Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.

Språken. En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor: jörðr, jord; hos åsar: fold, land; bland vaner: vegar, vägar; bland jättar: igroenn, alltid grön; bland alfvar: groandi, groende; bland dvergar: aurr, ler.

Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt anför ord af båda.


§ 14. Yggdrasil.

Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet Yggdrasil (fn. Yggdrasill) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne, den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en källa. Hvärgälme (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen Nidhugg (fn. Nidhöggr) roten nedantill. Under rimtursarnes