46
Beträffande vidare kyrkans grundidé såsom korsbyggnad, röjer den en så egen anordning, att den förtjenar närmare skärskådas. Alla äldre korskyrkor anlades antingen i Grekisk eller Latinsk korsform, af hvilken den förra har stam och tvärträ från skärningspunkten lika långa, den sednare har vida längre stam än dess öfriga utsprång. Här förekommer en ny korsform, hvars stam åt vester är obetydlig i jemförelse med dess förlängning åt öster, och kan således i intet afseende afbilda någon korsfästelse. Men denna nya korsform har dessutom det stora fel, att, då den egentligen skulle ge ett större utrymme och en högre belysning åt kyrkans grundqvadrat, den bildar hufvudsakligen plats för några få stolrader inunder och tvenne läktare deröfver och ger byggnaden ett lika ovanligt som besynnerligt utseende. I stället för en skön belysning från korsarmarnes gaflar ser man derå helt vanliga dörrar, som dels inleda till sidogångarna, dels till läktarne deröfver. Då man kastar en blick på kyrkans längd, bredd och höjd, finner man genast, att här icke varit fråga om något grundtal. I synnerhet står skeppets ansenliga bredd illa tillsammans med korsarmarnes påtagliga smalhet. De lågspände takhvalfven, som sakna hufvudbågar och alla biprydnader, bidraga ej till det helas lyftning. Man känner sig liksom i fara att krossas under dessa tunga takmassor. De många läktarne, som ingalunda förhöja kyrkans anseende, visa nogsamt, att mera utrymme bort enligt uråldrig anordning beredas i tornet och korsarmarna. I afseende på korrunddelens kolonner, som endast bära en liten del af — taklisten, kunde man med en Ehrensvärd fråga: ”Kolonner hvad gören J?” Kortligen, denna tempelbyggnad tåler ingen
