Samuel Klingenstiernas levnad och verk/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 17 ]
3.

Klingenstierna som professor geometriæ.

1731—1750.


Det var alltså 1731, som Klingenstierna begynte sin verksamhet som professor. Han ägde att undervisa i alla delar av matematiken och den experimentella fysiken. Men vid denna tid innehade ännu den teoretiska filosofien högsätet, och ingen kunde utan den vinna anseende för lärdom. Han hade själv, som vi sett, allvarligt studerat densamma hos Wolff. Dennes filosofiska system hade redan under Klingenstiernas frånvaro införts i Uppsala genom Anders Celsius och den unge Nils Wallerius och med iver omfattats av den studerande ungdomen. Då nu Klingenstierna, vilken studerat hos mästaren själv, anlände och föredrog den nya läran på ett anslående sätt, så omfattades den i vida kretsar med verklig entusiasm. »Man tyckte sig hava kommit från ett mörker till en klar dag» (Mårten Strömer). Klingenstierna använde dock ej mycket av den till offentliga föreläsningar anslagna tiden på filosofien. Han satte Wolffs egna skrifter i händerna på de därför intresserade och gick dem enskilt tillhanda med upplysningar och råd. Han presiderade även för ett stort antal filosofiska disputationer, vilka vanligen lära vara författade av respondenterna själva. Efter några år tröttnade han så småningom på filosofien. Dels ville han ej råka i tvist med teologerna, men huvudsakligen ansåg han allt mera, såsom Torbern Bergman [ 18 ]uttrycker sig,[1] att »om man någonsin löper fara att misstaga sig, så är det visst uti abstrakta filosofien, varest tankarna liksom skiljas ifrån allt vad sinnligt är och således förlora de ledband, som annars pläga hålla dem inom vissa gränser. En irring ligger här ofta djupare förborgad än ett fel uti den inbundnaste quadratura circuli». ....»Man måste vidgå, att det vi veta [om naturen] är nästan såsom intet emot det, som ännu är oss obekant. ...Äro nu verken så obegripeliga, vad skall man väl då fatta för begrepp om den, som vill begripa och inrätta själva mästaren efter sin lilla tankegåva.» Han fann ock, att han efter flera års bemödanden ej kommit till större klarhet eller visshet än förut i de andliga och metafysiska frågorna, och han tröttnade på disputerandet om allmänna principer, han ville nå en fast visshet, men såg därtill intet hopp.

Så mycket mera var han intresserad av undervisningen i den matematiska vetenskapen, denna »vetenskap, som bestod av endast oemotsägliga sanningar», som han i ungdomen uttryckte sig. Han föreläste såväl för dem, som endast eftersträvade examensbetyg i ämnet, som för dem, som gjorde matematiken till sitt huvudstudium och hade ett levande intresse för densamma. I båda fallen var han en utmärkt och högt ansedd föreläsare genom sin reda och klarhet och sin förmåga att rätta framställningen efter åhörarnas ståndpunkt. Han höjde i förra fallet så småningom fordringarna så, att till approbation i kandidatexamen ej blott fordrades som dittills Bilbergs eller Weidlers lilla geometriska lärobok utan 6 böcker i Euklides.[2] För de högre studierna hade han, som ovan omtalats, redan i sin matematiska skola före utresan infört infinitesimalkalkylen, och de högre studierna i ämnet bedrevos nu med den iver och omfattades av så många intresserade ungdomar, att det matematiska studiet i Uppsala snart stod högre än vid de flesta andra universitet i Europa vid samma tid.

[ 19 ]På det förra slaget av lärjungar tröttnade han mot slutet av sin tjänstetid, ehuru han på intet sätt försummade dem. Han plägade själv säga, att han »väntade på klockslaget, att slippa sin egen plåga, och slippa se den plågas, som utan håg och utan gåvor med vedermöda hörde på det, som han med vämjelse såg sig tolka för dem, som kanske längtade efter den dagen, att han fick glömma bort det igen!» (Mårten Strömer).[3] Men »när han hade sådana för sig», tillägger Strömer, »som ville och kunde fatta, så hände ofta, att både han och de glömde bort allt annat och visste ej vad tiden led, så att de till slut funno, att de tillbragt flera timmar, ja ofta halva nätterna, då de tyckt deras samtal varat allenast en kort stund».

Han ägnade mycken tid åt fysiken och gav 1734—35 även privata föreläsningar i mekaniken och »dess applikation till åtskilliga physikaliska materier».

Hans anseende som både lärare och vetenskapsman steg hastigt såväl inom som utom landet. Enligt k. maj:ts brev av d. 4 maj 1746 erhöll han ett personligt lönetillskott av räntorna av akademihemmanen Sävesta, Majebo och Målsta, »vilket dock ej får dragas till prejudikat», tillades det.

Än en gång sökte Klingenstierna den astronomiska professuren. Den berömde Anders Celsius avled d. 25 april 1744, »hela världen till avsaknad» står det i observatoriets meteorologiska journal för den dagen. Efter många svårigheter hade han lyckats att få det bilberg’ska huset vid Svartbäcksgatan inköpt och ombyggt till astronomiskt observatorium och att utrusta detsamma med de viktigaste då brukliga instrument, så att han i en skrivelse av d. 25 juni 1741 till konsistoriet, innehållande en redogörelse för det avslutade företagets historia, kunde säga, »att han hoppades vara i stånd på detta observatorium göra alla nödiga observationer så bekvämligen, och i vissa fall bekvämligare än på kungl. observatorium i Paris, vars uppbyggande och [ 20 ]inrättning med instrumenter dock kostat några tunnor guld». Näst Linnéanska trädgården ansågs observatoriet som universitetets förnämsta läroanstalt och dyrbaraste institution. Celsius hade ock i tre år trots avtagande krafter där börjat och organiserat ett vackert vetenskapligt arbete. Hans död väckte ej blott sorg över bortgången av en av universitetets i alla tider märkligaste män, utan även oro för, hur det skulle gå med hans berömda observatorium.

