Sida:Amtmannens döttrer.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35

undan med ett allmänt medgifvande, men han var sjelf alltför djupt gripen. Sedan han prisat musiken förklarade han derföre orden vara ett smaklöst drafvel.

På gårdsplanen stod vagnen förspänd till hemresan. Var det ett behof att vara ensam och låta sitt hjertas fullhet strömma ut i den friska höstaftonen, eller var det en frivillig försakelse Sophie ålade sig genom att åtminstone för hemvägen neka sig hans sällskap? Alltnog, Sophie hade icke lust att sitta inuti vagnen; hon satte sig på kusksätet. Georg som gått in för att tända sin cigarr kom just fram då frun ropade:

— Vill du sitta der, Sophie? Nåja, men då får Per sitta bakpå .... och passa väl på tömmarna, kära Cold, och kör inte omkull med oss alltför ofta, tillade hon bryende.

Högligen förskräckt öfver denna anordning, som han lätt kunde tro att hon hade någon del uti, sprang Sophie häftigt ner ifrån kuskbocken, men gjorde derigenom det onda värre; ty han förklarade torrt och kort att han alls icke ämnade taga Pers plats emedan han ville gå hem.

— Gå? sade frun. Här är ju plats i vagnen. Den olyckliga Sophie hade nu just intagit en af dessa.

— Nej jag tackar. Jag går. Jag har njutit af damernas sällskap så länge i dag, att det skulle vara att missbruka en sådan lycka, sade han med en uppsyn, som gjorde denna galanta vändning till en oartighet.