tillbaka öfwer gurkorna, som med låck öfwer förwaras i källare.
Wingurkor.
Helt små gurkor tagas härtill; de böra icke wara öfwer 2 tum långa; blomman afplockas warligt, och en liten stjelk lemnas wid hwar och en; deruppå läggas de twänne dygn i stark sallaka. Sedan har man en porselins-burk, och strör på bottnen af den litet krossad swart och kryddpeppar, helt litet fint salt och några lagerbärsblad. Muskottblomma och neglikor nyttjas äfwen; men som dessa kryddor äro dyra, kunna de rätt wäl undbäras: att lägga några knoppar af indiansk krasse bland wingurkorna, gifwer dem en god smak. Nu lägger man gurkorna och dessa krydder hwarftals om hwarandra, och då burken är full, hälles så mycket kokhet ätticka öfwer gurkorna, att de wäl skylas. Burken täckes först med ett dubbelt linne, och deröfwer ett låck, och då ättickan kallnat, öfwerbindes burken och förwaras i källare.
Unga turska bönor, och stjelkarna af den gula möra portlakan, skurne i qwarters långa stycken, och på alldeles samma sätt behandlade, utom det, att de icke behöfwa ligga i sallake, utan endast något mera fint salt blandas till kryddorna då de inläggas, blifwa äfwen rätt goda, både till sallat, och att bruka sönderskurna i bruna köttsåser, på raguer och grytstekar.
Senapsgurkor.
Dertill tages stora gurkor, som blifwit wäl
utwuxne; men icke börjat gulna. De skäras i
