SOU 1963:36/I avd. Malminventeringen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inledning
SOU 1963:36 Malmen i Norrbotten
av Malmutredningen för Norrbotten

I avd. Malminventeringen
II avd. Gruvrättsliga frågor  →


[ 10 ]
FÖRSTA AVDELNINGEN
Malminventeringen




1 kap. Malm- och mineralförekomster i Norrbottens län
Beskrivning av fyndigheterna

I följande översikt av de förekomster av malmer och ekonomiskt viktiga mineral, som för närvarande är kända i Norrbottens län, har beskrivningen av fyndigheterna gjorts mycket korfattad.[1] För ett stort antal förekomster anges endast läget (jfr även härvid intagen karta över malm- och mineralförekomster i Norrbottens län). De geologiska förhållandena vid fyndigheten är i regel icke närmare beskrivna. Däremot anges om fyndigheten varit föremål för brytning samt i viktigare fall ägaren, om förekomsten icke tilhör staten. För en del fyndigheter har medtagits malmarea, malmtillgång och malmhalter, vilka uppgifter dock måste behandlas med största försiktighet, då de ofta bygger på ett bristfälligt underlag. Den nuvarande kännedomen om flertalet malm- och mineralförekomster i länet är nämligen ringa beroende på att i regel endast ofullständiga undersökningar utförts. Detta gäller dock givetvis icke de fyndigheter där brytning pågår eller beslutats. Bortsett från dessa fält saknas i det närmaste helt systematiska undersökningar, som kan läggas till grund för en realistisk bedömning av fyndigheternas ekonomiska värde. En stor del av förekomsterna är sålunda kända enbart genom geologiska karteringar vilka delvis är mycket översiktiga. I vissa fall har karteringarna åtföljts av sporadiska provtagningar för bedömning av metallhalterna. Även järnmalmerna — vilka så vitt nu kan bedömas har det största ekonomiska värdet av länets samtliga malm- och mineralfyndigheter [ 13 ]— är, med ovan nämnda undantag, undersökta i en så liten omfattning att man icke kan göra någon tillfredsställande kvantitativ och kvalitativ bedömning av reserverna. De diamantborrningar som hittills utförts på järnmalmerna har vanligen främst syftat till att bilda grundval för utmålsläggningar. Borrningstekniken har tidigare ej alltid möjliggjort en fullständig kärnfångst. Man har därför vid borrningen förlorat delar av själva malmen, som på grund härav icke kunnat bli tillfredsställande bedömd. Vidare har borrningen ofta endast kunnat ske till relativt ringa djup. Egentliga malmgeologiska undersökningar har knappast förekommit. Det är därför icke förvånande, om man vid en framtida, mera systematisk och omfattande prospektering kommer att avsevärt behöva korrigera de kvantiteter och kvaliteter, som nu angives för de olika förekomsterna. Erfarenheterna av de undersökningar som Sveriges geologiska undersökning (SGU) under de senaste åren utfört i Svappavaaraområdet tyder på dylika framtida möjligheter.

Apatit

Betydelsefulla apatittillgångar finnes i apatitjärnmalmerna, främst i de i närheten av Kiruna liggande malmerna Haukivaara, Henrymalmen, Nokutusvaara och Rektorn samt i Malmberget. Under de båda världskrigen har en betydande produktion av apatitslig förekommit vid Malmberget, varigenom stora kvantiteter superfosfat kunnat lämnas till jordbruket. Under åren 1940—1946 uppgick den anrikade sligen till drygt 223 200 ton. I huvudsak anrikades malm från Malmberget och Rektorn.

I porfyrerna norr om Kiruna och gabbron på Dundret vid Gällivare uppträder små och ekonomiskt intresselösa gångar av apatit.

Beryll

Detta mineral är känt i pegmatitgångar i Sörihällan, 6 km söder om Råneå, i Routevare, 5 km söder om Jokkmokk, samt i Juordive, 80 km nordväst om Jokkmokk. I sistnämnda fyndighet, som är värd en närmare underrökning. uppträder beryll jämte topas i tvenne cirka 1—2 m breda och minst 90 m långa pegmatitgångar.

Blymalm

I Laisvall, belägen i fjällranden 35 km västnordväst om Arjeplog, finnes betydande blymalmstillgångar. Fyndigheten, som omfattar 38 miljoner ton malm med 4,4 procent bly, äges och brytes av Bolidens Gruv Aktiebolag. År 1961 uppgick brytningen till 860 000 ton malm.

Vid Rautasjärvi, 23 km nordväst om Kiruna, förekommer en svag impregnation av blyglans i sandsten.

Vid Kieure, 5 km nordväst om Tjåmotis, föreligger en smal gångzon som håller blyglans och zinkblände.

[ 14 ]

Fältspat och kvarts

I anslutning till Revsundsgraniten och de senkarelska migmatitgraniterna uppträder flerstädes pegmatiter av fältspat och kvarts. Det är dock endast ur de senares pegmatiter, som någon produktion förekommit.

Kallax, belägen 9 km söder om Luleå, samt ett flertal fyndigheter 3—5 km söder om Råneå har brutits såväl på kvarts som fältspat. Vid Vitvattnet, 22 km norr om Nederkalix, har i tre förekomster små kvantiteter fältspat utvunnits. I trakten av Jokkmokk ligger som nyss nämnts Routevare ävensom Flakaberg, 12 km västsydväst om Jokkmokk, i vilka kvarts och fältspat brutits. Så har även under de senaste åren skett i närheten av Vargisträsk, 57 km sydsydväst om Jokkmokk.

Vid Vassijaure intill riksgränsbanan har mindre partier kvarts brutits.

Vidare förekommer i urberget rätt mäktiga kvartsiter, som dock icke har den grad av renhet, i kombination med ett gott transportläge, att de tekniskt kan utnyttjas. En kvartsit av relativt god kvalitet och med ett utmärkt läge är Maunujärvi, belägen intill riksgränsbanan 17 km nordväst om Kiruna.

Grafit

Grafithaltiga bergarter förekommer i länet främst i området mellan Svappavaara och Pajala. De ekonomiskt intressanta fyndigheterna ligger huvudsakligen i området väster om Vittangi och kring Masugnsbyn. Grafithalten i dessa bergarter uppgår till 25 à 45 procent. Man har uppskattat arean av de större, närmare kända fyndigheterna till 140 000 m2, vilket innebär att, om man räknar med ett djupgående av 200 m och med en genomsnittlig halt om 25 procent, tillgångarna uppgår till 17,5 miljoner ton grafit. Trots att tillgången sålunda är betydande har grafiten hittills icke blivit föremål för någon ekonomisk utvinning. Detta beror delvis på att den är mycket finkornig och därigenom svåranrikad och svåranvändbar. Vidare åtföljes den ofta av höga svavelhalter.

Den största grafitfyndigheten i Vittangiområdet, där ett flertal förekomster finnes, är Nunasvaara belägen 10 km västnordväst om Vittangi. Sydöst om Vittangiområdet finnes grafit i Palo Pöviö och i Meraslinka, 9 respektive 15 km nordnordost om Masugnsbyn. Den 4 km sydost om Masugnsbyn belägna fyndigheten Nybrännan (Vehkovaara) har under senare tid varit föremål för brytning genom Norrbottens Järnverks Aktiebolag (NJA). Förekomsten ligger i ett stråk av grafithaltiga bergarter, vilket mot söder sträcker sig fram till Saittarova. Inom detta stråk torde relativt stora tillgångar av grafit finnas.

Grafitförekomster, på vilka undersökningsarbeten gjorts vid skilda tillfällen, är Tväråkölen, 12 km nordnordväst om Råneå, Prästholmsberget, 11 km nordnordväst om Råneå, Skatamark, 15 km nordost om Boden, Raittajärvi, 21 km nordost om Överkalix, Tabmokvare, 61 km sydost om Gällivare, och Huuki, 30 km nordost om Pajala.

[ 15 ]

Guld

Vid Fridhem, 14 km ostnordost om Gällivare, förekommer kvartsgångar som innehåller ringa mängder av guld.

Järnmalm

I tabell 1 redovisas de i länet befintliga järnmalmstillgångarna så långt man nu känner dem. Endast malmer som har en area om minst 10 000 m2 har medtagits. Tabellen grundas i huvudsak på uppgifter som hämtats ur Geijer och Magnussons «The iron ores of Sweden» och ur Frietschs

TABELL 1
Järnmalmer med en area om minst 10.000 kvadratmeter i Norrbottens län
Fyndighet Produktion år 1961 1000 ton Tillgångar milj. ton Järninnehåll milj. ton Area kvadratmeter Djup meter järn Procent
fosfor
svavel
Apatitjärnmalmer
Kiirunavara 11 993 1 600 1 000 340 000 1 000 59—67 0,06—1,8 0,03
Malmberget 4 320 450 280 187 000 800 60—64 0,3—0,7 0,03-0,05
Leveäniemi   200 95 200 000 500 25—66 0,05—0,8 0,01-0,05
Gruvberget   70 39 52 000 300 50—60 0,8—1,0 0,01-0,02
Mertainen   55 26 75 000 230 42—60 0,01—0,05 0,02
Ekströmsberg   25 15 50 000 200 59 1,2 0,01-0,06
Tuolluvaara 533 20 13 12 000   60—68 0,02-0,3 0,05
Luossavaara 577 15 8 20 000 100 33 3,5  
Rektorn 69 8 3 20 000 100 33 3,5  
Haukivaara   6 3 15 000 100 50 2,5  
Nokutusvaara 161 6 2 15 000 100 40—45 4,0  
Henrymalmen   5 2 10 000 100 45 5,0  
Harrejaur       10 000   66 0,02 0,03
Painirova       10 000        
Nakerivaara           30—40 0,01—0,1 0,004—0,1
  17 653 2 460 1 486
Skarnjärnmalmer
Kaunisvaara   90 36 110 000 300 40—58 <0,1 0,1—4,0
Masugnsbyn   50 20 59 000 300 40—58 <0,1 0,002—4,2
Lannavaara   20 8 35 000 200      
Salmivaara   20 8 25 000 200 42—51 0,02-0,04 1,5—4,5
Vittangi   10 4 35 000 100      
Tjärro   6 2 18 000 100 40 0,02—0,2 2,8—5,9
Vietovaara   4 2 10 000 100 53—65 0,02-0,2 2,8—5,9
Pellisvuoma   4 1 10 000 100      
Louvinjunanen   3 1 10 000 100 30—35 0,06 0,3
    207 82
Sedimentära järnmalmer
Kallak   50 17 97 000 150 35—38 0,04 0,6
Tornefors   3 1 10 000 100 27—45 0,05-0,2 1,5—5,0
    53 18
Totalt i länet   2 720 1 586
[ 16 ]»Järnmalmsförekomster inom Norrbottens län» (Bilaga 2). Vidare bygger uppgifterna för fyndigheterna Gruvberget (Svappavaara), Leveänieml, Mertainen och Painirova på de resultat som framkommit vid de undersökningar som SGU bedrivit sedan år 1957 för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) i Svappavaara-omrádet. Däremot har ej medtagits resultaten av de undersökningar som LKAB utför i Malmberget och som, enligt de preliminära uppgifter som nu föreligger, torde komma att medföra en väsentlig ökning av malmtillgångarna.

Beräkningen av tillgångarnas storlek har inneburit svårigheter, då huvuddelen av fyndigheterna är ofullständigt undersökta såväl i fråga om malmernas djupgående och area som beträffande deras halter. Uppgifterna om malmernas djupgående bygger sålunda i flera förekomster på en sannolikhetsbedömning med beaktande av allmänna geologiska faktorer. Likaså grundar sig uppgifterna om arean ofta på en tämligen grov uppskattning. De i tabellen redovisade analysvärdena anger för flertalet fyndigheter haltvariationerna i stort och endast för några förekomster redovisas medelvärden. Det bör dock påpekas att analyserna för flera av förekomsterna är sporadiska och osäkra.

Enligt tabellen uppgår de nu kända järnmalmstillgångarna i Norrbotten till 2.720 miljoner ton med järninnehåll av 1.586 miljoner ton. Järnmalmstillgångarna i Mellansverige uppgives till 650 miljoner ton med ett järninnehåll av 255 miljoner ton. Sammanlagt utgör de här redovisade järnmalmstillgångarna 3 370 miljoner ton med ett järninnehåll av 1 841 miljoner fördelade på:

    milj. ton malm   i procent av totala kvantiteten   milj. ton järn   i procent av totala kvantiteten
Norrbottens län   2 720   81   1 586   86
Mellansverige   650   19   255   14

De norrbottniska malmtillgångarna skulle sålunda — bortsett från den förväntade ökningen i Malmberget — utgöra 81 procent av Sveriges totala järnmalmstillgångar och hålla 86 procent av det totala järninnehållet i dessa.

I det föregående har icke medräknats de titanrika järnmalmerna, vilka har ringa betydelse för järnframställning men kan utnyttjas på grund av relativt höga halter av titan och vanadin. Tillgångarna av dessa malmer uppgives för hela landet till 300 miljoner ton med ett järninnehåll av omkring 100 miljoner ton.

Av de 2 720 miljoner ton järnmalm som är kända i Norrbottens län faller huvudparten på de under brytningen varande fyndigheterna Kiirunavaara, Luossavaara, Tuolluvaara och Malmberget med Koskullskulle, nämligen 2 085 miljoner ton motsvarande 77 procent av de i länet redovisade tillgångarna. Dessa fyndigheter förbigås i det följande. I stället [ 17 ]skall där lämnas en kortfattad redogörelse för vad man för närvarande vet om de övriga järnmalmerna i länet, vilka tillsammantagna utgör en betydande reserv omfattande mera än 600 miljoner ton. Malmer med area understigande 10 000 m2 har dock inte upptagits till behandling.

Förekomsterna har uppdelats i tre huvudgrupper, nämligen apatitjärnmalmer, skarnjärnmalmer och sedimentära järnmalmer. Av dessa dominerar apatitjärnmalmerna kvantitetsmässigt; tillgångarna beräknas till 375 miljoner ton. För skarnjärnmalmerna räknar man med en sammanlagd tillgång av 207 miljoner ton och för de sedimentära malmema med 53 miljoner ton.

Apatitjärnmalmerna, som uppträder i anslutning till vulkaniska bergarter, utgöres huvudsakligen av svartmalm, men i några förekomster uppträder även blodsten. Järnhalten är hög, i regel uppgående till omkring 60 procent. Fosforhalten, i form av apatit, är i allmänhet betydande och varierar mellan några tiondels och ett par procent. Vidare förekommer i ett antal fyndigheter — främst i sådana där malmen uppträder breccieartat — fosforfattig malm som håller mindre än 0,1 procent. Svavelhallen är genomgående låg.

Ekströmsberg, belägen 30 km väst om Kiruna, har en area i dagen som omfattar 50 000 m2. De undersökningar som utfördes av SGU under åren 1950—1952 visar emellertid att arean minskar mot djupet. På en nivå 75 m under markytan beräknas malmens area utgöra cirka 30000 m2. Ned till ett djup av 200 m under dagen torde man kunna räkna med en malmkvantitet av 25 miljoner ton. Malmen. som består av svartmalm och blodsten med övervikt för den förra, håller i genomsnitt 59 procent järn och 1,2 procent fosfor.

Gruvberget (Svappavaara), belägen 2,5 km väst om Svappavaara, har en area av 52000 m2 och består av svartmalm och blodsten. Malmen är känd till ett djup av 300 m under dagytan. Den påvisade malmkvantiteten ned till detta djup utgör 70 miljoner ton. Svartmalmen håller i huvudsak över 53 procent och omkring 1,0 procent fosfor samt blodstenen över 50 procent järn och omkring 0,8 procent fosfor.

Harrejaur, belägen 31 km västsydväst om Kiruna, har en area på drygt 10 000 m2. I fyndigheten förekommer en delvis rik breccia med svartmalm och blodsten som håller 65,5 procent järn, 0,015 procent fosfor och 0.03 procent svavel. Fyndigheten tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan (Johnson-koncernen).

Haukivaara är belägen i Kiruna C sydost om Luossavaara. Fyndigheten som upptäcktes år 1960 av LKAB har en area om cirka 15 000 m2. Malmen som utgöres av blodsten med mycket små mängder svartmalm håller omkring 50 procent järn och 2,5 procent fosfor.

Henrymalmen, belägen 5 km nordnordost om Kiruna, har en area på omkring 10000 m2. Malmen, som till övervägande del består av blodsten [ 18 ]och i liten mängd av svartmalm, håller cirka 46 procent järn och 6 procent fosfor.

Leveäniemi är belägen 3 km sydväst om Svappavaara. Enligt äldre beräkningar omfattar den en area om 32 000 m2 och skulle ned till ett djup av 200 m under ytan hålla 80 miljoner ton malm. De nya undersökningar som sedan år 1957 utförts av SGU visar att fyndigheten är av betydligt större omfattning än man tidigare räknat med och att den har en mycket komplicerad uppbyggnad. Arean uppskattas sålunda på geofysiska grunder numera till 200 000 m2. Malmen består huvudsakligen av svartmalm, men blodsten förekommer i underordnad mängd. I fyndigheten ingår stora partier samlad malm blandade med malmbreccia av betydande omfattning. Enligt föreliggande preliminära beräkningar finnes i fyndigheten omkring 100 miljoner ton malm med över 58 procent järn och 100 miljoner ton malmbreccia hållande mellan 25 och 48 procent järn. Såväl malmen som malmbreccian håller mellan 0,1 och 0,8 procent fosfor. I den södra delen av fyndigheten förekommer dock betydande partier med malm som håller under 0,1 procent fosfor.

Mertainen är belägen 29 km sydost om Kiruna. I fyndigheten förekommer svartmalm uppträdande dels som relativt små, samlade kroppar, dels som malmbreccia. Enligt beräkningar som gjorts av SGU år 1960 intager rikmalmskroppama en area om 13 000 m2 och malmbreccian en area om 62 000 m2. Ned till ett djup av 234 m finnes 17 miljoner ton malm med omkring 60 procent jäm och 38 miljoner ton malmbreccia med omkring 42 procent järn. Fosforhalten i såväl malm som malmbreccia understiger i regel 0,05 procent. Fyndigheten har under åren 1956—1958 brutits av NJA.

Nakerivaara är belägen strax intill Torneträsk station. I fyndigheten som till en del ligger under ett mäktigt jordtäcke, uppträder svartmalm dels som malmbreccia, dels som impregnation i gråberg. De malmförande partierna, som delvis är relativt mäktiga, håller mellan 30 och 40 procent järn. Fosforhalten varierar mellan 0,01 och 0,1 procent.

Nokutusvaara är belägen 5 km nordnordost om Kiruna. Malmen, som omfattar en area på omkring 15000 m2, består såväl av svartmalm som av blodsten. Järnhalten uppskattas till mellan 40 och 45 procent. Fosforhalten uppgår till omkring 4 procent. Fyndigheten har under åren 1961—1962 varit föremål för brytning genom LKAB.

