Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


76

uppskof dermed (1864 StrL 2,3). Till uttagande af böter åter fordras väl alltid, i den händelse att brottslingen råkar i vansinne, en dessförinnan fallen dom. Mot vansinnig lär nemligen näppeligen en sådan kunna afkunnas. — Enär vanvett enligt äldre germansk rätt ej lade hinder i vägen för bestraffande af deri företagna gerningar, vare sig i gerningsmannens eller i hans arfvinges person, uteslöt naturligen ej heller vansinne, hvaraf brottslingen efter gerningen gripits, ansvar. Principerna hafva i detta hänseende undergått förändring i samma ordning, som förut skildrats med afseende å gerningsmannens död.

Frivillig landsflykt.Brottslingens flyende ur landet är nu mera visserligen icke i och för sig någon strafffrihetsgrund, utan föranleder endast ett faktiskt uppskof dermed. Dock finnas för vårt land äfven på senare tider exempel derå, att man, särskildt i fråga om utlänningar, beviljat nåd från ett fortsatt undergående af straff, under meddelande af förbud att vidare vistas i riket.

I grekisk och romersk rätt var det åter sed att låta all rättslig åtgärd mot en tilltalad afstanna, derest han frivilligt gick i landsflykt. I Rom stadfästades denna landsflykt med dom. Härpå blef det visserligen slut under kejsartiden. Men ett års förblifvande i den frivilliga landsflykten ledde till konfiskation af brottslingens gods. Och af dessa romerska stadganden märkes en tydlig inverkan i den af 1734 års lagstiftare för ett par fall (HB 16,5 och MB 26,1) med rymlings ettåriga bortovaro förenade påföljden af fridlöshet.

Asylskydd.Vissa heliga ställen, hvartill brottsling flytt, hafva äfven enligt några rättssystem beredt honom ett visst skydd. Bevis härpå finnas såväl i grekisk och romersk som äfven i mosaisk rätt. I sistnämnda rättssystem (sex kyrkor) lände detta skydd hufvudsakligen till stäfjande af sjelfhämnden och inledandet af underhandling om förlikning. Samma uppgift hade asylskyddet tydligen från början äfven enligt kanonisk rätt. Men deraf utbildade de andlige med tiden ett anspråk, att de brottslingar, som sökt sin tillflykt i kyrka, ej skulle straffas till lif eller lem, utan få försona sin gerning med böter. Och