Omedelbart efter underrättelsen om Celsii död skrev kanslern till konsistorium en skrivelse, innehållande förbud att, innan efterträdare nämnts och ämbetet tillträdt, vidtaga någon som helst ändring eller förflyttning av instrumenten eller att använda någon del av byggnaden till bostäder.

Redan d. 20 september s. å. inlämnade Klingenstierna till konsistoriet ett utförligt memorial,[4] vari han fullständigt redogjorde för de arbeten, som utförts vid observatoriet, och planen för den närmaste verksamheten vid detsamma samt framhöll, att för dess fullföljande fordrades, dels att den muralkvadrant, som Celsius just beställt, med första anskaffades, dels att en fast observatorsplats omedelbart inrättades.

Den 10 nov. 1744 uppsatte konsistoriet förslaget; i första rummet uppfördes Klingenstierna, i andra adjunkten Nils Wallerius och i det tredje Celsii svåger och medarbetare, t. f. observator Olof Hjorther.

Den sistnämnde hade under ansökningen inlämnat en supplik till kansleren, vari han anhöll, att observatorium skulle skiljas från professuren, vars innehavare i följd av sina övriga göromål ej hade tid att sköta det. Observatoriet borde i stället förestås av en observator och astronomus regins, och till den sysslan anmälde sig Hjorther. Förslaget vederlades kraftigt av Klingenstierna och i konsistoriet förklarade Rosén, att Hjorther är »en stilla man, som efter sitt pund arbetar med mycken flit. Jag tror ock, att han under en [ 21 ]annans direktion skall kunna göra mycket gagn, men att anföra ett huvudverk, därtill är han enligt min tanke ej vuxen.»[5] Han säges hava haft ett »svårt och oregerligt lynne» och varit en av kollegerna föga omtyckt person. Förslaget föll, men Hjorther nämndes 1746 till observator regius med 1 000 dlr kpt i lön och bostad. I samband härmed gjorde han d. 29 juli 1747 en donation till observatoriet av svågern Anders Celsii bibliotek och instrument samt 6000 dlr kpmt kontant. Biblioteket bestod av mer än 1000 band eller broschyrer i de matematisk-fysiska vetenskaperna och 3—500 band i humaniora och litteratur. Instrumenten voro ej få och några rätt dyrbara.

Vad nu tillsättningen av professuren efter Celsius angår, så fick den en högst oväntad utgång. På grund av hans övervägande förtjänster och första förslagsrummet tycktes Klingenstiernas utnämning bort vara självklar. Men nu inträffade, att den mycket ansedde adjunkten Mårten Strömer ej sökt, emedan han just sökt motsvarande professur i Lund efter professor Menlös, men blev där förbigången vid samma tid som förslaget upprättades i Uppsala. På detta sätt blev han avskuren från befordran på båda ställena. Han skrev då till kansleren en underlig supplik, vari han framhöll de omständigheter och orsaker, som varit honom hinderliga att söka den här vid akademien lediga astronomiska professuren, »anhållandes fördenskull, att på något sätt och i anseende till förtjänster vid denna vacance bliva ihågkommen, ehuruväl han varken vill eller kan göra sig något hopp i anseende till professor Klingenstiernas alla de andra sökandes och sina övervägande meriter densamma att erhålla». Konsistoriet, som fått skrivelsen till sig remitterad, yttrade, att man till fullo erkände magister Strömers vackra [ 22 ]förtjänster, solida kunskaper och berömmeliga uppförande, och att han, om han varit bland de sökande, »då ej kunnat gås förbi, utan kommit i en besynnerlig konsideration».

Kansleren, greve Gyllenborg, meddelade k. m:t vid inlämnandet av förslaget, att Klingenstierna inkommit med en skrivelse till honom, att han avsade sig platsen, men i stället ville anbefalla Strömer, som från barndomen ägnat sig åt matematiska studier och stode före sina medtävlare samt icke hade utsikter till befordran, om han nu bleve förbigången.

Resultatet blev, att Strömer d. 8 mars 1745 av k. m:t utnämndes. Det visade sig ej lyckligt. Han var onekligen en begåvad och lärd matematiker, men ägde ej förmåga att vid observatoriet ordna och utveckla ett fruktbringande vetenskapligt arbete, och han var sin observator vida underlägsen i de praktiska observationernas utförande. Därtill kom, att den ifrågasatta och viktiga muralkvadranten ej kunde anskaffas, då det visade sig, att grunden för observatoriet ej var nog fast. Det befanns, att redan Celsius funnit detta, och haft för avsikt att uppställa detta känsliga instrument på sitt prebendehemman Sävja.


  1. Åminnelsetal över d:r Nils Wallerius i K. Vet.-akad. d. 2 febr 1765. Vet.-akad:s minnestal, del III, 1763—1768.
  2. Han utgav anonymt en ny översättning av Euklides.
  3. Den tiden skulle i »graden» alla ämnen i fakulteten medtagas.
  4. Finnes in extenso i Schücks inbjudningsskrift till prof. Bergstrands installation 1911, sid. 23—28.
  5. Hjorther var utan fråga en mycket god observator. Den meteorologiska journal, som han från 1739 i många år förde, torde vara den bästa från Uppsala under hela 1700-talet, och i Celsii upptäckt av och studier av sambandet mellan jordmagnetismen och norrskenet tog han en framstående del.