Painirova är belägen 10 km väst om Svappavaara. Fyndigheten är mycket ofullständigt undersökt, men nyligen utförda geofysiska mätningar antyder, att järninnehållet per meter avsänkning uppgår till omkring 30 000 ton. Några borrningar är icke utförda, varför malmtillgångama ej kan anges. Malmen utgöres av svartmalm och föreligger dels som samlade kroppar, dels som malmbreccia. Järnhalten är därför rätt varierande. [ 19 ]Fosforhalten är över stora delar låg och understiger 0,1 procent. I fältets sydöstra delar synes dock fosforrikare malm förekomma.

Skarnjärnmalmerna uppträder i anslutning till såväl sedimentära som vulkaniska bergarter. Dessa malmer uppbygges av svartmalm och åtföljes av mindre eller större skarnmassor. Järnhalten är lägre än i apatitjärnmalmerna och uppgår i regel till mellan 40 och 50 procent. Fosforhallen är låg, men blir dock aldrig så obetydlig, att man ur dessa förekomster skulle kunna erhålla en fosforren malm. Skarnjärnmalmerna är rikligt kisuppblandade: svavelhalten överstiger vanligen 1 procent och uppgår stundom till 4 à 5 procent.

Kaunisvaarafälten bildar ett 9 km långt stråk vars sydända är belägen 17 km norr om Pajala. Från söder mot norr föreligger fyndigheterna Sahavaara, Tapulivuoma och Palotieva. Malmen utgöres av kishaltig svartmalm som åtföljes av skarn. Den sammanlagda malmarean uppskattas till 110 000 m2. För varje avsänkt meter räknar man med att kunna erhålla 170 000 ton rikare malm med 58 procent järn och 220 000 ton fattigare malm med 40 procent järn. Svavelhalten varierar mellan 0,1 och 4 procent. Fosforhalterna understiger genomgående 0,1 procent.

Lannavaarafälten omfattar tre inom samma stråk liggande fyndigheter, nämligen Kevus och Teltaja, belägna 4,5 respektive 8 km söder om Lannavaara, samt den mellan dessa liggande mindre betydande Sattavaara. Fyndigheterna är mycket bristfälligt kända men bildar tillsammans en betydande förekomst. Sammanlagda arean uppgår till omkring 35 000 m2. Såväl svartmalm som blodsten har påträffats vid borrningarna, som i Teltaja nådde ett djup av 100 m. Analyser saknas.

Louvinjunanen är belägen 32 km nordost om Kiruna. Malmarean beräknas till 10 000 m2. Malmen, som utgöres av svartmalm, håller 30-35 procent järn, 0,06 procent fosfor och 0,3 procent svavel. Fyndigheten tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan.

Masugnsbyfälten bildar ett 8 km långt, ofullständigt undersökt stråk vars sydända är belägen i Masugnsbyn. Fyndigheterna är från söder mot norr: Junosuando, Vähävaara, Välivaara, Vuoma, Isovaara och Nya Isovaara. Av dessa tillhör Välivaara och lsovaara de sedimentära järnmalmerna. I övervägande delen av fyndigheterna föreligger en kisförande skarnig svartmalm fattig på fosfor. Den sammanlagda arean beräknas uppgå till 59 000 m2. För varje avsänkt meter beräknas denna area kunna ge 108 000 ton rikare malm med cirka 58 procent järn och 28 000 ton slig erhållen ur fattigare malm. Fosforhalterna ligger genomgående under 0,1 procent. Svavelhalten varierar mellan 0,002 och 4.2 procent men uppgår vanligen till 1 à 2 procent.

Pellivuoma ligger 24 km västnordväst om Pajala. Fyndigheten, som är ofullständigt undersökt, omfattar troligen en area om 10000 m2. Vid de undersökningar som hittills utförts, påträffades kisförande svartmalm.

[ 20 ]Salmivaara är belägen 33 km nordnordost om Gällivare. Fyndigheten är otillräckligt undersökt, men malmarean kan uppskattas till åtminstone 25 000 m2. Malmen utgöres av kisrik svartmalm som håller 42—61 procent järn, 0,017—0,036 procent fosfor och 1,5—4,5 procent svavel.

Tjärro är belägen 21 km nordost om Kiruna och utgöres av en långsträckt kropp av skarnförande svartmalm. Arean har beräknats till 18 000 m2. Malmen håller cirka 40 procent järn, 0,016—0,036 procent fosfor och 0,05—2,2 procent svavel. Fyndigheten tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan.

Vietovaara är belägen 22 km väster om Kiruna. Fyndigheten torde ha en area som uppgår åtminstone till 10 000 m2; enligt vissa beräkningar uppgår den till 16 000 m2. Malmen, som utgöres av en kisig svartmalm, håller 53—65 procent järn, 0,02—0,2 procent fosfor och 2,8—5,9 procent svavel.

Vittangifälten består av ett flertal från varandra helt skilda, ofullständigt undersökta fyndigheter. De mest betydande är Kuusi Nunasvaara, Nunasjärvenmaa och Vathanvaara. Kuusi Nunasvaara ligger 12 km nordväst om Vittangi. Malmen, som består av en skarnblandad svartmalm, har en area på 10 000 m2. Nunasjärvenmaa ligger 14 km västnordväst om Vittangi. Malmen utgöres av en kisförande svartmalm och har en area på 15 000 m2. Vathanvaara ligger 17 km nordost om Svappavaara. Malmen utgöres av en skarnblandad svartmalm som håller 40—57 procent järn. Fosforhalten uppgår till omkring 0,02 procent. Svavelhalten varierar, men är delvis mycket hög. Malmarean har beräknats till 10 000 m2.

De sedimentära järnmalmerna uppträder i sedimentära och vulkaniska bergarter. Malmerna är kvartsrika och kvartsen föreligger ofta som mer eller mindre tydliga skikt. Malmmineralet utgöres huvudsakligen av magnetit, men hämatit förekommer även. Fosforhalten är genomgående låg och överstiger icke 0,2 procent. Svavelhalten är starkt varierande.

Kallak ligger 37 km nordväst om Jokkmokk. Malmen består till övervägande del av svartmalm och i underordnad mängd av blodsten. Järnhalterna är låga och varierar mellan 35 och 38 procent. Fostorhalten håller sig kring 0,04 procent och svavelhalten kring 0,6 procent. Kiselsyrehalten uppgår till 38 à 39 procent. Malmen, som är känd ned till ett djup av 90 m, har en area på 97 000 m2 vilket innebär en kvantitet på 350 000 ton malm per meter avsänkning. Räknat ned till ett djup av 150 m bör i fyndigheten sålunda finnas omkring 50 miljoner ton malm.

Tornefors, belägen i Junosuando by, omfattar en area på 10 000—15 000 m2. Den kvartsblandade svartmalmen, uppblandad med kiser, håller låga järnhalter, ofta mindre än 45 procent. Fosforhalten varierar mellan 0,05 och 0,15 procent. Svavelhalten uppgår till 1,5—5 procent och kiselsyrehalten till maximalt 49 procent.

[ 21 ]

Karbonatsten

Kalksten och dolomit är kända från flera lokaler i länet, men endast ett fåtal har varit föremål för ett ekonomiskt utnyttjande.

Norvijaure, belägen 25 km väster om Jokkmokk, utgör en mycket betydande kalkstensförekomst med en area om 75 000 m2. Tillgångarna beräknas till 5 miljoner ton.

Haraudden, belägen 6 km nordväst om Jokkmokk, är av mindre betydelse än föregående. Stråket, som är dåligt blottat, kan följas på en sträcka av 1 km.

Masugnsbyn ligger i anslutning till den södra delen av järnmalmsstråket. Här förekommer huvudsakligen dolomit med kalksten i underordnad mängd. Fyndigheten har under de senaste åren brutits av NJA.

I skärgården utanför Luleå och Nederkalix finnes flerstädes karbonatstensförekomster, som är ofullständigt undersökta. 21 km öster om Luleå ligger Hindersön. Vitgrundet, 17 km sydost om Nederkalix, utgöres av en dolomit som enligt tillgängliga uppskattningar håller flera miljoner ton. Hastaskär, 21 km söder om Nederkalix, och Lutskärsgrundet, 16 km sydost om Nederkalix, är av mindre omfattning.

I Prästholm, 10 km nordnordväst om Råneå, är de kända tillgångarna beräknade till 600 000 ton. Fyndigheten har under senare tid varit föremål för brytning i begränsad omfattning.

Icke närmare undersökta, men troligen mera betydande karbonatstenar förekommer vid Svappavaara, Saittarova och Käymäjärvi.

Inom fjällkedjan, som är mycket ofullständigt undersökt med avseende på mineraltillgångar, finnes på flera ställen karbonatstenar av vilka dock de flesta är otillgängligt belägna. Intill riksgränsbanan vid Björklidens station finnes stora och delvis mycket rena kalkstenar. Vid Vakkejokk på nordsidan av Torneträsk, norr om Stordalens station, föreligger en dolomit som brutits av NJA.

Kopparmalm

I länet förekommer på ett flertal ställen kopparmalmsimpregnationer, av vilka en del brutits redan på 1600- och 1700-ta1en.

Gruvberget (Svappavaara), belägen 2,5 km väster om Svappavaara. upptäcktes år 1654. Här föreligger intill järnmalmen fattiga och numera hetydelselösa impregnationer av kopparmalm. 5 km nordväst om Svappavaara ligger Särkivaara, som bearbetades under mitten av 1700-talet.

Sjangeli, belägen 30 km sydväst om Abisko station, uppvisades år 1696 och har vid flera tillfällen varit föremål för gruvdrift. Inom fältet förekommer på sina håll rik kopparmalm, men malmkropparna är små och spridda. Eftersom fältet dessutom ligger avsides, synes en ekonomisk exploatering icke vara möjlig.

