och båtfärder m. m.

Enligt den i kap. V lämnade framställningen av innebörden av alle mans rätt är en jordägare enligt allmänna rättsgrundsatser skyldig tåla, att allmänheten i dessa hänseenden begagnar hans fastighet, såvida begagnandet håller sig inom vissa gränser. Dessa gränser äro emellertid, särskilt vad avser vistelse inom skogsmarker och vissa betesmarker, svåra att i det enskilda fallet fixera, och såsom fritidsutredningen förut framhållit låter sig den gränsdragning i detta avseende, som sedvanerättsligt framvuxit under andra betingelser än de nu mångenstädes i vårt land rådande, icke utan vidare anpassa sig efter det förändrade läge, som efter friluftsrörelsens genombrott uppkommit. Tveksamhet måste nu mången gång uppstå angående den omfattning, i vilken en markägare är pliktig tåla att allmänheten uppehåller sig å hans mark, badar vid hans strand etc. Det är emellertid angeläget, att minsta möjliga tveksamhet härom råder beträffande de särskilda fritidsområdena. Inom dessa bör allmänheten kunna – givetvis under iakttagande av normal aktsamhet – fritt röra sig och uppehålla sig samt utöva andra i alle mans rätt ingående friheter, även om det till följd av besöksfrekvensens storlek ej går att undvika, att vissa skador tillfogas mark och växtlighet eller att andra olägenheter uppkomma för fastighetsägaren. Detta kan måhända synas så uppenbart, att man kan vara berättigad ifrågasätta, om det icke utan särskilt omnämnande ingår som en naturlig beståndsdel av ett avtal, ingånget i syfte att tillskapa ett fritidsområde, varigenom markägaren förbundit sig att iakttaga de inskränkningar i äganderättens utövning, varom förut i detta kapitel varit tal. Så måste enligt fritidsutredningens mening i allmänhet vara förhållandet. I de fall, då avtalet icke innehåller bestämmelser angående mer än ett fåtal av de omnämnda inskränkningarna, kan dock riktigheten av en dylik tolkning av avtalets innebörd vara mera tveksam. Önskar kommunen, att fastighetens innehavare skall vara skyldig tåla, att allmänheten i viss omfattning tältar inom fritidsområdet, torde man i vart fall icke kunna undvara en särskild avtalsbestämmelse därom.

Fritidsutredningen har hittills utgått ifrån att det skulle framstå såsom ett huvudönskemål från kommunens sida att kunna förhindra eljest hotande förändringar i en till fritidsområde avsedd fastighets naturliga beskaffenhet. Emellertid kan det tänkas, att denna fastighet är så belägen, att risken för [ 181 ]att den skulle genom bebyggelse bli mindre lämplig såsom fritidsområde synes kommunen så ringa, att den kan lämnas åsido, och att på grund av förhållandena det icke heller föreligger något oavvisligt behov av att stadga någon av de andra förut omnämnda inskränkningarna beträffande fastighetens användning. Vidare kan fastighetsägaren vara obenägen att underkasta sig dessa långt gående inskränkningar i sin handlingsfrihet, men däremot vara villig att tåla att allmänheten utnyttjar fastigheten för friluftsliv, om också därigenom skulle uppstå vissa olägenheter för honom. För dylika fall bör möjlighet finnas för kommunen att med markägare träffa avtal, som utan att markägaren i övrigt ålägges några inskränkningar i sin förfoganderätt över fastigheten, tryggar allmänhetens rätt till färdsel över och vistelse å fastigheten, även om de gränser skulle överskridas som i allmänhet gälla beträffande utövningen av alle mans rätt.

De avtalsbestämmelser, som här ovan diskuterats, tillhöra den kategori, som inskränka den ena avtalslutande partens handlingsfrihet i avseende å hans befogenheter att utnyttja en honom tillhörig sak, i detta fall en fastighet. Däremot giva de icke den andra avtalslutande parten någon rätt att för sina syften positivt utnyttja fastigheten. I viss mån annorlunda kan det kanske synas förhålla sig med de sist diskuterade bestämmelserna angående allmänhetens rätt att begagna fastigheten. Det kommer emellertid icke här an på att kommunen skall förvärva någon nyttjanderätt av sådan art, som regleras i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Vad kommunen behöver är endast att i viss omfattning utvidga och trygga den rätt till färdsel över och vistelse å fastigheten m. m., som är medgiven enligt de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna. Det är med andra ord fråga om en genom frivilligt avtal åstadkommen utökning av den legala inskränkning av äganderätten, som allemansrätten innebär. Utredningen återkommer i det följande till denna fråga.

Något lagligt hinder att ingå avtal med fastighetsägare beträffande ovan angivna ämnen förefinnes icke. Sådana avtal skulle utan tvivel tillerkännas rättsverkningar kontrahenterna emellan. Detta kan dock icke vara tillräckligt för en kommun, som vill genom sådant avtal ordna markfrågan för sin befolknings friluftsliv. Avtalet skulle för kommunen bli av mycket ringa värde, om det icke binder också nya ägare till fastigheten. Huruvida det enligt svensk gällande rätt är möjligt att ingå för ny ägare bindande avtal av detta slag eller om därför fordras särskilda lagstiftningsåtgärder samt, i sistnämnda fall, huru en ny lagstiftning i sina huvuddrag bör utformas, skall undersökas i nästa kapitel.




[ 182 ]

Kap. XIII. Servitut enligt gällande rätt. Allmänna riktlinjer för en lagstiftning om personalservitut för att underlätta bildandet av fritidsområden.

Avtal med en fastighetsägare angående inskränkningar i avseende å fastighetens användning kunna som bekant under vissa betingelser bli bindande gentemot ny ägare av fastigheten och innehavare av särskild rätt till densamma. Det praktiskt viktigaste exemplet härpå erbjuder servitutsavtalet. Ett annat exempel erbjuda avtal av det slag, som regleras i lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom.

Det torde vara uppenbart att, om avtal angående inskränkningar rörande användning av fastighet av den typ, som behandlats i närmast föregående kapitel, över huvud skall kunna enligt gällande rätt medföra bindande verkan gentemot ny ägare av fastigheten, detta blir beroende av huruvida genom avtalet tillskapats ett servitut. Det är alltså nödvändigt att undersöka vad som enligt gällande svensk rätt förstås med servitut.

De grundläggande bestämmelserna angående servitut återfinnas i lagen den 14 juni 1907 om servitut. De stadganden, som i detta sammanhang äro av intresse, äro upptagna i de två första paragraferna av lagen. Dessa lyda:


1 §.

Lägges å fastighet besvär och last till förmån för annan fastighet eller ock för gruva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt-, utsikt eller fönster, må till säkerhet för beståndet av det servitut meddelas inteckning under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat.


2 §.

Innefattar upplåtelse av rätt till servitut tillika föreskrift om skyldighet för ägare av den fastighet, varå servitutet lägges, att därå underhålla väg, byggnad eller inrättning, som för rättighetens begagnande erfordras, skall ändock å upplåtelsen tillämpas vad i lag stadgas om servitut.

De återgivna stadgandena innehålla som synes ingen fullständig definition av vad som i lagen förstås med servitut. Enligt uttalande av lagberedningen i förarbetena till servitutslagen är det med avsikt som man underlåtit att i lagtexten giva någon definition av servitutsbegreppet. Att söka genom dylik binda den naturliga utvecklingen vore nämligen enligt beredningen lika oklokt som det vore omöjligt att åt densamma giva en fullständighet, vilken uteslöte olika meningar om vad i särskilda fall kan hänföras under begreppet och vad icke. Under framkallande av att servitutsbegreppet vore gammalt i svensk rätt och att rättstillämpningen vore med detsamma förtroget har därför beredningen endast i 1 § kort betecknat servitutets begrepp och tillika, för att åt uppfattningen giva ett konkret [ 183 ]underlag, anfört några viktigare former av servitutsförhållande. Bestämmelsen i 2 § innehåller ett av praktiska hänsyn betingat undantag från vad eljest skulle gälla.

För att få en fullständigare uppfattning om vad som enligt svensk rätt förstås med servitut är man därför hänvisad till uttalanden i förarbetena till servitutslagen och till rättspraxis.

I detta hänseende upplysande äro framför allt följande uttalanden av lagberedningen:

Sitt innehåll hämtar servitutsbegreppet från den uppgift, institutet är avsett att fylla. Servitutet i sin egentliga betydelse – det s. k. realservitutet – skall utjämna de med fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheter, det skall komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra. Såvitt ett dylikt behov är i den ena fastighetens förhållanden grundat, kan det på denna väg ses till godo. De förhållanden, vilka sålunda betinga servitutets uppkomst och utsträckning, äro i grunden konstanta, om än utvecklingen för med sig, att för fastigheters användning tillkomma nya ändamål och en ändrad uppfattning skapar nya behov, som genom servitutsförhållande kunna betjänas.


Servitutet gäller enligt svensk rätt till förmån för en fastighet – eller en komplex av fastigheter. Den ena fastigheten kan tjäna den andra fastigheten antingen så, att dess nyttigheter för den andras behov tagas i anspråk, eller ock så, att ett visst begagnande av densamma, en viss utövning av äganderätten skall i den andra fastighetens intresse underlåtas. Man plägar tala om positiva och negativa servitut. I båda fallen är servitutsrättens utövning personlig, det är den härskande fastighetens ägare såsom sådan, vilken den tillkommer. Uppenbart är emellertid, att samma befogenhet, vilken sålunda kan tilläggas en fastighets ägare såsom sådan, rättsligen kan tillförsäkras en viss person och icke behöver vara bunden vid äganderätten till en fastighet. Efter romerskt föredöme upptaga därför främmande lagstiftningar vid sidan av realservitutet också ett personalservitut, innebärande rätt för en viss person att såsom vid realservitutet taga en fastighet i anspråk. För svensk rättsuppfattning är denna servitutsform främmande, och beredningen har icke funnit anledning att därifrån avvika. En dylik personlig befogenhet, svarande mot det positiva servitutet, hänföres enligt svensk rätt under det allmänna begreppet nyttjanderätt; åt en sådan kan genom inteckning beredas sakrättsligt skydd. Däremot kan icke under denna rättskategori föras vad som skulle motsvara det negativa servitutet eller skyldighet för en fastighetsägare att i en annan persons intresse underlåta en viss utövning av sin äganderätt. Därav följer visserligen icke, att ett avtal av sådant innehåll skulle sakna all giltighet; men det rättsförhållande, som därav uppkommer, är och förblir ett rent personligt utan det sakrättsliga skydd, som åt servitutet likasom åt nyttjanderätten kan genom inteckning beredas. Enligt beredningens tanke är detta ock i sin ordning. Vid det negativa realservitutet giver den härskande fastighetens behov åt rättigheten dess innehåll och därmed också en begränsning, som vid dess överflyttande till det rent personliga området saknas men som icke kan umbäras, om man vill förläna förhållandet den grad av orubblighet, som med det sakrättsliga skyddet alltid är förenad. Även efter förslaget är det alltså endast realservitutet, vilket såsom servitut erkännes.

Servitutet vilar å en fastighet, icke å en person. Fastighetens ägare kan vara förpliktad att tåla, att en annan begagnar hans fastighet, eller att själv [ 184 ]underlåta en viss utövning av sin äganderätt. Men på grund av servitutsförhållandet kan han icke vara förpliktad att vidtaga åtgärd i den andra fastighetens intresse. Ett åtagande av sådant innehåll faller utom detta rättsförhållande; det är en rent obligatorisk förpliktelse, som icke kan på detta satt bindas vid en fastighet. Med oböjlig stränghet får emellertid icke denna ur servitutets natur härledda grundsats fasthållas; och förslaget upptager i 2 § en undantagsbestämmelse, vilken emellertid endast torde vara ägnad att befästa den i sig otvivelaktiga regeln.

Att servitutet skall gälla till förmån för en fastighet innebär, att under en servitutsrätt icke kunna inrymmas andra befogenheter än som äro anpassade efter denna fastighets behov; särskilda ägares subjektiva intressen och önskningar kunna icke på denna väg ses till godo. Det är fastigheten såsom sådan servitutet skall tjäna. Vilka intressen äro av denna sakliga natur, vilka icke, är det omöjligt att genom fasta regler utmärka. Här visar för övrigt utvecklingen, och den därmed ändrade uppfattningen sin betydelse. Att den förmån, som genom servitutet avses att bereda fastigheten, skall vara av ekonomisk art är ingalunda nödvändigt; särskilt nutidens uppfattning tillerkänner berättigande åt en mängd intressen, vilka icke kunna omedelbart efter penningar mätas. De s. k. villaservituten äro därpå exempel. Under vissa förhållanden kan ett avtal om servitut äga ett berättigande, vilket man under andra måste frånkänna det. Ett avtal, varigenom i syfte att utesluta konkurrens upprättande av en fabrik eller handelsrörelse å en fastighet förbjudas, grundar icke ett servitut, medan under andra förhållanden – då därmed avses att avvända den störande inverkan, som fabriken eller rörelsen skulle utöva å närboende – alldeles samma inskränkning i en fastighetsägares handlingsfrihet naturligt faller under servitutsbegreppet. Att det intresse, som av servitutsrätten skall uppbäras, måste äga en viss grad av allmängiltighet och att åt godtycket icke under denna form får beredas rättsskydd, är en inskränkning, som gäller icke endast för detta rättsområde. Åt domstolarnas prövning måste alltid i förevarande hänseende lämnas vidsträckt utrymme.

Vad sålunda gäller om den härskande fastigheten äger tillämpning också i fråga om den tjänande; det är denna såsom sådan, vilken skall tjäna den andras intressen. Närmast är det därför de av naturen själv givna förhållandena, vilka bestämma servitutets innehåll och begränsning, under det tillfälliga anordningar, som med fastigheten vidtagits, icke kunna tjäna till underlag för en servitutsrätt. Är emellertid en dylik anordning med fastigheten så förenad, att den övergått till att vara en verklig beståndsdel av fastigheten, kan den också ingå såsom bestämmande vid upprättande av ett servitutsförhållande. De vanliga byggnadsservituten äro därpå exempel. Rätt att hämta vatten å annans fastighet kan bliva föremål för ett servitut ej endast när fråga är om en naturlig utan också om en anlagd damm, men däremot icke när rättigheten avser att från en till den ena fastigheten indragen rörledning avleda vatten till en annan. Gränsen mellan vad som kan under ett servitutsförhållande inrymmas och vad som endast kan bliva ett förhållande av personlig rätt och förpliktelse kan icke heller i detta avseende skarpt uppdragas.

Det ligger i servitutsförhållandets natur, att det samband, som sålunda upprättats mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvaro beroende av villkor. Och då med de förändringar, tiden i alla förhållanden medför, servitutets orubblighet stundom skulle kunna leda till onödigt eller obilligt betungande av den fastighet, å vilken det häftar, bör utväg stå öppen att under sådana [ 185 ]förhållanden få det omlagt eller avlyft. Bestämmelser i sådant syfte äro upptagna i 5 och 7 §§ av förslaget.


Med servitutets egenskap att utgöra en bestående komplettering av en fastighet genom en annan överensstämmer, att detta samband icke får upprättas mellan andra fastigheter än dem, som befinnas i ett visst grannskapsförhållande till varandra, Att de omedelbart angränsa varandra är visserligen icke nödvändigt, men ju längre avståndet mellan dem är, desto svårare är det att för deras förbindande kunna åberopa den naturliga samhörighet, utan vilken deras sammanbindande under servitutets form icke får ske.

I rättspraxis har frågan, huruvida visst avtal grundade servitut eller icke, varit föremål för prövning i ett mycket stort antal fall, såväl före som efter det ovan återgivna uttalande gjordes. Även om i rättspraxis, åtminstone vad beträffar underdomstolarna, kunnat spåras en viss vacklan, betingad av hänsynstagande till nyuppkomna behov av rättsskydd, synas dock de avgöranden som träffats ha i allt väsentligt stått i överensstämmelse med den av lagberedningen lämnade framställningen av servitutets väsen och innehåll. Någon ytterligare ledning för bedömandet av spörsmålet, huruvida avtal av den typ och för det ändamål, varom nu är fråga, kunna grunda servitut lämnar emellertid rättspraxis icke, enär i föreliggande rättsfall några därmed fullt jämförliga avtal icke varit föremål för prövning.

I betraktande av vad ovan anförts torde det dock knappast behöva råda någon tvekan om att avtalsbestämmelser av den art, som här är föremål för diskussion, icke utan vidare kunna konstituera ett servitut. Svensk rätt erkänner ju endast realservitut. Endast besvär och last, som läggas å en fastighet (den tjänande fastigheten) till förmån för annan fastighet (den härskande fastigheten) behandlas alltså såsom servitut. Från servitut till förmån för gruva kan i detta sammanhang bortses. De båda fastigheterna måste därjämte stå i ett visst förhållande till varandra, som gör det naturligt, att den ena fastigheten i visst hänseende får tjäna den andra fastighetens behov för att därigenom undanröja eller minska mera stadigvarande olägenheter, som ha sin grund i fastigheternas rättsliga åtskillnad. Dessa förutsättningar komma i allmänhet att saknas vid avtal av förevarande slag. Som regel torde nämligen icke finnas någon kommunen tillhörig fastighet, som är ägnad att fungera såsom härskande fastighet. Mycket ofta kommer fritidsområdet att vara beläget på långt avstånd från alla fastigheter, som över huvud skulle kunna tänkas komma ifråga såsom härskande. Även om man, såsom beträffande exempelvis vattenledningsservituten sker, släpper efter på kravet om fastigheternas närbelägenhet till varandra, kvarstår svårigheten att finna en härskande fastighet. Det kan visserligen synas vara en tänkbar utväg, att en stad, som för att få till stånd ett fritidsområde sluter avtal av berörda slag med fritidsområdets ägare, i avtalet angåve, att detsamma ingåtts till förmån för någon eller några staden tillhöriga fastigheter eller ock till förmån för samtliga fastigheter i staden. Det skulle dock – alldeles oavsett hur man bedömer frågan om möjligheten för staden att i detta hänseende uppträda såsom representant för samtliga stadsfastigheter [ 186 ]– knappast kunna sägas, att det mellan dessa fastigheter och den fastighet, varå fritidsområdet vore beläget, existerade ett sådant förhållande, att genom avtalet tillskapats ett servitut till förmån för förstnämnda fastigheter. De inskränkningar i utövandet av äganderätten till fritidsområdet, som avtalats, måste nämligen framstå såsom gällande till förmån icke för dessa fastigheter utan för stadens invånare i gemen. I viss mån annorlunda ställer det sig visserligen, om staden med äganderätt förvärvar en del av fritidsområdet eller ett område i närheten därav för att dit förlägga exempelvis tältläger, fritidsby eller friluftsbad och angiver detta senare område som härskande fastighet beträffande det servitut, som genom avtalet tänkes lagt på den fastighet, vartill fritidsområdet hör. Ett sådant tillvägagångssätt måste emellertid framstå såsom alltför konstlat och står kanske icke heller alltid till buds. Säkerligen får det också anses vara för det svenska servitutsbegreppet främmande att till förmån för en fastighet av nyssnämnda slag tillskapa så långt gående inskränkningar beträffande användningen av en annan fastighet, som det här kan bli fråga om.

Enligt fritidsutredningens uppfattning skulle alltså avtal av den i kapitel XII behandlade arten i allmänhet endast få rent obligationsrättslig verkan. Om dylika avtal skola kunna underlätta lösandet av friluftslivets markfråga, är det emellertid önskvärt att i viss utsträckning förläna sådana avtal sakrättslig verkan även i sådana fall, då de icke enligt nu gällande rätt kunna ingås till förmån för en eller flera fastigheter. Detta skulle innebära, att i svensk rätt infördes en form av personalservitut, motsvarande de negativa realservituten.

En dylik nyskapelse inom vår rättsordning är givetvis ägnad att i och för sig väcka betänkligheter. Sålunda har ju redan lagberedningen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, att vid det negativa realservitutet den härskande fastighetens behov ger åt rättigheten dess innehåll och därmed också en begränsning, som vid dess överflyttande till de rent personliga området skulle saknas men som icke kan umbäras, om man vill förläna förhållandet den grad av orubblighet, som med det sakrättsliga skyddet alltid är förenad. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att ett obetingat fasthållande vid den svenska rättens ståndpunkt i fråga om servitut är ägnat att försvåra tillgodoseendet av nya rättsskyddsbehov, som samhällsutvecklingen fört med sig. Understundom kan det väl vara möjligt att finna en lösning genom andra rättsliga konstruktioner. Detta låter sig dock icke alltid göra. Det fall som här är föremål för övervägande synes vara ett sådant. Utredningen är av den meningen, att man då bör mot varandra avväga, å ena sidan, samhällets intresse av att jordens eller äganderättens frihet icke i olämplig utsträckning bindes, vilket torde vara vad som av lagberedningen åsyftats, då den avvisat tanken på negativa personalservitut, samt, å andra sidan, samhällets intresse av att ett visst för samhällets liv och utveckling betydelsefullt ändamål behörigen tillgodoses.

Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att, även om med den svenska rättsordningen hittills icke införlivats något rättsinstitut, som kan betecknas [ 187 ]såsom ett renodlat negativt personalservitut, det dock icke saknas exempel på rättsinstitut, som till sina verkningar komma ett sådant mycket nära. Ett exempel härpå erbjuder återköpsrätten sådan den konstruerats i lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom. Enligt denna lag kan vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, samt inom vissa områden belägna fastigheter, som tillhöra kommun eller municipalsamhälle eller eljest äro i allmän ägo, säljaren i köpehandlingen, i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning, göra förbehåll om rätt för säljaren att enligt i lagen givna regler köpa fastigheten åter. Återköpsrätt må förbehållas för obestämd tid eller för viss tid. Till säkerhet för rättens bestånd kan inteckning meddelas och rätten därigenom förlänas bindande verkan mot ny ägare av fastigheten. I samband med återköpsrätt avtalat villkor angående fastighetens användning är, i den mån återköpsrätten beror av villkoret, gällande för samma tid som denna. Oavsett huruvida det betingade villkoret angående fastighetens användning kan få giltighet såsom servitut till förmån för annan fastighet, föreligger här tydligen ett fall, då en fastighetsägare genom avtal blir bunden att underlåta viss utövning av sin äganderätt till förmån icke för annan fastighet utan till förmån för ett rättssubjekt av visst slag. Iakttar han icke villkoret, utsätter han sig nämligen för risken att få lämna ifrån sig fastigheten mot på visst sätt bestämd lösen. Steget härifrån och till ett negativt personalservitut är icke långt i vad avser de praktiska verkningarna.

Om det sålunda ansetts tillrådligt att genom lagen om återköpsrätt för vissa fall göra ett undantag från den eljest upprätthållna principen, att man icke får genom avtal binda jordens användning på ett sätt, som till sina praktiska konsekvenser kan likställas med ett negativt personalservitut, bör det icke anses vara a priori helt förkastligt att för ett visst noga avgränsat ändamål tillåta negativa personalservitut, åtminstone till förmån för en begränsad krets av rättssubjekt. Den normgivande faktor, som vid realservitutet utgöres av den härskande fastighetens behov, komme vid ett dylikt personalservitut att i viss man få sin motsvarighet i servitutsändamålet och den ytterligare begränsning, som kan vara erforderlig för att i nödig utsträckning tillgodose samhällets intresse av att jordäganderättens frihet bibehålles, kan vinnas genom restriktiva bestämmelser i avseende å de rättssubjekt, som tillåtas uppträda såsom servitutshavare. De betänkligheter mot negativa personalservitut i allmänhet, som yppats av lagberedningen, synas vid sådant förhållande knappast kunna med någon större styrka göras gällande mot ett dylikt för speciellt ändamål konstruerat personalservitut.

Även om det med hänsyn till det nyss sagda alltså icke behöver möta några hinder av principiell natur att till avtal av den typ, som behandlats i kapitel XII, knyta i huvudsak samma rättsverkningar som till ett avtal om upplåtelse av realservitut, bör det dock givetvis icke komma ifråga att [ 188 ]så göra, därest man icke har utsikt att därigenom mera väsentligt underlätta lösandet av friluftslivets markfråga. Vid bedömandet härav måste beaktas icke blott vad i nämnda kapitel anförts utan därjämte åtskilliga andra omständigheter, i främsta rummet omfattningen och värdet av det sakrättsliga skydd, som skulle tillkomma avtalen, och storleken av det vederlag, som fastighetsägaren kan tänkas komma att betinga sig.

Omfattningen av det sakrättsliga skydd, som tillkommer servitutsavtal, framgår dels av bestämmelserna i 1 kap. 3–6 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vilka bestämmelser enligt 3 § servitutslagen skola äga motsvarande tillämpning beträffande servitut, och dels av ett flertal stadganden i inteckningsförordningen och utsökningslagen. De sakrättsliga verkningarna av servitutsavtal yttra sig dels däri, att avtalet under vissa förutsättningar blir bindande mot ny ägare av den tjänande fastigheten, dels ock däri att servitutshavaren under vissa förutsättningar icke behöver vika för den, som genom upplåtelse erhållit annan särskild rätt till fastigheten, som icke kan utövas vid sidan av servitutet. Det ställer sig i dessa. hänseenden olika allteftersom servitutsavtalet är muntligt eller skriftligt och allteftersom skriftliga servitutsavtal äro intecknade eller ej. Muntliga servitutsavtal kunna ej intecknas. Skriftliga servitutsavtal kunna – under förutsättning att fastighetsägaren har lagfart – alltid intecknas, såvida annat förbehåll ej skett. Då här endast kan bli fråga om ett kort återgivande av de viktigaste reglerna, bortses i det följande helt från de muntliga avtalen, vilka torde sakna praktisk betydelse.

Huvudreglerna beträffande ny fastighetsägares bundenhet av servitutsavtal äro följande. Vid frivilliga överlåtelser av fastigheten blir avtalet bindande gentemot nye ägaren, om avtalet är intecknat, utan vidare, och om avtalet icke är intecknat, såvida vid överlåtelsen skett förbehåll om servitutets bestånd. Det ligger i överlåtarens intresse att sådant förbehåll sker, enär han eljest ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot servitutshavaren, för den händelse denne till följd av underlåtenhet att göra förbehåll går förlustig servitutsrätten. Vid exekutiva försäljningar av fastigheten äger servitutet bestånd endast under förutsättning, att förbehåll därom skett vid försäljningen. Om servitutet är intecknat och inteckningen ligger inom det för den exekutiva försäljningen fastställda lägsta budet, sker försäljningen alltid under förbehåll om servitutets bestånd. Ligger däremot inteckningen utanför lägsta budet, eller är servitutet ej intecknat, utropas egendomen först med förbehåll om servitutets bestånd, men, om ur den då bjudna köpeskillingen borgenär, som äger bättre rätt, ej kan erhålla full gottgörelse och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förbliva, eller vad för honom ur köpeskillingen brister genast av servitutshavaren till auktionsförrättaren erläggas, skall egendomen ånyo utropas utan förbehåll om servitutets bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, sker försäljningen utan förbehåll. Uppnås däremot vid det andra utbudet icke högre köpeskilling, gäller det första utropet och servitutet blir bestående.

Mot att behöva vika för den, som genom upplåtelse erhållit annan [ 189 ]särskild rätt till fastigheten, som är av den art att de båda rättigheterna icke kunna jämte varandra bestå, vilket kan vara förhållandet såväl ifråga om två olika servitutsrättigheter som en servitutsrätt och en nyttjanderätt, kan trygghet beredas genom att söka inteckning för servitutet.

Det sakrättsliga skydd, som servitut sålunda åtnjuter, är som av den lämnade redogörelsen framgår icke fullt betryggande. Man bör icke underskatta den risk, som även ett intecknat servitut löper att gå förlorat i händelse av exekutiv försäljning av fastigheten. För personalservitut av det slag, varom här är fråga, måste denna risk antagas bli större än för de vanligen förekommande realservituten, enär ett sådant personalservitut, på grund av de inskränkningar beträffande fastighetens användning de skulle innebära, får förmodas verka relativt kraftigt nedpressande på köpeskillingen vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd. Man skulle därför måhända kunna ifrågasätta, huruvida det icke vore önskvärt att förläna dem ett starkare rättsskydd och låta dem gå före all annan rätt till fastigheten såsom fallet är beträffande exempelvis servitut, som förvärvas genom expropriation. Detta låter sig emellertid näppeligen göra. Det vore nämligen då, av hänsyn till eventuella innehavare av fordringsinteckningar eller särskild rätt till fastigheten, icke möjligt att åt kontrahenternas fria skön överlämna bestämmandet av vederlagets storlek. Detta skulle nödvändiggöra ett särskilt förfarande för vederlagets bestämmande och för dess fördelning mellan olika efter mönster av vad som gäller ifråga om expropriation. Av praktiska skäl måste det då också anses uteslutet att fastställa periodiska betalningar av vederlaget, vilken form för vederlagets utgående enligt utredningens mening i många fall är av stor betydelse för det ifrågasatta personalservitutets användbarhet. Utredningen är också av den uppfattningen, att det rättsskydd, som de genom avtal tillkomna realservituten enligt gällande regler åtnjuta, trots risken vid exekutiva försäljningar, skall visa sig vara fullt tillräckligt för att skänka de ifrågasatta personalservituten nödig användbarhet för de kommuner, som vilja begagna sig därav för att ordna markfrågan för sin befolknings friluftsliv. Nämnda risk torde nämligen få större praktisk betydelse, endast om den fastighet, som beröres av avtalet, är högt intecknad. För övriga fastigheter torde man däremot kunna i praktiken bortse från denna risk, och om en fastighets inteckningsförhållande finns det ju möjlighet att göra sig underrättad, då fråga uppkommer om ingående av avtal av förevarande art.

Av avgörande betydelse för bedömandet av huruvida det ifrågasatta personalservitutet är ägnat att underlätta bildandet av särskilda fritidsområden är, såsom nyss framhållits, även frågan om storleken av det vederlag, som fastighetsägaren kan tänkas komma att betinga sig. En förhandsberäkning av det ekonomiska värdet av vissa av de inskränkningar beträffande fastighetens användning, som kunna komma ifråga vid dessa servitut, erbjuder givetvis stora svårigheter. Helt i avsaknad av någorlunda fasta utgångspunkter är man dock därvid icke.

[ 190 ]Det till sina verkningar mest genomgripande av de ifrågasatta servituten är det, som avser bebyggelsen inom fritidsområdena. Ett dylikt servitut kommer, om det avser all slags bebyggelse och avtalet är slutet på obestämd tid, vilket blir liktydigt med att servitutet teoretiskt gäller för all framtid, att innebära, att den del av fastigheten, som icke får bebyggas, förlorar hela det värde såsom byggnadsmark (tomtvärdet) det eljest till äventyrs skulle besitta. Vederlaget för ett dylikt servitut kan fördenskull antagas komma att uppgå till ett belopp, som motsvarar fritidsområdets tomtvärde eller, uttryckt på annat sätt, skillnaden mellan fritidsområdets totala värde och dess värde såsom jordbruks- eller skogsbruksfastighet. Någon påtaglig minskning av fritidsområdets sistnämnda värde kommer nämligen icke att inträffa, såvida icke samtidigt avtalas om andra inskränkningar i fastighetens användning. Då det i allmänhet blir fråga om ganska vidsträckta markområden, av vilka endast jämförelsevis obetydliga delar skulle kunna tänkas inom överskådlig tid bli exploaterade för byggnadsändamål, synes man emellertid vara berättigad antaga, att förvärv av sådant servitut kommer att för kommunerna ställa sig avsevärt mycket billigare än ett inköp av fritidsområdet. I sådana fall, då ägaren av fritidsområdet äger till detsamma gränsande mark, som är lämplig för exploatering för exempelvis sommarstugebebyggelse, bör man dessutom kunna räkna med att sistnämnda mark icke sällan får ett förhöjt tomtvärde genom ett bebyggelseservitut på fritidsområdet. Servitutet kommer nämligen att erbjuda en ganska säker garanti för att blivande innehavare av sommarstugor på tomtområdet för framtiden få tillgång till närbelägna för friluftsliv lämpade markarealer. I sådana fall skulle alltså kunna sägas, att en del av det tomtvärde, som fritidsområdet förlorar genom byggnadsservitutet, överflyttas till den angränsande marken, vilket bör för kommunen underlätta att komma till en fördelaktig uppgörelse med markägaren. Ingås däremot avtal om byggnadsservitut på viss bestämd tid, t. ex. 25 eller 50 år, bli hållpunkterna för beräkningen av vederlagets storlek osäkrare. Fritidsområdets tomtvärde går då icke förlorat för all framtid, utan återvinnes vid avtalstidens utgång i den mån det då finnes efterfrågan på mark för byggnadsändamål inom området. Vederlaget får här karaktären av ersättning till fastighetsägaren för det han under avtalstiden avstår från att utnyttja fritidsområdets tomtvärde. Avgörande för fastighetsägarens ståndpunktstagande torde då i främsta rummet bli, huru exploateringsmöjligheterna kunna beräknas ställa sig vid avtalstidens utgång i jämförelse med de möjligheter, som föreligga under avtalstiden. Om exploateringsmöjligheterna kunna beräknas vara oförändrade eller till och med större efter avtalstidens utgång, synes det vara troligt, att ett tidsbegränsat byggnadsservitut skall kunna förvärvas mot ett vederlag, som väsentligt understiger vederlaget för ett icke tidsbegränsat servitut.

Beträffande de ifrågasatte servituten i avseende å skogsskötseln bör framhållas, att dessa säkerligen icke skulle komma att innebära någon större minskning i skogsbrukets avkastning. De modifikationer, som det kan finnas önskvärt att åstadkomma ifråga om avverkningssätt och skogsbeståndets [ 191 ]ålder, äro såsom förut anmärkts i allmänhet obetydliga. Kalhuggning av större skogstrakter torde numera förekomma jämförelsevis sällan, och i allmänhet lärer kalhuggningsmetoden icke för skogsägaren ställa sig i högre grad fördelaktig jämförd med en bländningsvis bedriven avverkning. Vill man hålla skogsbeståndet inom fritidsområdena vid en mycket hög ålder, får man visserligen räkna med att det ekonomiska utbytet av skogsskötseln faller, men i allmänhet är det för bevarande av ett fritidsområdes användbarhet för sitt ändamål fullt tillräckligt, att skogens ålder håller sig inom eller endast obetydligt avviker uppåt från den åldersgräns, som vanligen iakttages vid ett normalt uthålligt skogsbruk. Emellertid får man icke bortse ifrån att det med hänsyn till olika omständigheter, såsom skogsmarkens beskaffenhet och avsättningsförhållandena på trävarumarknaden, kan för skogsägaren framstå såsom värdefullt att, inom de gränser skogsvårdslagstiftningen uppdragit, ha fria händer att avverka även jämförelsevis ung skog, och att han därför givetvis icke är villig att avstå från denna frihet utan vederlag. Då emellertid de servitut i avseende å skogsskötseln, som äro önskvärda för att bevara ett fritidsområdes natur, i regel icke skulle komma att innebära någon större minskning i skogsbrukets avkastning, bör det i normala fall vara möjligt för kommunerna att få till stånd avtal därom mot villkor, som kommunerna måste anse fördelaktigare än köp.

De servitut i avseende å sten-, grus- och sandtäkt, vattenföroreningar, stängselhållning och betning samt jakt och fiske å fritidsområden, vilka en kommun kan finna det erforderligt att förvärva, torde, såvida icke särskilda förhållanden föreligga, icke bli av sådan karaktär, att de kunna befaras medföra någon avsevärd kostnadsökning för kommunerna.

Vad slutligen angår den rätt, som skulle tillkomma allmänheten att vistas å fritidsområdena, vare sig den nu blir uttryckligen omnämnd i avtalet eller icke, så äro naturligtvis verkningarna i förevarande hänseende framför allt av psykologiska skäl svårbedömbara. Många markägare reagera ju mycket kraftigt mot det sätt varpå och den omfattning vari den i alle mans rätt ingående friheten att vistas å annans mark nu utövas. De markägare, som ha denna i och för sig mycket förklarliga inställning, komma förmodligen att fästa stort avseende vid de ökade olägenheterna i detta hänseende, som de befara skulle bli en följd av att ett särskilt fritidsområde tillskapades på deras mark. Till de särskilda fritidsområdena måste ju tillströmningen av folk förmodas komma att bli större än på andra marker. Det är troligt att dessa eller andra liknande synpunkter hos markägarna kunna göra dem mindre benägna att träffa avtal om upplåtelse av personalservitut för bildande av fritidsområden. I varje fall måste man antaga, att dessa synpunkter komma att i många fall verka höjande i fråga om anspråken på vederlag såvida icke andra särskilda omständigheter tillkomma. En sådan omständighet kan vara att kommunen förbinder sig att inom fritidsområdet ombestyra erforderlig vakthållning och tillsyn. Fritidsutredningen har förut framhållit nödvändigheten av att inom fritidsområdena upprätthålles en god ordning och att tillsyn utövas till undvikande av skadegörelse. Man torde [ 192 ]också kunna utgå ifrån att det blir en allmän regel, att i servitutsavtal av förevarande art inryckes bestämmelse om skyldighet för kommunen att sörja för vakthållning och tillsyn i den omfattning, som i varje fall kan anses av förhållandena påkallad, samt att sådan bestämmelses fullgörande göres till villkor för servitutets bestånd. Vid sådant förhållande synes man kunna förutsätta, att av de ifrågasatta servituten följande skyldighet för markägarna att tåla allmänhetens vistelse å fritidsområdena icke skall verka i alltför hög grad avhållande på markägare, med vilka förhandlingar inledas om slutande av avtal angående berörda servitut. Den kostnad för kommunerna, som vakthållningen medför, är å andra sidan icke någon extra tunga, förenad endast med de genom servitutsavtal bildade fritidsområdena, utan är i ungefär samma omfattning oundviklig även i fråga om fritidsområden, vartill kommunerna förvärvat äganderätt eller nyttjanderätt. En annan omständighet, som skulle kunna motverka den höjning av vederlagsanspråken, vilken betingas av ovissheten om omfattningen av de risker för skadegörelse å skogsplanteringar och dylikt, som den ökade besöksfrekvensen kan medföra, vore måhända att kommun förbunde sig att under bestämda, i servitutsavtalet angivna förutsättningar lämna markägaren ersättning för dylik skadegörelse.

Vid en undersökning av eventuella nackdelar ur jordägaresynpunkt liksom ur samhällelig synpunkt av de ifrågasatta servituten måste beaktas den inverkan de kunna utöva i avseende å fastigheternas användande såsom kreditobjekt. Någon rubbning av tilltron till fastighetskreditväsendet såsom sådant behöver tydligen icke befaras, om det sakrättsliga skyddet för personalservituten icke får större omfattning än det som åtnjutes av andra genom avtal tillkomna servitut, vilka kunna intecknas. Bestridas kan däremot icke, att de nya servituten komma att i viss mån försvåra utnyttjandet såsom kreditobjekt av de fastigheter, i avseende å vilka servitutsrätt upplåtits och intecknats. Möjligheterna att belåna fordringsinteckningar, som ha bättre förmånsrätt än servitutsinteckningen, komma visserligen att bli opåverkade, men utsikterna att kunna erhålla lån mot säkerhet i inteckning, som meddelats efter servitutsinteckningen, komma givetvis att avsevärt minskas. I den mån den del av fastighetens förutvarande kreditvärde som till följd av servitutet icke kan utnyttjas, motsvarar värdet av det för servitutet utgående vederlaget inträder uppenbarligen ett förhållande, som är analogt med det som uppkommer, då fastighetsägaren frånsäljer en del av sin fastighet Inskränkte sig de minskade belåningsmöjligheterna härtill behövde man i detta sammanhang icke taga någon särskild hänsyn till desamma. Tydligen kunna emellertid verkningarna för fastighetens användbarhet såsom kreditobjekt komma att sträcka sig längre än så, beroende på svårigheterna för eventuella kreditgivare att bedöma det inflytande servitutets existens i händelse av en exekutiv försäljning av fastigheten kan komma att utöva på köpeskillingens storlek. Dessa verkningar, vilka ju hänföra sig endast till det i förhållande till landets bestånd av jordbruksfastigheter mycket ringa antal fastigheter, beträffande vilka dylika servitutsavtal kunna tänkas bli [ 193 ]ingångna, synas emellertid icke kunna tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av huruvida införande av det nya rättsinstitutet är ur samhälleliga synpunkter tillrådligt eller icke. Ej heller synes det vara anledning antaga, att dessa verkningar skulle av fastighetsägarna i gemen tillskrivas sådan vikt, att de komme att i större omfattning minska ifrågavarande servitutsavtals användbarhet för det med dem avsedda ändamålet.

Med stöd av vad som här ovan och i kapitel XII anförts har fritidsutredningen kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande personalservitut skulle vara ägnade att i icke oväsentlig mån underlätta tillskapandet av särskilda fritidsområden för tillgodoseende av det mera rörliga friluftslivets utrymmesbehov. Detta omdöme grundar sig icke på någon överdriven uppskattning av kommunernas möjligheter att alltid kunna få till stånd önskade servitutsupplåtelser på fördelaktiga villkor, och innebär således icke heller någon tro på att personalservituten skulle helt onödiggöra inköp av mark för de större fritidsområdena. Helt visst kommer det efter en eventuell ny lagstiftning i ämnet att visa sig, att sådant servitut i åtskilliga fall kan förvärvas endast mot mycket högt vederlag, och att vissa kommuner därför, såväl som av andra skäl, skola föredraga att inköpa mark eller åtminstone en del av den mark, som de anse sig behöva för tryggandet av sin befolknings möjligheter att idka friluftsliv. Men därför bör man icke underskatta betydelsen av att kommunerna få till sitt förfogande ett nytt rättsinstitut, som i många fall otvivelaktigt möjliggör att ordna markfrågan billigare än genom äganderättsförvärv. Det är i främsta rummet på denna omständighet den nyss uttalade uppfattningen grundar sig.

Enligt utredningens mening bör det icke heller möta oöverkomliga svårigheter att så utforma det ifrågasatta nya rättsinstitutet, att de inskränkningar det i förekommande fall skulle medföra ifråga om jordäganderättens frihet icke behöva få för samhället skadliga verkningar. Detta bör såsom förut framhållits kunna ske genom en lämplig avgränsning av de ändamål, som de ifrågasatta servituten skulle tillåtas tjäna, och en begränsning i fråga om de rättssubjekt, som skulle få uppträda såsom servitutshavare. Personalservitut synes med hänsyn härtill böra tillåtas endast under förutsättning, att dess ändamål är bildandet av ett för allmänheten avsett fritidsområde. Till frågan om avgränsningen av servitutsändamålet återkommer utredningen i den speciella motiveringen till det av utredningen framlagda utkastet till lag om servitut för bildande av fritidsområden (kap. XIV). Frågan om vilka rättssubjekt, som skola tillåtas uppträda såsom servitutshavare, bör däremot redan här något närmare behandlas.

