Sida:Amtmannens döttrer.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

80

hafva lyckats i ett så groft skämt, med det som all hans förställningskonst icke kunnat åstadkomma, nemligen att missleda Müller. Detta skämt brände honom på läpparna såsom ett vanhelgande och likväl vågade han inte återkalla det. Skulle han låta frånrycka sig sin dyrbara hemlighet, hvilken han knappast sjelf tagit i besittning, knappast sjelf vågade tro på, och det af en man, som kanske skulle göra ett ogrannlaga bruk deraf?



VII.

I hvarje qvinlig natur är ett frö, ett lyckligt anlag, man kan nästan säga en drift till försakelse nedlagd.

Öfver barnets ansigte då det leker med sin docka kan redan denna försakelse ligga som en sorgsen aning; den klang genom det svar som en liten sexårs flicka då hon första gången blef bjuden på barnbal gaf sin mor, då denna undrade öfver att hon stod der så stilla och ledsen, hon som nu hade fått sin högsta önskan uppfylld: »Ack mamma, om det bara vore litet roligt så skulle jag nog vara glad, men en sådan stor glädje, det kan visst aldrig bli något utaf».

Så länge denna försakelse är reflexen af den ödmjukhet som Gud nedlade i qvinnans själ, så är den vacker, rörande och välsignelserik, den är