Sida:Amtmannens döttrer.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

50

dömde mig hårdt, fröken W. gällde för att vara en af de förnämsta unga damerna. Och det är en sorglig sanning att hon kanske var det. Emellertid var hon icke sämre än mängden. Hon var hvarken mer eller mindre än produkten af vår nuvarande tidsriktning. Under dessa år ligga mina luftslott alldeles nedramlade. Jag hade tänkt mig qvinnorna såsom den till allt godt och förträffligt lifvande principen, och jag fann en hop varelser som, alltifrån födseln beröfvade all själelig frihet, och dertill förfäade genom uppfostran, hjelp- och viljelöst tillfalla den förste, den bäste försörjare. Den ovärdiga betydelselöshet, hvari de befinna sig, få vi män tyvärr tyngst känna verkningarna af, hvilka också lätt låta sig uppspåras igenom alla våra förhållanden. Dragningskraften tillintetgöres, allt det erotiska släckes ut. Vår egoism är icke af det amerikanskt-storartade slaget som för egen fördel lyfter sina qvinnor så högt; vi stanna vid att blifva små egoister i förhållande till våra, vi uppgrumla sjelfva de källor hvarur vi skulle ösa lifskraft och hänförelse.

Man behöfver blott gifva akt på sällskapslifvet. Mina ögon blefvo med ens öppnade, då intet mera fängslade mig der. All tjusning var försvunnen. Hvilken tomhet och köld inträder icke då den andliga inverkan från ömse sidor icke finnes, utan en smula förälskelse skall utgöra enda föreningspunkten! Öfverallt märker man också en sträfvan att åtskiljas. Hvarhelst det på något sätt låter sig göra, drifva herrarne sin kos och öfverlåta platsen