hwarefter kärlet, öfwerbundet, förwaras i god källare, eller ett swalt rum.
Det wanliga sätter att koka lingon, med socker eller sirap till saft, och sedan deruti koka päronen röda, är en wanlig sak, och, för sockrets och sirapens skuld, just icke en rätt för godt köp.
Lingon- och Päron-mos.
Man söker att konservera Larsmäss-päron, såsom de sötaste, tills man något senare på hösten får lingon. Päronen skalas och skäras i klyftor, så alla kärnor och hinnor frånskiljas. Då fylles en stengryta till hälften med lingon, och den andra hälften med päron, likwäl så, att bären komma i bottnen. De koka nu under jämn rörning till mos, och då päronen undansmält, kan något mer deraf tilläggas. Detta mos kokar så tjockt man kan få det, och öses sedan upp att kallna, och förwaras till wintren; litet brännvin kan äfwen slås häruti, och sedan ätes det som en kall rätt, med råstadt bröd under, och öfwerwispadt snömos.
Det förstås, att då det anrättas, strös litet socker deröfwer, eller uppkokas några skedblad sirap med litet af detta mos, och röres sedan till det kalla. Alla bärmoser eller safter som kunna förwaras sura öwer wintren, fordra för smaken ganska litet sött, mot det de hade behöft, till att dermed konserveras öfwer wintren.
Att torka Plommon.
Stora gula äggplommon tagas innan de blifwa för mjuka; de klyfwas och stenarna uttagas, hwarefter frukten lägges bredewid
