Sida:Amtmannens döttrer.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

151

De måste ju komma ihåg att slutet — det obevekliga slutet på allt slags bravur här i vårt lilla samhälle är en prosaisk husfader, och det enda, det högsta som eftertraktas är en beskedlig, pålitlig hustru, helst en som fört med sig ett friskt, oberördt sinne, och döttrar, som de med lif och blod vilja försvara mot den olyckan att mista denna skatt.

Det talades häromdagen om en ung flicka som i flera år stått under en sådan behandling. Hennes ungdom hade vissnat bort under den, hennes framtid var spilld. Hon hade älskat och varit älskad af en menniska af demonisk karakter, och hade i detta förhållande genomgått all denna privilegierade misshandling, alla arter och grader af denna hemliga tortyr, hvarvid allenast hela verlden assisterar, för att likasom den tillkallade läkaren räkna pulsslagen och gifva akt på huru långt man kan gå. Dessa arter, J kännen dem J, som kännen dem! Denna åtrå att se oss lida, denna förföljelse så länge vi fly, detta isande: »hvad nu?» när vi stanna öfverväldigade och skygga. Denna outtröttlighet att egga vår svaghet — lockande tilltal och kalla miner, dunkla ord och brännande blickar! — Dessa straff, när vi äro svaga, straff när vi visa styrka, Detta raseri när vi vilja lösslita oss, denna svartsjuka utan ömhet! .... O Gud, hvad säger jag! .... hvem talade vi om? Om henne, som blef bedragen för lifvet, likasom jag .... som jag! Man prisade hennes mildhet och försonlighet .... jag tror att det var slöhet, eller brist på