I det föregående har endast varit tal om kommuner som eventuella servitutshavare. Syftet med det nya rättsinstitutet är ju i främsta rummet att för kommunerna underlätta tillskapandet av särskilda fritidsområden, och möjligheten att förvärva ifrågavarande servitutsrättigheter bör därför stå öppen för alla kommuner, landskommuner såväl som stadskommuner, ehuru de förra väl mera sällan komma att begagna sig av densamma. Municipalsamhällen äro icke kommuner, men tydligen böra municipalsamhällen i de fall, då [ 194 ]handhavandet av frågor rörande tillgodoseendet av friluftslivets behov ingår bland de gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som municipalsamhället äger att själv vårda, härutinnan jämställas med kommun. Municipalsamhälle skulle alltså – i varje fall efter genomförandet av de ändringar i hälsovårdsstadgan, som utredningen föreslagit – kunna uppträda såsom servitutshavare, om Konungen förordnat, att vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad skall lända till efterrättelse inom samhället. Köping, som ej utgör egen kommun, är enligt lagen om kommunalstyrelse på landet att anse såsom municipalsamhälle i avseende å därstädes gällande särskilda föreskrifter, och dess behörighet att vara servitutshavare bör följaktligen bedömas efter samma grunder, som nyss angivits för municipalsamhälle. Möjlighet att träda avtal om personalservitut för bildande av fritidsområden synes också böra stå öppen för landstingskommunerna. Med hänsyn till önskvärdheten av att underlätta det kommunala samarbetet på ifrågavarande område böra dylika avtal kunna ingås även till förmån för kommunalförbund, som enligt lagen om kommunalförbund blivit för detta ändamål bildat. Att det föreslagna nya rättsinstitutet bör kunna utnyttjas även av kronan synes vara uppenbart. Kronan bör nämligen ha möjlighet att aktivt verka för bildandet av fritidsområden även på sådan mark, som icke förut äges eller för ändamålet med äganderätt förvärvas av kronan. Önskvärdheten härav är särskilt påtaglig i fråga om mark, som helt omslutes av eller gränsar intill de statliga fritidsområden, som kunna komma att tillskapas på kronans domäner.

Utöver ovannämnda offentligrättsliga rättssubjekt synes behörighet att ingå avtal om personalservitut böra under vissa förutsättningar tillkomma även vissa andra rättssubjekt. Uteslutet är givetvis att tillerkänna sådan behörighet åt enskilda fysiska personer. Något behov därav föreligger icke heller. Annorlunda ställer det sig dock i viss mån beträffande en del juridiska personer, såsom vissa föreningar och stiftelser. Dylika rättssubjekt uppträda redan nu i viss utsträckning såsom företrädare för det allmännas intresse av att tillhandahålla befolkningen möjligheter att idka friluftsliv. Härvid samverka de icke sällan med olika statliga eller kommunala organ. Så är exempelvis förhållandet med Svenska turistföreningen, Skidfrämjandet och Folkrörelsernas semesterförening. Deras anläggningar av skilda slag måste tillmätas mycket stor betydelse för främjandet av ett sunt friluftsliv inom vidsträckta befolkningslager. En förutsättning för att dessa anläggningar och de nya anläggningar av liknande slag, som framdeles kunna komma till stånd, skola bliva till avsett gagn är emellertid, att kring desamma finnas relativt vidsträckta, för friluftsliv lämpade marker, inom vilka besökarna åtnjuta en viss rörelsefrihet. I detta hänseende göra sig i stort sett samma synpunkter gällande som förut behandlats i fråga om kommunala fritidsområden. Inköp av vidsträckta markområden kunna både av ekonomiska och av andra skäl icke komma i fråga för dessa föreningars vidkommande. Enligt vad utredningen inhämtat har det också inträffat fall, då avsaknaden av möjligheter att sluta för framtiden bindande avtal med [ 195 ]markägare i de avseenden, som här förut berörts, hotar att vålla avsevärda olägenheter för en av de nämnda föreningarna. Önskvärdheten ur friluftslivets synpunkt av att andra än offentliga rättssubjekt få begagna sig av de möjligheter personalservituten erbjuda är emellertid icke inskränkt till de uppräknade föreningarna. Det finns även andra föreningar, såsom lokala turistföreningar, hembygdsföreningar, personalsammanslutningar inom industri- och affärsföretag o. d., vilka genom semester- och fritidsanläggningar i allmänhet kunna utöva ett betydelsefullt arbete för friluftslivets främjande, och som därvid skulle ha nytta av personalservituten. Detsamma gäller den verksamhet för detta ändamål, som kan utövas av nämnda företag själva genom särskilt bildade juridiska personer. Slutligen bör man icke bortse från att en förening eller stiftelse i vissa fall kan visa sig vara ett lämpligare instrument för det kommunala samarbetet på ifrågavarande område än kommunalförbunden.

Om det sålunda framstår såsom önskvärt, att de i närmast föregående stycke berörda rättssubjekten skola ha en viss möjlighet att utnyttja de med avtal om personalservitut förenade fördelarna, uppkommer frågan, huru man skall åstadkomma. den begränsning och den kontroll, som synes vara oundgängligen nödvändig till undvikande av för samhället skadliga verkningar. Detta synes lämpligast kunna ske genom att behörigheten för föreningar och stiftelser att ingå avtal om personalservitut göres beroende av att tillstånd till servitutsupplåtelsen för varje särskilt fall meddelats av Kungl. Maj:t. Några detaljerade bestämmelser torde icke erfordras beträffande de fall, då sådant tillstånd skall kunna givas, utan det synes vara tillräckligt med ett allmänt stadgande om att tillstånd meddelas endast åt förening eller stiftelse, vars verksamhet är ägnad att främja ett sunt friluftsliv och som kan antagas äga nödiga förutsättningar att befordra det med servitutet avsedda syftet.

Emot införandet av ett efter ovan angivna riktlinjer utformat personalservitut synes man icke behöva hysa alltför stora betänkligheter. Då emellertid de skäl, som över huvud bruka åberopas mot negativa personalservitut, i främsta rummet hänföra sig till att genom sådana servitut jordäganderättens utövning kan till skada för det allmänna åläggas begränsningar för all framtid, vilka icke mot ene kontrahentens bestridande kunna bringas att upphöra, såvida icke förutsättningar föreligga för avlösning av servitutet eller för att förklara servitutet förfallet, vilket ju mera sällan kan antagas bli förhållandet, har fritidsutredningen övervägt, huruvida man i icke borde stanna vid att föreslå införandet av allenast ett till tiden begränsat personalservitut. Att personalservitut, vilkas giltighet är till tiden begränsad, skulle även de kunna i viss utsträckning underlätta läsandet av friluftslivets markfråga är otvivelaktigt. Fördelarna med desamma äro emellertid icke på långt när så stora som man vid första påseendet kan vara böjd att antaga. Man vinner med dem nämligen endast en temporär lösning för att vid avtalstidens utgång stå inför troligen ännu större svårigheter att till rimlig kostnad trygga erforderliga markområdens användbarhet och utnyttjande såsom [ 196 ]fritidsområde. Erfarenhetsmässigt måste man nämligen räkna med att den av servitutet besvärade markens tomtvärde i regel är högre vid avtalstidens utgång än den var vid tiden för avtalets ingående samt att andra marker, som vid sistnämnda tidpunkt voro obebyggda och användbara såsom fritidsområden, under avtalstidens lopp blivit bebyggda i sådan utsträckning, att de icke längre äro tjänliga för detta ändamål. Med hänsyn härtill kan utredningen – oavsett den oegentlighet, som det i förhållande till det vanliga servitutsbegreppet måste anses innebära att tillskapa ett i princip till tiden begränsat servitut – icke förorda, att för de föreslagna personalservituten stadgas någon viss längsta giltighetstid, som ej får överskridas.

Även i övriga här ovan icke särskilt omnämnda hänseenden bör det nya rättsinstitutet utformas så att största möjliga överensstämmelse nås med de för realservitut gällande reglerna. Vissa problem, som sammanhänga med att personalservituten icke gälla till förmån för en fastighet utan till förmån för visst rättssubjekt, måste emellertid finna sin lösning genom speciella bestämmelser, och sådana bestämmelser äro också i en del andra hänseenden önskvärda. Särskilda regler erfordras sålunda angående frågan, huruvida överlåtelse av servitutsrätt över huvud skall tillåtas och, om så befinnes vara fallet, angående villkoren för överlåtelsens giltighet och dess rättsverkningar i övrigt, samt angående verkan av att servitutshavare upphört att existera utan att giltig överlåtelse av servitutet kommit till stånd. Med hänsyn till att avtal angående personalservitut kan antagas i ett jämförelsevis stort antal fall komma att innehålla bestämmelser om periodiskt utgående vederlag och om prestationer av andra slag, som skola fullgöras av servitutshavaren, synes det vara lämpligt att i lag reglera förhållandet mellan servitutshavare och den, som efter överlåtelse blir ägare av den fastighet, som besväras av servitutet. Beträffande dessa och ytterligare några särskilda bestämmelser, som befunnits önskvärda, får utredningen hänvisa till den speciella motiveringen.

Den av utredningen sålunda föreslagna lagstiftningen angående personalservitut för bildande av fritidsområden innebär införande i det svenska rättssystemet av ett helt nytt rättsinstitut. Den är alltså icke att fatta såsom endast en utbyggnad av den servitutsform, realservitutet, som under en lång tid varit den enda, som erkänts av den svenska rättsordningen. De föreslagna rättsreglerna angående personalservitut låta sig icke inordnas under det servitutsbegrepp, som ligger till grund för bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 om servitut och deras tillämpning i rättspraxis. Den nya lagstiftningen bör därför icke lämpligen ges formen av tillägg till nämnda lag, utan de ovan angivna grundläggande bestämmelserna angående personalservitut böra sammanföras i en särskild lag. Denna har i det lagutkast, som utredningen utarbetat, kallats lag angående servitut för bildande av fritidsområden. Utredningen föreslår emellertid att i 1907 års lag införes en hänvisning till den nya lagen.

Med hänsyn till den avsevärda minskning av den tjänande fastighetens värde, som kan bli en följd av upplåtelse av personalservitut, särskilt i fråga [ 197 ]om inskränkningar rörande bebyggelsen, synes det vara nödvändigt att i likhet med vad som gäller beträffande inteckning för gäld föreskriva, att make ej må med sådant servitut belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Utredningen föreslår därför en ändring av 6 kap. 4 § giftermålsbalken av denna innebörd. Av samma skäl föreslås, att i 8 kapitlet lagen om förmynderskap införes stadgande om att förmyndare, som vill belasta omyndigs fasta egendom med servitut av förevarande slag, skall inhämta rättens tillstånd till servitutsupplåtelsen. Ändringen i 6 kapitlet 4 § giftermålsbalken nödvändiggör i sin tur en tilläggsbestämmelse i 55 § inteckningsförordningen.

⁎              ⁎

Den av utredningen sålunda föreslagna servitutslagstiftningens praktiska betydelse är, såsom upprepade gånger framhållits, till väsentlig del beroende på huruvida markägarna komma att visa sig villiga att upplåta servitut av förevarande art. Beträffande vissa slag av jord gälla emellertid särskilda bestämmelser, vilka inskränka ägarens eller innehavarens dispositionsrätt. Detta är förhållandet med bland annat jord, som innehaves med fideikommissrätt, kyrklig jord och häradsallmänningar (jfr kap. VI). Då dessa jordar, särskilt de båda förstnämnda, såsom den företagna markinventeringen visat, äro på grund av sin belägenhet och naturbeskaffenhet lämpliga som fritidsområden, bör här i korthet beröras frågan i vad mån den föreslagna servitutslagstiftningen kan bliva användbar för att inrätta fritidsreservat å dylik jord.

Beträffande fideikommissaries dispositionsrätt till fideikommissegendomen finnas i allmänhet bestämmelser i fidekommissurkunden, ehuru de ofta äro ofullständiga och svårtolkade. Lagbestämmelserna angående fideikommiss äro mycket ofullständiga. Man är därför, då fideikommissurkunden ej lämnar tillräckliga upplysningar, hänvisad att draga slutsatser från fideikommissinstitutets natur och uppgift. Huvudregeln angående fideikommissariens dispositionsrätt är (jfr justitierådet Sandströms P. M. – statens offentliga utredningar 1935: 50, sid. 8), att innehavaren icke äger att avyttra eller med gäld belasta egendomen eller att eljest disponera över egendomen på sådant sätt, eller att av dess avkastning taga så mycket, att han inkräktar på efterträdarens rätt att tillträda egendomen och njuta dess fulla avkastning. Som komplement till denna regel måste uppställas den ytterligare regeln, att en person, till vilken innehavaren med överskridande av sin befogenhet upplåtit en rätt i avseende å fideikomissegendomen – med bortseende från de speciella förhållanden som kunna inträda på grund av inteckning och godtrosförvärv – icke kan göra denna rätt gällande mot efterträdaren.

Från dessa regler har lagstiftningen i viss mån medgivit undantag. Så är t. ex. fallet med bestämmelserna i nyttjanderättslagen angående jordbruksarrenden under fideikommiss. Vad som i detta sammanhang är av [ 198 ]större intresse torde emellertid vara Kungl. förordningen den 3 april 1810 och den praxis, som på grundval av förordningen utbildats. I förordningen bestämdes, bland annat, att i de fall, då någon innehavare av fideikommissegendomen kunde komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, vilka mellan fideikommissarier och medarvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att Kungl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring över allmänna lagar och författningar, måtte därvid, efter sig företeende omständigheter, kunna förfara.

Högsta domstolens befattning med dessa ärenden har numera övergått på regeringsrätten. Med stöd av denna författning har Kungl. Maj:t medgivit inteckning i en mångfald fall, däribland även sådana fall, då fideikommissurkunden innehåller uttryckligt förbud mot inteckning. Likaså har medgivits försäljning av fideikommissegendom mot villkor, att fideikommissegenskapen överflyttades på köpeskillingen eller å fastighet eller annan egendom, som för densamma förvärvades.

Av vad ovan anförts torde framgå, att fideikommissarie, med hänsyn till nästa innehavares rätt, icke kan upplåta servitut av här ifrågavarande art till fideikommitterad egendom med bindande verkan för sina efterträdare utan Konungens medgivande. Hinder synes emellertid icke möta för Konungen att lämna dylikt medgivande, vilket i så fall får förutsättas ske mot villkor i avseende å dispositionen av vederlaget, som svara mot villkoren vid tillstånd till försäljning. I fråga om jord, som innehaves med fideikommissrätt, skulle alltså det föreslagna rättsinstitutet kunna komma till användning utan att någon ändring behöver göras i avseende å de för sådan jord tillämpade rättsgrundsatserna.

Beträffande kyrkliga jordar och häradsallmänningar synas däremot de för dem gällande särskilda rättsreglerna knappast lämna rum för upplåtelser av servitut av den art, som avses i den föreslagna lagen om servitut för bildande av fritidsområden. Utredningen har emellertid ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att nu ifrågasätta någon ändring härutinnan.




[ 199 ]

Kap. XIV. Speciell motivering till den föreslagna servitutslagstiftningen.

Utkastet till lag angående servitut för bildande av fritidsområden.

Rubriken och 1 §.

I lagens rubrik har utsagts, att det rättsinstitut, som genom densamma regleras, är ett servitut som skall tjäna ett visst ändamål, nämligen bildandet av fritidsområden. Redan av rubriken måste anses framgå, att avtal av det innehåll, som anges i lagens 1 §, icke kunna grunda uppkomsten av ett servitut, såvida icke avtalets ändamål är att underlätta bildandet av ett fritidsområde. Att i lagen lämna en definition på vad som däri avses med fritidsområde har icke synts vare sig nödigt eller lämpligt. Något tvivel torde icke behöva råda därom, att ett fritidsområde är ett mark- eller vattenområde, som skall tjäna allmänheten såsom tillflyktsort under fritiden. Det erforderliga angivandet av servitutets innehåll och gränserna för dess tillämplighet har skett genom bestämmelserna i 1 §.

Den i 1907 års servitutslag begagnade beskrivningen av servitut såsom besvär och last, som lägges å en fastighet, har också upptagits i den nya lagen. Den grundläggande skillnaden mellan de i 1907 års servitutslag behandlade servituten samt de i förevarande lag behandlade, vilken ligger däri, att de förstnämnda äro realservitut och sålunda kunna upplåtas endast till förmån för annan fastighet, under det att de sistnämnda äro personalservitut och sålunda kunna upplåtas till förmån för visst rättssubjekt, har framhävts genom den valda formuleringen av 1 §.

Realservituten kunna som bekant vara av två slag, positiva och negativa. De positiva realservituten innebära en rätt för ägaren av den härskande fastigheten att för dess behov i visst hänseende begagna den tjänande fastigheten, vilken rättighet motsvaras av en skyldighet för den tjänande fastighetens ägare att tåla utövandet av rättigheten. De negativa realservituten däremot innebära en skyldighet för den tjänande fastighetens ägare att i den härskande fastighetens intresse underlåta viss användning av sin fastighet. Liksom realservituten kunna personalservitut vara antingen positiva eller negativa. De positiva personalservituten, som förekomma i en del utländska rättssystem, motsvaras i svensk rätt av nyttjanderätter av olika slag. Såsom nyttjanderätt behandlas nämligen icke blott nyttjanderätter i egentlig bemärkelse, sådana som arrende och hyra, utan också rättigheter, vilka visserligen avse ett begagnande av fastigheten, men där antingen rätten att förfoga över fastigheten sträcker sig utöver vad som strängt taget faller under begreppet nyttjande – vilket är förhållandet med exempelvis rättigheter att å fastigheten taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning – samt upplåtelser, vilka närmast avse utövandet av en särskild, med jordäganderätten förbunden befogenhet såsom jakt och fiske.

[ 200 ]Om en kommun vill ordna ett större fritidsområde å mark, vartill den ej önskar förvärva äganderätt, kan det uppenbarligen ofta bliva erforderligt icke blott att markägaren förpliktar sig att själv underlåta visst utnyttjande av marken, utan också att kommunen försäkrar sig om upplåtelser av rätt att å fastigheten uppföra byggnader och andra anläggningar, som kunna behövas i anslutning till ett fritidsområde. För vinnande av större överensstämmelse beträffande rättsverkningarna av de avtal, som skola tillämpas i fråga om ett dylikt fritidsområde, vore det givetvis fördelaktigt att kunna såsom personalservitut behandla även sistnämnda rättigheter. Detta skulle emellertid med hänsyn till det nyss sagda innebära en rättslig anomali, som sannolikt skulle i den praktiska tillämpningen visa sig medföra större nackdelar än fördelar. Avtal om upplåtelser till fastighetsägarens medkontrahent av rättighet att i visst hänseende begagna fastigheten har därför ansetts icke böra behandlas såsom servitut enligt denna lag. Lagens tillämplighetsområde har begränsats till avtal, varigenom till förmån för vissa rättssubjekt å fastighet lägges besvär och last, som innebär skyldighet för fastighetens innehavare att underlåta viss användning av densamma i ändamål att bevara eller öka dess lämplighet såsom fritidsområde för allmänheten eller ock att tåla att allmänheten färdas över eller uppehåller sig å fastigheten i större omfattning än enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är för envar lovligt. Vill servitutshavaren därjämte förvärva rätt att å det område, som servitutet avser, uppföra byggnader eller andra anläggningar eller att för något annat ändamål helt förfoga över del av området, är han således hänvisad till att därom träffa särskild uppgörelse med markägaren. På avtalsbestämmelser härom bliva, vare sig de inryckas i servitutsavtalet eller upptagas i en därifrån fristående handling, de för nyttjanderättsupplåtelser gällande rättsreglerna tillämpliga.

De inskränkningar i avseende å en fastighets användning, varom de i 1 § uppräknade rättssubjekten må avtalas med fastighetens ägare med verkan att därigenom lägges ett servitut å fastigheten, kunna vara även av annat slag än de som behandlats i den allmänna motiveringen. Inskränkningarna kunna emellertid icke vara av vad slag som helst. För att ett personalservitut enligt lagen skall kunna anses föreligga erfordras nämligen, att inskränkningen i avseende å fastighetens användning har till ändamål att bevara eller öka fastighetens lämplighet såsom fritidsområde för allmänheten. Härigenom uteslutes från lagens tillämpningsområde avtal om sådana inskränkningar, vilka äro utan betydelse för fastighetens lämplighet i nämnda hänseende. Den nyssnämnda ändamålsbestämmelsen utesluter därjämte från lagens tillämpning avtal om inskränkningar rörande fastighetens användning, vilka visserligen i och för sig äro av beskaffenhet att kunna påverka fastighetens lämplighet som fritidsområde, men som i det särskilda fallet tjäna ett annat syfte än tillskapandet av ett fritidsområde. En kommun kan således exempelvis ej begagna sig av avtal om personalservitut såsom instrument för bebyggelsereglering i allmänhet. Det kan givetvis i vissa fall erbjuda svårigheter att [ 201 ]avgöra, huruvida avsikten med ett avtal varit att underlätta bildandet av ett fritidsområde eller ej. Liknande svårigheter möta emellertid rättstillämpningen även i fråga om realservituten. Så är t. ex. förhållandet då det gäller att bedöma, huruvida avtal angående förbud mot viss bebyggelse tillkommit i syfte att förhindra konkurrens.

