Sida:Amtmannens döttrer.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

förfrågningar, inga af dessa ceremonier hvarmed döden anmäler sig i ett hus och göres så faslig för de andra.

— — — — — — — — — — —
Tjugonde Juni.

Det skall bedröfva Cold att höra mig vara död. Han skall kanske tänka att jag tror mig vara glömd af honom. Också det skulle bedröfva honom. Kunde jag blott säga min unge vän huru lugnt, huru tillitsfullt jag tager denna tystnad. Men likvisst skulle det hafva gladt mig innerligt om jag hade hört något ifrån er. Nej, jag vet att ni icke har glömt mig. Kan en broder glömma en kär syster? och en sådan var jag er dock. Någon annan makt vet ni att ni icke har haft och aldrig kunde få öfver mig. Det bästa, det blidaste i er har jag förmått att locka fram. Låt oss vara tacksamma för att vi funno hvarandra under försteningen härinne, och att vårt möte var så vackert, så varmt, så kort. Så hör då ännu ett sista ord från er väninna. Ni tror nu att ert hjerta är dödt, och att ni är oemottaglig för en ny känsla. De första missräkningarna efterlemna alltid denna tro, tills man märker att också den varit en missräkning. Kanske har ni redan erfarit det? Ni skall åter känna er fängslad, djupare, sannare än någonsin förr. Är det en ung flicka, som är ädel och älskansvärd, o, så beder jag för henne! .... Behandla henne varligt, kränk henne icke. Var icke rå och säg: denna unga flicka älskar jag, hon skall blifva min, utan säg: denna