Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs

80

eger att kära i saken, han äfven kan afsluta en såväl för medkontrahenten som sig sjelf bindande förlikning beträffande straffets efterskänkande. Klart är dock, att förutsättning härför är förmåga hos kontrahenterna att civiliter förpligtiga sig såväl i allmänhet som i förhållande till hvarandra (således ej äkta makar). Af flera målsegande binder förlikningen vidare blott den, som slutit öfverenskommelsen (jfr. Str. L. 6, 8). Och enligt de regler, som gälla för allmän åklagares åtalsrätt, hindrar förlikning, som kommer emellan i mål, som blott efter angifvelse af målseganden må af allmän åklagare, åtalas, ej denne från dess fullföljande, för så vida dessförinnan ransakningen redan börjat (Prom. L. till Str. L. 19, 4). Mera tveksamt är, dels huruvida ej målseganden för sin del rättsligen kan förbinda sig till afstående från åtalsrätt i de fall, der allmän åtalsrätt förefinnes, och dels om ej i vissa fall, der initiativet tillhör målseganden i fråga om sakens upptagande, rättskraft likväl af sedlighetsskäl bör frånkännas dylik öfverenskommelse (våldtägt, horsbrott).

Underlåtenhet att begagna åtalsrätt.Under det att brottslingens bestraffande i den germanska rätten ursprungligen helt och hållet berodde derpå, att målseganden väckte talan i saken, inskränktes denna hans initiativrätt efterhand i det allmännas intresse. Ett sätt var, att domstolen i fall af angifvelse eller rykte om brott af sig sjelf anordnade en ransakan derom (kanonisk rätt; jfr 1734 lag RB 4, 1). Ett annat sätt var äter att låta hvem som helst kära i vissa brottmål (romersk och grekisk rätt — hos oss enligt åtskilliga administrativa förordningar). Intet af dessa vann dock i den svenska rätten någon allmännare anslutning. Det anförtroddes åt en konungens tjensteman, länsmannen, att i detta hänseende tillvarataga det allmännas intresse och åtala begångna brott (frankisk rätt). Länge var dock denna åtalsrätt endast subsidiär i förhållande till den, som tillhörde den privata målseganden (ännu i 1734 års lag vid stöld 40, 9; lönskaläge 53, 2, hor 55, 6, allt MB, vid skogseld BB 15, 3; jfr RB 32, 1). För vissa fall var det dessutom till en början endast under vissa förutsättningar, som den allmänna åklagaren hade rätt