Dylik skada föranledde alltså ett kraf på upprättelse mot den, hvilken var skadans fysiska upphof, eller hade att svara för person eller ting, hvarom detta gällde. Enär denna upprättelse i allmänhet afsåg att bereda målseganden en godtgörelse, kom vid vådaverk likväl i förevarande fall ansvaret helt naturligt att bestå endast i utgifvandet af fullt skadestånd. Och med tiden medgafs i allt flera fall äfven befrielse härifrån, samt ställdes, hvarest skadeståndsskyldigheten likväl bibehölls, det mått, hvari skadan skulle gäldas, i beroende af den större eller mindre vårdslöshet, som kunde läggas den skadeståndsskyldige till last. Det var sålunda, som man mäklade med de framträngande romerska principerna, enligt hvilka ju förutsättningen för skadeståndsskyldighet var ej blott objektiv utan äfven subjektiv skuld, d. v. s. förutom fysiskt föranledande jemväl felaktighet i viljobestämningen, dolus eller culpa. Verkligt straff för skadegörelse af våda förekom i allt fall icke i den äldre germanska rätten. Detta kunde blott inträffa, så vidt man genom sitt eget handlingssätt väckte mot sig presumtionen om att gerningen var ett viljaverk. Och en sådan presumtion kunde visserligen uppstå genom senare åtgöranden. Framför allt synes hit hafva räknats underlåtenhet att sjelfvilligt erbjuda sig till att gälda skadan.
Afsigtlig skadegörelse å egendom synes deremot allmänt hafva medfört verkligt straff. Deri sågs en personlig förnärmelse. Likvisst förekommo icke några allmänna lagrum i detta stycke. Bestämmelserna rörde skadegörelse å vissa ting, åker- jagt- och fiskredskap och framför allt kreatur samt fält och skog (ridande eller farande öfver åker eller äng, drifvande af kreatur deröfver, nedbrytande af stängsel, nedhuggande, afbarkande eller uppbrännande af skog etc.). Och hvad beträffar straffsatserna, ställde de sig ganska olika. Skadegörelse å skog och fält behandlades i sammanhang med ett tillegnande af deras alster. Och enligt regel skilde man i fråga om straffbarheten ej mellan dessa två slag af förbrytelser. Vid ifrågavarande förgripelser var alltså afsigten, hvari gerningen företogs, af mindre vigt. Ansvarets storlek berodde på omfånget af den
