Sida:Amtmannens döttrer.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

det är rhenskt vin! Törs jag vara så näsvis och fråga hvart resan gäller?

— Vi skulle göra en utfärd åt sätern, sade slutligen Sophie.

— Och när ni kom, afbröt frun, stodo vi just och rådslogo om hur vi skulle komma med alla. Då vi äro så många har det sig kinkigt med skjutsen. Det är väl bäst att vi uppskjuta alltsammans.

— Kors, hvarför det! Stallet är ju fullt af hästar, hvad hindrar väl sedan?

— Vi ha bara tre, sade Amalia. Mammas körhäst och de två bruna åt Sophie och mig. De andra hästarna äro i sätern. Bröcher skulle också vara med, men han har ingen häst.

— Der kommer Bröcher i alléen med två hästar! ropade Edvard. En häst med fruntimmerssadel, det måtte vara åt dig, sade han till Amalia, som rodnade.

— Ser man på bara, sade Brandt, den förträfflige, välsignade kaplanen! Ja, der är han minsann, och i jagtdrägt — min själ är han inte grön som en papegoja. Och med sporrar på, hej min gosse, det vill jag se på! Kommer du lyckligt ner af hästen med dem, så skall jag sluka både dig och sporrarna till frukost i morgon. Men det är detsamma, du är oss lika kär för det. — Så äro vi hjelpta alla. Jag tager nu gamla blackan.

— Gamla blackan är ju halt, Edvard? sade frun förtviflad och blinkade med ögat.

— Är hon halt? vänta, det ska vi snart se,