Såsom servitut skall enligt lagen också behandlas avtal om skyldighet för fastighets ägare eller innehavare att tåla, att allmänheten färdas över eller uppehåller sig å fastigheten i större omfattning än enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är för envar lovligt. Det är här icke fråga om ett vägservitut i hittills gängse mening eller om någon nyttjanderätt till fastigheten, utan om en utvidgning av den alle man tillkommande friheten att vistas å annans mark. Inom ett fritidsområde är det önskvärt att allmänheten har en relativt stor rörelsefrihet och framför allt att klarhet råder angående gränserna för denna rörelsefrihet. Syftet med stadgandet är att bereda möjlighet för att genom avtal med markägarna inom fritidsområdena trygga rörelsefrihet åt allmänheten utan andra begränsningar än dem, som framgå av servitutsavtalets bestämmelser. I främsta rummet har utredningen tänkt sig, att genom sådana avtal skulle för fritidsområdenas vidkommande skapas klarhet om att de i alle mans rätt ingående friheterna att begagna annans fasta egendom få utövas även av ett större antal människor och även om till följd av allemansrättens utövning i större skala för fastighetsägaren skulle uppkomma olägenheter, vilka han annars icke skulle behöva finna sig i. Också i andra hänseenden bör allmänhetens rörelsefrihet genom dylika servitutsavtal kunna utvidgas och preciseras antingen för ett helt fritidsområde eller för en del därav allt efter markens beskaffenhet och andra omständigheter, som kunna vara bestämmande för behovet av ökad rörelsefrihet och för markägarnas villighet att medgiva sådan. Utredningen har i den allmänna motiveringen (kap. XII) framhållit att fall kunna tänkas, då avtal om servitut för bildande av fritidsområde innefattar enbart bestämmelser angående allmänhetens färdsel och vistelse å en fastighet och icke tillika angående skyldighet för fastighetsägaren att underlåta viss användning av fastigheten. I dylika fall, då avtalet alltså vilar på den förutsättningen, att inga inskränkningar i markägarens handlingsfrihet i berörda hänseende behöver åläggas honom, är det uppenbart, att åt avtalet icke kan givas den innebörden, att den allmänheten tillförsäkrade rörelsefriheten går före fastighetsägarens intresse av att kunna på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt utnyttja sin mark. Härav följer, att servitutets innehåll och omfattning blir i viss mån beroende av de dispositioner i avseende å fastighetens användning, som kunna komma att vidtagas efter avtalets ingående. Om exempelvis allmänheten genom avtalet medgivits viss rörelsefrihet å någon till en fastighet hörande utmark, gäller därför detta medgivande icke sådan del av utmarken, som sedermera förvandlas till åker eller bostadstomt.

Avtal angående servitut för bildande av fritidsområden kan enligt första stycket av paragrafen slutas av kronan, kommun, municipalsamhälle och [ 202 ]kommunalförbund. Ordet kommun är här taget i vidsträckt bemärkelse och avser sålunda bland annat även landstingskommun. Genom bestämmelsen i andra stycket har möjlighet öppnats även för vissa föreningar och stiftelser att ingå dylika avtal. Sistnämnda rättssubjekt måste emellertid ha Konungens tillstånd till upplåtelse av servitutet. Reglerna angående de fall, då sådant tillstånd kan givas ha fått sin plats i 4 §.

Bestämmelsen i 1 § att kommun och municipalsamhälle må uppträda såsom innehavare av servitut för bildande av fritidsområde innebär givetvis icke, att dessa rättssubjekt skulle kunna efter fritt skön förvärva dylikt servitut till viken fastighet som helst. Denna bestämmelse förutsätter, att slutande av avtal av denna art är en befogenhet, som tillkommer de uppräknade rättssubjekten, men den utsäger ingenting rörande omfattningen av denna befogenhet. Det är ett ämne som regleras i kommunallagarna. Befogenheten sträcker sig därför icke längre än befogenheten för nämnda rättssubjekt att över huvud vara verksamma för tillskapandet av fritidsområdet. En stad eller socken har till följd härav – såsom närmare utvecklats i kap. VIII – i allmänhet icke befogenhet att förvärva servitut av förevarande art till en fastighet, som är så belägen att endast en ringa del av samhällets invånare skulle kunna utnyttja densamma för friluftsliv. Ett municipalsamhälle har över huvud ingen befogenhet att förvärva ett dylikt servitut, såvida icke hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande inom samhället.

I fråga om den rättsliga regleringen i övrigt av avtal om servitut för bildande av fritidsområden innehåller paragrafen den grundläggande bestämmelsen, att om dessa servitut skall, i den mån ej annorlunda är i denna lag eller eljest särskilt föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i lag finnes stadgat angående servitut i allmänhet, som lägges å fastighet till förmån för annan fastighet. Förevarande lag upptar, utöver de ovan behandlade reglerna i första paragrafen, bestämmelser angående servitutsavtalets form, om överlåtelse av servitutsrätt, om servituts förfallande vid upplösning av kommunalförbundet, förening eller stiftelse, om rätt för fastighetsägare att i vissa fall få servitut, som innehaves av förening eller stiftelse, förklarat förfallet, om betalningstid i visst fall för vederlag, som betingats för servitut, om rättsförhållandet mellan servitutshavare och den, som efter överlåtelse blir ägare till av servitut besvärad fastighet, om sättet för uppsägning av servitutsavtal samt om preskriptionstid för fordringsanspråk på grund av servitutsavtal. Särskilda bestämmelser angående förevarande servitut föreslås dessutom införda i 133 § utsökningslagen, 6 kap. 4 § giftermålsbalken, 55 § inteckningsförordningen samt 8 kapitlet förmynderskapslagen. I den mån dessa särskilda bestämmelser eller det nya servitutets egen natur icke till annat föranleda, komma alltså att på servitut för bildande av fritidsområden tillämpas samma regler som gälla för realservituten.

De rättsregler, som sålunda komma att bli gemensamma för realservituten och de nya personalservituten, ha icke alla utformats i lagtext, utan härledas till en del direkt ur den svenska rättens servitutsbegrepp, sådant som detta [ 203 ]utbildats under en lång historisk utveckling. I servitutets natur anses sålunda ligga att servitut principiellt gäller för all framtid eller så länge som behovet av och de naturliga förutsättningarna för det genom servitutet upprättade sambandet mellan härskande och tjänande fastighet kvarstå. Något hinder möter emellertid icke att genom uttrycklig bestämmelse i servitutsavtal inskränka dess giltighet till viss tid eller att göra servitutets bestånd beroende av villkor. Beträffande de i förevarande lag behandlade servituten fyller servitutsändamålet såsom sådant i stort sett samma funktion som vid realservituten den härskande fastigheten. Det måste därför anses ligga i detta servitutsförhållandes natur att, om annat ej uttryckligen avtalats, servitutet skall bestå så länge som servitutsändamålet behöver och kan tillgodoses genom detsamma. Något stadgande har därför icke upptagits i lagen om att avtal angående servitut för bildande av fritidsområde skall anses ingånget för all framtid, såvida ej viss giltighetstid avtalats. Å andra sidan torde man kunna antaga, att servitutsavtal enligt denna lag förhållandevis oftare än avtal om realservitut skola ingås för viss begränsad tid och framför allt att de skola så gott som regelmässigt göras beroende av villkor. Härtill har hänsyn tagits genom införande i lagen av vissa särskilda bestämmelser.

De stadganden, som genom föreskriften i förevarande paragraf av nya lagen bli tillämpliga å personalservituten, äro att finna icke blott i 1907 års lag om servitut utan också i en mångfald andra lagar och förordningar. Om de viktigaste av dessa skall här i korthet erinras.

Enligt 1 § i 1907 års servitutslag, i fortsättningen benämnd servitutslagen, må till säkerhet för beståndet av servitut meddelas inteckning under de villkor och i den ordning särskilt är stadgat. De bestämmelser, vartill här hänvisas, återfinnas i inteckningsförordningen. Den viktigaste förutsättningen för inteckning av servitut är att servitutet blivit skriftligen upplåtet. Inteckningsförordningen innehåller också bestämmelser angående postposition, relaxation och dödning av inteckning för servitut samt om den företrädesrätt sökt eller beviljad inteckning medför m. m. Dessa bestämmelser bli alltså i tillämpliga delar gällande även för personalservituten. Här må dock erinras om det särskilda villkor, som enligt den av utredningen föreslagna ändringen i 55 § inteckningsförordningen stadgats för beviljande av inteckning till säkerhet för personalservitut, vilket upplåtits till fastighet, vari upplåtarens make har giftorätt.

Jämlikt 3 § servitutslagen skall vad i 1 kap. 3–6 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat i fråga om nyttjanderätt äga motsvarande tillämpning beträffande servitut. 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen innehåller regler angående nyttjanderätts bestånd i händelse av frivillig överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen om återköpsrätt av fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits. Samma kapitels 4–6 §§ upptaga bestämmelsen om skadeståndsrätt i vissa fall för nyttjanderättshavare, som går nyttjanderätten förlustig, då fastighet överlåtits eller exekutivt försålts, om företrädesrätt mellan icke intecknade nyttjanderätter, som upplåtits till samma [ 204 ]fastighet, och om skadeståndsrätt för den nyttjanderättshavare, som i dylikt fall måste vika, samt om rätt till skadestånd för innehavare av nyttjanderätt, som kommer att förfalla, då fastighet varder efter klander vunnen eller ock återköpt enligt lagen om återköpsrätt.

De ovan berörda stadgandena i servitutslagen, nyttjanderättslagen och inteckningsförordningen kompletteras vad angår servitutets sakrättsliga skydd av utsökningslagens bestämmelser angående servitut. En summarisk redogörelse för det sakrättsliga skydd, som tillkommer servitut, har lämnats i allmänna motiveringen (sid. 188).

Enligt 2 § servitutslagen skall, för den händelse upplåtelse av rätt till servitut tillika innefattar föreskrift om skyldighet för ägare av den fastighet, varå servitutet lägges att därå underhålla väg, byggnad eller inrättning, som för rättighetens begagnande erfordras, ändock å upplåtelsen tillämpas vad i lag stadgas om servitut. Denna bestämmelse innebär en utvidgning av servitutsbegreppet, tillkommen av praktiska skäl. Den torde vara av betydelse endast för de positiva servituten och lärer därför knappast bliva tillämplig i fråga om den nya lagens personalservitut, som innefatta skyldighet för innehavare av fastighet att underlåta viss användning av densamma. Enahanda synes förhållandet vara med stadgandet i 4 § servitutslagen därom, att ägare av fastighet eller av gruva, till vars förmån servitut gäller, skall vid servitutets begagnande så förfara, att icke därigenom den fastighet, som av servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.

I 5 § servitutslagen finnes en bestämmelse för det fall, att för begagnande av servitut visst ställe är bestämt. Där stadgas, att, därest till följd av ändrade förhållanden servitut kommer att medföra märkligt men för den tjänande fastighetens bruk och därutinnan kan genom servitutets förflyttning till annat ställe å fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom, till vars förmån servitutet gäller, så må på yrkande av den tjänande fastighetens ägare domstol förordna om servitutets förflyttning. Det nya personalservitutets natur synes icke utgöra hinder för tillämpning av detta lagrum.

Enligt 7 § servitutslagen må domstol på yrkande av den tjänande fastighetens ägare förklara servitut förefallet, om servitut till följd av ändrade förhållanden blir onyttigt. Är servitutet ej onyttigt, men är nyttan ringa i förhållande till den tunga, som därav vid den tjänande fastighetens bruk uppkommer, må på yrkande av denna fastighets ägare domstol förordna, att servitutet skall avlösas.

Dessa stadganden åsyfta att förhindra, att saknaden av tidsbegränsning vid servitutsrätten leder till orimlighet eller obillighet. De skäl som tala för att ett realservitut bör kunna mot servitutshavarens vilja under de i stadgandena angivna betingelserna förklaras förfallet eller avlösas, synas med ännu större rätt kunna åberopas till stöd för att de nya personalservituten, som understundom kunna bli mycket betungande, också skola kunna tvångsvis förklaras förfallna eller avlösas. Med den lydelse 1 § av den nya lagen erhållit bli nämnda stadganden tillämpliga å personalservituten. Att en [ 205 ]domstol med tillämpning av dessa stadganden förklarar ett personalservitut förfallet måste emellertid mycket sällan komma att inträffa. Förutsättningen härför är nämligen att servitutet blivit fullständigt onyttigt, icke endast att dess betydelse förringats, samt att onyttigheten är stadigvarande och icke endast tillfällig. Oftare kan det däremot tänkas förekomma att till följd av ändrade förhållanden fördelen av servitutet kommer att stå i missförhållande till tungan av den inskränkning, som därigenom göres i den tjänande fastighetens ägares handlingsfrihet. I allmänhet lärer det dock bli fråga endast om partiell avlösning av personalservitut.

I mål om avlösning av servitut prövar domstolen endast, huruvida avlösning av servitut må vara påkallad. Bestämmandet av lösesumman, i händelse överenskommelse därom icke kan träffas, sker genom skiljemän enligt samma regler, som i 3 § av den nya lagen givits angående bestämmande av löseskilling vid inlösen av personalservitut. Såväl i mål om avlösning av servitut som i mål, vari yrkats att servitut skall förklaras förfallet, åligger det käranden att gälda motpartens rättegångskostnader i första domstolen (servitutslagens 7 § jämförd med 5 §).

Bestämmelserna i 7 § servitutslagen om rätt att få servitut avlyftat skola enligt 8 § samma lag lända till efterrättelse, ändå att vid servitutsupplåtelsen annat förbehåll skett.

Härovan icke särskilt omnämnda stadganden i servitutslagen avse icke servitut i allmänhet utan vissa slags servitut och bli därför icke tillämpliga å personalservituten.

Bestämmelser, som gälla servitut i allmänhet och som alltså, där ej annat uttryckligen stadgas, bli tillämpliga å personalservituten, finnas i ett flertal lagar och förordningar utöver de härovan anmärkta. Någon redogörelse för dessa bestämmelser synes emellertid icke i detta sammanhang påkallad.

2 §.

Beträffande servitutsavtals form finnes ingen föreskrift i servitutslagen. Realservitut kunna således upplåtas även genom muntligt avtal. Så gott som undantagslöst slutas dock avtalen i skriftlig form. Endast skriftligen upplåtna servitut kunna intecknas. Det kunde med hänsyn härtill måhända synas onödigt att för avtal om personalservitut föreskriva, att de skola ingås skriftligen. Emellertid finnes det många skäl som tala för att uppställa ett ovillkorligt krav på skriftlig form. Avtal om personalservitut kunna komma att gälla för obegränsad tid, och i de flesta fall komma avtalen att avse en mängd olikartade inskränkningar i den tjänande fastighetens ägares handlingsfrihet, inskränkningar vilka ha en mycket långt gående räckvidd. Avtalen komma därjämte att innehålla villkor och föreskrifter, vilkas iakttagande kommer att bli av den största vikt för såväl fastighetsägaren som servitutshavaren. På grund härav ha i denna paragraf intagits bestämmelser, icke blott om att avtalen angående personalservitut skola upprättas skriftligen, utan också därom, att i avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingats [ 206 ]samt att ändring eller tillägg till sådant avtal, som ej avfattats skriftligen, skall vara utan verkan. Beträffande servitutsavtalets form har ytterligare föreskrivits, att i avhandlingen skall uttryckligen angivas, att upplåtelsen avser personalservitut enligt förevarande lag. Det stärkande av servitutsrättens formella underlag, som härigenom åstadkommes, är önskvärt av skilda skäl. Det uttryckliga angivandet av upplåtelsens karaktär bör vara ägnat att fästa kontrahenternas uppmärksamhet på betydelsen av den rättshandling de stå i begrepp att ingå och därmed också på vikten av att tydliga och fullständiga bestämmelser om servitutets innehåll och om betingade villkor inflyta i avtalet. Därigenom minskas risken för framtida tvister om avtalets tolkning. Bestämmelsen är även ägnad att förhindra att inteckning meddelas till säkerhet för avtal om inskränkningar i fastighetsägares handlingsfrihet i avseende å fastighetens användning i sådana fall, då det icke varit fastighetsägarens avsikt att upplåta servitut till fastigheten.

Bestämmelsen om skriftlig form för servitutsavtalet har synts böra medföra uppställandet av krav på skriftlig form även för avtal om överlåtelse av servitutsrätt. Föreskrift härom har därför intagits i paragrafens andra stycke.

Enligt 1 § andra stycket fordras Kungl. Maj:ts tillstånd för upplåtelse av personalservitut till förening eller stiftelse. Det kunde med hänsyn härtill måhända ifrågasättas att i förevarande paragraf införa bestämmelse om att ändring i servitutsavtal med förening eller stiftelse skall äga giltighet endast om Kungl. Maj:t godkänt ändringen. Emellertid är att märka att, därest sådan ändring innebär utökning av besvär och last, som genom det ursprungliga avtalet lagts å den tjänande fastigheten, ändringen blir att bedöma såsom upplåtelse av nytt servitut. För dess giltighet kräves följaktligen redan på grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket Kungl. Maj:ts tillstånd. Innebär däremot ändringen en minskning av servitutsbelastningen, eller avser den en omreglering av det obligationsrättsliga förhållandet mellan jordägaren och servitushavaren, saknas anledning att uppställa något villkor om Kungl. Maj:ts godkännande.

3 §.

I denna paragraf ha sammanförts de regler, som ansetts böra gälla i fråga om servitutshavares rätt att i sitt ställe sätta annan servitutshavare. Några häremot svarande bestämmelser finnas icke i servitutslagen. Realservituten gälla ju till förmån för den härskande fastigheten, oavsett vem som är dess ägare. Beträffande personalservitut blir det däremot nödvändigt att taga ställning till frågan om och under vilka förutsättningar det skall vara tillåtet för servitutshavaren att på annan överlåta rättigheten.

Att annan servitutshavare sättes i stället för det rättssubjekt, till vars förmån servitutet upplåtits, innebär icke blott att den nye servitutshavaren blir innehavare av servitutsrätten, utan också att han övertager den föregående servitutshavarens förpliktelser på grund av avtalet gentemot fastighetsägaren [ 207 ]med den verkan, att denne därefter kan utkräva dessa förpliktelser endast av den nye servitutshavaren. Att servitutshavaren äger i sitt ställe sätta annan – givetvis under förutsättning att denne är behörig att sluta avtal om upplåtelse av servitut – om det sker med fastighetsägarens medgivande, följer av allmänna rättsgrundsatser. Någon uttrycklig bestämmelse därom har därför icke ansetts nödig. Ur allmän synpunkt synes det emellertid vara önskvärt, att innehavare av personalservitut tillerkännes rätt att sätta annan i sitt ställe även mot fastighetsägarens bestridande. Det vore föga tillfredsställande, om en kommun, som med hjälp av personalservitut ordnat ett fritidsområde, icke skulle kunna i sitt ställe sätta exempelvis ett kommunalförbund, som bildats för att tillgodose flere kommuners behov av mark för deras invånares friluftsliv, eller om ett sådant kommunalförbund, vilket förvärvat personalservitut till fritidsområde, icke skulle kunna i händelse av det kommunala samarbetets upphörande sätta i sitt ställe annat kommunalförbund eller en kommun, som fortfarande anser sig ha behov av fritidsområdet. Lika otillfredsställande vore det om förening eller stiftelse, som innehar rätt till personalservitut, skulle vara förhindrad att i sitt ställe sätta en kommun eller ett kommunalförbund eller annat behörigt rättssubjekt. Det nya rättsinstitutets syfte synes därför icke kunna i tillräcklig omfattning realiseras, därest icke i viss utsträckning servitutshavare tillerkännes rätt att även mot fastighetsägarens bestridande sätta annan i sitt ställe.

