72
naturligt, att jag, som här först skådat ljuset och som här blifvit af en lika verksam som kunnig fader införd på vetenskapernas fält, skulle med en egen sinnesstämning återse dessa nejder. En liflig hågkomst af barndomens muntra lekar och ungdomens ystra öfningar i förening med ett kärt minne af bortgångna anhöriga och vänner väckte känslor, som inga nya föremål, inga tillfälliga företeelser kunna i mannaåldern åstadkomma. Desse ljufva föreställningar blefvo hastigt skingrade. Den gamla kyrkan, hvari jag först framträdt till försoningens altare, fanns icke mer. Den nya kyrkans platta anordning i jemförelse med den gamlas högtidliga allvar väckte föga fägnad öfver denna ombyggnad, ehuru den varit till vinnande af utrymme behöflig. Vi förbiforo prestgården, som på närmare håll mer nedstämde än lifvade mina tankar. Många af de lummiga träd, under hvilkas kronor jag lekt och i hvilkas grenar jag klättrat, hade förtorkat eller försvunnit, och de unge, som i deras ställe uppskjutit, voro mig främmande. Det var likvisst en fägnad att se, att de vidsträckta fält, hvilka min fader från oländiga marker förvandlat till bördiga åkrar och ängar, voro häfdade och att de lundar, som han vetat i denna skoglösa bygd freda, ännu beskuggade några bergsbranter. Vi ombytte hästar å Hede gästgifvaregård, öfverreste en bördig dal, hvilken inom höga berg utgör flera hemman, passerade några ljungbeväxta moar, hvarå vi från en backe sågo en del af Norges klippstränder höja sig såsom en mörkblå sky öfver den glänsande hafsrymden, skyndade nedför några backar och befunno oss snart på Mjölkeröd, hvarest vi med godhet mottogos af min åldriga moder.
Denna lilla egendom jemte tvenne mindre hemman ligger på en bergsträcka, som omgifves å ena af
