Sida:Amtmannens döttrer.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

skratt, samt fruns och hushållerskans skarpa, oblida röster.

Georgs blick gled alltjemt utåt djupet medan han mekaniskt skötte metspöet, eller med en kort stafvelse besvarade Edvards utkast af hopp eller otålighet. På mindre än femtio steg ifrån honom låg Sophie lutad utöfver båten, hennes långa lockar berörde nästan vattenytan. Han måste beundra den behagfulla liflighet hvarmed hon än sköt den besvärliga rikedomen af lockar tillbaka, än grep efter blommorna, hvilka, skenbart orörliga, dock gäckande undveko henne och vajade än åt sidan, än nedåt på sina långa, sväfvande stänglar. Hon tycktes tillhöra samma element, hvarpå hon vaggade med dem, drömmande, flyktig, gåtfull, främmande bland de andra; hon tycktes vara uppstigen ur den djupa fjällsjön, lockad af menniskorösternas trolleri, sjelf lockande menniskorna, och Amalia bredvid henne tycktes vara ett sådant menniskobarn, som frimodigt eller obetänksamt gifvit sig i hennes våld.

Man kan i det ögonblick då någonting har djupt gripit oss, blifva riktigt harmsen vid att höra en annan skrika högt om det vi ännu icke vilja eller kunna uttrycka i ord. Georg blef väckt ur sin stumma åskådning genom Brandts högröstade perorationer bakom honom.

— Är det inte som jag säger! Se på de begge systrarna! Den ena kallar sig en skönhet och kråmar sig såsom sådan, men bredvid den andra är hon ingenting annat än en burfågel, en uppskrufvad bondjänta ..... Hon deremot har intet namn ännu,