Vid bedömandet av frågan, huruvida sådan substitutionsrätt skall tillåtas eller ej, måste givetvis fastighetsägarens berättigade intressen tillbörligen beaktas. Vad som i detta hänseende framför allt är av vikt för fastighetsägaren är, att icke genom ombytet av servitutshavare den tunga, som servitutet utgör för fastigheten, ökas och att den nye servitutshavaren icke har sämre förutsättningar än den ursprunglige att fullgöra servitutshavarens förpliktelser enligt avtalet. Beträffande inskränkningar rörande fastighetens användning, såsom i avseende å bebyggelse, skogsvård o. d., synes det vara för fastighetsägaren utan betydelse vem som är servitutshavare. Tungan av dessa inskränkningar förblir densamma oberoende av till förmån för vilket rättssubjekt servitutet gäller. Enahanda torde i regel förhållandet vara med den tunga personalservitut kan innebära i avseende å skyldigheten att tåla att allmänheten färdas över eller uppehåller sig å fastigheten i större omfattning än enligt allmänna rättsgrundsatser är för envar lovligt. Det är nämligen alltid allmänheten och icke blott invånarna i en viss kommun eller en på annat sätt begränsad krets av personer, som kunna taga den genom servitutet ökade rörelsefriheten i anspråk. Tillströmningen av folk till ett fritidsområde avhänger i främsta rummet dels på kommunikationerna dit och dels på de anordningar, som till de besökandes trevnad företagas inom eller i anslutning till fritidsområdet. Kommunikationerna kunna förbättras oavsett vem som är servitutshavare. Någon rättslig befogenhet att hindra tillkomsten av anläggningar på fritidsområdet angränsande mark, som icke tillhör honom, har fastighetsägaren icke. Rätt att uppföra anläggningar inom fritidsområdet. [ 208 ]eller eljest på mark, som tillhör ägaren av den tjänande fastigheten, följer icke av servitutsavtalet, utan grundar sig på särskild upplåtelse av nyttjanderätt till marken. Nyttjanderättshavares befogenhet att i sitt ställe sätta annan är helt fristående från den motsvarande befogenhet, som eventuellt kan tillerkännas servitutshavare. Genom ombyte av servitutshavare ökas således icke »besvär och last» i lagens mening som i och med servitutsupplåtelsen lagts å den tjänande fastigheten, ehuruväl det icke kan anses helt uteslutet, att under vissa förhållanden ett ombyte av servitutshavare kan medföra en förändring beträffande besöksfrekvensen å fritidsområdet. Vad åter beträffar fastighetsägarens intresse av att ny servitutshavare kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina förpliktelser enligt servitutsavtalet, må till en början framhållas, att servitutshavarens person vid personalservituten icke spelar tillnärmelsevis samma roll som exempelvis arrendatorns person i fråga om ett arrendeavtal. Personalservitutet ger icke servitutshavaren några befogenheter att begagna fastigheten, och han kan därför icke utöva något inflytande på fastighetens skötsel och hävd. Däremot är det givetvis av betydelse för fastighetsägaren att servitutshavaren kan i behörig ordning fullgöra förpliktelser att betala för servitutet utfäst vederlag och att han icke eftersätter åtaganden i fråga om tillsyn över allmänhetens uppträdande och de hygieniska förhållandena inom fritidsområdet. I dessa hänseenden har emellertid fastighetsägaren möjlighet att skydda sig genom att göra det ordentliga fullgörandet av sådana förpliktelser till villkor för servitutets bestånd, så att bristande fullgörelse av villkoren medför servitutets förverkande. Det synes därför icke behöva väcka betänkligheter att tillerkänna innehavare av personalservitut substitutionsrätt under förutsättning att den, till vilken servitutet överlåtes, uppfyller de kvalifikationer, som i lagen uppställts såsom villkor för innehav över huvud av personalservitut, vilket innebär, att den nye servitutshavaren skall vara antingen ett sådant offentligrättsligt rättssubjekt, som omnämnes i 1 § första stycket, eller också förening eller stiftelse, som erhållit Konungens tillstånd att förvärva servitutsrätten (se härom vidare under 4 §). Utredningen har emellertid ansett, att härutöver bör uppställas det villkoret för substitutionsrätten, att den nye servitutshavaren är sådan, att jordägaren skäligen kan nöjas med honom.

I överensstämmelse med de ovan anförda synpunkterna har i paragrafens första stycke intagits stadgande om att innehavare av personalservitut må, därest i servitutsavtalet betingat vederlag är till fullo guldet, i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas, dock endast kronan, kommun, municipalsamhälle eller kommunalförbund eller ock förening eller stiftelse, som erhållit Konungens tillstånd att övertaga servitutsrätten. För de fall åter, då vederlaget ej är till fullo guldet, har det synts befogat att giva fastighetsägaren möjlighet att förhindra, att ett nytt rättssubjekt inträder såsom servitutshavare. I dessa fall torde det kunna antagas, att det för servitutet betingade vederlaget i allmänhet utgår periodiskt i förhållande till avtalstidens längd, på samma sätt alltså som vid arrende, och även om [ 209 ]så icke skulle vara fallet, utan det är fråga om en amortering av vederlagets totalbelopp, kan man likväl utgå ifrån att servitutets bestånd är betingat av att framdeles förfallande vederlagsbelopp erläggas. Servitutsförhållandet har här icke samma stadga som då vederlaget är till fullo betalt. Det har därför synts lämpligt föreskriva, att servitutshavare, som i dessa fall vill avhända sig serivtutsrätten, skall i första hand vända sig till fastighetsägaren och erbjuda denne att mot skälig lösen göra fastigheten fri från servitutet. Först om fastighetsägaren finner sig icke kunna eller om han icke vill inlösa servitutet, står det alltså servitutshavaren öppet att under samma betingelser, som gälla för det fall att vederlaget är tillfullo erlagt, sätta annan servitutshavare i sitt ställe. Denna rätt att sätta annan i sitt ställe bör emellertid icke stå servitutshavaren öppen hur länge som helst. Den har därför begränsats till två år efter det servitutet hembjöds fastighetsägaren till inlösen. Kommer icke överlåtelse av servitutsrätten till stånd inom nämnda tid, måste alltså servitutshavaren, om han vid en senare tidpunkt vill sätta annan i sitt ställe, ånyo först vända sig till fastighetsägaren, såvida icke under tiden vederlaget blivit slutbetalt, för vilket fall första stycket av paragrafen blir tillämpligt.

Några föreskrifter om hur löseskillingen bör beräknas har utredningen icke ansett sig böra föreslå. Att angiva några bestämda beräkningsgrunder är här, liksom i fråga om motsvarande inlösenförfarande vid arrendeavtal eller i fråga om avlösning av servitut enligt 7 § i 1907 års servitutslag, varken lämpligt eller möjligt. På samma sätt som i sistnämnda två fall skall, i händelse överenskommelse ej kan träffas angående vad som bör utgå i lösen, frågan därom avgöras av skiljemän. Det är endast frågan om lösenbeloppet som det tillkommer skiljemännen att avgöra. På andra frågor äga skiljemännen ej ingå. Det föreskrivna skiljedomsförfarandet är obligatoriskt, och parterna kunna alltså icke i stället gå direkt till domstol. Däremot står det kontrahenterna öppet att genom avtal överenskomma om annat sätt för lösenbeloppets bestämmande.

De i denna paragraf givna reglerna angående rätt för servitutshavare att sätta annan i sitt ställe äro icke av tvingande natur. Fastighetsägaren är således oförhindrad att i servitusavtalet göra förbehåll om att servitutshavare icke skall hava denna rätt.

Utredningen önskar i detta sammanhang framhålla vikten av att en jordägare, som står i begrepp att upplåta personalservitut till sin fastighet gör klart för sig, att servitutet kommer att gälla till förmån för allmänheten och icke endast den kategori därav, som närmast företrädes av hans medkontrahent. Är exempelvis medkontrahenten en förening, bör han därför vid bestämmandet av det kontanta vederlaget och andra villkor, som hänföra sig till att servitutet ökar allmänhetens rätt att uppehålla sig å fastigheten, beakta att de framtida olägenheterna för fastighetens innehavare kunna bliva större än om enbart föreningens medlemmar komme att under fritiden idka friluftsliv å fastigheten.

[ 210 ]

4 §.

Såsom av 1 och 3 §§ framgår kan kronan, kommun, municipalsamhälle och kommunalförbund förvärva servitutsrätt som avses i denna lag oberoende av tillstånd. För förenings eller stiftelses behörighet att uppträda som servitutshavare fordras däremomt Konungens tillstånd. Enligt stadgande i första stycket av denna paragraf får tillstånd till upplåtelse av personalservitut och tillstånd att övertaga sådant servitut endast meddelas svensk förening eller svensk stiftelse, vars verksamhet är ägnad att främja ett sunt friluftsliv och som kan antagas äga nödiga förutsättningar att befordra det med servitutet avsedda syftet. Av bestämmelserna i 1 § andra stycket och 4 § framgår, att tillståndet måste avse ett bestämt servitut, och att det sålunda icke är möjligt för exempelvis en förening att erhålla generellt tillstånd att förvärva servitut för bildande av fritidsområden. Tillståndsprövningen synes därför erbjuda tillräckliga garantier för att de nya personalservituten icke skola leda till att enskilda rättssubjekt kunna i skadlig utsträckning binda jordens framtida användning. Utredningen anser sig böra särskilt framhålla betydelsen av prövningen av servitutshavares förutsättningnar att befordra det med servitutet avsedda syftet. Stadgandet härom utgår ifrån att syftet med personalservitutet är att lösa markfrågan för allmänhetens friluftsliv. När möjlighet beretts föreningar och stiftelser att förvärva servitut av förevarande slag, är därför denna möjlighet i främsta rummet avsedd dels för föreningar eller stiftelser, vilka utgöra organ för kommunal eller interkommunal verksamhet för friluftslivets främjande, dels ock för sammanslutningar av enskild karaktär, vilkas verksamhet sträcker sig över hela landet eller en större del därav och har betydelse för i stort sett alla befolkningsgrupper, alltså för sammanslutningar av den typ, som representeras av exempelvis Svenska turistföreningen, Skidfrämjandet och Folkrörelsernas semesterförening. Även mera lokalt betonade enskilda sammanslutningar böra emellertid kunna beviljas tillstånd under förutsättning att deras verksamhet för friluftslivets främjande kommer en väsentlig del av befolkningen inom en ort till godo. Om däremot en förenings eller stiftelses verksamhet är av den art, att det måste antagas, att det fritidsområde, som skall tillskapas genom visst servitut, kommer att bli i praktiken tillgängligt endast för en mycket begränsad krets av personer, bör tillstånd vägras. Likaså bör tillstånd nekas, om det är troligt att sökandens ekonomiska och organisatoriska resurser icke äro tillräckliga för att fritidsområdet under hans ledning skall kunna vidmakthållas och utnyttjas av allmänheten för friluftsliv och rekreation.

Ansökan om tillstånd att förvärva servitut skall inges till Konungens befallningshavande, som har att avgiva utlåtande över ansökningen. Detta utlåtande bör givetvis innehålla nödiga upplysningar om fastighetens lämplighet såsom fritidsområde, om sökandens lämplighet som servitutshavare och om andra omständigheter, som äro av betydelse för tillståndsprövningen. Någon bestämmelse i lagen om utlåtandets innehåll har icke ansetts [ 211 ]erforderlig, lika litet som angående skyldighet för Konungens befallningshavande att inhämta yttrande från kommunala myndigheter eller andra, vilkas uppfattning böra utöva inflytande på frågans avgörande.

Därest ansökan om tillstånd att på grund av upplåtelse från jordägaren förvärva servitut icke ingives inom den härför stadgade tiden, som är tre månader räknat från dagen för servitutsavtalets ingående, eller om gjord sådan ansökan icke bifalles, är avtalet enligt bestämmelse i andra stycket utan verkan enligt denna lag. Avtalet kan alltså för sådant fall icke intecknas, det kommer icke att åtnjuta något sakrättsligt skydd, och icke heller i övrigt bli förevarande lags bestämmelser tillämpliga på detsamma. Detta utesluter icke att avtalet kan få vissa rättsverkningar. Vilka dessa bli får avgöras med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Beträffande avtal om överlåtelse av servitutsrätt gäller för motsvarande fall enligt tredje stycket, att överlåtelsen blir ogill. Överlåtaren blir alltså fortfarande rätter innehavare av servitutsrätten och har att även i fortsättningen svara för servitutshavarens förpliktelser mot fastighetsägaren.

5 §.

Trots den möjlighet bestämmelserna i 3 § giva servitutshavare att sätta annan i sitt ställe, är det icke uteslutet att fall kunna inträffa, då kommunalförbund, förening eller stiftelse, som förvärvat personalservitut, upplöses utan att annan servitutshavare blivit satt i dess ställe. För dylikt fall bör servitutet icke längre belasta fastigheten. Föreskrift har därför i första stycket av denna paragraf meddelats om att servitutet då skall vara förfallet. För den händelse före upplösningen avtal träffats angående servitutsrättens överlåtande på annan och det för överlåtelsens giltighet fordras Konungens tillstånd till densamma, förfaller emellertid servitutet ej i och med upplösningen, utan först sedan det visat sig, att överlåtelsen ej blir giltig. Det kan således inträffa, att frågan om servitutets bestånd blir svävande viss tid, nämligen först tills tremånadersfristen för sökande av tillstånd utgått och, om ansökan sker inom föreskriven tid, därefter ytterligare tills Konungens beslut över ansökningen föreligger. Då servitut enligt bestämmelserna i detta stycke förfaller, sker det utan föregånget förordnande av domstol eller annat offentligt organ, att servitutet skall anses förfallet.

Enligt 4 § första stycket fordras för att förening eller stiftelse skall erhålla tillstånd att innehava personalservitut, att dess verksamhet är ägnad att främja ett sunt friluftsliv och att den skall äga nödiga förutsättningar att befordra det med servitutet avsedda syftet. I båda dessa hänseenden kan efter tillståndets meddelande ske förändringar. Därest förändringarna innebära att föreningens eller stiftelsens verksamhet bedrives på sådant sätt, att det med servitutet avsedda syftet måste anses bliva i väsentlig mån förfelat, saknas anledning att längre upprätthålla servitutet. Möjlighet bör då finnas för jordägaren att få det avlyftat. Servitutshavaren synes då icke heller hava några berättigade anspråk på ersättning för att servitutet frångår honom. [ 212 ]Utredningen har därför i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit stadgande om rätt för jordägare att under nu angivna förutsättningar vinna domstols förklaring, att servitutet skall anses förfallet.

6 §.

Såsom redan tidigare framhållits torde det komma att ganska ofta inträffa, att för personalservitut betingas periodiskt vederlag och då väl i allmänhet ett årligt sådant. Det har därför ansetts önskvärt med ett stadgande om betalningstid, för den händelse i servitutsavtalet skulle stipulerats årligt vederlag utan att dagen för dess erläggande blivit i avtalet angiven. I detta hänseende har ansetts lämpligast föreskriva, att betalningen skall fullgöras inom sex månader från den dag, som efter kalendern motsvarar dagen för servitutsavtalets ingående.

7 och 8 §§.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att avtal om personalservitut mycket ofta, i varje fall betydligt oftare än avtal om realservitut, torde komma att innehålla föreskrifter angående vederlag, som skall utgå under en lägre tid, och angående det obligatoriska förhållandet i övrigt mellan fastighetsägare och servitutshavare, samt att det med hänsyn härtill vore önskvärt med en i lagtext avfattad fullständig reglering av rättsförhållandet mellan servitutshavaren och nya ägare till den tjänande fastigheten. Denna reglering har fått sin plats i 7 och 8 §§. Den överensstämmer till sitt innehåll helt med bestämmelserna i 2 kap. 29 och 30 §§ samt 31 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom angående motsvarande rättsförhållande vid arrendeavtal.

7 § innehåller bestämmelser angående ny fastighetsägares bundenhet av servitutsavtal, vari skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å jordägarens exemplar av handlingen. I 8 § första stycket regleras, såvitt angår rättigheter mot servitutshavaren, det obligatoriska förhållandet mellan denne och sådan ny ägare till den tjänande fastigheten, mot vilken servitutsavtalet å grund av inteckning eller förbehåll skall gälla. I 8 § andra stycket åter regleras nye fastighetsägarens skyldigheter under enahanda förhållanden. Något mot bestämmelserna i 2 kap. 31 § andra stycket nyttjanderättslagen svarande stadgande, som skulle innebära, att upplåtaren av servitutet i viss utsträckning kvarstår såsom nye fastighetsägarens medgäldenär, har utredningen ansett icke böra ifrågakomma. De billighetsskäl, som motiverat en dylik reglering beträffande arrendeavtal, synas icke kunna åberopas till stöd för att tillerkänna innehavare av personalservitut av förevarande slag samma förmån. Däremot torde ett sådant stadgande kunna befaras minska fastighetsägarnas villighet att upplåta servitut för bildande av fritidsområden. Innehavare av personalservitut kan således, såvida icke annorlunda uttryckligen avtalats, ej i något falla av den ursprunglige fastighetsägaren utkräva på servitutsavtalet grundad förpliktelse, som skolat fullgöras efter det nye ägaren övertog fastigheten, utan har att för densamma hålla sig uteslutande [ 213 ]till nye ägaren. Detta gäller även skadeståndsanspråk, som kan grundas å bestämmelserna i 3 § av 1907 års servitutslag jämförd med 1 kap. 4 § nyttjanderättslagen, för den händelse servitutet till följd av överlåtelse eller exekutiv försäljning av fastigheten kommer att helt eller delvis upphöra.

9 §.

Avtal om servitut för bildande av fritidsområde torde ofta komma att innehålla bestämmelser angående rätt för antingen fastighetsägaren eller servitutshavaren eller bådadera att uppsäga avtalet under vissa betingelser, såsom vid bristande betalning av vederlag eller i fall av underlåtenhet att fullgöra andra åtaganden enligt avtalet. Uppsägning kan också förekomma på grund av stadgande i denna lag, 7 §. Bestämmelser böra därför, lika litet som i fråga om arrendeavtal, saknas beträffande viss form för uppsägningen, beträffande tillvägagångssättet när uppsägning skall ske hos en korporation eller samfällighet, beträffande rätt att verkställa uppsägning hos den, som satts att å jordägarens vägnar uppbära vederlag, och beträffande tillvägagångssättet vid uppsägnng i sådana fall, då den, hos vilken uppsägningen skall ske, ej träffas i sitt hemvist. Dessa bestämmelser böra vara desamma som i fråga om uppsägning av arrendeavtal. I denna pragraf har därför upptagits en hänvisning till stadgandena i 2 kap. 38 § nyttjanderättslagen.

10 §.

Samma skäl, sm motiverat införandet i nyttjanderättslagen av stadgande om en särskild kortare preskriptionstid för framställande av fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, kunna åberopas för att en dylik särskild preskriptionstid bör gälla även beträffande fordringsanspråk, som grundas å avtal om servitut för bildande av fritidsområden. Sistnämnda avtal torde nämligen även de ge upphov till ömsesidiga anspråk, vilket kan leda till uppenbara olägenheter för den ene eller andre parten, såvida icke en fullständig och slutlig uppgörelse framtvingas inom en tid, då tillfälle till utredning är för båda parterna lika öppen. I överensstämmelse med vad som stadgats i 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen har med anledning härav i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse om att talan om fordringsanspråk på grund av servitutsavtal, som avses i denna lag, skall anhängiggöras inom två år från det avtalet upphörde att gälla, vid äventyr att annars rätten till talan är förlorad. Liksom vid arrendeavtal medgives dock den part, mot vilken talan blivit i rätt tid anhängiggjord, rätt till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad. Detta preskriptionsstadgande innebär allenast en begränsning av den vanliga 10-årspreskriptionen. På grund av 10-årspreskription kan alltså ett fordringsanspråk vara förfallet, innan den särskilda preskriptionstiden enligt förevarande prargraf utlöper. Den särskilda preskriptionstiden avser endast fordringsanspråk, som grundas omedelbart på servitutsavtalet och gäller alltså icke anspråk på skadestånd för brottsligt förfarande.

[ 214 ]

Utkastet till lag om ändrad lydelse av lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Lagen den 14 juni 1907 om servitut reglerar enligt vad som framgår av lydelsen av lagens 1 § endast servitut, som gäller till förmån för annan fastighet eller för gruva. Med hänsyn härtill kan det synas onödigt att i anledning av ny lagstiftning om personalservitut i 1907 års lag införa tillägg med hänvisning till att särskilda lagstadganden finnas angående personalservitut. Utredningen har dock trott det vara lämpligt med en sådan tilläggsbestämmelse och har därför föreslagit, att till första paragrafen avnämnda lag fogas ett nytt stycke av nyss angivet innehåll.

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 133 § utsökningslagen.

I 7 och 8 §§ lagen om servitut för bildande av fritidsområden hava intagits bestämmelser, vilka för det fall att tjänande fastighet övergår å ny ägare efter frivillig överlåtelse reglera rättsförhållandet mellan nye ägaren och servitutshavaren i huvudsakliga delar överensstämmande med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om arrende. Rättsförhållandet mellan servitutshavare och den, som efter inrop å exekutiv auktion blir ägare till den tjänande fastigheten, bör därför i motsvarande delar regleras i överensstämmelse med de stadganden, som finnas angående rättsförhållandet mellan arrendator och den, som genom exekutiv försäljning förvärvat fast egendom. Sistnämnda stadganden återfinnas i 133 § utsökningslagen. Däremot svarande bestämmelser i fråga om personalservitut föreslås av utredningen i form av dels ett nytt fjärde stycke i 133 § utsökningslagen och dels i form av en ändring av det hittillsvarande fjärde stycket av samma lagrum.

Enligt andra stycket av 133 § utsökningslagen äger köpare, sedan han tillträtt exekutivt försåld egendom, uppbära arrende eller hyra, som därefter förfaller, och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av arrende- eller hyresavtalet tillkomma ägaren. Han skall ock, där avtalet skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe svara till de jordägaren åliggande förpliktelser, vilka skola fullgöras efter sagda tid. Å legoavgift, som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första gången auktion hölls eller, där egendomen först ställts under tvångsförvaltning, syssloman enligt 170 § utsökningslagen förordnades i det utsökningsmål varom fråga är, får legotagaren ej avräkna vad han må hava att fordra av förre ägaren, och icke heller gäller i fråga om sådan avgift betalning, som av legotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats. Fordran, varav legotagaren blivit innehavare, eller uppgörelse, som träffats efter det legotagaren fick kunskap om egendomens utmätning, må ej åberopas mot köparen. I det nya fjärde stycket av 133 § utsökningslagen stadgas, att vid köpares tillträde av egendom, vartill upplåtits servitut, som avses i lagen om servitut för bildande av fritidsområden, skall vad enligt [ 215 ]andra stycket gäller för det fall, att fråga är om arrendeavtal, äga motsvarande tillämpning beträffande förhållandet mellan köparen och servitutshavaren.

Ändringen i hittillsvarande fjärde stycket, som enligt den föreslagna lagändringen blir det femte i ordningen, innebär, att föreskrifterna i 7 § lagen om servitut för bildande av fritidsområden angående verkan därav, att i avtal om personalservitut, som skall gälla mot köparen av tjänande fastighet, skett ändring eller tillägg, varom icke vid försäljningen gjorts förbehåll, skola äga motsvarande tillämpning för det fall, att tjänande fastighet blivit exekutivt försåld.

