Sida:Amtmannens döttrer.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

henne vid svårare tillfällen, jag drömde de skönaste framtidsdrömmar med henne. Dockan hade sin bostad i en djup nisch i grottan. Här satt hon som en liten förtrollad prinsessa dold för verlden, och väntade på den dag, då lyckan skulle komma och hämta henne.

— — — — — — — — — — —

Ja, Louises öde har gått mig helt annorlunda till hjertat. Att hon kunde göra detta! Huru hatade jag icke den der Caspersen. Han var yngre och såg bättre ut än Broch, han hade ett så kalladt »godt hufvud», och ett slags munvighet som han ideligen öfvade, men dessa egenskaper tjenade blott till att sätta hans råhet och inbilskhet i än starkare dager. Mamma och mina fullvuxna systrar behandlades alltid plumpt och vanvördigt af honom, och han blygdes icke för att inplanta i Edvard den grundsatsen att alla qvinnor voro ett slags underordnade väsenden, som ingen bättre behandling förtjente. Det bar riklig frukt. Edvard blef från att ha varit ganska snäll, nu tyrannisk och ohöffig emot oss systrar. Icke desto mindre förälskade Caspersen sig uti Louise och nedlät sig till att begära hennes hand. Aldrig glömmer jag den dagen. Om morgonen hade han skrifvit ett friarebref. Vid bordet voro alla tysta, Louise såg blossande ner i talricken och rörde icke sin älsklingsrätt, som — jag vet icke om af slump eller ej — just den dagen var på bordet. Mamma såg högtidlig ut, och då vi reste oss från bordet hjelpte Caspersen henne att sätta bort stolen. Om eftermiddagen talade