Sida:Amtmannens döttrer.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

15

tro om mig är att begge dessa förrättningar verkligen hafva intresserat mig.

Müller skakade på hufvudet. Det är bra nog, men i längden kan det icke förslå. Det är dock intet för dig. En beständig verksamhet tröttar också. Ungdomen behöfver rifvas med verlden, den behöfver umgänge, meddelsamhet.

— Jag saknar det icke. Det är just det goda vid landtlifvet, att det har intet af detta rastlösa, sjelfförtärande, som följer lifvet i en stor stad. I naturen finner jag tillräcklig motvigt mot den trötthet som du talar om. Jag ströfvar omkring på jagt och fiske, ehuru minst för att jaga och fiska. Ofta går jag ett par mil till fjälls med en god bok i fickan. Du kan inte tro hur friskt och beständigt föryngrande detta naturlif är; än verkar det eggande, själsväckande, än uppfriskande som ett bad. Efter dylika turer uppe i fjällen är hvilan på den vanliga gården vid mina vanliga sysslor ytterst behaglig. Dertill bidrager naturligtvis mitt förhållande till familjen.

— Aha, ditt förhållande till familjen! inföll Müller; berätta mig litet om det.

— Mycke gerna, svarade Georg, utan att bry sig om den lurande blick Müller i detsamma fästade på honom. Edvard, min elev, är en rask pojke, ehuru illa bortskämd af modren. Det har varit ett nöje att läsa med honom. Han är nu färdig och tog artium i höstas. Gamle Ramm är en hjertans god och älskvärd man. Han behandlar mig som en son och jag tror han håller af mig som en sådan.