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § giftermålsbalken.

Enligt 6 kap. 4 § första stycket giftermålsbalken må make ej avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankommer det på förmyndare eller god man att giva samtycke. Särskilt samtycke är ej erforderligt, om den make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken. I andra stycket av samma lagrum stadgas, att, därest make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan samtycke, åtgärden är ogill, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander därå. Sådan klandertalen skall dock instämmas inom tre månader, sedan vederbörande fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades. Jämlikt bestämmelse i 6 § av samma kapitel äger, för den händelse samtycke vägras, rätten på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran ej finnes vara för handen.

Upplåtelse av servitutsrätt, som avses i lagen om servitut för bildande av fritidsområden, kan uppenbarligen innebära en sådan belastning av den tjänande fastigheten och därmed en sådan minskning av fastighetens värde, att upplåtelse av dylikt servitut ej bör utan vidare få göras av make i de fall, då andra maken har giftorätt i egendomen. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå sådan ändring i 6 kap. 4 § giftermålsbalken, att de ovan refererade bestämmelserna beträffande avhändande och intecknande för gäld av fast egendom få motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse av personalservitut.

Anmärkas bör här måhända, att enligt 5 § 6 mom. lagen om införande av nya giftermålsbalken, bestämmelserna i 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken skola lända till efterrättelse i fråga om fast egendom, som är samfälld för makar, å vilkas rättsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig, ävensom att enligt 9 kap. 2 § äldre giftermålsbalken mannen ej äger, utan hustruns frivilliga ja och underskrift i tvenne gode mäns närvaro, rätt att sluta avtal, varigenom lägges servitut å sådan hustruns enskilda fasta egendom, som förvaltas av mannen.

[ 216 ]

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 55 § Kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Det av utredningen här föreslagna tillägget av ett nytt stycke till 55 § inteckningsförordningen är föranlett av ändringen i 6 kap. 4 § giftermålsbalken. Det avser att förhindra att inteckning meddelas till säkerhet för personalservitut, som upplåtits utan iakttagande av föreskrifterna i sistnämnda lagrum enligt dess föreslagna nya lydelse och att lämna föreskrifter om behandlingen av ansökan om inteckning för personalservitut i fast egendom, som utgör giftorättsgods, i enlighet med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om inteckning för fordran.

Det må här anmärkas, att enligt den föreslagna lagen om servitut för bildande av fritidsområden sådant servitut får upplåtas till förening eller stiftelse endast om Konungen lämnat sitt tillstånd därtill och att, därest tillstånd ej beviljas, avtal om dylik upplåtelse är utan verkan enligt nämnda lag (4 § andra stycket), d. v. s. det ger ej upphov till något servitut. Härav följer utan vidare att inteckning icke kan beviljas till säkerhet för avtalets innehåll. Uttryckligt stadgande därom är följaktligen överflödigt.

Utkastet till lag om ändring i 8 kap. lagen om förmynderskap.

Enligt 8 kap. 14 § stycket lagen om förmynderskap må förmyndare ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom å den omyndiges fasta egendom lägges servitut. Denna bestämmelse skulle enligt 1 § lagen om servitut för bildande av fritidsområden bli tillämplig jämväl å personalservitut, därest icke lagändring kommer till stånd. Med hänsyn till de vittgående verkningar i fråga om tjänande fastighets värde, som personalservitut kan utöva, har utredningen emellertid ansett, att det skydd för den omyndiges intresse, som kravet på överförmyndarens samtycke till upplåtelse av servitut innebär, icke är tillfyllest i fråga om upplåtelse av personalservitut. För sådan upplåtelse bör fordras rättens tillstånd, liksom fallet är enligt 8 kap. 15 § förmynderskapslagen, då omyndigs fasta egendom skall avhändas honom eller belastas med inteckning för gäld. Bestämmelsen härom har synts böra få sin plats i sistnämnda lagrum. Till följd härav har utredningen ansett det lämpligt, att till 14 § fogas ett nytt stycke, vari uppmärksamheten fästes därpå, att beträffande upplåtelser av personalservitut, i stället för överförmyndarens samtycke, fordras rättens tillstånd.



[ 217 ]

Kap. XV. Frågan om tvångsförfarande för tryggande av tillgången på mark till fritidsområden.

Frågans riksdagsbehandling.

I två vid 1937 års riksdag väckta motioner, nr 17 i första kammaren av herrar Knut Pettersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck, hemställdes, bland annat, »att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av expropriationslagen, att mark avsedd för anläggandet av kommunala friluftsbad, lägerplatser och liknande ändamål må kunna förvärvas genom expropriation, även om marken är belägen i annan kommun».

Till stöd för detta yrkande anförde motionärerna:

I 1917 års lag om expropriation stadgas att fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation bland annat för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommunen eller annan dylik samfällighet att tillgodose, även som för annat härmed jämförligt ändamål för den händelse det äger väsentlig betydelse för det allmänna.

Under dessa bestämmelser torde icke kunna inbegripas ett sådant fall, att en stad önskar i en främmande kommun förvärva fastighet i avsikt att bereda den egna kommunens befolkning möjligheter till friluftsbad och friluftsliv. Dylika fastighetsförvärv måste alltså grundas på frivilliga avtal. Emellertid torde här berörda ändamål numera betraktas såsom så angeläget, att det väl kan jämställas med åtskilliga av dem, för vilka expropriation lagenligt kan påkallas. På sina håll har också yppat sig avsevärda svårigheter, att mot rimligt pris förvärva lämpligt belägen mark för friluftsbad och lägerliv.

Det är att förutse, att behovet av allmänt tillgängliga badstränder under en lång tid framåt oavlåtligen kommer att ökas. Frekvensen på de kommunala badplatserna pekar oförtydbart i sådan riktning. Det blir under sådana förhållanden ett allmänt intresse att underlätta kommunernas förvärv av fastigheter för här berörda ändamål, vilket lämpligen synes kunna ske genom en sådan ändring av nu gällande lagstiftning, att expropriation kan påkallas även i dylika fall.

Motionerna hänvisades till andra lagutskottet, som behandlade dem i sitt utlåtande nr 13. Däri redogör utskottet för behandlingen vid 1936 års riksdag av motionerna II: 165 och I: 294 (se sid. 17 f) samt omnämner riksdagens skrivelse den 23 maj 1936, nr 246, till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv. Efter anmärkande av att denna framställning då ännu var beroende på Kungl. Maj:ts prövning yttrade utskottet:

Vid den undersökning, som i anledning av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde stor uppmärksamhet komma att ägnas frågan om förvärv av bad- och lägerplatser för invånare i städer och andra orter med mera sammanträngd befolkning. Sannolikt torde en dylik utredning komma att giva vid handen, att svårigheter möta att få disponera lättillgängliga markutrymmen för dem, som vilja idka friluftsliv, enär en betydande del av de för ifrågavarande ändamål lämpligaste marktillgångarna befinna sig i enskild ägo.

[ 218 ]Det synes därför utskottet sannolikt, att vid en sådan undersökning frågan om möjligheten och lämpligheten att tvångsvis förvärva erforderlig mark måste tilldraga sig uppmärksamhet. De i förevarande motioner behandlade spörsmålen om utvidgning av expropriationsrätten torde därför bliva föremål för överväganden vid den av riksdagen begärda utredningen.

Frågan om rätt att expropriera strandområden för anläggande av kommunala friluftsbad intar emellertid enligt utskottets mening en viss särställning. Enligt vad för utskottet upplysts har det på många håll uppstått svårigheter för kommuner att genom frivilliga avtal förvärva badstränder åt sin befolkning. Såsom i förevarande båda motioner framhålles synes expropriationsrätt för närvarande icke föreligga i ett dylikt fall. Det måste emellertid anses vara ett samhällsintresse av stor vikt att under beaktande av markägarnas berättigade intressen möjlighet till friluftsbad beredes allmänheten, och enligt utskottets mening synes det vara av behovet påkallat, att expropriationsrätt snarast medges för ifrågavarande ändamål, som i fråga om allmän betydelse torde kunna jämställas med åtskilliga av de fall, i vilka expropriationsrätt för närvarande finnes. Utskottet hyser den uppfattningen, att härför erforderlig lagändring bör vidtagas utan att slutförandet av den av 1936 års riksdag begärda undersökningen, därest den kommer till stånd, avvaktas. Utskottet vill därför föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i samband med den utredning, varom fjolårets riksdag anhållit, upptaga frågan om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad samt framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål för 1938 års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet:

1) att riksdagen, i anledning av motionerna, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville i samband med den av 1936 års riksdag begärda utredningen angående underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att kunna idka friluftsliv upptaga frågan om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad samt för nästkommande riksdag framlägga förslag rörande sistnämnda spörsmål; samt

2) att motionerna i förevarande del, i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Mot utskottets ovan intagna yttrande reserverade sig fyra ledamöter (herrar Heiding, P. Sandström, Holstenson och Nyblom), vilka ansågo att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

Vid den undersökning, som i anledning av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde frågan om möjligheten att genom köp eller annorledes förvärva för ändamålet erforderlig mark ävensom de åtgärder som i detta hänseende med beaktande av jordägarnas och den övriga befolkningens berättigade intressen lämpligen kunna och böra av statsmakterna vidtagas, säkerligen komma att tilldraga sig vederbörlig uppmärksamhet.

Förevarande motioner åsyfta i hithörande delar att utan avvaktande av resultatet av denna utredning få till stånd sådan ändring i expropriationslagen, att kommuner erhålla rätt att expropriationsvis förvärva mark för anordnande av friluftsbad. Även om på vissa platser svårigheter skulle förefinnas att ordna frågan om friluftsbad, torde nog kunna konstateras, att denna angelägenhet i regel blivit på ett för befolkningen tillfredsställande sätt löst. Något trängande skäl föreligger därför inte att till särskild behandling upptaga frågan om en utvidgning av expropriationslagen. Utredningens resultat bör avvaktas, så att [ 219 ]därigenom klarhet vinnes beträffande bland annat planen för ett lösande av de beaktansvärda sociala problem i deras helhet, varom här är fråga. Vid utredningen kunna åtskilliga synpunkter framkomma, som visa att ett expropriationsförfarande kan medföra avsevärda olägenheter. Det kan t. ex. visa sig mindre lämpligt att låta en kommun expropriationsvis förvärva mark inom en annan kommuns område och där utan hänsyn till andra kommuners eventuella intressen utföra och utnyttja anläggningarna efter sina önskemål. Utskottet anser därför, att det i motionerna framförda önskemålet bör bliva föremål för en grundlig prövning i samband med de spörsmål, som den av 1936 års riksdag begärda utredningen kan komma att behandla, samt att därvid även bör prövas huruvida icke kommuner kunna tillförsäkras friluftsbad utan tillgripande av expropriationsförfarande.

I enlighet med det anförda ansågo reservanterna, att utskottets hemställan under 1) icke bort upptaga begäran om framläggande för 1938 års riksdag av förslag angående rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och i överenstämmelse därmed avläts skrivelse till Konungen den 9 mars 1937, nr 65.

Den av 1937 års riksdag begärda utredningen av frågan om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad.

Riksdagens ovannämnda skrivelse den 9 mars 1937 överlämnades genom nådigt brev den 29 oktober samma år till fritidsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

På framställning av utredningen förordnade därefter chefen för socialdepartementet den 23 november 1937 dåvarande revisionssekreteraren Folke Rudewall att biträda utredningen vid behandlingen av förevarande fråga. Av Rudewall utarbetades en »P. M. angående expropriation för kommunala friluftsbad», innehållande en undersökning, huruvida möjlighet redan enligt gällande rätt förefunnes att erhålla expropriationstillstånd för berörda ändamål på grund av stadgandet i 1 § 4. expropriationslagen.

Enligt nämnda lagrum må fastighet, som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt »för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodode».

Promemorians undersökning av detta tolkningsspörsmål bygger på en redogörelse för förarbetena till expropriationslagen, varvid även riksdagsdebatterna vid behandlingen av frågan om omfattningen av expropriationsmöjligheterna för kommunala ändamål ägnats särskild uppmärksamhet. Frågan belyses också genom anförande av några fall ur den praxis, som av Kungl. Maj:t tillämpats vid beviljande av expropriation för kommunala ändamål.

Undersökningens resultat kan sammanfattas på följande sätt: Innebörden av stadgandet i 1 § 4. expropriationslagen vore i främsta rummet beroende på vad som skall anses ligga i ordet »tillkommer». Ordet hade enligt vanligt [ 220 ]språkbruk en annan och vidare betydelse än »åligger». Det framginge också av riksdags- och utskottsbehandlingen av förslaget till nuvarande expropriationslag, att åt den slutliga lagtexten med full avsikt genom ordet »tillkommer» gavs en vidare mening än vad den skulle haft, om ordet »åligger» hade använts, vilket senare ord begagnats i ett reservantförslag, som under debatten i riksdagen kritiserades såsom alltför snävt och icke vann riksdagens bifall. Den nuvarande lydelsen av lagtexten, som formulerats av lagutskottet, belystes till sin innebörd av ett uttalande i riksdagen av lagutskottets vice ordförande, dåvarande professorn Nils Alexandersson, vari framhölls, att lagutskottet i enlighet med tidigare meningsutbyte i riksdagen »omformulerat förslaget så, att det uttryckligen utsäges, att det endast är för ändamål, vilka det författningsenligt tillkommer kommun att tillgodose, som expropriationsrätt kan meddelas, varav följer, att det åligger Kungl. Maj:t att i varje fall, då expropriationstillstånd begäres, undersöka, huruvida ändamålet faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde». Lagen avsåge alltså utan tvivel, att expropriation skulle kunna beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde. Kommunernas författningsenliga befogenhetsområde reglerades bland annat av hälsovårdsstadgan. Enligt 1874 års stadga, som gällde när nuvarande expropriationslag tillkom, skulle hälsovårdsnämnd ägna uppmärksamhet åt allt som kunde inverka på sundheten och allmänna hälsotillståndet i staden eller landskommunen. I nu gällande hälsovårdsstadga hette det uttryckligen, att hälsovårdsnämnd skall verka för att tillgång beredes till bad i öppet vatten, där så ske kan. Det vore alltså tydligt, att det tillhörde kommuns författningsenliga befogenhetsområde att skaffa mark för friluftsbad. Kungl. Maj:t hade dessutom redan medgivit kommuner rätt att expropriera badstrand (ex. Båstad, tillstånd den 18 september 1931, och Torekov, tillstånd den 21 februari 1936), och kommuns rätt att köpa mark för eget behov av friluftsbad vore fastslagen genom praxis och prejudikat (ex. Regeringsrättens årsbok 1925 S. 117). Enligt expropriationslagens nuvarande bestämmelser kunde alltså Kungl. Maj:t bevilja kommun rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad. Denna uppfattning hade också uttryckligen hävdats av justitiekanslern (i Båstadsfallet). Denna expropriationsrätt gällde även utanför den egna kommunen.

I skrivelse till Konungen dagtecknad den 18 december 1937, anmälde fritidsutredningen under hänvisning till den av Rudewall upprättade promemorian, att den funnit ådagalagt, att rätt till expropriation för kommunala friluftsbad förelåge redan enligt nu gällande lag om expropriation, varför ytterligare lagstadganden för att trygga denna rätt icke vore erforderliga. Utredningen anförde i skrivelsen därjämte, att till övervägande upptagits frågan, huruvida det kunde anses önskligt och lämpligt att, såsom skett för fler andra slag av expropriation, tillföra lagen en avdelning innehållande särskilda bestämmelser rörande expropriation av mark för friluftsbad. Utredningen, som funne goda skäl tala för obehövligheten av dylika särskilda bestämmelser, ville emellertid till närmare prövning upptaga detta spörsmål [ 221 ]i samband med behandlingen av övriga frågor, vilka inginge i utredningsuppdraget och vilka även påkallade ett ingående på frågan om expropriation.

Av utredningen verkställd undersökning angående behovet av tvångsförfarande.

Den allmänna inventering av tillgången på mark, som lämpar sig såsom fritidsreservat av olika slag, vilken av utredningen igångsattes hösten 1937, och de kompletterande uppgifter, som i slutet av år 1939 infordrats från 69 städer, utvisar såsom redan i kapitel II framhållits, att det beträffande ett stort antal städer och tättbebyggda samhällen icke kan anses i tillfredsställande omfattning sörjt för befolkningens behov av särskilda fritidsreservat. Även om detta måhända måste anses mest påtagligt i fråga om tillgången på badstränder, ger dock undersökningen tydligt vid handen, att ett stort behov föreligger av ytterligare kommunala fritidsreservat, avsedda även för andra ändamål än friluftsbad.

Den verkställda undersökningen avsåg emellertid också att utröna, huru kommunerna själva bedömde möjligheterna att för framtiden trygga sin befolknings behov av erforderliga markområden för friluftsliv medelst frivilliga överenskommelser med markägarna och utan anlitande av tvångsförfarande.

I den cirkulärskrivelse, som utredningen den 13 november 1937 utsände till rikets städer och en stor mängd samhällen, framställdes sålunda även förfrågan, huruvida det ansåges erforderligt med särskilda åtgärder i lagstiftningsväg – varvid bland andra uppräknade exempel omnämndes utvidgade möjligheter till expropriation – för att tillgodose befolkningens behov av friluftsallmänningar eller platser nödvändiga för särskilda arter av friluftsliv.

De på denna förfrågan inkomna svaren äro i många fall mycket ofullständiga och angiva i ett stort antal fall, då sådana åtgärder förklarats önskvärda, icke uttryckligen, vilken åtgärd som ansetts böra komma i fråga. En detaljerad redogörelse för svarens innehåll synes därför vara av ett relativt begränsat värde för bedömandet av nu föreliggande spörsmål. Utredningen anser sig därför här kunna inskränka sig till att meddela den upplysningen, att en del städer och samhällen förklarat expropriationsrätt icke erforderlig för tillgodoseendet av deras befolknings behov av fritidsområden, samt att andra däremot uttryckligen uppgivit, att expropriationsrätt skulle underlätta lösandet av markfrågan. I vissa fall har därjämte uttalats önskemål om åtgärder syftande till en bättre överensstämmelse mellan expropriationsersättningens storlek och det verkliga markvärdet.

Ifrågavarande cirkulärskrivelse tillställdes även Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet med begäran, att förbunden måtte delgiva utredningen sina synpunkter på de i skrivelsen berörda frågorna.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anförde i anledning härav i skrivelse till utredningen den 13 december 1937, bland annat:

Allmänt erkännes vikten och betydelsen av att befolkningen i våra städer och andra relativt tätt bebyggda samhällen får tillfälle att idka ett sunt [ 222 ]friluftsliv och möjlighet till friluftsbad. Men det är långt ifrån säkert, att badstränder och behövlig mark för nämnda ändamål överallt stå till buds. På många håll är det så, att utan hjälp av lagstiftning kan det goda och gagnande syftet icke nås. I främsta rummet är härvid att tänka på införandet av en vidgad expropriationsrätt, varom riksdagen redan gjort framställnng till Kungl. Maj:t. En sådan vidgad expropriationsrätt behöver icke innebära obehöriga ingrepp i enskilda markägares intressen och man torde med trygghet kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t vid prövning av dylika expropriationsansökningar skall samvetsgrant väga skälen för och emot så att annans rätt icke trädes för nära.

Men för att utvidgningen av expropriationsrätten i nämnda syfte skall bli till verkligt gagn torde erfordras, att grunderna för expropriationsersättning i dessa fall bli väl och omtänksamt avfattade.

Tänkbart är ju, att syftet i åtskilliga fall kan vinnas på annan väg än expropriationens. Sålunda torde uppgörelser mellan kommun och markägare, exempelvis i servitutsform i vissa fall kunna äga rum och visa sig praktiskt lämpligare än expropriationen. Önskvärt är därför, att genom lagstiftning olika utvägar möjliggöras, så att man i varje fall kan välja vad som är för ändamålet tjänligast.

Svenska stadsförbundets styrelse yttrade i sin svarsskrivelse, dagtecknad den 26 november 1937, bland annat:

Den nu pågående utredningen föranleddes av en motion till 1936 års riksdag om underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordbruksägande befolkningen att idka friluftsliv. I sitt yttrande över motionen underströk styrelsen behovet av rekreationsplatser för stadsbefolkningen och framhöll, att detta behov blivit allt mer och mer akut. Särskilt har behovet av badplatser utanför respektive samhällen gjort sig gällande på åtskilliga håll. Styrelsen tillstyrkte därför livligt åtgärder i motionens syfte. Styrelsen vill nu i detta sammanhang komplettera uttalandet med ett understrykande av önskemålet om expropriationsmöjligheter för vinnande av ägande- eller nyttjanderätt till för friluftsbad behövliga områden, i fall av behov även utom den egna kommunen. När årets riksdag behandlade denna fråga, framkom också ett förslag om en översyn av bestämmelserna om expropriationsnämnd, i syfte att ernå en sakkunnigare behandling av expropriationsmålen. Tvenne reservanter i andra lagutskottet framhöllo, att det »inom städernas kommunalförvaltningar torde vara en allmän erfarenhet, att löseskillingarna vid expropriation bli avskräckande höga». I regel ligga de över eller i överkanten av gällande markvärden. En större enhetlighet i prissättningen är icke blott ett önskemål utan en förutsättning för att expropriationsinstitutet skall fylla sin uppgift. Under nuvarande förhållanden söka myndigheterna i det längsta att undvika tillgripande av expropriation – de veta alltför väl, att resultatet kan bli en obehaglig överraskning. Styrelsen vill i förevarande sammanhang uttala sin anslutning till reservanternas synpunkter. Värdet av expropriationsrättens utsträckta användning blir i hög grad beroende på, om värderingen av den för friluftsbaden avsedda marken i de olika fallen ger ett skäligt resultat.

