20
Asynjor (fn. Ásynjur) eller gudinnor äro: Frigg (fn. Frigg), Saga (fn. Saga), Eir (fn. Eir), Gefion (fn. Gefjun), Fulla (fn. Fulla), Fröja (fn. Freyja; en vana), Sjöfn (fn. Sjöfn), Lofn (fn. Lofn), Vår (fn. Vörr), Syn (fn. Syn), Lin (fn. Hlin), Snotra (fn. Snótra), Gnå (fn. Gná), samt Gärd (fn. Gerð; eg. en gyg), Skade (fn. Skadi; eg. en gyg), Jord (fn. Jörðr), Idun (fn. Iðunn), Nanna (fn. Nanna), Noss (fn. Hnoss), Rind (fn. Rindr), Sigyn (fn. Sigyn), Rån (fn. Rán; eg. en gyg) m. fl.
Áss (i st. f. ans), pl. æsir, måhända af áss, pl. -ar, bjälke, ås (takås), och betyder æsir då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet sammanhang med Asia. Ásynja, fem. af áss. Om de särskilda gudanamnens betydelse se § 15 och följande.
Gemensamma benämningar för gudarne äro vidare: megin, makterna, krafterna; regin, de styrande (regentes); höpt, de häftande, sammanhållande; bönd, band, de verlden förbindande makterna; tívar (lat. divi), díar, goð, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven till en del vanerne (se § 11).
Gudaverlden. Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring:
