Den förbannade Mazepa
spisar läckra kakor,
och till bords den usle sätter
sig uti Poltava.
Katolikerna ej länge
bliva kvar i staden,
ty moskovske tsaren hurrar
och som fjun dem skingrar.
Ondskans usle son, Mazepa –
säg, var du nu sitter?
Ulv, vart har du smugit undan
med ditt landsvägsfölje?
Du i Benders stad – det säges –
råkat i elände.
Har du verkligen, Mazepa,
lyktat livet ömkligt?
Ja, Mazepas ära fåfängt
har gått ömkligt under.
Busurmaners jord i Bender
gömmer din lekamen.
Den storryska folkvisan hade givetvis endast spott
och hån åt Mazepas minne. I en något senare folkdikt
om »Svenske kungen och Mazepa» heter det:
Ho är den, som ej hört talas om vår stora slava (ära)?
Svenske kungen upp sig reste ända till Poltava.
För sitt bistånd till sig låter han Mazepa kalla,
på det att i sveklig grop tsar Peter skulle falla.
Båda två på framgång hoppas, jublande i gamman;
segervissa, de på förhand ändra om alltsamman.
Svenske kungen skröt: »Jag herre blir på tsarens täppa,
och till kronohetman då jag nämna skall Mazepa».
Men Mazepa sig förhävde mer än han förmådde.