I den cirkulärskrivelse, som i mitten av oktober 1939 tillställdes 69 städer (se sid. 47) med begäran om kompletterande uppgifter angående av dessa städer anordnade särskilda fritidsområden, framställdes också förfrågan, huruvida städerna ansåge erforderligt att tillskapa ytterligare särskilda fritidsområden – utöver dem som redan funnes – och huruvida staden funne skäl föreligga till antagande, att det skulle möta svårigheter för staden att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till ytterligare erforderliga markområden av den anledningen, att markägarna icke alls ville avhända sig marken eller [ 223 ]upplåta nyttjanderätt till densamma eller ock vore villiga därtill endast mot ersättning, som överstege den, som vanligen utginge för liknande mark.

Vid en redogörelse för de inkomna svaren på denna cirkulärskrivelse är det uppenbarligen av vikt att skilja mellan sådana städer, som icke ansett ytterligare fritidsreservat erforderliga, och sådana, som förklarat sig behöva dylika.

Svar på cirkulärskrivelsen ha inkommit från 62 städer av de 69 tillfrågade. Av dessa ha 28 städer besvarat frågan, huruvida ytterligare fritidsreservat vore erforderliga, nekande och 28 städer jakande, under det att 6 städer antingen icke alls besvarat frågan eller lämnat ett otydligt svar på densamma.

Av de 28 städer, som ansett sig icke behöva ytterligare fritidsreservat, ha sjutton städer (Södertälje, Djursholm, Huskvarna, Eksjö, Kalmar, Växjö, Kristianstad, Borås, Skövde, Arvika, Västerås, Köping, Falun, Ludvika, Gävle, Söderhamn och Luleå) nekande besvarat frågan angående eventuella svårigheter att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till erforderlig mark. Tre städer (Motala, Höganäs och Skara) ha lämnat frågan helt obesvarad. Sex städer (Västervik, Karlshamn, Landskrona, Ystad, Eskilstuna och Kristinehamn) ha besvarat frågan med en hänvisning till att någon undersökning av möjligheterna att förvärva rätt till fritidsområden icke skett. En stad (Sala) har uppgivit att, om staden skulle behöva mera mark för friluftsändamål, vilket icke vore troligt, skulle måhända svårigheter uppstå. En stad (Halmstad), som i sin svarsskrivelse uppgivit, att ytterligare fritidsområden ej erfordrades, har beträffande frågan om eventuella svårigheter att förvärva mark till fritidsområden hänvisat till en hösten 1937 till fritidsutredningen insänd konfidentiell promemoria. I nämnda promemoria uppges, att det framstode som en angelägenhet av icke ringa vikt för staden att förvärva äganderätt till ett enskild person tillhörigt markområde, som i mycket stor utsträckning användes för friluftsbad av stadens invånare, men att detta mött svårigheter, varför det vore önskvärt, att åtgärder i lagstiftningsväg vidtoges för att bereda möjlighet för en kommun att för i frågavarande ändamål förvärva i enskild ägo varande områden. Det synes sålunda som om stadens svar å båda de förevarande frågorna i själva verket skulle vara jakande.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att fyra av de i föregående stycke omnämnda städerna i sina svar å utredningens hösten 1937 utsända frågeformulär synas ha hyst en annan uppfattning. Däri uppgavs nämligen av Skövde att staden önskade förvärva vissa strandområden och att detta önskemål troligen icke kunde förverkligas utan expropriation beträffande åtminstone en del därav, av Ludvika att tillgången till mark för friluftsändamål icke vore tryggad och att expropriationsrätt vore önskvärd och att expropriationsersättningen ej borde få överstiga taxeringsvärdet.

Av de 28 städer, som förklarat sig behöva ytterligare fritidsområden, ha tretton städer[1] (Stockholm, Lidingö, Uppsala, Nyköping, Nässjö, Malmö, [ 224 ]Trelleborg, Göteborg, Mölndal, Karlstad, Örebro, Karlskoga och Härnösand) jakande besvarat frågan angående eventuella svårigheter att förvärva erforderlig mark. Sju av dessa tolv städer, nämligen Stockholm, Lidingö, Nässjö, Trelleborg, Göteborg, Karlstad och Örebro ha uppgivit den mötande svårigheten ligga däri, att markägarna begärde högre ersättning än den, som i orten vanligen brukade utgå för liknande mark. En stad (Linköping) har ej direkt besvarat frågan angående svårigheterna att förvärva erforderlig mark, men uppger, att domänstyrelsen motsatt sig stadens begäran att få inköpa hela kronoegendomen Tuna och för den del av egendomen, som styrelsen är villig sälja till staden, begärt ett pris som stadens drätselkammare funnit för högt. En stad (Vänersborg) har uppgivit, att underhandlingar med Frändefors kommun angående inköp av ett kommunen tillhörigt strandområde, som vore av mycket stor betydelse för stadsbefolkningens badmöjligheter, icke lett till något resultat, enär kommunen i stället beslutat att uppgöra styckningsplan i och för exploatering av området. En stad (Umeå) har upplyst, att staden beslutat ansöka om tillstånd att expropriera ett strandområde. Tre städer (Tranås, Oskarshamn och Hudiksvall) ha icke alls uttalat sig i frågan angående eventuella svårigheter att förvärva mark. Tre städer (Visby, Trollhättan och Lidköping) ha uppgivit att någon undersökning av möjligheterna till markförvärv icke skett eller att frågan vore svår att för närvarande besvara. Sex städer (Katrineholm, Hälsingborg, Varberg, Uddevalla, Alingsås och Skelefteå) ha svarat, antingen att några svårigheter icke vore att vänta eller »ännu så länge» icke vore att befara.

De sex städer, vilka icke lämnat tydligt svar på frågan, huruvida ytterligare fritidsområden ansåges vara för stadens vidkommande erforderliga, äro Sundbyberg, Norrköping, Karlskrona, Mariestad, Falköping och Östersund. Av dessa ha Mariestad och Falköping uppgivit, att det icke funnes anledning, samt Östersund och Norrköping, att det knappast funnes anledning antaga, att svårigheter skulle möta att förvärva erforderlig mark. Syndbyberg har icke besvarat frågan om svårigheter för markanskaffningen och Karlskrona har inskränkt sig till att meddela, att staden blivit erbjuden inköpa ett markområde för friluftsändamål, men att det begärda priset varit sådant, att drätselkammaren icke ansett sig kunna reflektera på erbjudandet.

I samband med förestående redogörelse för utredningens undersökning av behovet av expropriationsrätt för friluftsändamål må omnämnas, att några av de myndigheter, som hörts över det av utredningen avgivna betänkandet med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. även berört frågan om expropriation för tryggande av tillgången på mark till fritidsområden.

Kammarkollegium har sålunda – efter framhållande av att till följd av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och 1 § 4. expropriationslagen funnes möjlighet att förvärva mark till friluftsbad genom expropriation – anfört, att det torde vara påkallat, att kommunernas och även statens rätt till expropriation utvidgas att omfatta markförvärv även för övriga former av friluftsliv.

[ 225 ]Lantmäteristyrelsen, som i sitt yttrande understrukit vikten av att fritidsområden anskaffas i betydande antal och stort tilltagna, har uttalat, att därvid kan behöva övervägas om icke för sådana ändamål expropriationsrätt bör införas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att i lagstiftningsväg måhända kan tänkas införandet av rätt för kommuner samt vissa slags ideella föreningar och stiftelser att expropriera mark för ifrågavarande ändamål.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att fritidsområden böra av kommun eller stat förvärvas antingen på frivillighetens väg eller, därest så ej kan ske, genom expropriationsförfarande, om allmänna intressen så befinnas kräva.

Expropriation för friluftsändamål enligt gällande rätt.

Enligt 21 § stadsplanelagen äger stad, när den det äskar, till sig lösa i stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Stadsplan och stomplan kan jämlikt 56 och 57 §§ samma lag upprättas även inom köping och annan tätare befolkad ort på landet. Såsom allmän plats kunna avsättas områden, avsedda för allmänhetens rekreation och friluftsliv. Städernas offentliga parker äro exempel på ett slags fritidsområden. Tvångsinlösen av mark till fritidsområden, är således möjlig med tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser. Härför fordras emellertid som nämnts, att området intagits i stadsplan eller stomplan såsom allmän plats. Detta tvångsförfarande står därför till buds endast beträffande mark, som är belägen inom den kommun, för vilken planen gäller. Såsom utredningen i kapitel VI framhållit, har utredningen icke ansett sig böra ingå på frågan om en utvidgning av stadplanelagstiftningen till att omfatta även regionplanering i syfte att därigenom söka vinna en lösning av friluftslivets markfråga.

Av den redogörelse som här förut lämnats angående frågan om expropriation av mark till kommunala friluftsbad torde framgå, att åtminstone ett slags fritidsområden, nämligen områden för friluftsbad, tvångsvis kunna förvärvas med stöd av bestämmelserna i expropriationslagen. Det synes emellertid som om expropriationslagens möjligheter i fråga om expropriation av mark till fritidsområden skulle sträcka sig längre än så.

Gällande lag om expropriation är utfärdad den 12 maj 1917. Dess första paragraf är av följande lydelse:

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten, skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling, eller eljest för rikets försvar;
2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande;
3. för allmän byggnad;

[ 226 ]

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose;
5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;
6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3, 4 eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;
7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden;
8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt;
9. för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark;
10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges;
11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet, för dess avsättande såsom naturminnesmärke, eller ock synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej kan på annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig mark;
12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten; eller
13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt; och må expropriation enligt Konungens förordnande jämväl äga rum för upphävande av särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark.

Huruvida och i vilken omfattning detta lagrum erbjuder möjlighet att expropriera mark för tillskapandet av fritidsområden är tydligen beroende på tolkningen av 1 § 4. och 6.

Den före 1917 års lag gällande Kungl. förordningen den 14 april 1886 angående jords och lägenhets avstående för allmänt behov tillät expropriation för vissa i lagen särskilt uppräknade ändamål – såsom väg, allmän byggnad m. m. – »eller till dylikt allmänt behov». För kommunala ändamål tillämpades en ganska vidsträckt expropriationsrätt.

År 1908 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa revision av expropriationslagstiftningen, varvid även frågan om utsträckt tillämpning av expropriationsinstitutet skulle behandlas. I kommittens år 1910 avlämnade förslag till lag om expropriation upptogs såsom enda expropriationsändamål »allmänt gagn». Sedan förslaget överarbetats inom justitiedepartementet och lagrådet år 1912 avgivit utlåtande i ärendet, framlades detta för 1913 års riksdag genom proposition nr 46. Det vid propositionen fogade lagförslaget innehöll – liksom det förslag, varöver lagrådet hörts – en uppräkning av de särskilda ändamål, för vilka expropriation finge ske. Bland de uppräknade ändamålen var även »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål». Detta generaliserades, liksom åtskilliga andra av de uppräknade ändamålen, genom en bestämmelse om att expropriation finge ske »för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna».

[ 227 ]Rörande bestämmelsen om expropriation för kommunala ändamål yttrade departementschefen 1912:

Enligt förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål. Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages, föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är att å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, men att dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärvsändamål äro uteslutna följer av uttrycket »allmänna ändamål». Under denna beteckning synas i huvudsak vara att hänföra dels fullgörande av uppgifter, som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande av anläggningar, avsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag av det senare slaget höra bland annat anläggningar för en orts förseende med belysning eller drivkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behov av att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expropriation kunna medgivas.

I en motion till 1913 års riksdag (II: 267) föreslogs bland annat en omformulering av bestämmelsen om expropriationsrätt för kommunala ändamål, enligt viken de tillåtna kommunala expropriationsändamålen specificerades. Motionären anförde härom:

Expropriationsrätt föreligger jämväl enligt Kungl. Maj:ts omförmälda förslag: »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål». Enligt herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet är under omförmälda expropriationsbegrepp att hänföra jämväl expropriation av ett vattenfall i och för en anläggning för en orts förseende med belysning eller drivkraft. En kommun skulle alltså vara berättigad att för något sitt ändamål expropriera ett vare sig monterat eller omonterat vattenfall, beläget hur långt från samhället som helst. Jämväl denna utsträckning av expropriationsrätten synes mig innebära ett oberättigat intrång i en ägares av ett vattenfall fria förfogande över sin egendom och skulle även kunna lända till förfång för kommun eller samfällighet, som med hänsyn till belägenheten kunde hava mera befogat anspråk att få tillgodogöra sig detsamma. Herr statsrådet anför gentemot expropriationskommitténs förslag: »att expropriation skulle äga rum, så snart Konungen prövar nödigt, att fast egendom tages i anspråk för allmänt gagn», att en sådan uppgift skulle kunna bliva för Kungl. Maj:t alltför svår och ansvarsfull. Man kan i detta sammanhang framhålla, att samma svårighet må anses föreligga då det gäller en kommuns »allmänna ändamål». En uppräkning av de viktigaste eller mera säregna expropriationsanledningarna för kommunala allmänna ändamål synes därför vara jämväl i berörda hänseende den lämpligaste vägen. Ett sammanförande i § 1 av lagförslaget av å ena sidan rent allmänna ändamål och å andra sidan kommunala ändamål synes jämväl lämpligt.

Lagutskottet, som förklarade sig icke kunna biträda motionärens förslag, anförde:

De skäl som nödvändiggjort en uppräkning av expropriationsändamålen i fråga om expropriation för statens behov, föreligga icke med avseende å en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål. Såsom departementschefen framhållit, torde å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, under det å andra sidan ganska många och växlande syften anses [ 228 ]falla eller kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet.

Vad särskilt angår motionärens förslag att från föremålen för den kommunala expropriationsrätten utesluta vattenfall, som enligt vad departementschefen erinrat äro att hänföra till fastigheter, som kunna exproprieras för här ifrågavarande ändamål, synes det utskottet icke råda tvivel om att såväl för kommunen som för staten ofta kan vara av synnerlig vikt att äga tillgång till erforderlig vattenkraft, vilken ej kan på annat sätt än medelst expropriation förvärvas. Även här synes den förut framhållna begränsning, som ligger i de kommunen tillkommande uppgifternas i kommunallagarna angivna omfattning, vara tillfyllestgörande garanti mot missbruk. Vad angår den av motionären befarade konkurrensen mellan olika kommuner, lärer densamma i allmänhet ej komma att medföra större svårigheter, än vartill varje annat expropriationsändamål kan föranleda, och vilka i allmänhet torde komma att lösas i samband med prövningen av expropriationsanspråket. Det må slutligen ock erinras att lagrådet lämnat förevarande stadgande i förslaget utan saklig anmärkning.

Mot lagutskottets utlåtande reserverade sig sju ledamöter, vilka ansågo, att ifrågavarande bestämmelse om expropriationsrätt för kommunala ändamål borde ha följande lydelse: »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål, vars tillgodoseende åligger kommunen eller samfälligheten».

Första kammaren beslöt återremiss till utskottet under det andra kammaren godkände utskottets utlåtande.

I utskottets sammanjämkningsmemorial fick expropriationslagen 1 § 4. sin nuvarande lydelse utan att utskottet närmare motiverade ändringen.

Av den här lämnade redogörelsen för förarbetena till bestämmelserna i 1 § 4. expropriationslagen framgår – och detta bestyrkes ytterligare av riksdagsdebatterna år 1913 vid behandlingen av lagutskottets utlåtande och sammanjämkningsmemorial – att enligt denna bestämmelse expropriationsrätt kan beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde. Uppenbarligen är bestämmelsens tillämpningsområde icke begränsat till ändamål, som det enligt de vid expropriationslagens tillkomst gällande lagar och författningar tillkom komun eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Även senare tillkomna ändamål av samma slag måste kunna tillgodoses genom anlitande av expropriationsförfarande. En faktisk utvidgning av kommunernas författningsenliga befogenhetsområde förutsätter för övrigt icke nödvändigtvis ett uttryckligt stadgande därom i lag eller författning. På sätt i kapitel VIII närmare berörts kan samhällsutvecklingen dessförutan medföra nya uppgifter, som måste hänföras till sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som kommun enligt kommunallagarna äger själv vårda. På motsvarande sätt torde också de ändamål kunna utökas, vilka det enligt lag eller författning tillkommer en kommun att tillgodose, därest nu detta sistnämnda ord skall anses innebära något annat än ordet »äger». Det är i detta sammanhang av intresse att, såsom av förutvarande revisionssekreteraren Rudewalls P. M. framgår, den i 1919 års hälsovårdsstadga nytillkomna bestämmelsen om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för tillgång till bad i [ 229 ]öppet vatten ansetts medföra möjlighet att expropriera mark för friluftsbad enligt 1 § 4. i 1917 års expropriationslag. Enligt utredningens mening kan det emellertid ifrågasättas, huruvida icke denna möjlighet skulle kunna grundas också på det allmänna stadgandet i ingresserna till 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan om att hälsovårdsnämnd skall ägna uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälovårdsområde. Om detta är riktigt, förefaller det sannolikt, att tillgodoseendet av befolkningens behov av friluftsbad icke är ett ändamål, som i expropriationshänseende intager en särställning i jämförelse med adra friluftsändamål, enär även andra former av friluftsliv än bad i öppet vatten kunna inverka på det allmänna hälsotillståndet. Det synes därför icke vara helt uteslutet, att enligt gällande rätt förefinnes möjlighet för kommuner att med stöd av 1 § 4. expropriationslagen erhålla tillstånd till expropriation av mark icke blott för friluftsbad utan också för tillgodoseende av andra friluftslivets behov.

Vid bedömandet av den gällande rättens innebörd i fråga om expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov måste hänsyn tagas jämväl till stadgandet i 1 § 6. expropriationslagen, enligt vilket expropriationsrätt kan meddelas även för ändamål, som är jämförligt med något i 1 § 4. avsett ändamål och är av väsentlig betydelse för det allmänna. Om detta generaliseringsstadgande anförde departementschefen vid remissen till lagrådet år 1912: »Då en uppräkning av de särskilda expropriationsändamålen aldrig kan bliva uttömmande och rätt till expropriation torde böra fortfarande liksom hittills förefinnas för allmänna ändamål, som, utan att kunna direkt inordnas under de i lagen särskilt angivna fall, äro dessa närstående, har möjlighet härför beretts genom tillägget: 'eller för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna'.» Även om friluftslivets främjande på annat sätt än genom tillhandahållande av mark för friluftsbad icke skulle kunna hänföras till ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose, torde knappast tvekan behöva råda om att det är ett därmed jämförligt ändamål, som ofta är av väsentlig betydelse för det allmänna. Därmed skulle också möjlighet vara given att för tillgodoseendet av friluftslivets behov enligt 1 § 6. expropriationslagen meddela tillstånd till expropriation icke blott åt kommuner och därmed likställda samfälligheter, utan också åt kronan och enskilda.

Utredningens förslag.

De av utredningen förut i detta betänkande framlagda förslagen angående ordnandet av friluftslivets markfråga bygga på den förutsättningen, att det skall tillkomma kommunerna att i stor utsträckning, vid sidan av staten, sörja för tryggandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv. Detta har kommit till uttryck i de framlagda förslagen om ändringar i hälsovårdsstadgan och om införandet av en ny lag angående servitut för bildande av fritidsområden. Därest dessa förslag skulle bliva av Konung och riksdag antagna, skulle i vart fall – om expropriationslagens lydelse bibehölles [ 230 ]oförändrad – för framtiden icke kunna ifrågasättas annat än att expropriationsrätt kan beviljas såväl kommuner som andra rättssubjekt för tillgodoseende av friluftslivets behov.

De konsekvenser, som berörda av utredningen framlagda förslag sålunda skulle medföra i fråga om rätten till expropriation, synas under alla förhållanden nödvändiggöra ett övervägande, huruvida det kan vara lämpligt med en så vidsträckt expropriationsrätt för tillgodoseendet av friluftslivets behov. Härvid måste även beaktas frågan om det över huvud är av allmänna intressen påkallat att tillåta expropriation för ifrågavarande ändamål.

Den av utredningen verkställda undersökningen av hur städer och tättbefolkade samhällen på landsbygden bedöma möjligheterna att genom frivilliga avtal med markägarna anskaffa erforderlig mark till fritidsområden är, trots de ofullständigheter varmed den är behäftad, i detta hänseende ganska upplysande. Ett ganska stort antal städer och samhällen ha uppgivit sig ha anledning befara svårigheter att få till stånd frivilliga avtal med markägarna. Åtskilliga av dessa ha med konkreta exempel belyst de svårigheter som mött vid försök att på denna väg förvärva erforderlig mark. Visserligen ha också många städer och andra samhällen förklarat sig sakna anledning till antagande, att några svårigheter härutinnan skulle för deras vidkommande uppstå. Det rör sig emellertid då så gott som undantagslöst om samhällen, som ansett sig icke behöva några ytterligare fritidsområden, utöver dem som redan finnas, och det synes i många av dessa fall ingalunda uteslutet, att denna uppfattnings riktighet kan komma att kullkastas av i framtiden inträffande ändrade förhållanden.