[ 22 ]I slutet av 1800-talet upptäcktes Nautanen, 10 km ostnordost om Malmberget, jämte intill liggande Liikavaara, Nietujoki, Fridhem och Sakakoski m. fl. Här finnes blott små förekomster med låga kopparhalter.

Leipipir, belägen 20 km sydost om Gällivare, upptäcktes år 1932 och äges av Bolidens Gruv Aktiebolag. Fyndigheten utgöres av en fattig kopparmalmsmineralisering med omkring 0,5—0.75 procent koppar som har en area på cirka 82 000 m2. Guldhalten uppgår till 0.5 gram per ton. Fyndigheten är en av de största kopparförekomsterna i Sverige.

Laver, 39 km västnordväst om Älvsbyn, upptäcktes år 1934 av Bolidens Gruv Aktiebolag, som även bröt fyndigheten fram till år 1946, då gruvan ansågs utbruten. Fyndigheten hade då producerat 1,3 miljoner ton malm med i medeltal 1,5 procent koppar.

Vid Laukujärvi, 20 km väster om Kiruna, har SGU under 1950-talet påträffat vidsträckta kopparmineraliseringar. Brytvärda halter har dock icke kunnat påvisas.

Rakkurijoki, 10 km sydsydväst om Kiruna, upptäcktes under 1950-talet av SGU. I fyndigheten förekommer en omfattande kismineralisering. Kopparhalterna är låga, men den stora utbredningen av mineraliseringen gör den väl värd en närmare undersökning.

Jervas, 75 km väster om Kvikkjokk, utgöres av en icke brytvärd kopparfyndighet, som hittades av Bolidens Gruv Aktiebolag i mitten av 1950-talet.

I Radnejaurområdet, ostnordost om Arjeplog, har SGU påträffat ett flertal kismalmsuppslag, vilka för närvarande är föremål för undersökningar.

Magnesit

Äpartjåkko, belägen 100 km norr om Kvikkjokk, utgör en betydande förekomst av magnesit, som under andra världskriget varit föremål för brytning. 20 km västnordväst om Kvikkjokk ligger den mindre betydande Tarrekaise.

Manganmalm

Söder om lågfjällsområdet Ultevis i Jokkmokks socken finns ett 25 km långt manganmalmsförande stråk, i vilket manganen förekommer utspridd i små men rika malmer och värdelösa impregnationer. Någon brytvärd malm har icke påträffats.

Molybdenmalm

Huvudsakligen i anslutning till pegmatiter uppträder flerstädes mineraliseringar av molybdenglans. Ingen av dessa är emellertid av den omfattning, att den för närvarande är brytvärd.

I Jokkmokkstrakten finnes ett flertal förekomster, nämligen i [ 23 ]Klubbudden, 18 km nordväst om Jokkmokk, Mattisudden, 8 km ostsydost om Jokkmokk, och PoKehällan, 26 km ostsydost om Jokkmokk. Vidare finnes en fyndighet i själva Jokkmokk. Av dessa har Klubbudden varit föremål för brytning under andra världskriget.

I Gällivaretrakten förekommer molybden i Nunisvaara, 7 km sydost om Gällivare, och i Vähävaara, 40 km ostnordost om Gällivare. Av dessa har Vähävaara brutits i helt liten omfattning under första världskriget.

I Äijärova, 12 km ostnordost om Svappavaara, och i Särkivaara, 5 km nordnordväst om Svappavaara, förekommer vidare molybdenglans.

Nickelmalm

Östra Skogsträsket är belägen 8 km söder om Nederkalix. I fyndigheten uppträder en nickelhaltig magnetkis i gabbro, men några brytvärda kvantiteter torde inte förekomma.

Storbodsund, belägen 39 km västnordväst om Arvidsjaur, utgöres likaledes av en nickelhaltig magnetkis i gabbro.

Serpentinsten

I Puolalaki, 40 km sydost om Gällivare, har Wargöns Aktiebolag brutit serpentinsten vilken kommit till användning i Porjus smältverk.

Silvermalm

De i länet befintliga förekomsterna av silverhaltig blymalm har endast historiskt intresse, främst genom den betydelse de haft för odlingens framträngande till fjällkedjeområdet. Nasafjäll, belägen 120 km västnordväst om Arjeplog, bröts med avbrott från år 1636 till början av 1800-talet. Malmen utgöres av en kvartsgång som håller silverhaltig blyglans. I Kvikkjokksfjällen, 5 à 6 mil nordväst om Kvikkjokk, ligger fyndigheterna Silpatjåkkko, Alkavare och Lanjek, vilka även håller silverhaltig blyglans i kvartsgångar. Ingen av dessa fyndigheter har något ekonomiskt värde.

Titanjärnmalm

Ruoutevare (Ruotivare) är belägen 12 km nordväst om Kvikkjokk, Malmen består av titanomagnetit och ilmenit. Fyndigheten, som är ofullständigt undersökt, har en area av 135 000 m2. Malmtillgångarna har beräknats till 19 miljoner ton. Malmens genomsnittliga järnhalt uppgår till 47 procent och titanhalten till 11 procent.

Täljsten

I Suinavaara, 15 km sydost om Masugnsbyn, har täljsten påträffats och i liten utsträckning brutits för lokala behov. Om fyndighetens storlek och användbarhet för industriella ändamål är ingenting närmare känt.

[ 24 ]
Geologiska förutsättning för nya undersökningar

Såsom förut framhållits kan en systematisk och omfattande prospektering komma att leda till att föreliggande uppgifter angående kvantiteter och kvaliteter hos nu kända malmförekomster måste revideras. Erinras må att de inom Svappavaaraområdet belägna fyndigheterna Leveäniemi, Gruvberget och Mertainen före nu pågående inventering hörde till de objekt som ansågs förhållandevis bäst kända. På grundval av resultaten från den snart avslutade inventeringen av detta område kan nu konstateras, att den äldre uppfattningen om dessa malmer i flera avseenden var felaktig, oaktat den tidigare bedömningen byggde på ett betydligt fylligare undersökningsmaterial än som vanligen stått till förfogande i länet. Leveäniemifyndigheten, som tidigare antogs hålla omkring 30 miljoner ton, har sålunda konstaterats innehålla en så väsentligt större mängd malm — omkring 200 miljoner ton — att exploatering ansågs omedelbart motiverad. Vidare må nämnas att LKAB genom undersökningar i Malmberget påvisat, att den s. k. Kaptensmalmen ökar kraftigt mot djupet, vilket motiverar en omprövning av brytningsplaneringen. — Såsom framgår av föregående avsnitt är de nu bristfälligt kända och ännu outnyttjade järnmalmsförekomsterna i länet av mycket betydande omfattning.

Enligt vad utredningen inhämtat finnes därjämte goda möjligheter till nyfynd av järnmalmer utanför de nu kända norrbottniska malmfälten. Detta gäller även inom områden, vilkas bergarter tidigare betraktats såsom ofyndiga. Under de senaste åren företagna flygmätningar har visat, att magnetiska indikationer förekommer inom vidsträckta områden. Såväl den geologiska länskartering vilken SGU avslutade år 1955 som under de senaste åren av olika intressenter utförda prospekteringsarbeten har resulterat i ett flertal fynd, vilka delvis torde vara av icke obetydlig storlek, såsom Haukivaara, Henrymalmen, Kallak, Louvinjunanen och Tjärro.

Omfattningen av prospekteringsverksamheten i Norrbotten avspeglar sig i det stora antal inmutningar, som beviljats under senare år. Härom hänvisas till den sammanställning över inmutningar inom Norrbottens län, vilken bifogats som Bilaga 3. Det må emellertid anmärkas, att blott en ringa del av inmutningarna torde komma att resultera i utmålsläggning.

Vår nuvarande kännedom om Norrbottens malm- och mineralförekomster är såsom ovan framgått mycket bristfällig. Underlag saknas sålunda för en realistisk bedömning av länets totala malmtillgångar. De geologiska förhållandena ger anledning förmoda att en allmän inventering av malmförekomsterna skulle ge en annan bild av dessa än den [ 25 ]vi nu äger och skapa en grundval för en långsiktig planläggning av malmexploateringen i länet.

En dylik inventering kräver ett omfattande, detaljerat och långsiktigt undersökningsprogram. Frågan om hur ett sådant program bör läggas upp behandlas i nästa kapitel.

Såvitt nu kan bedömas utgör järnmalmerna den mest värdefulla delen av malm- och mineralförekomsterna i Norrbotten. Vid en allmän malminventering bör därför järnmalmerna inventeras i första hand. Samtidigt bör dock självfallet även förekomster av andra mineral uppmärksammas. I länet finnes bl. a. utbredda men fattiga förekomster av koppar och grafit. Jämfört med järnmalmerna är dessa mineraltillgångar visserligen av underordnad betydelse, men de kan icke desto mindre tänkas vara av sådan omfattning och kvalitet, att de kan utnyttjas ekonomiskt. Beträffande grafitförekomsterna måste dock frågan om grafitens tekniska användbarhet först lösas. Lovande försök i detta avseende har bl. a. utförts av NJA. Vidare kan även länets övriga mineraltillgångar — närmast kvarts, fältspat och karbonatsten — visa sig bli av intresse, kanske främst för den lokala försörjningen.

