Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

helgedom väcker inga allvarliga betraktelser och visar intet spår af högre konstutöfning.

Varbergs fästning deremot är i flera afseenden värd att närmare betraktas. Den ligger på en liten bergskulle, som på trenne sidor omsvallas af hafvet. På öfversta höjden häraf har Erkebiskopen i Lund den namnkunnige Eskil, hvilken var en lika förslagen som mäktig man, uppfört, såsom man tror, en fast byggnad. Denne öfverherde innehade mellan åren 1138 och 1177 sitt vigtiga embete. Ifrågavarande byggnad, som kallas Eskilssal, består af en våning med ganska tjocka murar. Här finnes en sal med spis och trätak och derinnanför en kammare med stenhvalf. Den förre skall enligt en gammal anteckning varit munkstuga, den senare Erkebiskopens studerkammare. På byggnaden höjde sig ett torn, som qvarstod 1759. Detta kallades intill dess förstöring Munktornet. Varbergs fästning blef snart en stark plats och i och för densamma har mycket blod flutit. Den, hvilken, obekant med dåtidens ströftåg och öfverrumplingar, endast har kunskap om nutidens operationssätt och belägringskonst, kunde med skäl förundra sig deröfver, att denna ofruktbara strand, denna låga klippa varit så ofta föremål för tapperhetens yttersta ansträngningar och krigets alla fasor.

Bland hithörande sorgespel framstår i synnerhet det, som uppfördes under fejden mellan Erik XIV och Fredrik II. Varbergs stad blef 1565 förgäfves uppfordrad af Svenskarna, hvarpå en belägring med allvar företogs. Sedan staden blifvit en natt skjuten i brand, börjades stormning, som fortfor fem timmar, hvarefter de segrande i första hettan nedsablade både unga och gamla, och inträngande i kyrkan afslogo framför högaltaret