som förde ned till Kristines dörr, kom den gamla beklämningen öfver honom, endast outsägligt mycket smärtsammare.
Slutligen tog han mod till sig och knackade på. En gammal piga, som han icke kände, öppnade för honom. Det var det rum, han så många hundra gånger hade drömt om; der han i tankarne hade låtit otaliga scener och möten med henne föregå, medan han var långt borta; först fulla af hopp, sedan då hon var gift, sorgliga; och likväl hade han ständigt haft en känsla af, att hon var skyldig honom räkenskap.
Den välkända lukten i rummet väckte alla hans minnen, och det var med möda han fick fram: »Är hon hemma?»
Pigan såg på honom: »Frun är der inne.»
Det ryckte till i honom, då hon sade frun. Dörren till Kristines gamla rum stod öppen. Det var icke ljus i något af rummen, men gasskenet uppifrån gatan kastade stora gula qvadrater på golfvet, så att doktorn kunde se någon som låg i sängen der inne.
Han närmade sig och sade: »God afton, Kristine!»
Den sjuka reste sig i sängen och stirrade på honom. Johan grep tag i dörrposten. Var detta Kristine? Men hon utstötte ett skrik och rörde armarne för att hålla honom ifrån sig; pigan stängde dörren och sade förargad: »Jag trodde, att frun kände er!»
»Hvad fattas henne?»
»Det vet jag inte,» svarade pigan och öppnade den yttre dörren för honom.
