Sida:Amtmannens döttrer.djvu/440

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

248

begå ett mord hellre än jag hade förrådt min hemlighet åt någon .... Och åt honom, min vän säger ni? Han var den siste på jorden jag skulle hafva förtrott den åt. O, ni vet inte hvad det kan falla en in att säga i ett sådant ögonblick! .... Det gifves menniskor i hvilkas närvaro man känner ett behof att förvränga allting, att rifva ner på det som är oss allra dyrbarast.... Men det förstår ni inte ... O, allt skall blifva godt, men vi måste hafva mod. Det är inte en minut att förspilla.

Hon satt orörlig och stirrade på honom. Den hand han hade gripit var kall och tung som marmor.

Och han bad henne. Allt hvad den flygande ångesten kan lägga vältaligt på en menniskotunga, allt hvad en ömhet kan uppbjuda för att röra och beveka, det försökte han.

— Sophie, sade han, jag har hållit af er sedan ni var barn. Förskjuten och missförstådd af de andra, fann ni alltid ett tyst försvar hos mig. Jag böjde mig för denna viljekraft, denna unga sjelfständighet som här kallades barnsligt egensinne. Kanske behöfde min karakter detta stöd hos en annan. Då ni reste stannade jag .... för att vänta på er ... tror jag ... O, allt hvad jag hade tänkt och drömt fann jag öfverträffadt då ni vid er återkomst stod framför mig! Min sjelfkära ångest att se min väntan sviken förvandlade sig till en annan, ännu värre ångest. Jag ville antingen det högsta eller alls intet. Er kärlek skulle vara pröfvad och äkta, och jag svor vid mig sjelf att söka vinna den