2 kap. Allmänna riktlinjer för en järnmalmsinventering i Norrbotten

Till grund för en järnmalmsinventering hör ligga en långsiktig planering. Härigenom kan arbetena, som innefattar ett komplicerat växelspel mellan geologi, geofysik och borrningar, utföras mera systematiskt och till lägre kostnader än vid en kortsiktig arbetsuppläggning. Samtidigt som geologiska och geofysiska arbeten bedrives på vissa objekt kan sålunda andra tidigare geologiskt och geofysiskt undersökta fyndigheter uppborras. Genom en dylik uppläggning av arbetet vinnes vidare, att arbetsstyrkan får en jämn sysselsättning under en längre period, vilket är av vikt för att säkerställa tillgången på specialister inom olika områden. Emellertid bör hållas i minnet att de objekt, som skall undersökas vid en malminventering, från början är praktiskt taget okända till innehåll och storlek. De resultat, som under hand framkommer, kan därför nödvändiggöra en fortlöpande omplanering av arbetena. Från början kan följaktligen aldrig med bestämdhet förutses vilka geofysiska undersökningar, borrningar eller geologiska arbeten, som erfordras för en tillfredsställande utredning av olika objekt.

Förfarandet vid en järnmalmsinventering bör omfatta två skilda etapper:

regionalprospektering för att översiktligt lokalisera tillgängliga malmförekomster samt

lokalprospektering för närmare undersökning av de funna malmerna.

[ 26 ]Dessutom tillkommer s. k. exploateringsundersökningar vilka syftar till att skapa underlag för en bedömning av förutsättningarna för gruvdrift.

I det följande beskrives de olika etapperna med särskild hänvisning till förhållandena i Norrbotten.

Regionalprospekteringen grundas på en geologisk översiktskartering och inledes med magnetiska mätningar från flygplan över de områden som främst ur allmänt geologiska synpunkter kan tänkas vara malmförande. Jämsides med de regionala flygmätningarna krävs detaljmätningar från flygplan av lovande indikationer som behöver undersökas närmare. Mätresultaten bearbetas geologiskt och geofysiskt. Genom dessa arbeten erhålles en samlad överblick av magnetitförande malmer och deras belägenhet. Dessutom erhålles ur geologisk synpunkt viktiga upplysningar om malmernas uppträdande och berggrundens struktur.

De flygmagnetiska mätningarna åtföljes successivt av geologiska detaljkarteringar och geofysiska markmätningar på erhållna indikationer. Därefter sker geofysiskt och geologiskt tolkningsarbete med eventuellt efterföljande diamantborrningar. Borrningarna är i detta skede av begränsad omfattning och åsyftar endast att klarlägga var malm förekommer. Arbetena skyddas successivt genom inmutningar. Nyfynd som kan tänkas få ekonomisk betydelse utmålslägges.

En viktig förutsättning för regionalprospekteringen — liksom även för inventeringen i övrigt — är att ett modernt topografiskt kartmaterial står till förfogande. I den mån sådant material icke är tillgängligt, får det erforderliga topografiska kartunderlaget framställas av Rikets allmänna kartverk, som enligt vad utredningen inhämtat har resurser härtill, om medel ställes till verkets förfogande.

Omfattningen av nödvändiga prospekteringsarbeten av det slag som ovan omnämnts kan givetvis icke uppskattas med säkerhet, då den är helt beroende av resultaten från flygmätningarna. Det måste förutses att utfallet blir högst varierande för olika undersökningsområden. Här bör dock starkt understrykas, att ett framgångsrikt genomförande av den regionala prospekteringen fordrar, att de vid flygmätningen erhållna malmindikationerna utan tidsspillan kan åtföljas av geologiska och geofysiska markarbeten, så att ingen eftersläpning uppstår.

Lokalprospekteringen inleds med omfattande geofysiska markmätningar och geologiska detaljkarteringar. Målet för dessa bör vara dels att ge en så god preliminär bedömning som möjligt av form, utsträckning och anstående malmkvantiteter hos de vid arbetenas början redan lokaliserade malmkropparna, dels att söka kartera geologiska gränser och ledhorisonter inom malmfältet i vidsträckt bemärkelse och i samband därmed undersöka, om icke andra förut ej kända malmer förekommer inom malmfältet.

De geofysiska markmätningarna är under lokalprospekteringsskedet [ 27 ]betydligt mera omfattande än under regionalprospekteringen. Över fyndigheterna göres täta mätningar med magnetometer och gravimeter. I vissa sammanhang kan även elektriska mätningar vara nödvändiga. Dessa arbeten jämte geologiska detaljundersökningar i de kända malmstråkens omgivningar måste betraktas som en mycket betydelsefull del av undersökningarna både ur malmgeologisk synpunkt och som ett avslutande led i malmletningen. Icke alla järnmalmsförekomster kan nämligen lokaliseras genom mätningar från flygplan. Detta gäller speciellt blodstensförekomster, som i vissa fall är praktiskt taget omagnetiska och elektriskt oledande.

Med den kombinerade fysikaliska och geologiska tolkningen av resultaten från de geofysiska mätningarna som underlag utarbetas en allmän plan för uppborrning av varje enskild malmkropp. Planen behöver emellertid som regel revideras allt eftersom borrningsarbetet fortskrider och kännedomen ökar om malmkroppens utbredning, geologiska struktur och metallhalter. Det kan t. ex. visa sig lämpligt att börja uppborrningen av en fyndighet med två maskiner för att senare öka antalet maskiner till fyra och mot uppborrningens slut skära ner det till två eller en.

Kärnmaterialet från borrningarna måste fortlöpande granskas geologiskt och de malmförande partierna analyseras parallellt med borrningsarbetet. Det är av stor vikt att borrkärnmaterialet efter denna bearbetning arkiveras på betryggande sätt och så att det är lättillgängligt för eftergranskning. Borrkärnorna bör nämligen finnas till hands såväl när den slutgiltiga geologiska rapporten utarbetas och malmberäkningen utföres som vid anrikningstekniska undersökningar och vid bedömning av förutsättningarna för gruvdrift. Därtill kommer att borrkärnmaterialet har ett bestående värde både med tanke på jämmalmsinventeringen som helhet och ur allmän geologisk synpunkt.

Järnmalmerna i Norrbotten består oftast av mer eller mindre regelbundna, brantstående skivformiga kroppar eller system av sådana kroppar. Vid lokalprospekteringen bör fyndigheterna undersökas ned till ett djup av minst 200 m under marknivån. Beträffande vissa malmer kan det visa sig nödvändigt att redan i detta undersökningsskede gå ned med borrningen till ännu djupare nivåer. Omfånget av sådana djupundersökningar varierar starkt och måste bedömas från fall till fall efter hand som malmernas övre delar blir bättre kända.

Av naturliga skäl bör lokalprospekteringen inriktas på redan kända malmfält. De viktigaste av dessa är Ekströmsbergsfältet, Kaunisvaarafältet, Masugnsbyfältet, Vittangifältet, Lannavaarafältet och Ruoutevarefältet. Vart och ett av dessa malmfält består av flera fyndigheter. Utom dessa större järnmalmsfält finnes ett betydande antal som mindre ansedda fyndigheter spridda över stora delar av Norrbottens län. De kommer att granskas närmare vid regionalprospekteringen och bör först därefter inlemmas i planen för lokalprospekteringen.

[ 28 ]Den i det föregående beskrivna regional- och lokalprospekteringen ger upplysningar om malmkropparnas belägenhet, form, storlek och kvalitet. När frågan om malmernas nyttiggörande aktualiseras måste man som regel räkna med speciella exploateringsundersökningar som underlag för en utbyggnad till gruvdrift. Dessa undersökningar — vilka icke ingår i programmet för en allmän jämmalmsinventering — omfattar i allmänhet, förutom tekniska undersökningar i form av sovrings- och anrikningsförsök samt brytningsplanering m. m., ytterligare geologiska undersökningar, diamantborrningar och grävningar i syfte att öka kännedomen om malmkropparna samt att närmare utreda fördelningen mellan olika malmkvaliteter etc. Beträffande statens fyndigheter ankommer det på kommerskollegium att planera exploateringsundersökningar.

3 kap. Resurser och kostnader för en järnmalmsinventering i Norrbotten

I sin inledningsvis berörda framställning till Kungl. Maj:t den 21 augusti 1961 hemställde utredningen att för budgetåret 1962/63 1,5 miljoner kronor måtte anvisas för påbörjande av en allmän jämmalmsinventering m. m. i Norrbotten. Härigenom skulle det bli möjligt för SGU att fortsätta den tidigare påbörjade regionalprospekteringen inom det område som omfattas av kartbladet Kiruna samt att igångsätta nya undersökningsarbeten inom Pajala-Tärendöområdet. I sin framställning framhöll utredningen, att en sammanfattande översikt över de malmförande områdenas geofysiska och geologiska särdrag erfordrades. Under anslagsrubriken Sveriges geologiska undersökning: Järnmalmsinventering m. m. i Norrbotten har sedermera anvisats ett reservationsanslag av ovannämnt belopp. Vidare må här anmärkas, att utredningen tillstyrkt ett anslag för budgetåret 1963/64 av omkring 2,9 miljoner kronor för samma ändamål och att detta belopp äskats i 1963 års statsverksproposition.

Nuvarande undersökningsorganisation

Genom arbetena i Svappavaaraområdet har SGU efter hand byggt upp en personalorganisation, som även kunnat utnyttjas för den påbörjade regionalprospekteringen inom Kiruna- och Pajalaområdena. Denna organisation ledes av malmbyrån vid SGU, vilken även till stor del sysslar med andra arbeten, och omfattar en betydande personalstyrka. Genom avtal med LKAB har viss teknisk utrustning med bl. a. diamantborrmaskiner, som anskaffats speciellt för Svappavaaraundersökningarna, numera övergått i SGU:s ägo. Den organisation som SGU för närvarande disponerar för arbetena i Svappavaaraområdet samt Kiruna- och Pajalaområdena framgår av följande schema.

