Sida:Amtmannens döttrer.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

38

det vore för en annan? .... Obegripligt, att denna möjlighet nu faller mig in för första gången .... Denna hemliga brefvexling, hennes förvirring .... Skulle väl någon annan .... men hvem? .... hvar är han? .... Hon var länge nog i Christiania ... kanske också i Danmark ...

Här stannade han lyssnande, sköt upp fönstret och stod en stund med tillbakahållen andedrägt. Milda toner sväfvade upp till honom från trädgårdssalen. Sophie sjöng en af dessa Kjerrulfska melodier, hvari bakom en nordisk sorgsenhets och försakelses gråa mur en sydlig lifslust plötsligt sträcker ut händerna efter oss och sänder oss smältande ögonkast. Men fönstret sitter för högt! När vi se närmare efter, förvandlar prinsessan sig till vår egen beskedliga amma, som gnolar vår barndoms gamla välbekanta visor för oss och ber oss vackert stanna hemmavid. Han gick ner, gjorde en omväg genom trädgården och ställde sig obemärkt vid trappan utanför dörren till verandan. Det var en mörk, men mild septemberafton. Dörren stod öppen, genom den såg han Sophie sitta vid pianot. Skenet från lampan föll på hennes ansigte. Hvilken kontrast mot i förmiddags! Hennes ögon flammade, de sågo större och mörkare ut än vanligt. Hon hade sjungit sin smärta vaken. Hon sjöng som en qvinna endast törs sjunga då hon är ensam. Hon sjöng som om hjertat velat brista. Nu hörde han äfven orden, men dessa längtansfulla ord voro icke egnade att dämpa hans oro. I det hon sjöng: