Sida:Amtmannens döttrer.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

138

— Tillåt mig, bästa fru ....

Men frun lät icke så lätt fråntaga sig tillfället att hålla ett af sina små högtrafvande föredrag.

— Ni skulle ej hylla välgörenheten? Ni skulle ej känna den ljufva tillfredsställelsen att lindra armod och nöd? Jag anser det för en af de kristnas första pligter, och för ett fruntimmer isynnerhet en af hennes vackraste egenskaper. Derföre har jag också tidigt väckt lusten dertill hos mina döttrar. Ni kan ej föreställa er huru glada de blefvo öfver att få ge bort något. Till slut kunde jag med knapp nöd styra deras vurm. Och mången gång vankades det straff när det gick alltför långt. Hvem var det af er små flickor, som ref hål på sin klädning för att den skulle se nog sliten ut för att få gifvas bort?

— Det måtte ha varit Amalia, sade Sophie med ett något otåligt ansigtsuttryck.

— Nej, det var verkligen Sophie, menade denna.

— Ja, ja, du har rätt, det var Sophie som hade den fiffiga idéen.

— Jag minns också, fortfor Amalia, att när hon skänkte sådana klädningar till torparflickorna, så måste de högtidligt lofva henne att sy ihop hålen igen.

— Ja, men trots deras högtidliga löfte skedde det dock aldrig, inföll Sophie, ty hvar gång vi sågo dem, voro hålen allt större och större och så gick det beständigt. Den ena skylde på att hon inte hade nål, den andra hade inte tråd, den tredje kunde inte sy. Och ett, tu, tre var alltsammans en trasa.

— Och så fick du den idén att vilja inrätta