[ 29 ]
Organisation av SGU:s arbeten i Norrbotten
(Budgetåret 1962/63)
Anm.: Den speciella undersökningsorganisationen för Norrbotten markeras genom inramning med dubbla streck.

Till schemat bör fogas följande kommentarer.

För planeringen av de arbeten, som skall utföras inom inventeringsprogrammets ram, svarar under verkschefens överinseende chefen för malmbyrån i samråd med avdelningschefen för de geofysiska undersökningarna och avdelningschefen i Malåträsk. Dessa tjänstemän planerar och leder även övrig prospekteringsverksamhet vid SGU.

De geologiska arbetena och malmberäkningarna samt provtagningarna utföres av tre förste statsgeologer, fyra geologer, en byråingenjör, en förman och en tekniker. Under sommarmånaderna sysselsättes här även ett stort antal tillfälligt anställda universitetsstuderande såsom s.k. extrageologer. För samordningen av de olika arbetsuppgifterna svarar förste statsgeologen för järnmalmsundersökningarna. Vissa arbetsuppgifter utföres av specialister inom malmbyrån, vilka icke är knutna till organisationen för Norrbotten.

Diamantborrningarna utföres av malmbyråns borrningsavdelning. Fem tjänstemän avlönas för närvarande med medel från LKAB. För fältarbetet [ 30 ]användes fem borrmaskiner, varav tre i Svappavaaraområdet och två i Stora Sahavaara. Borrningsavdelningen kontrollerar även transportorganisationen och svarar för service åt både den geofysiska och den geologiska avdelningens fordonspark. Arbetena administreras i stor utsträckning av personalen i Malåträsk, där även reparationer och service av borrmaskinparken utföres. Ett tjugofemtal arbetare avlönas med medel från LKAB.

De flygmagnetiska mätningarna ledes av en byråingenjör under avdelningschefen för malmbyråns geofysiska avdelning. Fält- och bearbetningsorganisationen omfattar två ingenjörer, fem tekniska biträden och fyra ritbiträden. Mätningsflygplan chartras för varje flygsäsong.

De geofysiska markmätningarna ledes av en statsgeofysiker. För verksamheten finnes ett särskilt avdelningskontor i Kiruna, som förestås av en ingenjör. Fältpersonalen omfattar en förman och ett tjugotal arbetare. För bearbetningen, som till största delen är förlagd till Stockholm, disponeras en geofysiker, fyra tekniker, två ritbiträden och två kontorister.

Underhållet och delvis även byggandet av den mångsidiga utrustning, som användes i fält, ombesörjes vid SGU:s verkstäder i Malåträsk. Administrationen ombesörjes dels från Malåträsk, dels från Stockholm.

Den ovan presenterade organisationen är ännu icke färdigutbyggd. Arbetsuppgifterna i Norrbotten har sedan 1956 ökat i rask takt och tillsammans med utvidgningar inom andra sektorer av malmbyråns verksamhet lett till att SGU:s malmletningsorganisation i det närmaste fördubblats.

Den uppbyggda organisationen har visat sig väl avvägd. I synnerhet det förhållandet att rutinerade tjänstemän kunnat omhändertaga och utbilda för uppgiften nyanställd personal har möjliggjort att inventeringen i Svappavaaraområdet kunnat genomföras på förhållandevis kort tid. Vid en allmän inventering av järnmalmstillgångarna i övriga delar av Norrbotten kan den sålunda uppbyggda organisationen direkt sättas in på nya objekt och successivt utbyggas i mån av behov.

Plan för en inventering

På grundval av geologiskt kända förhållanden bedömes i första hand hälften av Norrbottens län böra undersökas. Ifrågavarande område, som motsvarar omkring 23 blad av den nya topografiska kartan om 5X5 mil i skala 1: 100 000, omfattar främst de norra och västra partierna av inlandet med undantag av fjällregionen (se kartskiss å nästa sida).

År 1960 inledde SGU en regionalprospektering med magnetisk flygmätning av Kirunabladet. Fr. o. m. år 1961 utökades den årliga kapaciteten till två kartblad, vilket ungefär svarar mot vad man kan medhinna med ett flygplan vid rationellt utnyttjande. Under åren 1961 och 1962 har således ytterligare fyra kartblad överflugits.

[ 31 ]Jämsides med de regionala flygmätningarna utföres detaljmätningar från flygplan. Det årliga behovet av sådana mätningar beräknas motsvara den tid som åtgår för att överflyga cirka ett halvt kartblad.

SKISS
utvisande
INVENTERINGSOMRÅDET
I NORRBOTTENS LÄN
Skala 1: 3 000 000

[ 32 ]Av de ovan nämnda 23 kartbladen har SGU hittills överflugit fem. Arbetet med överflygning av de återstående 18 kartbladen jämte detaljmätningar i samband därmed kan uppskattningsvis hinna utföras under de närmaste tio åren. De flygmagnetiska undersökningarna över de ur järnmalmssynpunkt mest lovande, ännu icke överflugna områdena inom Norrbottens län beräknas sålunda kunna genomföras under tioårsperioden 1963—1972.

De geologiska arbeten, geofysiska markmätningar och diamantborrningar, som följer efter de regionala flygmätningarna, har närmare beskrivits i det föregående. Av denna framställning framgår att det är omöjligt att med någon större säkerhet förutse hur omfattande och tidskrävande dessa arbeten kommer att bli. Först efter det att ett kartblad är flygmätt och man under något år hunnit göra de första geologiska och geofysiska markundersökningarna kan bedömas vilka undersökningar som kräves inom kartbladet.

Som framhållits i 2 kap. bör lokalprospekteringen i första hand inriktas på redan kända malmfält. Man bör dock komma ihåg att en planering, som göres på grundval av vår nuvarande kännedom om Norrbottens järnmalmstillgångar, kan behöva revideras om nya malmobjekt av betydelse framkommer i samband med regionalprospekteringen. Av detta skäl synes det icke realistiskt att låta planeringen av ett konkret program för lokalprospekteringen omfatta längre tidrymd än tio år eller att däri medtaga andra fyndigheter än dem som med säkerhet kan bedömas ha betydande dimensioner eller ett speciellt gynnsamt läge. Från dessa utgångspunkter torde man kunna räkna med att under tioårsperioden hinna genomföra en lokalprospektering av malmfälten Ekströmsberg, Kaunisvaara, Masugnsbyn och Vittangi, vilka vart och ett innehåller flera fyndigheter. Järnmalmsobjekt som framkommer vid regionalprospekteringen kan antingen inlemmas i planen för lokalprospekteringen genom en revidering av denna eller infogas i ett eventuellt efterföljande undersökningsprogram.

I fråga om möjligheterna till en forcering av det ovan skisserade inventeringsprogrammet har SGU i en promemoria till utredningen framhållit, att man redan vid genomförandet av nämda program kunde förutse vissa svårigheter i fråga om rekryteringen av den mycket specialiserade personal, som det här gäller, samt att möjligheterna till en omedelbar forcering av programmet därför måste anses ringa. Däremot torde det enligt SGU:s mening vara möjligt att på längre sikt utöka regiotnalprospekteringen till en omfattning, som närmade sig en fördubbling av verksamheten i förhållande till den nuvarande planeringen. Detta skulle innebära, att de magnetiska flygmätningarna komme att utökas till att omfatta fyra kartblad om året, motsvarande kapaciteten för två flygplan. För att möjliggöra rationell bearbetning och utnyttjande av primärmaterialet från flygmätningarna måste, framhölls i promemorian, även den personal, [ 33 ]som sysselsattes med markgeofysiska och geologiska arbeten samt med diamantborrning, utökas i motsvarande grad, samtidigt som administrationen väsentligt utbyggdes. De vid flygmätningen framkomna magnetiska indikationerna hunne i annat fall icke bli undersökta inom en någorlunda rimlig tid, vilket självfallet skulle omöjliggöra att den avsedda forceringen av undersökningsprogrammet uppnåddes. För att på rationellast möjliga sätt kunna genomföra en utökning av malmletningsprogrammet vore det av nämnda skäl nödvändigt att under några år och i mindre skala få pröva sig fram till en lämplig organisationsform för regionalprospekteringsarbetet. I detta sammanhang har SGU bl. a. anfört följande.

Tidigast mot slutet av år 1963 kommer erfarenheter att föreligga av en sådan regionalprospektering. Då kommer nämligen de fältarbeten att vara slutförda, vilka har föranletts av flygmätningen på bladet Kiruna sommaren 1960. Praktiska erfarenheter från den utökade regionalprospekteringen kommer emellertid tidigast att föreligga mot slutet av år 1964. Vidare måste — som tidigare antytts — de för verksamhetens större omfattning nödvändiga geofysikerna, geologerna och teknikerna anställas och tränas för sina arbetsuppgifter, innan de kan insättas i undersökningsarbetena. Det har nämligen visat sig nära nog omöjligt att uppbringa lämpliga geofysiker på arbetsmarknaden. Detta beror till stor del på att ingen undervisning i tillämpad geofysik förekommer i landet. För att fylla personalbehovet tvingas verket därför att i viss utsträckning själv ut bilda lämpliga personer till dessa speciella arbetsuppgifter, vilket tar flera år i anspråk.

När den utökade regionalprospekteringen skall igångsättas, bör SGU:s behov av väsentligt utökat utrymme ha hunnit tillgodoses. Rumsproblemet är nämligen redan nu, innan regionalprospekteringen utbyggts till den i anledning av det nuvarande flygmätningsprogrammet förutsedda volymen, mycket besvärande.

Av de skäl, som ovan anförts, bör därför den i det föregående föreslagna utökningen av regionalprospekteringen tidigast igångsättas fyra till fem år efter inventeringens början.

För lokalprospekteringens del bör ovillkorligen omfattande geofysiska och geologiska detaljundersökningar på marken vara slutförda, innan uppborrningen av en fyndighet kan igångsättas. Ingen av de närmast aktuella fyndigheterna är geologiskt eller geofysiskt så väl känd, att omfånget av nödvändiga arbeten för deras inventering kan uppskattas någorlunda säkert. Flygmätningen samt de detaljerade geofysiska och geologiska markundersökningar, som kommer att utföras på fyndigheterna, för med all sannolikhet till väsentliga omvärderingar av dessa, och nya malmobjekt torde framkomma i anslutning till nu kända järnmalmer.

För att kunna prestera en tillfredsställande utredning inom den för ett malmfälts inventering i planeringsprogrammet utmätta tiden kan väsentliga ökningar av borrningsarbetena bli nödvändiga. Erfarenheterna från inventeringen av Svappavaaraområdet har visat, att insättandet av extra borrmaskiner vid sådana tillfällen i många fall är möjligt utan att någon väsentlig ökning av den geofysiska och geologiska arbetsvolymen behöver göras. Sådana forceringar innebär självfallet en motsvarande ökning av de årliga kostnaderna för borrningarna.

[ 34 ]
Kostnader

De årliga kostnaderna för en regionalprospektering har beräknats till drygt 1,9 miljoner kronor vid 1962 års priser och löner enligt följande fördelning:

Flygmätning 485 000 kr
Geologi 375 000 »
Geofysik 445 000 »
Diamantborrning 300 000 »
 

  1 605 000 kr
Utrustning 300 000 »
 

Summa 1 905 000 kr

I posten utrustning om 300 000 kronor ingår nyanskaffning och ersättning av borrmaskiner, geofysiska instrument, fordon, baracker m. m.

Lokalprospekteringen, omfattande geologi, markgeofysik och diamantbergborrningar i samma utsträckning som hittills, har beräknats kosta 1,35 miljoner kronor vid 1962 års priser och löner enligt följande fördelning:

Geologi 200 000 kr
Geofysik 350 000 »
Diamantbergborrning 800 000 »
 

Summa 1 350 000 kr

Den sammanlagda årliga kostnaden för såväl regional- som lokalprospekteringen skulle sålunda uppgå till 3 255 000 kronor. Härtill skall läggas ett belopp på 100 000 kronor för forsknings- och utvecklingsarbete, speciellt avseende geofysik och diamantbergborrning. Det bör dock anmärkas att det beträffande kostnaderna för det topografiska kartunderlaget för flygmätningarna räknats med normalt kartbladspris och icke med de priser som gäller, då kartverket framställer kartor på uppdrag. Vidare har förutsätts att kostnaderna för den behövliga ökningen av lokaler bestrides i vanlig ordning av särskilda medel.

Utöver vad som ovan nämnts tillkommer kostnader för analysering och arkivering av borrkärnor jämte en malmbehandlingsteknisk undersökning av dessa, för att man skall erhålla en viss orientering om malmens anrikningsegenskaper etc. Denna fråga har ansetts kunna lösas i samarbete med LKAB. På grundval av beräkningar som uppgjorts av bolaget uppskattas de årliga kostnaderna för analyser till 350 000 kronor, för arkivering till 35 000 kronor och malmbehandlingsteknisk bearbetning till 40 000 kronor, sammanlagt 425 000 kronor.

För inmutning och utmåsläggning av nya malmobjekt förutses åtgå 20 000 kronor årligen. Vidare tillkommer kostnader för byggande av [ 35 ]tillfälliga transportleder. Storleken av dessa kostnader är av naturliga skäl svår att precisera. De synes dock för de första åren kunna uppskattas till 80 000 kronor.

Den totala årskostnaden för inventeringsprogrammets regional- och lokalprospektering uppgår således till 3 880 000 kronor enligt följande fördelning:

Regionalprospektering 1 905 000 kr
Lokalprospektering 1 350 000 »
Forsknings- och utvecklingsarbete 100 000 »
Analyser, arkivering och malmbehandlingsteknisk
bearbetning av borrkärnor
425 000 »
Inmutningar och utmål 20 000 »
Transportleder 80 000 »
 

Summa 3 880 000 kr.

Totalkostnaden för genomförandet av det ovan angivna inventeringsprogrammet skulle sålunda uppgå till omkring 40 miljoner kronor. Automatiska kostnadsstegringar på grund av löne- och prishöjningar är ej inräknade. Beräkningarna omfattar icke heller kostnader för eventuella exploateringsundersökningar på staten tillkommande fyndigheter. Frågan om uppläggning och finansiering av sådana undersökningar får prövas från fall till fall av den myndighet som förvaltar statens gruvegendom.

4 kap. Utredningens bedömande och förslag

Redan nu kända järnmalmsförekomster i Norrbotten är så stora, att de i och för sig kan förefalla tillräckliga för en brytning i nuvarande omfattning — omkring 17 miljoner ton per år — under minst ett sekel. Det kan därför synas som om det ur samhällsekonomisk synpunkt ej skulle föreligga något behov av en inventering och ytterligare åtgärder för strukturplanering. Läget är emellertid, såvitt kan bedömas, ett annat.

De prognoser rörande den framtida efterfrågan på järnmalm som uppgjorts av internationella organisationer liksom andra uppgifter som utredningen haft tillgång till tyder på att redan inom 10—15 år en oförändrad marknadsandel för den svenska malmen på den europeiska marknaden skulle kräva en malmutvinning i Sverige av storleksordningen 30 miljoner ton per år, d. v. s. i det närmaste en fördubbling av nuvarande produktion. Även om självfallet storleken av den svenska försäljningen av järnmalm i framtiden är beroende av en mängd faktorer, som påverkar efterfrågan i olika riktningar, och därför varje prognos mäste vara mycket osäker, synes dock nu föreliggande indicier för den framtida utvecklingen vara sådana, att man i varje fall från samhällsekonomisk synpunkt icke [ 36 ]kan taga risken av ett bristfälligt underlag för planering av en — eventuellt högst betydande — expansion av jämmalmsutvinningen.

Omfattningen av malmförekomster som är ekonomiskt brytvärda bestämmes nästan helt och hållet av relationen mellan kostnaderna att utvinna och transportera malmen samt de intäkter som kan erhållas vid malmens försäljning. Detta innebär att endast en liten del av järnmalmsförekomsterna i världen är brytvärda. Det nu sagda gäller också de svenska järnmalmsförekomsterna. Ehuru kunskapen om malmtillgångarna i Norrbotten är bristfällig, synes man dock med utgångspunkt från nu möjlig ekonomisk-teknisk bedömning av gruvdrift m. m. icke böra utesluta att en starkt ökad malmproduktion — även om en sådan rent tekniskt kan uppnås genom en snabb avsänkning av bearbetade gruvor — icke bäst åstadkommes enbart genom intensifierad brytning i dylika gruvor utan också genom att nu icke kända eller ofullständigt kända fyndigheter bearbetas.[2] I varje fall är sannolikheten härför så hög, att med hänsyn till de utomordentligt stora investeringar det här kan bli fråga om man icke kan låta strukturen hos järnmalmsutvinningen — statlig eller enskild — utvecklas utan att som underlag ha ingående kunskaper om järnmalmsförekomsterna i de delar av Norrbotten som av geologiska skäl anses kunna innehålla betydande sådana. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det nämligen av avgörande betydelse att produktionsökningen koncentreras till malmförekomster, som med hänsyn till storlek, beskaffenhet, transportförhållanden och möjligheter till samhällsservice erbjuder de bästa förutsättningarna för lönsam gruvdrift. En god kännedom om malmreserverna bör göra det möjligt att någorlunda säkert bedöma, hur stor malmproduktion som på längre sikt är tänkbar i Norrbottens län, vart denna ur ovan angivna synpunkter bör lokaliseras och i vilken takt nu bearbetade fyndigheter lämpligen bör utbrytas. Eventuellt kan det med hänsyn till mera gynnsamma exploateringsalternativ befinnas motiverat att inskränka driften i vissa av dessa fyndigheter. Är malmreserverna kända, underlättas vidare bedömningen av vilka investeringar som bör göras i järnvägar, vägar och harnnanläggningar.

Att en kommande expansion av malmutvinningen i Norrbotten planeras på grundval av ingående kunskaper om malmtillgångarna är betydelsefullt icke blott med hänsyn till den direkta ekonomiska avkastningen av gruvbrytningen utan även för strävandena att skapa nya varaktiga försörjningsmöjligheter för länets befolkning.

Samtidigt som i stort sett full sysselsättning rått i vårt land under hela efterkrigstiden, har Norrbottens län haft sysselsättningssvårigheter, som tidvis varit betydande. Den viktigaste orsaken härtill är att befolkningen i arbetsför ålder ökat i snabbare takt än i landet i övrigt och att näringslivet [ 37 ]inom länet icke förmått öka sin efterfrågan på arbetskraft i samma takt. Länets befolkning i arbetsför ålder kommer att fortsätta att öka även under 1960-talet och början av 1970-talet. Födelsetalet ligger alltjämt över riksgenomsnittet, ehuru det alltmer närmar sig detta. En framskrivning av befolkningen i arbetsför ålder — med bortseende från flyttningsrörelserna — visar en nettoökning under 1960-talet med över 20 000 personer och under femårsperioden 1970—1975 med 5 700. Den snabba tillväxten av befolkningen i arbetsför ålder kan bäst belysas därav, att trots att sysselsättningen i stadsnäringarna i länet ökade procentuellt mera i Norrbotten än i något annat län, uppgick ändock nettoutflyttningen under 1950-talet till ej fullt 7 000 personer.