Det torde sålunda under alla omständigheter framstå såsom uppenbart, att i många fall svårigheter skola komma att uppstå vid anskaffandet av mark till fritidsområden, därest man skulle vara uteslutande hänvisad till frivilliga avtal med jordägarna. För bildande av större fritidsområden för det rörliga friluftslivets behov blir det sannolikt ofta nödvändigt att taga i anspråk mark tillhörande flera varandra angränsande fastigheter. I dylika fall skulle en enda markägare genom att ställa sig avvisande kunna omöjliggöra bildandet av ett ändamålsenligt fritidsområde, i synnerhet om hans ägor utgöra en enklav inom eller från varandra skilja de övriga marker, vilka äro avsedda att ingå i ett tillämnat fritidsområde. I varje fall skulle han ha möjlighet att betinga sig ett pris, som icke står i rimligt förhållande till de värden, varifrån han avstår. Svårigheter skulle emellertid, såsom erfarenheten redan visat, uppkomma även i fråga om anskaffandet av mindre fritidsområden, såsom bad- och campingplatser, därest såsom mångenstädes är fallet det endast finnes ett fåtal lämpliga områden att välja på i närheten av ett samhälle.

Olägenheter, och ganska avsevärda sådana, kunna givetvis orsakas markägare, som tvångsvis skall avstå från sin egendom eller del därav. En markägares avvisande ställning mot inrättandet av ett för allmänheten avsett fritidsområde på hans mark kan därför vara grundad på fullt legitima skäl och behöver icke föranledas av önskan att tillskansa sig oskäliga förmåner. Detta är [ 231 ]emellertid icke något avgörande skäl mot expropriation för friluftsändamål. Liknande fall, då ett i och för sig berättigat enskilt intresse får vika för allmänt gagn, kunna ju inträffa även vid expropriation för andra ändamål. I detta avseende utslagsgivande måste vara betydelsen ur det allmännas synpunkt av expropriationsändamålets förverkligande. Det torde svårligen kunna med framgång bestridas, att tillgodoseendet av friluftslivets behov är ett ändamål, som i fråga om allmänt gagn kan vara fullt jämförbart med de flesta kommunala och statliga ändamål, för vilka enligt gällande rätt expropriation kan ske. Emot expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets markbehov har invänts, att expropriationsrätten skulle komma att i vissa fall omfatta även mycket vidsträckta arealer för det rörliga friluftslivet. Detta är riktigt, men konsekvenserna därav böra icke överdrivas. Det torde nämligen vara endast ett mindre antal folkrika städer som ha ett påtagligt behov av dylika större områden, och dessa städer behöva med stor sannolikhet endast undantagsvis tillgripa expropriationsförfarande beträffande mer än en eller annan del av de till förvärv ifrågasatta områdena. Svårigheter att träffa frivillig uppgörelse rörande de större fritidsreservaten torde, såsom förut antytts, komma att yppa sig huvudsakligast i de fall, då markägarna äro många och någon eller några av dem har sina ägor så belägna, att han genom att avslå försäljning har möjlighet att hindra bildandet av ett sammanhängande större reservat. Expropriation av vidsträckta markarealer kommer därjämte för den exproprierande att medföra så avsevärda kostnader, att man icke har anledning antaga, att kommunerna skola i alltför stor utsträckning anlita denna utväg. Möjligheter för att mycket ansenliga områden komma att tagas i anspråk genom expropriation föreligga för övrigt i fråga om åtskilliga av de i 1 § expropriationslagen nu upptagna expropriationsfallen. Detta är sålunda icke något för expropriation av mark till friluftsreservat utmärkande.

En avvägning mellan, å ena sidan, det allmännas intresse av friluftslivets främjande och, å andra sidan, allmänt och enskilt intresse av att jordäganderätten tillbörligen skyddas, ger med hänsyn till det ovan sagda enligt utredningens mening vid handen, att expropriationsrätt bör finnas för tillgodoseendet av friluftslivets behov och att denna rätt icke bör vara begränsad till endast vissa friluftsändamål. Att härutinnan göra någon principiell skillnad mellan mark, som erfordras för det ena eller andra slaget av friluftsliv, skulle knappast vara sakligt berättigat. Tillgodoseende av behovet av exempelvis mark för tältplatser eller av vidsträcktare områden för vandringar och annat rörligt friluftsliv kan nämligen under vissa betingelser vara ur det allmännas synpunkt lika angeläget som inrättandet av ett friluftsbad. Däremot är det otvivelaktigt riktigt, att tillgodoseendet av behovet av mark för ett och samma slags friluftsliv kan framstå såsom mer eller mindre betydelsefullt allt efter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Utredningen har därför med hänsyn till sistnämnda förhållande ansett sig böra föreslå den begränsningen beträffande expropriationsrätten, att expropriationsmedgivande får lämnas endast för tillgodoseende av något friluftslivets behov – det må avse tillgång till bad i öppet [ 232 ]vatten eller något annat – som är av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. Utredningens förslag innebär härutinnan ett avsteg från vad som eljest gäller i fråga om expropriation för kommunala ändamål. Det har emellertid synts utredningen vara lämpligt att stadga denna begränsning, enär det beträffande markanskaffningen för friluftsändamål oftare än i fråga om andra kommunala ändamål kan tänkas förekomma fall, då ändamålets förverkligande för det allmänna åskådningssättet icke framstår såsom ett så påtagligt och viktigt allmänt intresse, att det måste anses naturligt, att den enskilde jordägarens intresse skall vika för detsamma.

Ytterligare en begränsning av expropriationsrätten för tillgodoseende av friluftslivets behov synes böra ske. Enligt bestämmelse i 2 § första stycket expropriationslagen kan ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats, bliva pliktig att upplåta servitutsrätt till fastigheten. Då detta stadgande enligt 1 § i den av utredningen föreslagna lagen om servitut för bildande av fritidsområden skulle bliva tillämpligt även å servitut, som avses i nämnda lagförslag, skulle skyldighet kunna åläggas fastighetsägare att efter expropriation upplåta sådant personalservitut. Med hänsyn till de långt gående inskränkningar i dispositionsrätten över en fastighet, som dylika servitut kunna innebära, synes emellertid expropriationsmedgivande avseende upplåtelse av sådant servitut icke böra lämnas, därest fastighetsägaren motsätter sig det. Det torde emellertid vara lämpligt att hålla möjligheten öppen för ett expropriationsförfarande avseende upplåtelse av personalservitut i de fall, då fastighetsägaren lämnar expropriationsansökan obestridd. Därigenom möjliggöres nämligen att – då såväl fastighetsägaren som kommunen finner det önskvärt – bereda servitutsrätten företräde framför all annan rätt till fastigheten (jfr 49 § sista stycket expropriationslagen). Utredningen föreslår för den skull, i händelse dess förslag till lag om servitut för bildande av fritidsområden skulle godtagas, att i expropriationslagen införes stadgande om att mot fastighetsägarens bestridande ej må meddelas expropriationsrätt, som avser upplåtande av servitutsrätt, varom förmäles i berörda lag. Stadgandet föranleder, att kommun, som vill inrätta ett större fritidsreservat för det rörliga friluftslivet – det är ju för dem som personalservituten äro avsedda – och ej kan träffa frivillig överenskommelse med markägaren, blir hänvisad till att söka tillstånd att expropriera äganderätt till marken. Att märka är att stadgandet icke utesluter möjlighet för fastighetsägare, som hos Kungl. Maj:t lämnat ansökan om expropriation av peronalservitut obestridd, att jämlikt 12 § första stycket expropriationslagen under expropriationsmålets handläggning vid domstolen fordra, att område, som lider synnerligt men av servitutsrättens upplåtande, skall lösas.

En viss begränsning torde böra göras i fråga om de rättssubjekt, som få utöva expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets behov. Friluftslivets främjande är ett allmänt ändamål, som det enligt utredningens förslag i främsta rummet bör tillkomma stat och kommuner att sörja för. Detta leder till att expropriationsrätt bör få utövas av kronan, av [ 233 ]primärkommuner av olika slag, av municipalsamhällen samt, för befordrande av det kommunala samarbetet på förevarande område, av kommunalförbund. I den mån landsting vilja vara verksamma för friluftslivets främjande bör expropriationsrätt stå även dem öppen. I detta sammanhang må framhållas, att den omständigheten att municipalsamhälle uttryckligen omnämnes bland expropriationsberättigade rättssubjekt icke medför någon ändring i de municipalsamhälle enligt kommunallagarna tillkommande befogenheterna att själv vårda för samhället gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter. Vad här föreslagits står sålunda i överensstämmelse med den ståndpunkt utredningen i kapitel VIII intagit till de av, bland andra, Svenska stadsförbundet framförda önskemålen om att municipalsamhällen måtte tillerkännas samma möjligheter som städer och landskommuner att vidtaga åtgärder för tryggandet av sin befolknings friluftsliv.

För friluftslivets främjande äro även verksamma enskilda rättssubjekt i stor utsträcknig. Denna för det allmänna gagnande verksamhet bör, såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, i största möjliga omfattning uppmuntras. Härför är det emellertid icke oundgängligen nödvändigt att tillerkänna dem expropriationsrätt för nämnda ändamål. Liksom för kommunerna kunna visserligen även för nu åsyftade organisationer svårigheter uppkomma att med anlitande av frivilliga avtal tillfredsställande ordna markfrågan, men om till följd härav något för befolkningen inom en ort eller för hela landet betydelsefullt intresse skulle åsidosättas, torde det i allmänhet vara möjligt att åstadkomma rättelse genom att en kommun eller något statligt organ ingriper och genomför den erforderliga expropriationen. På grund härav och då det kan vara ägnat att väcka betänkligheter att enskild skola få utöva expropriationsrätt för tillgodoseende av friluftslivets behov, har utredningen ansett övervägande skäl tala för att begränsa de expropriationsberättigades krets till kronan, landsting, kommun, municipalsamhälle och kommunalförbund.

De bestämmelser angående expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov, som här ovan föreslagits, föranleda vissa ändringar i expropriationslagen. Utredningen framlägger därför ett utkast till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, vari de berörda ändringarna återfinnas under 1 § och i en ny 108 §, vilken jämte ytterligare tre nya paragrafer, till vilkas innehåll utredningen i det följande återkommer, föreslås införd under särskild rubrik i expropriationslagen.


Vid behandlingen i riksdagen av förevarande fråga fästes uppmärksamheten särskilt på spörsmålet, huruvida den kommunerna tillkommande expropriationsrätten borde begränsas till mark, som är belägen inom den exproprierande kommunen. Reservanterna inom andra lagutskottet vid 1937 års riksdag framhöllo sålunda, att det kunde visa sig mindre lämpligt att låta en kommun expropriationsvis förvärva mark inom en annan kommuns område och där utan hänsyn till andra kommuners eventuella intressen utföra och utnyttja anläggningarna efter sina önskemål. Denna synpunkt är [ 234 ]förtjänt av allvarligt beaktande. Den kan dock enligt utredningens förmenande icke få föranleda till en inskränkning av kommunernas expropriationsmöjligheter till enbart den egna kommunens område. Beträffande de större städerna och samhällena förhåller det sig nämligen, enligt vad den av utredningen verkställda inventeringen utvisar, så att de lämpliga fritidsområdena, såväl för bad som andra ändamål, ofta äro belägna inom annan kommun. Den ifrågasatta inskränkningen skulle därför göra kommunernas expropriationsrätt för friluftsändamål så gott som värdelös. Till stöd för en dylik inskränkning kan således icke åberopas de skäl, som motiverat motsvarande begränsning i fråga om expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden å en ort eller i fråga om expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar och föredrag. Utredningen har även övervägt, huruvida särskilda bestämmelser kunna vara erforderliga till undvikande av olägenheter i samband med expropriation av mark till fritidsområden utanför den exproprierande kommunens gränser. Utredningen har emellertid kommit till det resultatet, att nu gällande bestämmelser giva Kungl. Maj:t tillräckliga möjligheter att i samband med prövning av expropriationsansökan taga tillbörlig hänsyn til den kommuns intressen, vari fastigheten är belägen. Enligt 5 § expropriationslagen skall nämligen Konungen bestämma vilket område expropriationen må omfatta. Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet, må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas med minsta olägenhet för annan. Prövas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens användande för det avsedda ändamålet, äger Konungen meddela sådana bestämmelser. Över meddelade bestämmelsers efterlevnad tillkommer det Konungens befallningshavande att hålla hand.

Något stadgande om att Konungen före prövning av expropriationsansökan skall höra den kommun, inom vilken marken är belägen, finnes visserligen icke, men det torde kunna förutsättas att så likväl kommer att ske i alla de fall, då detta kan vara påkallat, och att största hänsyn vid prövning kommer att tagas till vad sådan kommun anfört.

I Svenska landskommunernas förbunds ovan refererade uttalande har framhållits vikten av att grunderna för expropriationsersättnings bestämmande i fråga om expropriation av fritidsområden bleve väl och omtänksamt avvägda, enär expropriationsrätten i annat fall ej torde bli till verkligt gagn. Även Svenska stadsförbundet har fäst uppmärksamheten på samma sak. Enligt stadsförbundets åsyftade uttalande låge expropriationsersättningarna i regel över eller i överkanten av gällande markvärden. En större enhetlighet i prissättningen vore icke blott ett önskemål utan en förutsättning för att expropriationsinstitutet skall fylla sin uppgift, framhåller förbundet. Den uppfattning, som kommit till uttryck i dessa uttalanden och i åtskilliga svar på de till städer och samhällen utsända cirkulärskrivelserna, delas av utredningen. Expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov intar [ 235 ]emellertid i detta hänseende enligt utredningens mening icke någon utpräglad särställning. Utredningen har därför i betraktande av att frågan om en ny ordning för expropriationsersättningarnas bestämmande så sent som 1937 varit föremål för riksdagens behandling utan att föranleda någon åtgärd, icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål.

I ett par hänseenden har emellertid utredningen ansett det önskvärt med särskilda bestämmelser om expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov utöver de tidigare behandlade. Dessa bestämmelser föreslås i det förut omnämnda utkastet till lag om ändring i vissa delar av expropriationslagen införda under nedan angivna paragrafnummer.

109 §.

I 4 § expropriationslagen äro meddelade åtskilliga föreskrifter angående skyldighet för expropriationssökande att vid sin ansökan foga vissa handlingar och lämna vissa uppgifter ävensom angående behandlingen av expropriationsansökan. Bland annat stadgas där, att tillfälle skall lämnas fastighetens ägare och innehavare samt annan, som kan av expropriationen lida men, att avgiva yttrande, huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet, eller annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk.

Dessa föreskrifter torde fylla ganska långt gående anspråk på garantier för att expropriationstillstånd ej beviljas i oträngt mål Den praxis som av Kungl. Maj:t tillämpas vid prövning av expropriationsansökningar bekräftar detta. Emellertid är inrättandet av fritidsområden av skilda slag i grund och botten en fråga om det lämpliga disponerandet av de olika markarealerna inom en viss trakt. Därest vi i vårt land hade en regionplanelagstiftning, vore det därför naturligt att såsom förutsättning för expropriation av mark till fritidsreservat fordra, att marken i en regionplan avsatts såsom sådant. En dylik fordran kan nu givetvis icke uppställas. Det synes emellertid utredningen vara önskvärt, att tvångsförfarande för tillskapande av fritidsreservat icke tillämpas, förrän en grundlig undersökning förebragts beträffande det föreliggande behovet av fritidsområden av det slag som avses inom den trakt, varom i varje särskilt fall är fråga. Utredningen har därför i förevarande paragraf intagit stadgande om skyldighet för den, som gör ansökan om expropriationstillstånd för tillgodoseende av något friluftsändamål, att vid ansökan foga fullständig utredning angående de friluftslivets behov av i ansökningen avsedd art, vilka böra genom sökanden tillgodoses.

110 §.

Då ett markområde utväljes till fritidsområde är i många fall dess naturliga beskaffenhet, dess skönhetsvärden och frånvaron av störande bebyggelse den utslagsgivande faktorn. Det är därför av betydelse att under den tid, som måste förflyta från det förhandlingar inleddes med ägaren och till dess området kan tagas i anspråk såsom särskilt tillskapat fritidsområde, någon väsentlig ändring härutinnan icke inträder. I de fall, då en frivillig [ 236 ]uppgörelse med markägaren icke kan åvägabringas och därför expropriationsrätt sökes, kan man icke utesluta möjligheten av att markägaren begagnar honom till buds stående möjligheter att sälja tomter å området, att där avverka och sälja skog, att hugga sten eller taga grus och sand o. d. med resultat att området, innan expropriationen hinner fullbordas, är mer eller mindre otjänligt för det avsedda ändamålet. Konungen bör därför kunna på framställning av den, som sökt expropriation för förevarande ändamål, meddela förbud mot vite i penningar att å område, som avses med ansökningen, uppföra byggnad, avverka skog eller vidtaga annan åtgärd, som kan varaktigt förändra områdets naturliga beskaffenhet. Sådant förbud bör gälla, intill dess ansökningen om expropriationsrätt prövats, samt, om ansökningen beträffande området bifalles, till dess sig visat, huruvida expropriationen kommer till stånd. Om icke expropriationsrätten upphör genom underlåtenhet att stämma inom därför enligt 5 § sista stycket utsatt tid eller förverkas på grund av bestämmelserna i 50 § eller genom återkallelse av expropriationsanspråket enligt 61 §, skall förbudet sålunda gälla tills dess expropriationen fullbordats och sökanden alltså kan tillträda området. Den skada, som markägaren kan tillfogas genom dylikt förbud, som upphör att gälla av annan anledning än expropriationens fullbordande, bör sökanden vara skyldig ersätta markägaren. Denna ersättning har icke karaktären av expropriationsersättning och bör därför ej i händelse överenskommelse om dess storlek icke kan träffas, bestämmas av expropriationsnämnd. Detta låter sig för övrigt icke ens göra, ty, därest expropriationsrätten upphör enligt 5 § sista stycket, blir ingen nämnd tillsatt, och i andra avsedda fall vet man icke, då expropriationsersättningen bestämmes, huruvida expropriationen kommer att fullbordas eller ej.

111 §.

Expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov kommer säkerligen i åtskilliga fall att avse markområden, som expropriationssökanden innehar under nyttjanderätt och som av honom bebyggts. Expropriationsansökningen kan för sådan nyttjanderättshavare medföra vissa olägenheter, i synnerhet om tiden för nyttjanderätten är obestämd. Nyttjanderättsavtalet kan då när som helst uppsägas av jordägaren och upphör därmed – jämlikt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen, jämfört med 5 § första stycket och 39 § första stycket samma kapitel – att gälla den fardag (14 mars), som inträffar näst efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägning, är nyttjanderättshavaren, såvida icke jordägaren vill inlösa de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna å området, skyldig att inom tre månader från avträdesdagen bortföra byggnaderna, vid äventyr att de eljest tillfalla jordägaren utan lösen (2 kap. 57 § nyttjanderättslagen, jämförd med 18 § samma kap.). Då nyttjanderättsavtalet är slutet för bestämd tid, har visserligen nyttjanderättshavaren teoretiskt möjlighet att förvissa sig angående utsikterna att nå en frivillig uppgörelse med jordägaren om förlängt arrende eller köp av området i så god tid, att ett eventuellt expropriationsförfarande kan hinna [ 237 ]avslutas innan nyttjanderättstiden utgår. I praktiken torde dock expropriationsförfarande icke komma att tillgripas annat än som en yttersta utväg och expropriationsansökan till följd därav göras först relativt kort före avtalstidens utgång. I båda fallen föreligger därför skäl att skydda expropriationssökanden mot ett illojalt utnyttjande från jordägarens sida av bestämmelserna angående bortflyttande och förverkande av byggnader å arrenderat område. Utredningen föreslår därför en mot innehållet i 5 § sista stycket ensittarlagen svarande bestämmelse, enligt vilken, då expropriation sökes för tillgodoseende av friluftslivets behov beträffande mark, som sökanden innehar med nyttjanderätt för sådant ändamål, Konungen äger förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande förpliktas avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter det ansökningen blivit prövad. Ett dylikt förordnande bör meddelas endast på särskilt yrkande av sökanden och endast om det synes antagligt att expropriationsansökningen sedermera kommer att bifallas. Även efter bifall till ansökningen kommer avsevärd tid att förflyta, innan sökandens besittningsrätt till området blir tryggad. Under denna tid bör sökanden åtnjuta ovillkorligt skydd i nyssnämnda hänseende. Utredningen föreslår därför att, om ansökningen bifalles, sökanden skall, utan hinder av vad eljest skulle gälla, äga kvarsitta intill dess det avgjorts, huruvida expropriationen kommer till stånd.

För den tid, under vilken sökanden med stöd allenast av de sålunda föreslagna bestämmelserna kvarsitter å området, bör skälig ersättning utgå till jordägaren. Detta blir icke någon expropriationsersättning i vanlig mening, och skall därför, om överenskommelse ej träffas om sättet för dess bestämmande, prövas av domstol i vanlig ordning. För de fall, då sökanden sålunda kvarsitter, bör, därest expropriation ej kommer till stånd samt söakandens rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat som han påkostat enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, tiden för bortförandet räknas från den dag, då marken skall avträdas.

Utredningen har slutligen funnit anledning föreligga att – i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (100 § expropriationslagen) och i fråga om inlösen enligt ensittarlagen (8 § fjärde stycket, jämfört med 1 § sista stycket ensittarlagen) – föreslå en bestämmelse, enligt vilken vid expropriation av område, som den exproprierande innehar under nyttjanderätt för främjande av friluftsändamål, vid uppskattning av områdets värde för bestämmande av expropriationsersättningen hänsyn icke må tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.


  1. Till denna kategori hör dessutom Lund; jfr noten å sid. 47.