I nuläget råder en betydande arbetslöshet. Den andel av arbetskraften i Norrbotten, som näringslivet icke tog i anspråk — anmälda arbetslösa samt i beredskapsarbeten och omskolningskurser placerade personer — låg år 1962 mellan i runda tal 2 700 och 6 600. Situationens allvar belyses av att enbart kostnaderna för beredskapsarbeten under år 1962 kan uppskattas till omkring 100 miljoner kronor.

För att balans skall kunna nås mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kräves en omfattande sysselsättningsexpansion i Norrbottens näringsliv.

Man måste räkna med att i allmänhet minst tio år förflyter från det prospektering påbörjats till dess gruvdrift kan igångsättas. En planering för ökad malmutvinning kan med hänsyn därtill först på längre sikt få sysselsättningsfrämjande verkan genom beredande av arbetstillfällen vid gruvor och därav föranledda sekundära verksamheter. I detta sammanhang må framhållas, att investeringskostnaderna för modern gruvdrift i stor skala per sysselsatt torde vara mycket höga jämfört med andra tänkbara möjligheter. Från renodlad sysselsättningssynpunkt torde därför gruvprojekt böra bedömas med försiktighet.

I ett annat avseende kommer en planering av ifrågavarande slag att få gynnsam inverkan å näringslivets utveckling på ett betydligt tidigare stadium. Detta sammanhänger med det förhållandet att malmexploateringens framtida lokalisering och omfattning kan avsevärt påverka samhällsbildning och sysselsättning i de berörda länsdelarna. Efterhand som det bl. a. genom inventering av malmreserverna blir möjligt att förutse på vilka platser och i vilken omfattning malmbrytning sannolikt kommer att upptagas, kan de åtgärder till stärkande av försörjningsläget, som inom ramen för Norrbottenplanen eller eljest överväges på andra områden, planeras med hänsynstagande till de förhållanden som väntas inträda när malmexploatering framdeles igångsättes. Malmen utgör basen vid regional planering för det vidsträckta malmförande området i Norrbotten, kommunikationerna dit och hamnkommuner i Sverige och Norge. Kunskap om malmreserverna är sålunda en viktig förutsättning för en [ 38 ]rationell inriktning av såväl bebyggelsen som lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken i länet.

I detta sammanhang bör understrykas, att utvecklingen av den ekonomiska verksamheten i Norrbotten på sikt icke kan ske utan beaktande av tänkbara samordningsåtgärder berörande den s. k. Nordkalotten. Utredningen har icke behandlat denna fråga men vill likväl framhålla, att enligt dess mening en allmän järnmalmsinventering i länet och därmed förbunden planering torde underlätta en eventuell framtida samordning av ekonomisk verksamhet på Nordkalotten.

Vad i det föregående anförts ger vid handen att det såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som med hänsyn till försörjningsförhållandena i Norrbotten är utomordentligt viktigt att den väntade ökningen av malmexploateringsverksamheten i länet planeras på grundval av ingående kunskaper om malmförekomsterna därstädes. Om detta underlåtes kan ytterst kostsamma felinvesteringar bli följden. En dylik grundval bör kunna vinnas genom en systematisk inventering av järnmalmsförekomsterna i länet, vilken såsom tidigare påvisats kan antagas leda såväl till en revidering av vår nuvarande kunskap angående kvantiteter och kvaliteter hos kända malmförekomster som till nyfynd utanför de nu kända norrbottniska malmfälten. Kostnaderna för en järnmalmsinventering av den omfattning som skisserats i 3 kap. har där uppskattats till omkring 40 miljoner kronor i 1962 års kostnads- och löneläge. Med hänsyn till de perspektiv som inventeringsfrågan erbjuder ter sig dessa kostnader såsom rimliga. Härvid har utredningen icke bortsett från att i beloppet 40 miljoner kronor ej ingår kostnader för s. k. exploateringsundersökningar.

Utredningen föreslår att den malminventering i Norrbotten, vilken såsom tidigare nämnts påbörjats av SGU, fullföljes genom en allmän järnmalmsinventering i länet samt att även det fortsatta inventeringsarbetet anförtros åt SGU. Enligt vad utredningen konstaterat i det föregående har SGU möjlighet att genomföra detta arbete i huvudsak med utnyttjande av den under senare år uppbyggda organisationen för malmundersökningar i Norrbotten. Ett särskilt gynnsamt tillfälle att med kraft driva inventeringen vidare erbjuder sig för närvarande, eftersom SGU successivt kan för uppgiften lösgöra den organisation, som byggts upp i samband med dess uppdragsverksamhet för LKAB.

Inventeringen bör genomföras enligt de riktlinjer, för vilka utredningen redogjort i 2 kap. Inventeringsprogrammet omfattar regionalprospektering inom de delar av Norrbotten, vilkas undersökande framstår som särskilt angeläget, d. v. s. de norra och västra delarna av länet med undantag av fjällregionen, samt lokalprospektering på vissa större fyndigheter inom samma område. Inventeringen bör vara inriktad på en undersökning särskilt av järnmalmstillgångarna. Utredningen förutsätter emellertid som självfallet att även andra malm- och mineralförekomster uppmärksammas.

[ 39 ]Den väntade ökningen av efterfrågan på malm kan komma att medföra krav på att inventeringsresultaten blir tillgängliga snarast möjligt. Om marknadsandelen för den svenska malmen på den internationella, särskilt den europeiska marknaden delvis skulle gå förlorad på grund av bristande produktionsresurser, skulle det bli mycket svårt och dyrbart att återvinna densamma. Mot denna bakgrund och med hänsyn till järnmalmsinventeringens förut berörda betydelse för näringslivets utveckling i Norrbotten är det nödvändigt att inventeringen genomföres så snabbt som möjligt. Det är vidare angeläget att inventeringsresultaten ställes till förfogande för planeringsarbetet allteftersom de framkommer.

Det inventeringsprogram som beskrivits i det föregående är avsett att genomföras under tioårsperioden 1963—1972 men förutsätter möjlighet till viss forcering efter fyra till fem år. Någon förlängning av tiden för genomförandet av de undersökningar, som ingår i programmet, bör icke komma i fråga. Fastmera är en forcering av programmets genomförande önskvärd utöver den som förutsättes kunna ske efter de första fyra till fem åren. Utredningen har därför övervägt möjligheterna härtill. Dessa har dock befunnits vara ringa, främst beroende på den knappa tillgången på kvalificerad geologisk och geofysisk personal. Rent tekniskt skulle visserligen en tidsvinst kunna uppnås, om de resurser som statsmakterna under en följd av år ställt till SGU:s förfogande för prospektering av kismalmer inom Skellefte-fältet och i fjälltrakterna kunde omdisponeras till järnmalmsinventeringen. En dylik åtgärd är emellertid icke tillrådlig bl. a. emedan landet icke är självförsörjande i fråga om de metaller, främst koppar, som utvinnes ur kismalmerna, och det i hög grad är angeläget att söka öka våra knappa, för folkhushållet viktiga tillgångar på kopparhaltiga malmer. Ej heller torde en samordning av statliga och enskilda prospekteringsresurser erbjuda möjligheter till en sådan forcering av inventeringen, att tiden för genomgång av de områden, som i första hand bör undersökas, skulle kunna i nämnvärd mån förkortas.[3] Utredningen har därför funnit sig böra acceptera den undersökningstid som det presenterade inventeringsprogrammet förutsätter.

Utredningen vill avslutningsvis anmärka att frågan om en utsträckning av inventeringsprogrammet till att omfatta även andra delar av Norrbottens län än dem, som enligt utredningens förslag i första hand bör bli föremål för prospektering, torde böra upptagas till prövning i ett senare skede, då resultaten av den nu förordade inventeringen börjar kunna överblickas. Under inventeringens gång torde även frågan om en utvidgning av lokalprospekteringen till andra fyndigheter än dem som innefattas i inventeringsprogrammet få övervägas.

  1. För mera detaljerade beskrivningar av förekomsterna hänvisas till litteraturen inom området. Uppgifter beträffande järnmalmerna återfinnes i Geijer. P — Magnusson, N.H. (1952). «The iron ores of Sweden» Symposium sur le gisements de fer du monde, XIX congrès Géologique International; «Malmkommissionens slutbetänkande, utredning angående nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter» (SOU 1924:32) och Frietsch, R., «Järnmalmsförekomster inom Norrbottens län», Bilaga 2. För övriga malm- och mineralförekomster hänvisas till Ödman, O.H. (1957), «Beskrivning till berggrundskarta över urberget i Norrbottens län», SGU ser. Ca nr 41; Geijer, P. (1931), «Berggrunden inom malmtrakten Kiruna—Gällivare—Pajala», SGU ser C nr 366 och Tegengren, F. R. (1924), «Sveriges ädlare malmer och bergverk», SGU ser. Ca nr 17. Uppgifter beträffande karbonatstenarna återfinnes i Svenonius, F. (1916), «Norrbottens läns kalkstensförekomster från praktisk och särskilt agrikulturell synpunkt», SGU ser C nr 269 och «Utredning rörande det svenska jordbrukets kalkförsörjning», rapport från SGU 1931.
  2. För de mellansvenska gruvornas del torde någon avsevärd kapacitetshöjning icke vara att påräkna.
  3. Jfr vad utredningen nedan under 8 kap. anför — i specialmotivering till utkast till 2 § lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län — rörande organiserad samverkan mellan dem som önskar deltaga i framtida prospekteringsverksamhet i länet.